Foto: Kristin Lidell

Vad gör vi nu?

Biskop Susannes hälsning till stiftets församlingar: "Tillsammans behöver vi påminna oss om Guds löften och närvaro i denna brustna värld."

I skrivande stund råder högsommarvärme. Sedan jag skrev till er i slutet på mars har mycket förändrats. Då var vi i början av den pågående pandemin och vi sökte alla finna vägar i ett okänt landskap. Pandemin är ännu inte under kontroll. Det är med stor sorg och smärta som vi konstaterar att antalet döda med Covid-19 nu överstiger 5000 personer.

Det kristna hoppet är mer aktuellt än någonsin. Tillsammans behöver vi påminna oss om Guds löften och närvaro i denna brustna värld. Och som gemenskap finna former för att i ord och handling stärka livsmodet i en tid då modlösheten lurar runt hörnet.

Vad gör vi nu?
I boken Kyrka i Mission skriver teologen Jan Eckerdal att denna fråga är både evig och nödvändig för den kyrka som vill vara trogen sitt uppdrag. Frågan ställdes av Jesu vänner nedanför korset, liksom av kvinnorna vid den tomma graven. I Apostlagärningarna kan vi läsa om hur de första kristna gång på gång hamnade i nya situationer som krävde att de fann nya sätt att leva trons liv och förmedla evangeliet.

Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens och självbesinningens.

2 Timotheosbrevet 1:7

Nu är det vi som utmanas att finna delvis nya sätt att vara kyrka. Som biskop blir jag stolt när jag tar del av hur ni i församlingarna på ett kreativt och klokt sätt sökt svar på frågan Vad gör vi nu? Jag hör om initiativ för att bryta människors isolering, aktiviteter för barn och unga, konkret hjälp med att handla och körer som sjunger utanför äldreboenden.

På många håll har gudstjänstlivet hamnat i fokus och det finns en sorg över att vi inte kan mötas som vanligt. Vi har varit med om en digital revolution och det är paradoxalt att långt fler än vanligt deltog i påskens gudstjänster. Flertalet gick in genom den digitala kyrkporten. Men digitala gudstjänster kan inte ersätta de fysiska mötena i våra kyrkorum, de är och förblir goda komplement.

I mitt förra brev gav jag rådet att personer i riskgrupp och/eller över 70 år skulle följa Folkhälsomyndighetens råd och stanna hemma från gudstjänsterna. Tack alla ni som hörsammat detta; tillsammans har vi bidragit till att hindra smittan och ännu fler dödsfall. Med tiden har det vuxit fram ett gudstjänstliv som är tryggt och där vi följer rekommendationerna. I vissa fall innebär det att personer i riskgrupp åter kan delta i gudstjänsten, t ex då dessa firas utomhus. Men för många är detta ännu inte möjligt. Det är smärtsamt, men jag vill understryka vikten av att följa gällande rekommendationer.

Den senaste tiden har råden förändrats vad gäller resor. Det betyder att jag till hösten ser fram emot att åter besöka församlingar för att visitera och ta emot kyrkoherdar, om än på något annorlunda sätt. Till dess vill jag önska er en välsignad sommar.

Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens och självbesinningens.
(2 Timotheosbrevet 1:7)

Bed för mig såsom jag ber för er,
+ Susanne