Vi är många som lämnar de vardagliga tankespåren och går ut på kyrkogården. En plats för långa tidsperspektiv. Några av de äldre av oss går med ett ljus och ett skollovsledigt barn i handen. De berättar om människor som betytt mycket för dem. Andra har återvänt till platsen de kommer ifrån. För några är kyrkogården en ny plats, för sorgen är ny. De prövar nya ord om någon i en sorg som ännu inte hittat sina formuleringar. En del vill möta någon härute. Huttra lite och prata lite. Andra söker stillheten. Vi bär på varsin unik historia, men vi tänder vi ljus tillsammans. I skymningen glittrar de tillsammans över hela kyrkogården. Ett ljus för varje relation. Så får vi gå in i kyrkans värme. Platsen för minnena och sångerna. Hoppet om en Gud som tar emot den som lämnar livet här.
Text: Olle Philipsson, stiftsadjunkt