Sida vid sida – den sista vilan

Den är en stilla plats, S:t Eskils kyrkogård, där tusentals personer fått sin sista vila. En plats för att minnas och visa omsorg om de som levt före oss. Här, bland gångar och kvarter märks det, för den som tittar närmare, hur olika våra avsked kan se ut. Hur vi väljer att minnas – och med vilka vi vill att våra anhöriga ska vila. 

På kyrkogården finns idag 7 500 upplåtna gravplatser, fördelade på 46 olika gravkvarter. Somliga kvarter skiljer sig en del från övriga. Vid en del av kyrkogården ligger gravarna inte i raka led, utan snett. Det här är ett särskilt gravkvarter, anpassat för muslimer. Gravarna är riktade mot Mecka, som traditionen kräver. Här är gravarna försedda med både huvud- och fotstenar, och alla gravsätts i kista – kremation är ovanligt inom islam. Sara Söderberg, kapell- och kyrkogårdsvärd på kyrkogården, berättar:

– Många av de som begraver sina anhöriga vill följa sin tradition. Det kan handla om riktning, seder, eller att viloplatsen känns rätt. Man vill att de ska få vila bland dem de hör ihop med. 

Mittemot det muslimska gravkvarteret, på andra sidan en grusgång, finns ett kvarter där gravarna är mer blandade. Här sitter en äldre man på huk vid en sten. Han sopar bort löv med en liten borste. När han ser oss, reser han sig långsamt och ler. 

– Det här, säger han och sveper med handen över gravplatsen, är allas vårt hem.

På frågan vad han menar, svarar han:

– Vi kommer alla hit förr eller senare. Oavsett vad vi tror på eller var vi kommer ifrån är vi alla lika här, vid vårt slutgiltiga hem.

Mannen heter Babakhan, och han berättar att hans fru var muslim. Ändå är hennes grav inte vänd mot Mecka. 

– Hon var fokuserad på sin relation till Gud i livet. Vad som skulle hända efter döden hade hon ingen uppfattning om. Det var inte det viktiga för henne hur hon begravdes. 

Men platsen där hans fru ligger betyder något för Babakhan – han lägger ner stor omsorg vid sitt besök vid graven och kommer hit ofta. 

– Jag har biodlingar en bit härifrån, som jag behöver ta hand om. Då passar jag på att besöka graven också, säger han.  

För andra än Babakhan och hans fru är önskan om den sista vilan mer tydligt formulerad. Många önskar vila nära andra som delar samma tro, språk eller kultur. Enligt begravningslagen ska huvudmannen kunna erbjuda särskilda gravplatser för personer som inte tillhör ett kristet trossamfund, och på S:t Eskils kyrkogård finns särskilda gravkvarter för muslimer, bahà’ier, mandéer, anhängare av Ahl-e Haqq och grupper från Vietnam och Kina. 

Även om det finns gravkvarter ämnade för vissa religiösa grupper, betonar Sara Söderberg att sökandet efter en gravplats i närheten av personer med samma ursprung inte alltid handlar om religiositet: 

– Det kan handla om att känna sig hemma på olika sätt i den sista vilan.  Jag möter inte sällan personer som önskar att ”mamma ska ligga bland människor som talar hennes språk, så att hon har någon att prata med”. Det är en trygghet för de anhöriga. 

På en stor kyrkogård med god marktillgång, som S:t Eskil, går det bra att tillmötesgå merparten av de önskemål som kommer ifrån anhöriga, oavsett religion eller tradition. 

För att kunna fortsätta möta anhörigas önskemål med omtanke och respekt krävs långsiktig planering och samverkan. I vissa fall kan det behövas kompromisser, men alltid med lyhördhet för olika behov och traditioner, säger Josefin Lindström som är administratör på begravningsverksamheten.

– För vissa trosuppfattningar, som islam och bahà’i, är det viktigt att den avlidne får vila på orörd mark, där ingen tidigare har begravts. I takt med att mark blir en begränsad resurs kan det bli en utmaning att tillgodose dessa önskemål. Detsamma gäller önskan som finns, särskilt i den ortodoxa och katolska traditionen om att stora familjer ska få vila tillsammans. Det ställer krav på kyrkogården som med tiden möter begränsningar i utrymme. I vissa fall kan det krävas omsorgsfulla kompromisser, där anhöriga kan behöva ompröva sina önskemål, förklarar hon. 

Inom flera trosuppfattningar finns också en önskan om snabb gravsättning. Inom islam är det ett centralt krav, men även bahà’ier och ortodoxt kristna vill att den avlidne kommer i jorden så snart som möjligt.  På det muslimska gravkvarteret finns ofta en grav förberedd, för att begravningsverksamheten ska ha möjlighet att erbjuda gravsättning inom fem arbetsdagar. För att kunna agera snabbt och med omsorg tilldelas de gravplatsen utan föregående gravvisning. 

– Att tillmötesgå de här olika behoven kan vara utmanande för oss, särskilt vid hög belastning eller när det är tjäle i marken under vintertid. Men vi gör alltid vårt yttersta för att ordna en snabb gravsättning och vara flexibla och lyhörda i mötet med de anhöriga. 

I kapellen på S:t Eskil hålls ceremonier för flera olika samfund, men också icke-religiösa ceremonier. Kapell- och kyrkogårdsvärden Sara Söderberg, som ansvarar för att iordningställa lokalerna inför en begravningsceremoni, har med tiden fått lära sig de traditioner som gäller, som att ortodoxt kristna vill att kistan står med fotändan vänd mot korset i kapellet, och att man inom pingstkyrkans tradition lägger tre vita liljor på kistan. När Fristadskyrkan i Eskilstuna har en ceremoni i S:t Eskils kapell har pastorn strött korn av säd i form av ett kors på kistan.

– Det betyder mycket att det blir rätt och vi lägger stor vikt vid att försöka bemöta de önskemål som finns kring olika seder och traditioner. Varje avsked är unikt, säger Sara. 

Begravningsverksamheten vill så långt som möjligt möta olika behov, men det måste rymmas inom reglerna för varje gravkvarter och för kapellen. Somliga önskemål är svåra att uppfylla. Rökelse är ett sådant exempel. Det är en tradition som både ortodoxa, katoliker, buddister och hinduer följer. Men det är inte tillåtet inne i kapellen, bland annat av arbetsmiljöskäl. 

– För den som vill ha rökelse vid ceremoni får vi se över andra lösningar tillsammans. Det kan handla om att tända rökelsen utomhus i den mån det går, till exempel, säger Sara Söderberg. 

Våra gravar berättar en del om oss, om vad som är viktigt och hur vi ser på livet och på döden och vad som händer därefter. Behöver vi kroppen med oss för att vandra vidare? Eller är det bara själen som vandrar? Vad innebär det att visa de som gått bort respekt?

I en föränderlig värld tycks vissa traditioner omformas medan andra står stadigare. Kistbegravning är fortfarande det vanligaste inom muslimska, ortodoxa och katolska traditioner där det har en djup kulturell betydelse. Andra förordar kremation, som till exempel buddister. Samtidigt tar nya former plats. Nyligen hade begravningsverksamheten till exempel en katolsk urnbegravning, den första de haft. 

– Vi ser att anhöriga gör olika val när det gäller gravsättning – exempelvis valet av en gravplats, där vissa väljer platser inom särskilda gravkvarter medan andra väljer utanför dessa. Detta sker i en tid då traditioner kring begravning och minnesplatser förändras, och vi möter varje beslut med respekt, berättar Josefin Lindström.

För Babakhan, som berättar att han själv är född i Iran och bekänner sig till den zoroastriska tron, som har helt andra begravningsritualer än de vi känner till och som inte är möjliga här, är det vi gör i livet det som räknas:

– Jag ser det inte som att vi kommer till helvetet eller paradiset när vi dör. Jag har inga bevis för att någon av de platserna finns. Jag har visserligen inga bevis för att det finns en gud heller, men det räcker att se på himlen, på jorden, att känna blodet flöda genom ådrorna, för att förstå att det måste vara så. Och under himlen, i våra blod, är vi alla lika. Då kan vi också ligga bredvid varandra när vi dör. Vi är alla samma när vi kommer hem. Så ser jag på det.