Kyrkogårdens äldsta del är nästan kvadratisk med kyrkan i mitten. Marken är grästäckt med en grusgång på kyrkans södra sida som leder från grinden i väster till kyrkporten och vidare till grinden i öster. En korsande grusgång markerar den ursprungliga utbredningen mot öster också på den norra sidan avgränsas den gamla delen med en grusgång. Endast två träd är planterade på den här kyrkogårdsdelen, ett i det sydvästra hörnet och ett vid grusgången i öster.
Här finns ett flertal svartmålade gjutjärnskors, stående gravstenar samt grusade familjegravar med stenram. Familjegravarna är placerade norr om kyrkan. Kyrkogårdens äldsta gravar står på kyrkans östra sida. Framför ett fåtal av gravarna är en större vit snäcka placerad, detta är en gammal lokal tradition och snäckorna har legat där i flera årtionden. Alla gravstenar är orienterade mot öster.
Karakteristiskt för denna del av kyrkogården är det sparsamma antalet växter, andra markeringar och indelningar av marken samt utsmyckningen med snäckor. Även gravarnas placering med kyrkogårdens äldsta gravvårdar öster om kyrkan och familjegravarna norr om kyrkan är karakteristiskt för denna del av kyrkogården.
1910 - kyrkogårdens utvidgning i öster avgränsas av en grusgång i varje väderstreck. Grusgången mellan den äldsta delen och denna del av kyrkogården omsluts av tre stycken träd och en trädkrans av björkar omgärdar området i söder och i öster. Marken är grästäckt och gravarna står i raka rader orienterade mot öster och saknar sinsemellan avgränsningar.
Denna del är till sin karaktär en fortsättning av den gamla delen av kyrkogården. En stor del av gravarna tillkom under tidigt 1900-tal och är lika varandra i sin karaktär (enkla stående stenar i svart slipad diabas, med något figurativt mönster på och förgylld text.) Det finns också ett antal helt unika gravvårdar på denna del av kyrkogården. Det är handhuggna naturstenar som tillkommit främst under 1930-talet och är tillverkade av en lokal stenhuggare. Stenarna är grovhuggna i olika mönster.
Källa: Kulturhistorisk inventering, Hälsinglands Museum, 2016.