I staden ligger kyrkan och puben granne med varandra. Det sker en katastrof och jordens undergång närmar sig med överväldigande tydlighet. Då rusar alla som var inne på puben ut på gården och sedan in i kyrkan, och alla de som var inne i kyrkan gör tvärtom!
I coronans tidevarv som vi lever i nu blir denna bild aktuell. Vi människor reagerar på olika sätt inför den kris som invaderar vår värld, vårt land och vår egen tillvaro. Och vi reagerar inte alltid som vi trodde att vi skulle eller som vi förväntades göra. Några av oss står starka i sin tro på tillvarons grundvalar, på epidemiologernas forskning eller på Guds försyn och blir ännu starkare av att det stormar och krisar. Andra tappar fästet totalt och vill fly in i förnekelsens sköna tillvaro. De flesta av oss surfar runt någonstans däremellan.
Fler än jag verkar bära på en stark oro, som oftast går att hålla i schack men som vi ibland inte kan värja oss emot när den väller över oss. En storm av virus och sjukdom drar över vår värld. Vi vet att det kommer en tid när allt har lagt sig igen, när solen skiner och lugnet efter stormen råder och tillvaron kan bli normal igen. Men hur ser världen ut då och hur många i min närhet har drabbats? Ingen av oss går säker.
Att ha en kristen tro att vila i och lita på i detta läge är en gåva. Därmed inte sagt att jag som kristen inte är rädd eller känner oro.
Eva Stenström, stiftsadjunkt
Att ha en kristen tro att vila i och lita på i detta läge är en gåva. Därmed inte sagt att jag som kristen inte är rädd eller känner oro. Oron river i mig likaväl som i någon som inte levt större delen av sitt liv i kyrkans gemenskap. Men jag har en tro att falla tillbaka på, en tro som bär även när jag själv inte är trosviss och stark. Det blir ett slags troro - en ro som finns inneboende i tron, även när jag inte själv kan känna den.
Många av oss har hört berättelsen om en människa som hade en dröm där hon gick genom livet tillsammans med Gud på en strand. När hon tittade tillbaka på spåren i sanden fanns det under de tunga perioderna av hennes liv bara ett par fotspår. Hon frågade då varför Gud lämnat henne under de svåraste av tider. Svaret blev: ”Mitt kära barn, jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår – då bar jag dig”.
Jesus säger: ”Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet” (Joh.14:27). Vissa dagar ger orden trygghet och frid. Andra dagar klarar jag inte alls av att ta in dem. Ängslan tar över och jag får ingen ro. Men de dagarna får jag bäras av att andra tror. Deras tro kan bära mig, så att jag andra dagar kan bära dem med min. Och alla dagar bär Gud.
I naturen så här års blir vi påminda om det trotsiga hoppet som oberoende av oss överlever allt, när vårblommor av olika slag plötsligt slår ut även när kylan förlamar och marken ser grå och livlös ut. Vi kan hjälpa varandra att se alla de små skaparundren. De visar på den kärlek som trots allt ger världen liv varje ny dag. Och vi får gå tillsammans, ett steg i taget, och lita på att marken bär.
”Vila i din väntan. Stilla mötet sker. All din stora längtan Herren hör och ser. Våga vänta tryggt, snart har dagen grytt. Våren visar vägen, Gud gör allting nytt. Genom din ångest, när allt är svårt, delar Gud din smärta och all din gråt.
Vila i din väntan. Stilla mötet sker. All din stora längtan Herren hör och ser. Livet skiftar fort, kvävs av dödens hot. Herren skingrar rädslan; kornets hopp är stort. Framtiden väntar, vila i tro. Kornet som nu slumrar snart börjar gro.” Svensk Psalm 205
Eva Stenström, stiftsadjunkt för gudstjänst och teologi i Härnösands stift