Foto: Torgny Lindén

Att bära varandras bördor

Ensam är inte stark. Christer Lockner har ägnat stora delar av sitt liv åt att på olika sätt hjälpa andra. Ett arbete som bottnar i en tro på människors inneboende kraft.

– Det är tillfälligheter som lett till mitt ideella arbete de senaste åren. Jag brinner ju för att hjälpa till när jag kan. Jag tror att det är min uppgift att göra det. Jag tror vi alla har uppgifter, men det är inte alltid vi lyssnar och hör dem. Men det är viktigt att vara lyhörd.

Christer Lockner sitter i sitt hem i Hällevads­holm i Bohuslän och filosoferar 
över vad de senaste årens ideella engagemang fört med sig. Ett engagemang som tar sin grund i kärleksbudskapet, menar Christer.

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” ”Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd.”

Tillfälligheterna Christer hänvisar till går tillbaka till år 2011. Då bestämde Skolverket att det krävdes full behörighet för att få under­visa. Christer, som då hade arbetat som obehörig lärare i Munkedal i 22 år, blev erbjuden omplacering till fritidsverksamheten, som han tackade nej till.

– Det här var i samma veva som de ensamkommande barnen och ungdomarna började komma till Sverige, minns Christer. Det första HVB-hemmet startade i Tanum 2012 och jag fick en tjänst som boendehandledare.

Nu började Christers liv förändras. Inte nog med att han arbetade med ensamkommande barn, utan han öppnade också upp sitt hem. Inne i hans hus, men också ute i ”stallet” på gården.

– Som flest har det bott fem killar härinne. Totalt har jag haft tolv killar boende här under de här tio åren. Den siste flyttade ut i juli.

– Det har gått fantastiskt bra för dem allihop. De har klarat en utbildning, de har jobb, lägenhet och alla utom en har lyckats ta körkort! Flera är undersköterskor och en är bilmekaniker.

När Christer köpte huset i Hällevadsholm ingick också ett gammalt stall på tomten. Christer, som är händig började att renovera. Det blev en lägenhet och ett litet kök.

– Då började min mamma bli skröplig och ensam, så hon ville flytta in i stallet. Men det finns ju inte indraget vatten eller toalett, sa jag. Men då betalar jag för det, sa hon, och slipper betala hyra.

– Så bestämde vi och hon sa upp sin lägenhet. Men två veckor innan hon skulle flytta in så dog hon. Jag inredde ändå två rum till, för man vet ju aldrig vad som händer. Så visst finns det en mening med detta. När pojkarna kom så kunde de bara flytta in!

Vad tror du din hjälp betytt för dem – men också för dig själv?

– Åren som boendehandledare var väldigt betydelsefulla för mig, jag som knappt varit i kontakt med en invandrare förut. Jag är väldigt tacksam över att jag fått vara med om det här och jag vet att mitt engagemang har spelat roll. Jag är faktiskt stolt!

– Så jag har de ensamkommande att tacka för att mitt liv blivit mycket rikare, konstaterar Christer med ett skratt. Alltså inte ekonomiskt …

Christers engagemang har också kommit att innefatta gatubarn i Uganda, men innan han berättar om det vill han absolut berätta om sitt senaste uppdrag.

– För ett år sen kom en kille till mig i Munkedal och bad om hjälp. Han ville få hit sin mamma och lillebror som var kvar i Iran. Pojken hade många gånger försökt få hit dem, men fick oupphörligt nej från Migrationsverket. På hans 18-årsdag kom ett brev att hans mamma får komma, men inte lillebror.

– Mamman var mer eller mindre livegen hos sin svåger, så hon valde att fly. Hon lämnade lillebror som ibland bodde i en park, ibland hemma hos någon.

Christer hade kontakt med en kurator på Röda Korset i Skövde som kunde hjälpa till. Nu fick pojken komma, eftersom mamman nu var i Sverige och med henne hade ju lillebror anknytning.

– Uppehållstillståndet skickades till ambassaden i Teheran, men när lillebror skulle hämta det blev han tillfångatagen av polisen som illegal flykting och sattes i läger. Han skulle skickas till Afghanistan.

– Då trodde vi att det var kört, men vi fick tag på en familj som gick till lägret. Han skulle släppas mot 30 000 kronor i mutor. Inte hade vi de pengarna, men efter lite olika turer och prutande så släpptes han, passet förnyades och vi fick ihop pengar till flygresan.

– Nu bor de alla tre i Munkedal. Jag har hälsat på dem och deras glädje är obeskrivlig. Det visar hur viktigt det är med relationer. Varje gång jag träffat mamman förut har hon bara gråtit, nu är det bara ett stort leende. Det är fantastiskt att se.

Varför blev den här berättelsen viktigare för dig att berätta än många andra?

– Jo, pojken kom ju till mig och bad om hjälp. Då var jag anställd i kyrkan, så jag kunde ge mycket tid genom jobbet. Både Tanums och Munkedals pastorat har varit fantastiska, med pengar och min tid, liksom Göteborgs stift. Mamman lånade av släktingar, jag själv har bidragit, jag har samlat in från kompisar och vi fick en gåva av Agapes Vänner i Uddevalla, Munkedal, Tanum. Så vi lyckades!

Men hur var det nu med gatubarnen i Uganda?

– Återigen, tillfälligheter. När HVB-hemmet i Tanum stängdes 2016 blev jag erbjuden en tjänst på Tanums gymnasium som lärar­assistent. Då kom en familj som kvotflyktingar, som jag fick ta hand om. Så fick jag helt plötsligt en vänförfrågan på Facebook från Uganda. Den var från Daniel, bästa kompis till en av kvotflyktingarna. Daniel hade levt på gatan och hans vänförfrågan till mig ledde till att jag startade hjälparbetet. 

– Jag gav Daniel pengar till ett enkelt rum och mat. Då började Daniel kunna hjälpa andra pojkar och jag skaffade fler sponsorer bland kompisar och kollegor som hjälper till och stöttar.

– Nu har Daniel kunnat bygga ett litet hus och odlar bönor och majs, så han är nästan självförsörjande. En kompis till mig här i Sverige har jobbat i Uganda som agronom och hon handleder Daniel. Nu har han fjorton barn han tar hand om!

Och Christer berättar vidare om Duncan. Han fick lite pengar till hyra, mat, en textil­utbildning och en symaskin. Nu syr han kläder och är nästan självförsörjande.

Christer sammanfattar sin inställning.

– Mitt arbete bygger på en tro på människan, inte misstro. Det betyder inte att jag är naiv, men jag tror att alla människor i rätt samman­hang och med rätt stimulans och med rätt medmänniskor runt sig kan resa sig och gå framåt och lyckas.

Tycker du inte det är svårt att sätta gränser? För behovet är ju outsinligt. 

– Jo, men nu har jag satt en gräns. Nu hjälper jag inga fler, jag börjar avveckla mig själv, snart ska jag ju pensionera mig. Och jag har tackat nej till att engagera mig i flyktingarna från Ukraina.

– Nu får andra ta vid. Var gärna med och hjälp gatubarnen i Uganda! avslutar Christer förhoppningsfullt!

Text: Agneta Riddar
Foto: Torgny Lindén

Läs vidare

Korsvägsartiklar

Ett urval av artiklar och krönikor från tidskriften Korsväg.

Apangi Akwai och Kerstin Jansson övar svenska tillsammans på språkcaféet i Bäve kyrka.

Hundra ideella i Bäve

De leder unga, stickar och ber. I Bäve församling finns det inte mindre än 98 ideella medarbetare med en mängd olika uppgifter.