Emil

21 år tog det innan jag tog modet till mig att berätta för min familj om min högst personliga hemlighet.

Jag har vuxit upp i en starkt präglad familj, präglad av den kristna frikyrkan i Sverige. Jag var en stor del av det, och kan idag, såhär i efterhand skämmas över vem jag var. Dömde var och varannan människa man stötte på. Bara för att de inte delade samma tro som en själv.

Idag, några år senare, känner jag mig inte som någon syndare. För jag vet att Gud älskar mig för den jag är. Och ingen människa kan någonsin ta det ifrån mig. För den människa som dömer mig sätter sig själv över Gud. Satan försökte samma sak och se hur det gick för honom…

I en mindre by i mitten av Dalarna fick jag vara med om det som påverkat och gjort mig till den person som jag är idag. I ett samhälle där alla kände alla och man lätt påverkades av vad andra tyckte. Jag blev starkt troende, fanatisk skulle jag kunna påstå. Jag delade mer än gärna med mig av den tro som jag hade. Och fördömde lika lätt också. När elever hånade mig och frågade om jag kunde gå på vatten, vände jag mig självsäkert om och svarade ”häll lite vatten på golvet så kan jag gå på det om du vill”. Jag var inte rädd för något. En annan gång när en äldre kille gick förbi och sa att han skulle döda mig svarade jag med att han skulle föreslå ett datum så jag kan skriva upp det i min kalender.

Under hela den här tiden bar jag på min hemlighet om att jag var en syndare. Av det värsta slaget. Jag var homosexuell. Men det erkände jag inte då. Under den här tiden som jag började upple­va vem jag var och samtidigt hade min starka tro så beskrev min mamma mig som väldigt kall och känslolös. Och det var jag.
Jag tillät mig inga känslor. Vilket resulterar i att man kan bli kall. När mamma påtalade att tjejer tittade på mig fnyste jag och viftade bort det. Jag hade inga känslor, inte de där kärleksfulla lyckliga känslorna.

Jag berättade för min familj den 10 mars 2011, det är två av mina systrars födelsedag. Jag brukar skämtsamt säga att jag tyckte de fick för mycket uppmärksamhet och att jag också minsann ville ha lite uppmärksamhet.
Ett sms fick berätta vem jag var, till mamma, ett snabbt svar efter att jag sagt att jag var homosexuell kom där det endast stod ”Va?”. Kanske inte det jag hade räknat med men i det efterföljande telefonsamtalet kändes allting mycket bättre. Jag kunde äntligen vara fri i vem jag var. Och var inte längre låst till att jämt och ständigt tänka på hur jag skulle bete mig eller föra mig.

Emil

It took me twenty-one years to muster up the courage to tell my family about my most personal secret.

I have grown up in a family that was strongly shaped by the Christian Free Church (frikyrkan) in Sweden. I was a big part of it and can today, retrospectively, feel ashamed of who I was, judging every other person I came across. Simply for not sharing the same faith tradition I did.

Today, some years later, I don’t feel like a sinner. Because I know that God loves me as I am. And no one can ever take that away from me. Whoever judges me elevates themselves above God. Satan tried that and look what happened to him…
In a small village in the province of Dalarna I got to be part of what made me the person I am today. In a community where everybody knew everybody and one was easily influenced by other people’s opinions. I became a fervent believer – even fanatic, I suppose. I was more than happy to share my testimony with others. And condemning others came as easy.

When fellow students mocked me and asked if I could walk on water, I would turn around confidently and reply “go ahead and pour some water on the floor and I’ll walk on it if you’d like.”
I wasn’t scared of anything.
Another time, when an older guy walked by and said he was gonna kill me, I asked him to suggest a date so I could put it in my calendar. All the while I was carrying my big secret about being a sinner. The worst kind of sinner. I was gay. But I didn’t admit to that at the time.

During this period, when I was beginning to become aware of myself while having this intense faith, my mother described me as really emotionally cold. And I was. I didn’t allow myself any emotions. Which leads to something – you can become cold. When my mom would hint that girls were checking me out I would scoff and brush it off. I had no emotions, none that were loving or happy.

I told my family the 10th of March 2011, which is the birthday of two of my sisters. I like to joke that I figured they were getting too much attention and that I wanted some too. My mom replied to the text message in which I told her who I was with a simple “What?” Maybe not the response I had been counting on but as we talked on the phone after, everything started feeling much better. I could finally be free in who I am. And was no longer stuck constantly thinking about how I should be acting and behaving. I am now freed of being bound and enslaved by sin – in a wonderful way.

Emil

Nykyään olen ihanasti vapaa ja irtautunut valheen orjuudesta. Kesti 21 vuotta ennen kuin sain kerrottua suuren salaisuuteni perheelleni.

Kasvoin Ruotsin kristillisen vapaakirkon vahvassa vaikutuspiirissä. Olin mitä suurimmassa määrin osa sitä. Näin jälkeenpäin koen häpeää siitä millainen olin. Tuomitsin kohtaamiani ihmisiä mm. sen perusteella, etteivät he jakaneet minun uskoani.

Nykyään, muutama vuosi myöhemmin, en enää tunne itseäni syntiseksi. Tiedän, että Jumala rakastaa minua sellaisena kuin olen, eikä kukaan ihminen voi riistää sitä tunnetta minulta.

Se joka minut tuomitsee asettuu Jumalan yläpuolelle. Saatana yritti sitä ja kuinka hänen kävikään...

Pienessä kylässä keskellä Taalainmaata sain kokea kaiken sen, mikä on muokannut minut sellaiseksi jollainen nykyään olen. Yhteisössä jossa kaikki tunsivat toisensa ja muiden mielipiteet vaikuttivat minuun suuresti. Minusta kasvoi väkevästi uskova, fanaattinen oikeastaan. Saarnasin mielellä uskon asiaa ja tuomitsin yhtä innokkaasti. Kun joku pilkaten kysyi osaanko kävellä veden päällä, käännyin hänen puoleensa itsevarmasti ja vastasin että kaada vettä lattialle niin kävelen sen päällä. Kun eräs minua vanhempi poika ohimennen sanoi tappavansa minut, kysyin milloin hän ajatteli sen toteuttaa, jotta voisin laittaa päivämäärän kalenteriini.
En pelännyt mitään.
Koko ajan tiesin kuitenkin salaa olevani syntinen, pahin mahdollinen sellainen. Olin homo. Silloin en sitä myöntänyt. Äitini kertoi jälkeenpäin näinä aikoina kokeneensa minut erittäin kylmäksi ja tunteettomaksi. Juuri sellainen olinkin. En suvainnut itselleni minkäänlaisia tunteita. Huidoin vain tuskastuneena pois äitini huomautukset siitä että tytöt katselevat minua. Minuun ei mahtunut yhtään rakkaudellisia tai onnellisia tunteita.

Kerroin salaisuuteni perheelleni 10. päivä maaliskuuta 2011. Se on kahden sisareni syntymäpäivä. Välillä vitsailen että he saivat silloin liikaa huomiota ja minäkin halusin siitä osani. Tekstiviestillä kerroin äidilleni olevani homo. Lyhyt vastaus äidiltäni oli pelkkä ”Täh?” Se ei ehkä ollut vastaus jonka oletin saavani, mutta viestiä seuranneen puhelinkeskustelun aikana kaikki tuntui jo paremmalta. Pystyin vihdoin olemaan oma itseni, enkä enää pakonomaisesti ajatellut sitä miten milloinkin piti olla ja käyttäytyä.

Nykyään olen ihanasti vapaa ja irtautunut valheen orjuudesta.