Jag kommer aldrig att glömma när jag förstod hur snabbt och starkt en normaliseringsprocess går. Jag var student och i religionspsykologin visades experimentet där sju män fick komma in till ett rum där det låg sju trästickor av olika längd på ett bord. Alla visste att detta var ett experiment utom en. Han trodde att det var på riktigt. Deras uppgift var att berätta för undersökningsledaren vilken av stickorna som var den längsta. Mannen som inte visste om experimentet går fram till den längsta stickan och pekar på den. Resten av gruppen tar den näst längsta och hävdar med bestämdhet att den minsann är längre.
Efter en relativt kort stund har de övriga sex männen lyckats påverka den sjunde ovetande, om att den längsta stickan minsann inte är längst och han håller tillslut med dem.
Och jag tänker, om ett samhälle – ja, en hel västvärld, berättar att människovärdet går att mäta, att vapen är vägen, att klimatet inte alls är i kris och att bebisar kan utvisas, då är vi alla del av en normaliseringsprocess. Men denna gång inte om längden på en trästicka, utan värdet av en annan människas rätt att vara en människa bland människor.
Och jag håller mig i evangeliet. Jag håller hårt, så hårt, i Jesus som äter tillsammans med Simon den spetälske. I uppmaningen om att skydda den fattige, faderlöse och änkan. I handlingen i att tvätta varandras fötter och i Jakobs rop till Gud när de brottades: Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig!
Ur de berättelserna vill jag hämta min normaliseringsprocess. Jag vill göra medmänniskan great again. Jag vill ge den faderlöse en bonusfamilj och jag vill öppna kyrkans stora portar för varenda familj vars bebis är utvisningshotad.
Inte för att jag har hittat på det själv, utan för att den kristna tron vilar på ett fundament av nåd och nästankärlek.
Många vill kalla kyrkan för naiv och vek. Jag vill kalla den för orubblig och modig. För det är modigt att våga tro på medmänsklighet och fred när omvärlden manar till gränser och vapen.
Och när omvärlden vill berätta för oss att den näst längsta trästickan egentligen är längst, har vi ett ansvar att våga fråga; är det verkligen så?
Och kanske kan utfallet den gången bli ett annat.