Lars Bäckström, fd landshövding.
Foto: Torgny Lindén

Jag ber till Gud, men också till mig själv

När Lars Bäckström var landshövding hade han fyra böcker på sitt skrivbord: en Torah – judarnas bok, Bibeln, Koranen och Sveriges grundlagar. För Lars är bön viktig, religionsfrihet bra och tolerans bygger ett bättre land.

Kyrkan kan ha rum för många. Idag ser många religion som en grund för samhällskonflikter. Det går istället att se det som förenar. Jag blev varken komminister eller rysskommunist. Jag gick med i VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna). För mig fanns mycket av kyrkans budskap om medmänsklighet i arbetet för ett bättre samhälle”, säger Lars Bäckström.

Hans tankar går numera att finna i krönikor i olika tidningar. Citatet ovan är från Strömstads Tidning. Tidigare lärare, riksdagsledamot, landshövding. Nu pensionär i Uddevalla, men med fortsatt samhällsengagemang och ledamot i styrelsen och stiftelser.

Krönikan fortsätter: ”Idag ser många religion som en grund för samhällskonflikter. Det går istället att se det som förenar. Judendom, kristendom och islam kommer alla ur Abrahams tält. Alla tre erkänner tio Guds bud. Kristna och muslimer ser Marias födsel av Jesus som ett verk av Gud. Islam ser Jesus som en profet. Men varken judar eller muslimer ser Kristus som Guds son …

När jag var landshövding hade jag fyra böcker på mitt skrivbord: en Torah, judarnas bok, Bibeln, Koranen och Sveriges grundlagar. I vår grundlag stadgas religionsfrihet. Det är bra. Tolerans mellan trosriktningar bygger ett bättre land.

I flera år var jag prisutdelare på en fotbollsmatch i Göteborg, mellan präster, imamer och rabbiner. Rabbinerna brukade spela med prästerna. Matcherna spelades på Heden. Jag brukade kalla det för positiv Hedendom.

Krönikan lockar naturligtvis Korsväg till en intervju med Lars Bäckström om kyrkan som enhet och kyrkans röst i det offentliga rummet. Väl medveten om att det kommer bli en vindlande berättelse mellan anekdoter och upplevda händelser.

Lars bor i Uddevalla, inte långt från Folkets Park, där han förälskade sig i sin hustru Ann-Christine i ungdomen. Han vill att vi ses på Maria Lundbäcks plats på torget. Ett nyinrett rum med växter och information och en förgylld fotoram. Ett naturligt val för den engagerade samhällsmedborgaren Lars Bäckström. Maria Lundbäck var fotograf och rösträttskvinna, verksam vid sekelskiftet i Uddevalla under nästan ett halvt sekel och engagerad i kampen för kvinnors rösträtt.

Lars Bäckström, tidigare landshövding i Västra Götaland, låter sig gärna fotograferas vid Maria Lundbäcks plats på torget i Uddevalla. Maria Lundbäck var fotograf och rösträttskvinna, verksam vid sekelskiftet i Uddevalla under nästan ett halvt sekel och engagerad i kampen för kvinnors rösträtt.
Lars Bäckström, tidigare landshövding i Västra Götaland, låter sig gärna fotograferas vid Maria Lundbäcks plats på torget i Uddevalla. Maria Lundbäck var fotograf och rösträttskvinna, verksam vid sekelskiftet i Uddevalla under nästan ett halvt sekel och engagerad i kampen för kvinnors rösträtt. Foto: Torgny Lindén

– Det går inte att underskatta religionens betydelse för moralbildningen i samhället, konstaterar Lars, när vi tagit skydd undan regnet inne i koret i Uddevalla kyrka. Religionerna är en kodifiering av moralbildningen i ett samhälle, men det går åt båda riktningarna. Göteborgs stift 2021 är något helt annat än Göteborgs stift 1921 eller 1821.

– Man kan säga med ett slitet bildspråk att kyrkan är som en flod. Det är alltid samma flod men det är ständigt nytt vatten. Så när jag var 14 år och konfirmerades så var kyrkan något helt annat än nu, när jag är 68 år.

Just konfirmationstiden blev en betydelsefull tid för den unge Lars. En farbror i familjen var döende i cancer. Farbrodern som var mycket aktiv i kyrkan hade inga egna barn.

– Det bestämdes att han skulle få vara tillsammans med släktens nästa del och det blev jag som skulle bo hos honom och konfirmera mig i Rättvik.

– Jag fick en bok av Rättviks församling, minns Lars och jag fick ett pensum att besöka Uddevalla kyrka. Eftersom vi är snälla och väluppfostrade gossar i vår familj så gick jag hit till kyrkan och mer eller mindre stenografiskt skrev ner alla predikningar, ord för ord, så gott jag hann med!

– Jag bestämde mig för att min farbror Sigge aldrig skulle behöva skämmas för mig, så jag deltog mycket aktivt i konfirmationsundervisningen. Jag läste läxor, psalmverser, trosbekännelsen, ja, jag läste allt, jag skulle inte missa en fråga. Med flit kan man åstadkomma det mesta!

– Jag var en lysande elev i konfirmationskretsen där i Rättvik. Släkten var med och lyssnade och jag fick trosartiklarna och klarade dem galant. Efteråt delades biblarna ut. Alla fick vita eller röda, men jag fick en svart.

När prästen Glen Åkerlund såg den svarta Bibeln sa han till Lars: Du ska bli präst, Bäckström och när du blir det, ska du inte stanna hos svartrockarna i Bohuslän utan kom till den glada kyrkan i Västerås stift. Du ser själv, du har fått en svart bibel men kristendom är ingen sorgsen tro utan en glädjens tro.

Men han blev inte präst, Lars Bäckström. Och fliten han visade prov på under konfirmationstiden fortsatte följa honom. Pluggade, tog fil.kand-examen, blev lärare på Ramnerödsskolan i Uddevalla, valdes in i riskdagen för Vänsterpartiet 1988–2006, blev så småningom gruppledare samt talesman i ekonomisk-politiska frågor. 2008-2017 var han landshövding i Västra Götalands län och 2007 fick han Konungens medalj i 8:e storleken i Serafimerordens band.

Jag har alltid tyckt att kyrkan har en viktig roll att spela i samhället och att kyrkan är en enhet.

Men även om han inte blev präst har kyrkan funnits med. I det privata livet och det offentliga. Vid riksdagens öppnande med efterföljande gudstjänst i Storkyrkan och med bön om att riksdagsledamöterna ska fatta kloka beslut. Och som landshövding med samarbete med biskopar i Göteborgs, Karlstads och Skara stift.

– Jag har alltid tyckt att kyrkan har en viktig roll att spela i samhället och att kyrkan är en enhet.

– Det finns ett uttryck av en teolog på 1500-talet som stod i konflikt med påven, om hur man bör debattera. För honom gällde det teologiska frågor, men det kan också gälla politik. Citatet står faktiskt ovanför en ingång till ett av riksdagens hus.

”In necessariis unitas, i dubiis libertas, i omnibus caritas” – var eniga när det är nödvändigt, ge frihet när det är tvivelaktigt och visa alltid kärlek, omsorg.

– Detta är väldigt svårt att leva efter, både inom politiken och inom kyrkan. För när man är besjälad och väldigt starkt vill nå ett mål, så tror man kanske att det bara finns en väg mot målet och att den som avviker från vägen, hindrar oss att uppnå målet. Då blir min vän min värste fiende, för han skadar det gemensamma.

Lars berättar om arbetet med statsbudgeten. När alla hade olika krav och önskemål, som aldrig kunde uppnås. Och om arbetet för att ändå nå framåt, att enas. Att se det bästa hos den andre.

– Kyrkan ska vara, tycker jag, aktiv i politiska sammanhang, men akta sig för att komma i närheten av partipolitiken. Men jag vill att kyrkan ska vara tydlig med att visa att när man väljer något – så väljer man troligen bort något annat.

– I partipolitiken var man ofta tvungen att göra försämringar för vissa för att uppnå sitt mål. Jag var med och sanerade Sveriges ekonomi och budgetunderskott, fick ned räntorna och arbetslösheten. Men då försämrade jag för enskilda människor, pensionerna, studiebidragen.

Lars minns en gång när han stod och väntade i kön på Torps köpcentrum och kände att en vagn körde på honom, det gjorde ont i hälsenorna.

– Där fick du för att du försämrade högkostnadsskyddet för läkemedel, sa damen med kundvagnen!

Vågar inte kyrkan se detta i vitögat? Att det ofta krävs försämringar för att uppnå ett mål?

– Långt ifrån alltid. Kyrkan skulle tjäna på att erkänna problemen, menar Lars. Kyrkan väljer till exempel att minska på SKUT, kyrkan i utlandet och stänger församlingshem i Sydafrika för att kunna behålla löner och rusta upp kyrkobyggnader i Sverige.

– Om jag var kyrkopolitiker skulle jag få ta ställning till detta, men det vill jag inte. Men jag kan ändå från bänken kritisera när man inte tar ställning till den fulla bredden av verksamheten

Med ditt perspektiv efter alla år, vad händer om man inte erkänner sina problem?

– Man blir meningslös!

Men kraften att se problemen, varifrån ska den komma, underifrån eller uppifrån?

– Kraften kommer från individens vilja att göra gott för andra och se helheten. Men jag är inte bekväm med partipolitiska partier som arbetar i samhället och sen uppträder i kyrkoval. Det är rätt att vi har olika nomineringsgrupper, det är en frihet. Men jag tycker de borde baseras mer på inomkyrkliga frågor och inte partipolitiska.

Vad har du för förväntningar på kyrkan samhället?

– Kyrkans huvudroll är inte att vara samhällsaktör, utan huvuduppgiften är att ge en individuell ro till medmänniskan, från tro till ro. Från den ron en upplevelse av att jag kan få förlåtelse för det jag har gjort fel. Från den förlåtelsen en styrka. Att gå vidare i mitt liv och modet att möta nya utmaningar.

– Så kyrkans kärnuppgift är tro, ro, förlåtelse, glädje, styrka och mod och det andra, miljöförstöring, integration, våld mot kvinnor, brottslighet, socialt ansvar mm får man väl blanda sig i om man så lyster. Men då gärna utifrån kärleksbudskapet och omsorgen om andra.

– Jag ber ofta aftonbön. Jag ber till Gud, men jag ber också till mig själv. Hjälp mig! En uppmaning till mig själv, att bli bättre. Hjälp mig att läsa på läxorna, stärk mig i mitt mål, i min målsättning att behandla andra som jag vill att de ska behandla mig. Detta blir en slags kommunikation med Gud.

Att vara landshövding var det roligaste uppdraget man kan ha, menar Lars Bäckström. Då var han tvungen att alltid kompromissa, att väga sina ord, aldrig såra någon.

– Det var en otrolig glädje, att få uträtta så mycket. Vi kunde mobilisera vid flyktingkrisen, vi kunde rädda en havsvik, jobb på Volvo, en industri. Jag hade så gärna fortsatt, men tiden för en landshövding är begränsad till nio år.

Till sist, låt oss sluta i krönikan där vi började:

”I Uddevalla finns Sundbergs plats. Där finns en skulptur till minne av ärkebiskop Anton-Niklas Sundberg från Uddevalla. Den är i trä, formad som en biskopsmitra, som ett litet hus med rum för eftertanke.

Antons-Niklas visade i ord och handling att kyrkan kan ha rum för många. När han var biskop i Karlstad och staden brann, skrev en tidning 'landshövdingen grät och bad, men biskopen svor och släckte'.

Han tillskrivs också orden: 'Näst sedlighet är små snapsglas det värsta jag vet'.”

Lars Bäckström tror att kritiken mot sedlighet kan ha syftat på sedlighetsföreningar som ansåg sig mer moraliskt högtstående än andra människor.

Lars Bäckström citerar också Predikaren 9:7-9: ”Så ät då ditt bröd med glädje, och drick ditt vin med glatt hjärta, ty Gud har redan i förväg givit sitt bifall till vad du gör”. Bäckström menar att den kyrka han vill se är en kyrka för glädje.

– Ja, vi ska kanske tänka som Sundberg, att varje människa rymmer sin särart, avslutar Lars. Och låt oss hjälpas åt, så att tro, samarbete, medmänsklighet, solidaritet, gemenskap kring kommunionen, blir en del av det som förenar i Bohusläns församlingar.

Text Agneta Riddar, skribent, bild Torgny Lindén, kommunikatör och pressekreterare

Artikeln är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 4 2020).