Berätta om din väg till att bli kyrkomusiker
Att jag blev kyrkomusiker är nog lite av en tillfällighet. Ända upp i 20-årsåldern hade jag för avsikt att bli polis. Jag hade spelat tvärflöjt, och senare saxofon, i Kommunala musikskolan sedan tredje klass och jag var så småningom även med i dess blåsorkester, men det var polis som gällde.
Under gymnasiet (då jag gick samhällsvetenskaplig linje eftersom jag skulle bli polis) blev det mer och mer av musik och musicerande med kompisar, i olika orkestrar och pop-/rockband. Efter gymnasiet sökte jag till KMI (Kommunala musikinstitutet) som var en fortsättning av Kommunala musikskolan med möjlighet att studera flera instrument och även teoretiska musikämnen. Jag sökte in dit på tvärflöjt. Eftersom jag hade tagit orgellektioner i ett par år sökte jag orgel som biinstrument. Jag kom inte in på tvärflöjt, men om jag kunde tänka mig att ha orgel som huvudinstrument kunde jag få börja på KMI. Jag tror verkligen inte att jag gjorde något särskilt bra prov i orgelspel men de hade förmodligen en plats de behövde fylla. Och jag tog den platsen. Jag brydde mig inte så mycket om orgelspelet men kunde ju få spela saxofon i KMI´s storband och ha teoretiska musikämnen. Framför allt var det harmonilära som intresserade mig och det hade den gjort sedan 14–15-årsåldern. Så av en tillfällighet (ett taffligt orgelprov och en förmodat välvillig, åtminstone pragmatisk, skolledning) gick jag nu plötsligt på KMI med orgel som huvudinstrument.
Båda mina föräldrar var eller hade varit flitiga medlemmar i olika kyrkokörer och båda spelade piano. Detta och att min pappa var präst gjorde ju att varken kyrkomusiken eller kyrkan var främmande för mig. Under mina två år på KMI började tankarna på att bli polis blekna lite och nya tankar att möjligen bli kyrkomusiker tog form. Så jag sökte till kantorsutbildningen vid Stora Sköndal och tog min kantorsexamen efter två år. Eftersom jag kände mig nöjd med den inslagna kyrkomusikervägen sökte jag mig därefter vidare och efter genomfört antagningsprov, ha hamnat på reservplats och naturligtvis behövt göra omprov i något ämne, lyckades jag komma in på den fyraåriga organistutbildningen vid Musikhögskolan i Stockholm.
20 år i församlingen – berätta om din tid som kyrkomusiker i församlingen och om förändringar över tid
Min första fasta tjänst som färdig organist var i Hölö-Mörkö församling. Där hade jag tre mycket lärorika år. Min inställning var att jag skulle stanna länge i Hölö-Mörkö, men en dag när jag satt på kanten av en sandlåda (två av mina barn var födda då) fick jag syn på en annons om en ledig tjänst i Stora Sköndals kyrka, Farsta församling. Jag trodde aldrig jag skulle ha en chans att få den tjänsten men jag kände tydligt att jag åtminstone måste söka.
Jag började min tjänst i Stora Sköndals kyrka den 1 januari 2002. Det var en rolig men också märklig känsla att vara tillbaka i kyrkan där jag tio år tidigare hade gått upp på orgelläktaren och fram till orgeln, alltför ofta oförberedd och nervös, för att ha orgellektion. Den orgel jag under de kommande tio åren skulle sitta och spela på vid hundratals begravningar. Bland annat. Jag har många fina minnen av musicerande i Stora Sköndals kyrka.
Det blev som sagt tio år i Sköndal, lite drygt. Sen blev det ett år utomlands. Hela familjen, där barnaskaran nu vuxit till fyra barn, fick ett fint, spännande och lärorikt år i S:t Peter, Minnesota, USA. Barnen gick i skola och vi jobbade på Gustavus Adolphus College, jag som halvtids kyrkomusiker i Christ Chapel, den stora kyrka som finns på dess campus.
Sommaren 2013 kom vi tillbaka till Sverige och jag fortsatte min tjänst i Farsta församling men nu med placering i Söderledskyrkan. Efter att ha varit borta ett år passade flytten till Söderled mig bra. Samma bekanta församling och samma bekanta arbetskamrater men ändå en ny arbetsplats med delvis nya uppgifter.
Tjänsten jag har nu i Söderled kan beskrivas som en normal kyrkomusikertjänst med ganska brett innehåll (vilket även tjänsten i Sköndal var). Jag spelar vid olika typer av gudstjänster, vid dop, bröllop och begravningar, jag leder två vuxenkörer och hjälper min kollega med barnkörerna. Bland annat! Min musikaliska bakgrund har ju gjort att jag rört mig i många olika genrer. Det har jag försökt ta till vara i arbetet som kyrkomusiker. Jag älskar den klassiska kyrkomusiken men har även försökt att göra annan typ av musik vid både gudstjänster och konserter. Att jag trivs så bra som kyrkomusiker beror till stor del på den bredd och variation som jobbet innebär.
När jag kom tillbaka från USA fanns det möjlighet att förändra min tjänst något. Bland annat startade jag en liten kör på uppmaning av två kollegor. I början var det bara ett fåtal sångare men kören växte efterhand och har nu ca 15 medlemmar. Den fick så småningom namnet Vox Illimitatis vilket är latin och betyder obegränsad röst.
Det som över tid också har förändrat mitt arbete är den erfarenhet jag skaffat mig efterhand och som har hjälpt mig att våga göra annorlunda och prova nytt. Något som förändrat både mitt arbete och mig själv är alla möten med olika musiker under alla år. Jag har lärt mig otroligt mycket genom samarbeten med klassiska musiker, jazzmusiker, popartister, trubadurer, barockspecialister, sångsolister, körer, dirigenter, kollegor m.fl.
En annan sak som förändrats hos mig är mitt eget förhållningssätt till vad jag kan. Jag kände tidigare, inte minst under studietiden, att jag inte var riktigt bra på någonting. Och värre blev det när jag jämförde mig med andra. Visst, det hade säkert med åldern att göra, men det hängde i ett tag även efter studierna. Jag säger numera att “jag är bra på att vara ganska bra på ganska många saker”. Det är nog så det är. Och jag är helt tillfreds med det. Det är på det sättet jag trivs med mig själv och med mitt arbete.
Men nu till den musikaliska vernissagen. Berätta mer om vernissagen och vad vi kommer få lyssna till, hur du tänkt kring konserten m.m.
När jag för något år sedan insåg att jag snart varit anställd i Farsta församling i 20 år tänkte jag att det vore roligt att göra något av detta. Är du konstnär visar du dina konstverk vid en vernissage och jag fick idén att kanske göra en musikalisk vernissage där jag visar min musik i klingande form. En konsert med andra ord! Med bara min musik! Att skriva musik är nog det musikaliska uttryck som ligger mig närmast om hjärtat. Jag älskar att spela, sjunga och inte minst leda kör, men komponerandet kommer nog ändå först. Efter mycket funderande och eget argumenterande pratade jag med Annika, vår kommunikatör, om mina tankar och hon tyckte att jag skulle gå för idén.
Konserten kommer innehålla ett urval av mina körkompositioner och sånger. En del framförs till ackompanjemang av olika instrument medan andra framförs a cappella. Många av de medverkande musikerna har jag arbetat länge med och jag har under årens lopp inspirerats och lärt mig mycket av dem. Många av kompositionerna är tillägnade dem. Jag har även tillägnat Vox Illimitatis en hel del körmusik. Det är roligt att kunna skriva till sitt “eget” instrument. En annan mycket stor källa till glädje och inspiration i mitt liv är mina barn och att ha dem med vid denna konsert och få musicera tillsammans med dem är väldigt stort för mig!
Det har varit svårt att sätta ihop en repertoar till konserten, svårt att göra ett urval. Jag har helt enkelt fått använda mig av principen “kill your darlings”. Men för att få den variation jag vill ha och ge de medverkande rimligt med utrymme tillåter jag mig att göra konserten lite längre. Jag tycker nog att en vanlig konsert utan paus ska hålla sig runt en timme, men denna konsert kan nog bli en och en halv.
Vad hoppas du att den som går på konserten får med sig från den?
Jag hoppas att besökarna får njuta av duktiga sångare och musiker och att de kan finna något uppbyggligt, tankeväckande eller tröstande i de texter som framförs. Och tycker de om någon melodi eller någon tonkombination som jag skapat blir jag varm i hjärtat. Så klart!
Text: Annika Schlegel Åberg och Mattias Ekström Koij