Då jag skriver dessa rader så är det suicidpreventiva dagen. Den infaller varje år den 10 september och instiftades 2003 av International Association for Suicide Prevention (IASP) tillsammans med Världshälsoorganisationen (WHO). Syftet är att sprida kunskap om suicid och suicidprevention, minska stigmat och hedra minnet av dem som gått bort.
Så länge det finns liv finns det hopp. Det låter som en kliché, men ingen kan veta hur vi uppfattar och tolkar livet imorgon. Vi är stadda i ständig förändring, i ett flöde med miljarder andra, med djur och natur. Det som är nattsvart idag behöver inte vara det imorgon. Men motsatsen råder också: det som är lycka och fulländning idag kan imorgon ha vänts till sin motsats. Vi har att påminna oss om det. Sträcka ut en hand, eller ta emot hjälp när den ges – och söka leva tillsammans i våra korta, unika gästspel på rymdskeppet Jorden.
En erfarenhet inom det suicidpreventiva fältet är att den som är självmordsnära har förlorat sitt hopp. Självkänslan har tagit stryk, utsattheten är enorm, och ofta finns känslan av att vara en börda för sin omgivning. Här kan ett levande medmänniskoskap vara direkt livräddande – att vi blir det ställföreträdande hopp den hopplöse inte längre kan erfara i sig.
Självmordstankar, och i värre fall planer, lever i regel i en böljande process, mer eller mindre allvarliga i varje given stund. Det ”fönster” där en människa är beredd att gå från tanke till handling är begränsat i tid. Där kan medmänsklig intervention göra underverk – hindra att tanken blev handling.
Ibland är det svårt att veta att någon bär på allvarliga självmordstankar; många gånger förstår man först i efterhand hur allvarligt det var. Därför ska vi våga fråga hur vi mår, och vid suicidtankar hjälpa den enskilde vidare till professionen. Utanför kontorstid är dock maskorna i samhällets skyddsnät ofta på tok för stora. I stora delar av landet står då bara den psykiatriska akutmottagningen till buds, kanske många mil bort. Det är just detta den internationella suicidpreventiva dagen den 10 september vill lyfta: att bryta tystnaden, att våga fråga – och att påminna oss om att ingen ska behöva bära det svåra ensam.
Samtalet är sannolikt den mest suicidpreventiva handlingen – inte minst de samtal som äger rum längst ute på den yttersta grenen. Sådana existentiella samtal kan föras på många arenor: inom psykiatrin, socialtjänsten, skolhälsovården, kriminalvården, kyrkan – och mellan vänner och anhöriga. Det handlar kort och gott om en vilja att lyssna till en medmänniskas berättelse, ta henne på allvar och ställa sitt hopp och sin goda vilja till förfogande – lika självklart som man kastar en livboj till någon som håller på att drunkna. Det viktiga är inte vem som kastar den, utan att livbojen når fram.
I grunden handlar det om att vilja möta en medmänniska där hon är – utan krav, utan att döma. Många oroar sig för att säga ”fel saker”. Till dem brukar jag säga att det sällan är orden i sig som avgör. Det viktiga är att någon finns där, tillgänglig och med en önskan att hjälpa. En och annan klumpighet går lätt att reparera – så länge vi står kvar. Den goda viljan lyser igenom i allt: i kroppsspråket, röstens intonation, blicken, ansiktets uttryck.
I år fyller Jourhavande präst 70 år. Jämte Minds självmordslinje är den alltjämt landets största jour. Varje dygn sitter 22 präster på varsitt jourpass. Återkopplingar till kyrkokansliets samordnare vittnar ofta om själavårdande samtal som varit direkt livsavgörande.
Jesus påminde oss om hur djupt vi alla är förbundna med varandra, hur vi bäst kan tjäna varandra och hur det tjänandet kan ge en djup känsla av mening. Kyrkans ansvar och självklara plats i det existentiella samtalet kan inte underskattas. Här finns en stafettpinne, den är vår – och vi bör ta den!
Johan Bonander, kyrkoherde och kontraktsprost
PS. Helt nyligen släpptes min senaste bok: ”Att samtala med akut självmordsnära. Erfarenheter och reflektioner.” Flera
av denna krönikas tankar
återfinns i den.
Boken finns att beställa
på Adlibris, Bokus, m.fl. och hos vanliga bokhandlare.