Ett tecken på kyrkans kontinuitet

En av biskoparnas många uppgifter är att ”vårda och värna kyrkans enhet”, enligt kyrkoordningens åttonde kapitel. Och Susanne Rappmann har uppgiften som ett av sina fokusområden i uppdraget att vara biskop för Göteborgs stift.

– Det är inget jag valt, det är något som hör till uppgiften att vara biskop, säger hon.

Vad lägger du själv i begreppet att vara ett enhetens tecken?

– Att vara ett tecken på kyrkans kontinuitet i tid och rum, och ett tecken på den världsvida kyrkan.

Hur tar det sig uttryck konkret?

– Jag tänker på ett tillfälle när jag just vigts till biskop i Uppsala domkyrka, där var den världsvida kyrkan på plats, den ekumeniska kyrkan var där, de andra biskoparna men också församlingsbor och medlemmar. När jag tittar på fotot som togs utanför domkyrkan ser jag allt detta, men det som inte syns på bilden är att bakom fotografen står folk från Värö, Fässberg och Mölndal. Jag tänker att det är en bild av mångfalden, en bild av min uppgift att hålla samman stiftet, Svenska kyrkan och den vida gemenskapen.

– Enheten är redan skapad i Kristus, det handlar inte så mycket om att göra som att vara, påpekar hon.

Göteborgs stift har historiskt sett haft svårt med enheten, tvisterna har varit många, åsikterna i lärofrågor har spretat och vållat strid. I dag är det betydligt lugnare.

Susanne Rappmann har själv varit med i den utvecklingen. Då hon i januari 1992 prästvigdes i Göteborgs domkyrka av då nyvalde biskop Lars Eckerdal, var det första gången kvinnor vigdes till präster i stiftets katedral av stiftets biskop, den tidigare biskopen vägrade viga kvinnor.

Men i dag är det annorlunda. Motståndarna bildade eget 2003 i Missionsprovinsen, och även om de ansåg sig vara en del av Svenska kyrkan, så sa överklagandenämnd och biskopsmöte nej: man kan inte viga egna biskopar och präster och ändå tillhöra Svenska kyrkan. Den organisatoriska enheten har en gräns.

– Kyrkan har ju varit tydlig och fattat beslut, det får man förhålla sig till, säger hon.

Möter du motstånd och ifrågasättande?

– Det är klart att det finns enskilda personer som menar att kvinnor inte ska bli präster eller biskopar. Men det är ganska perifert och jag möter det inte särskilt ofta. Det dominerar inte mitt biskopsliv.

Skillnaden mellan enhet och enighet, hur ser du på det? En tidigare biskop brukade säga att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en bordsgemenskap.

– Det är ett väl funnet uttryck som ligger i linje med att enhet inte primärt är något vi har till uppgift att skapa. Vi tror att kyrkan hålls samman genom att vara Kristus kropp. Kristus skapar enheten, men det förutsätter inte enighet i varje fråga. Så har det varit i kyrkans historia. Sedan måste man skilja på stora och små frågor, precis som i en familj.

Sin teologiska grund har enheten dels i Jesu bön att lärjungarna ”må bli ett”, och kanske det svåraste, att vi ska älska varandra ”så som jag har älskar er”. Dels i bilden av kyrkan som en kropp med många lemmar, där vi kan vara olika men ändå tillhöra samma kropp. Vad tänker du om den bilden?

– Jag upplever att Kristi kropp som en bild av kyrkan är en bra bild. Ska en kropp fungera behövs olika delar med olika funktioner. Vi behöver även andra bilder, exempelvis kyrkan som Guds folk. Kyrkan är organisk, ständigt i rörelse.

Kyrkan som Kristi kropp har biskop Susanne haft anledning att fundera djupare på. Hennes doktorsavhandling, hon disputerade 2005, har titeln Kristi kropp som kritisk metafor: teologisk reflektion kring funktionshinder.

Vad var dina slutsatser i avhandlingen?

– Vi måste bejaka att människors kroppar ser olika ut, att vi behöver skapa gemenskaper där alla kroppar får plats, också kroppar med funktionsvariation. Det finns en fara i att organisera sig utifrån en modell utan skavanker. Har vi den välbyggda 30-åriga kroppen, som kan uppfattas som odödlig, som ideal, eller rymmer kroppen också sår och sårbarhet? Även om kyrkan har brister är hon fortfarande Kristi kropp. Kyrkan måste bilda gemenskaper där fler människor känner sig hemma och kan trivas.

– Kristi kropp som en biblisk bild av kyrkan är något som kyrkan alltid burit med sig och en grund för självförståelsen; en kropp med många lemmar. Och precis som Kristi kropp är det en sårmärkt kropp.

Hur har pandemin påverkat kyrkan ur denna synvinkel?

– Alla samhällsgemenskaper har utmanats av pandemin, särskilt kyrkan som är så mycket av en kroppslig gemenskap med närhet till varandra. Att då tvingas hålla distans är en stor utmaning.

Vad tror du att det får för konsekvenser?

– Ja, säger hon och funderar en stund. Det är väl med pandemin som med alla kriser, att de förstärker de tendenser som finns i ett samhälle. Det utmanar oss som kyrka med ett sviktande medlemsunderlag. Men tendenserna är också lite motstridiga. Det finns ett ökat andligt intresse, frågan är då om vi förmår möta detta intresse på ett bra sätt. Vi måste också möta de vanor som har brutits, som de barn som inte blivit döpta. Hur har den kyrkliga seden förändrats? Det är en utmaning att återerövra den; en utmaning vi har framför oss som kyrka.

Kan man säga att enheten är konkretiserad i kommunionen, när ”vi alla får del av ett och samma bröd”? 

– Det är nog ett både och … Ta detta att vi inte har kommunion tillsammans med katolska kyrkan, det är en utmaning för kyrkans enhet att vi inte förmår överbrygga det.

I samband med reformationsjubileet 2016 och påvebesöket i Lund, ordnades en rad gemensamma samtalsgrupper med katolska församlingar kring ett dokument Från konflikt till gemenskap. Hur gick det sedan?

– Jag har inte den överblicken att jag vet vad man då gjorde här, säger hon, men påpekar att hon har regelbunden kontakt med den katolske diakonen i Göteborg.

Ekumeniken är ju också ett tecken på att kyrkor söker enhet. Hur ser det ut i Göteborg?

– I samband med att Göteborg firar 400 år bildade kyrkorna här ”Hjärta Göteborg”, och där sker det mycket spännande. Nu siktar man på pingsthelgen 2023, allt har ju blivit framskjutet på grund av pandemin, då det ska bli ett brett ekumeniskt evenemang.

Kan man tala om enhet när det gäller andra religioner, i första hand judendom och islam?

– Nej … Det är helt nödvändigt med religiösa ledares kontakter i ett mångreligiöst samhälle, i synnerhet när som nu religionsfriheten ifrågasätts. Ingen försvarar den om inte vi gör det, och det måste vi göra tillsammans.

– Kontakterna är också ett sätt att skaffa sig kunskap, man kan fördjupa sin egen tro i mötet med den andre. Vill vi ha ett samhälle som fungerar behöver vi också delta i detta samtal, det finns en förväntan från samhällets sida att vi hjälper till.

– Men kalla det inte enhet. Det handlar mer om dialog, om flerpartssamtal.

Text Lasse Bengtsson

Texten är tidigare publicerad i tidskriften Korsväg (nr 3 2021).