– Kristen tro är inget som automatiskt ärvs. Det är min största oro, säger biskopen. Jag ser ett samhälle som riskerar att tappa sina rötter. Utan ett rotsystem kan vi inte hämta näring, vare sig som individer eller som samhälle.
När tron marginaliseras återstår ofta bara produktion och konsumtion.
– Relationer och traditioner tunnas ut. Samma risk finns i församlingarna, när vi börjar producera tjänster som människor konsumerar. Utan förankring i den levande Guden slutar kyrkan att vara unik.
Men mitt i detta ser han också tydliga tecken på hopp.
– Jag möter unga som söker allvaret i tron. De vill förstå Jesus, fira gudstjänst, leva med liturgin. Det är en generation som vill något mer än yta, och vi måste möta detta med respekt.
Under de gemensamma kursdagarna kommer deltagarna att få ta del av samtal som rör de utmaningar samhället lever med idag. Parallella verkligheter och en ständig tsunami av budskap är något vi möter så snart vi öppnar telefonen på morgonen. Frågan är vem som äger berättelsen om vilka vi är och vad vi gör här.
– Kyrkans styrka är att vi står kvar. I tusentals år. När allt annat sveper förbi finns dopets vatten kvar som en stämpel i människan, Ingen våg kan skölja bort den, säger Mikael Mogren.
I en värld där vi alltmer lever i olika bubblor på nätet har kyrkan ytterligare en unik egenskap, här möts människor inte bara genom ord, utan kroppsligt: i gudstjänsten, i det välsignade brödet och vinet.
– Det går inte att göra i en bubbla. Gemenskapen är på riktigt.
En annan gigantisk utmaning mänskligheten står inför är klimatkrisen. Även här ser Mikael Mogren en möjlighet i kyrkans tro.
– Vår kultur lär oss att bejaka alla begär, och det bryter ner skapelsen. Kristen tro lär oss skillnaden mellan behov och begär. En resa jorden runt är inget behov. Men relationer, tillit och att bli tagen på allvar är det.
Mikael Mogren är inte omedveten om den krassa verkligheten.
– Församlingarna har svikande medlemssiffror och krympande ekonomi. Det lätt att tappa modet. Men världen är god, som den är. Helighet handlar om vila och återhämtning. Att veta vad vi kan förändra och vad vi måste acceptera. Men för att orka behöver vi oaser.
Gemensamma kursdagar är just en sådan oas. En möjlighet till återhämtning och utveckling.
– När vi möts ser vi att vi är del av något större, bortom vårt eget och i kontakt med allt levandes källa. När vi åker hem ska vi känna: Det lilla jag gör i min församling är en del av kyrkans stora arbete – för tron, för nästa generation och för en grönskande planet, säger Mikael Mogren.