Gudstjänstfirande på vårt hjärtas språk

För många år sedan bodde jag ett halvår i Nederländerna. Om söndagarna sökte jag mig igenom stadens olika kyrkor och gudstjänstfiranden. Det var inte bara gudstjänsternas form och liturgi som var främmande för mig, språket var en stor barriär för att känna delaktighet och gemenskap. Ibland tog jag mig ned till en större stad och firade gudstjänst i den stora internationella församlingen för att åtminstone få höra ett språk som jag någorlunda behärskade. Men när påsken kom hade jag inget annat val än att ta mig till Svenska kyrkan som låg i en stad en bra bit därifrån jag bodde för att få fira högmässa på svenska. Psalmerna, bönerna, liturgin – allt uttryckt på mitt hjärtas språk.

Sedan Kyrkohandboken för Svenska kyrkan togs i bruk 2018 har den översatts till de nationella minoritetsspråken. Nu kan den som vill fira högmässa, döpas, konfirmeras, vigas och begravas på nordsamiska, lulesamiska, sydsamiska, meänkieli och fyra romska dialekter. Sedan tidigare har kyrkohandboken funnits på finska men också den är nu förnyad.

Svenska kyrkan har genom den evangelisk-lutherska traditionen under många hundra år firat gudstjänst och utövat själavård på flera språk där modersmålet eller folkspråken har en central roll som bärare av kyrkans tro och liv. Vi är en flerspråkig kyrka och just nu pågår arbetet med kyrkohandboken på teckenspråk som vi snart hoppas få välkomna. En öppen folkkyrka med demokratisk organisation måste garantera och möjliggöra för människor med olika språklig, kulturell eller nationell bakgrund delaktighet och inflytande i kyrkans liv. Möjligheten att fira gudstjänst på sitt hjärtas språk, att få tala med och om Gud med de ord dom ligger oss närmast, har en stor betydelse för människors identitetsutveckling och livsmod.

I början av juni 2021 beslutade kyrkostyrelsen att en officiell ursäkt skulle framföras till det samiska folket för de oförrätter som begåtts i historien. 
”Ursäkten är först och främst ett erkännande av den felande partens moraliska ansvar – utan att motparten förväntas svara med att förlåta”, så skrev ärkebiskop Antje Jackelén i en debattartikel i Dagens Nyheter inför dagen.

Högtidsgudstjänsten samlade kyrkomötesledamöter, företrädare för sametinget, den svenska regeringen, civilsamhället, internationella vittnen och sändes från Uppsala domkyrka den 24 november. Det var en viktig och högtidlig dag. En ursäkt kräver handling och därför har åtta åtaganden formulerats gemensamt för den samiska verksamheten i Svenska kyrkan:

• Förkunna evangelium på samiska och på ett för samer kulturellt relevant sätt med respekt för samisk andlig och kyrklig tradition.
• Synliggöra samisk andlighet, teologi och kyrklig tradition inom Svenska kyrkan.
• Bidra till att stärka och revitalisera de samiska språken i Svenska kyrkans verksamhet.
• Öka kunskapen och medvetenheten om kyrkans historiska relationer och övergrepp mot samerna och konsekvenserna av detta.
• Öka kunskapen om och respekten för urfolksrättens principer inom Svenska kyrkan och i samhället.
• Öka samernas inflytande och delaktighet i Svenska kyrkan.
• Stärka samiska barn och unga i deras identitet och andliga utveckling.
• Främja gränsöverskridande samiskt kyrkoliv.

Åtagandena innebär ett långsiktigt utvecklingsarbete för församlingar, stift och Svenska kyrkan på nationell nivå för att skapa och stärka strukturer för samiskt kyrkoliv, synliggöra samisk andlighet, språk och kultur och öka medvetenheten kring urfolksfrågor inom Svenska kyrkan. 

”Ságastallamat” betyder ”dialog” på nordsamiska och för att betona vikten av kontinuerlig dialog har kyrkan valt att kalla arbetet för en “Handlingsplan för insatser inom Ságastallamat-processen”. Det är också viktigt att ta fasta på goda erfarenheter som redan finns från utveckling av samiskt kyrkoliv inom Svenska kyrkan. På Göteborgs stiftskansli har stiftsmedarbetarna Henrik Frykberg och Magnus Birkhorst just påbörjat arbetet för Göteborgs stift som kommer att pågå under en tioårsperiod. 

När jag i tanken far tillbaka till kyrkbänken den där påskdagen då jag äntligen fick sjunga mina psalmer på svenska, be de böner som liksom kommer av sig själv, påminns jag om den längtan som bor i oss människor. En längtan om tillhörighet och delaktighet, på vårt hjärtas språk och på lika villkor. Det är ett livsviktigt arbete vi har framför oss.

Text: Cecilia Nyholm, stiftsadjunkt, bild från högtidsgudstjänsten 24 november: Magnus Aronson, Ikon