För många patienter kan ensamheten bli svår i pandemitider.
Då blir Sjukhuskyrkans verksamhet särskilt betydelsefull.
- Det är inte minst viktigt då anhörigas möjligheter till besök är begränsade, säger Monica Johansson, diakon.
Det är en speciell tid för Sjukhuskyrkan på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Men trots att verksamheten begränsas av en rad restriktioner har personalen kunnat fortsätta att arbeta. När Sjukhuskyrkans personal besöker en avdelning har de både munskydd och visir på sig. Skyddsutrustningen påverkar arbetssituationen.
- Man blir tröttare när man har den på sig, man får inte luft till sig på samma sätt. Halsen blir fort torr och törstig, säger hon.
- Det känns också tråkigt att inte kunna visa sitt ansikte för den man besöker. Särskilt när man möter människor för första gången och etablerar en kontakt. Ett leende kan till exempel vara svårare att uppfatta under skyddsmasken.
Men trots begränsningar går det att skapa relation och föra meningsfulla samtal.
- Vi är uppskattade både av patienter och vårdpersonal när vi kommer, säger Monica.
Henrik Gustafsson är nyanställd präst på Sjukhuskyrkan, och han håller fortfarande på att lära sig att hitta i sjukhusets alla korridorer och kulvertar. Men han har redan fått möta svårt sjuka patienter.
- Vi får vara ett stöd där också. Ibland möter vi patienter där vi inte vet vad utgången kommer att bli, säger han.
Vad säger man som präst i sådana situationer?
- Jag tror att det viktigaste är att finnas där och lyssna, att de får känna att de inte är ensamma.
Han menar att kyrkan verkligen behövs på sjukhuset.
- Här är både död och liv. Det är det som kristen tro handlar om, säger han.