Ingen ska behöva dö av hunger. Så lyder årets tema för Musikhjälpen som pågår just nu i Sveriges Radio och SVT. En mer självklar mening har väl sällan skrivits. Mat är en mänsklig rättighet.
Jag har varit präst i drygt trettio år. Under hela denna tid har vi i församlingarna bidragit till att medmänniskor fått hjälp i akuta situationer. Men något har hänt. Köerna till matutdelningarna ringlar sig allt längre. Det är fler personer och delvis nya grupper som söker hjälp. Matfattigdom var ett av förra årets nyord. Det är besvärande att detta ord behöver användas för att beskriva verkligheten i en välfärdsstat som Sverige.
En nyligen genomförd studie av doktoranden och diakonen Elinn Leo Sandberg visar att mer än 80 procent av alla församlingar i Svenska kyrkan på något sätt arbetar med matbistånd. Det kan till exempel handla om att dela ut matkassar eller presentkort, driva sociala matbutiker eller servera mat. Vanligast är det i storstäderna. Det bör tilläggas att insamlingen av data till denna studie gjordes under 2021, det vill säga innan matpriserna rusade i höjden och det blev en större debatt i medierna om detta.
Svenska kyrkan är i dag en del av civilsamhället. Vi möter dagligen de människor som söker hjälp för att klara vardagen. Under senare år har det skett en påtaglig förändring, med ökande förväntningar på denna samhällssektor. Frivilliga insatser är en viktig del av vårt samhälle. Men det är inte rimligt att människors rätt till mat blir beroende av att någon frivilligt väljer att tillgodose behovet.
Socialtjänstlagen ger alla människor i Sverige rätt till en skälig levnadsnivå och det inkluderar mat. Mycket tyder dock på att detta inte fungerar i praktiken. Det finns troligen flera förklaringar till att allt fler människor söker sig till kyrkan och andra frivilliga aktörer för hjälp med mat. Skenande matpriser, socialförsäkringar som successivt har urholkats de senaste trettio åren, okunskap och misstro mot myndigheter kan vara några.
Det är bra att människor har förtroende för kyrkan. Det ska vi använda för att rusta människor för att till exempel själva ta kontakt med myndigheter och komma närmare en egen försörjning. Vi har också förmånen att kunna bjuda in den som vill till gemenskap. Självklart ska vi också höja vår röst och berätta om de revor som vi ser i välfärdsväven.
I kyrkans internationella arbete arbetar vi både med akutbistånd och genom att stötta människor till självförsörjning. I ett krisande Sverige är det inte orimligt att vi nu och då ger akut hjälp. Däremot är jag mycket tveksam till en utveckling där matbistånd blir en reguljär verksamhet i församlingen. En av våra diakoner liknar situationen vid en eld som inte släcks: ”I de flesta fall så blir vår hjälp som en hink vatten på en öppen eldslåga, som lugnar ner elden något. Men det fortsätter att glöda och glöden når vi inte med vare sig en, tre eller fler matkassar. Glöden måste kvävas av andra instanser i samhället.”
Svenska kyrkan gör mycket för att lindra och förändra för människor i utsatthet, men civilsamhället kan inte och ska inte lösa problemet med matfattigdom. Att alla människor kan sätta mat på bordet till sig och sina barn är, och ska förbli, en uppgift för det offentliga. Jag tror att vi är många som kan enas om att rätten till mat inte är förhandlingsbar och inte ska vara upp till frivilliga att garantera.
Ingen ska behöva lägga sig hungrig. Ingen ska behöva dö av hunger.
Susanne Rappmann, biskop Göteborgs stift
(Debattartikeln har varit publicerad i Dagens Samhälle 15 december 2023.)