Jag gissar att jag inte är ensam om att leta efter vårtecken. 27 februari såg jag lärkan för första gången i år och den första tussilagon såg jag 20 mars. Tänk att så små saker kan göra en så glad.
Ibland tror jag att vi människor krånglar till det när det kommer till glädje. Vi tror att vi måste slå på stora trumman med stora fester, massor av dyra presenter eller resor långt bort för att vi ska känna glädje eller kunna glädja någon annan.
Som världen ser ut idag kan det vara svårt att hitta glädjeämnen. Det är så lätt att fastna i hemskheterna som kablas ut i media. Självklart får vi inte bortse från det som händer men inte heller förlora oss helt i det.
Det är viktigt att stanna upp och känna efter vad som händer i oss när vi ser, för oss, typiska vårtecken. Hur får den lilla lärkan mig att känna eller den solgula tussilagon? För att inte tala om känslan att få köra på sommardäck igen eller gå på en gata/gångväg utan allt grus som ligger kvar som rester efter vintern.
Jag kan komma på mig själv med att le åt dessa saker.
Vårljuset tränger undan vintermörkret och hoppet om varmare, lättare tider väcks.
Jag tänker på en textrad ur en sång som vi brukar sjunga med konfirmanderna: ”Jag vill som en blomma stark, tränga tyst igenom asfaltsvägen hårda mark och slå ut i blom.” Den beskriver våren på något sätt. Lärkan, tussilagon, sommardäcken och bilen som borstar bort gruset kan vara blomman som starkt vill tränga igenom asfalten och slå ut i blom. Det ger mig hopp och glädje. Och jag vill som Ronja Rövardotter skrika ut mitt vårskrik!
Vårliga hälsningar Sandra Wallin, församlingspedagog i Villberga församling.