En hälsning från diakonerna i Simrishamn och Gärsnäs församling.
Diakoni är kyrkans omsorg om medmänniskan och skapelsen, ibland kallas det också kyrkans sociala arbete. Det handlar om att genom delaktighet, med respekt och i ömsesidig solidaritet möta människor i utsatta livssituationer. Grunden för arbetet är Guds kärlek, som den möter oss i Jesus Kristus.
Under september månad finns det något som heter diakonifokus. Temat för diakonifokus är
Vägar till mening – mellan hopp och förtvivlan är temat för årets diakonifokus.
Unga människor ställs inför olika utmaningar. I våra församlingar möter vi barn och unga som är funderar och är oroliga för samhällsutmaningar som till exempel klimatkrisen, krig och demokratier på nedgång i världen, och det är tydligt att unga lever med stark oro världen över. Vi får också höra om hur barn och unga känner stress i skolan, att det är vanligt med kränkningar på internet och att de mår psykiskt dåligt på andra sätt.
Här har vi som kyrkor i Sverige ett viktigt uppdrag – att vara en varm och välkomnande plats för unga som ropar efter hopp och meningsskapande sammanhang.
Hur kan vi vara ett stöd för andra?
Ord är livsviktiga för oss, ord där vi möts, ger varandra hopp och livsglädje.
Sedan har vi alla de ord som sårar, bryter ner och gör oss missmodiga.
En av våra vackra gamla psalmer uttrycker fint ordens betydelse:
”Ett vänligt ord kan göra under …” (psalm 98)
Vad är det som får oss att växa som människor?
Vad är det som får vår tro, vårt hopp och känsla av livsmening att bli större?
Vad är det som förminskar oss, och som gör att vi ibland känner oss mindervärdiga?
Det finns människor som vi växer inför. Det finns människor som vi krymper inför.
Vi har alla mött dem i skola, sociala sammanhang och på andra platser.
De människor som vi växer inför gör oss lediga, avkopplade och trygga.
De som vi krymper inför gör oss osäkra, rädda och ifrågasatta.
När vi känner att vi är accepterade som vi är, då växer vi.
När vi känner att vi inte är ifrågasatta, då slappnar vi av.
En viktig fråga till oss själva är: Hurdan är jag i mina möten med andra?
Är jag en människa som uppmuntrar och ger stöd, ger växtplats?
Är kyrkan en plats där vi får växa som människor?
Där vi kan resa oss upp och känna vårt värde.
Vad är det för bilder av Gud som kyrkan förmedlar i ord och handling?
Om vi släpper på våra försvar och låter oss fyllas av den kraft som Gud vill ge oss, så växer vi som människor. Vår uppgift är att öppna våra sinnen och ta emot.
För att vi ska kunna växa måste vi ibland lämna det gamla.
Vi behöver lämna plats för nytt.
Låta det gamla dö. Långfredagens mörker för att låta nytt liv, påskdagens ljus ta plats.
När livet är svårt kan det vara skönt att dela det med någon. Oavsett hur vi lever och vad vi har för bakgrund så kan det flesta känna igen sig att någon gång hamna i situationer som rubbar tillvaron. Att gå och bära på sina bekymmer kan till slut kännas övermäktigt.
Till kyrkan kan man alltid komma, vi diakoner har många olika arbetsuppgifter i våra församlingar. Ett särskilt uppdrag som vi har är själavård som innebär att vi finns där och lyssnar på dig i både det som är stort och litet. Man kan boka samtal, besöken är kostnadsfri och vi för inga journaler. Ibland kan det räcka med att någon annan lyssnar på din berättelse och hjälper dig få perspektiv på det som händer i ditt liv.
Diakoni ska inte ta över initiativet från en annan människa som därigenom blir ännu mer övertygat om sin oförmåga. Vi diakoner är till för att finnas bredvid, att följa och guida på ett sådant sätt att kraft och frimodighet växer och de egna resursers stärkt.
Gud har inga andra händer och armar än dina och mina.
Vi får förtroende att vara Guds redskap i vår värld.
Därför kan vi inte bara be Gud att göra slut på krig, fattigdom, svält och orättvisor.
Men, vi kan be Gud om mod, hopp, tröst och kraft att påverka och förändra och inge hopp när livet är svårt.
Hälsningar från Anna Rubin, diakon Gärsnäs församling & Mary Leydy López, diakon Simrishamns församling