Ja, här kan jag sitta och fundera på massor av tillfällen till sorg.
Ett konstigt ämne att skriva om? Ja, delvis. Stämningen utanför fönstret är just nu lite sorglig, sagt med ett försök till att lätta upp. Det regnar och decembermorgonen är ganska tung. Tankarna går till alla växter och många insekter som ”bara” har en årscykel på sig att leva.
Att väckas till liv av sol och värme på våren är väl positivt, att växa, blomma och bära frukt över sommaren och tidig höst är vackert och till glädje för så många. Men sen kommer senhösten och vintern, allting dör och begravs och då blir det genast tyngre i tanken……….men därefter kommer solen tillbaka och livet utanför fönstret återuppstår och naturens glädje kommer åter.
Mina tankar kring sorgen uppstod i höstas då en nyvunnen och kär vän hastigt rycktes bort, helt oväntat.
Vi har kvar hans underbara hustru som väl är, men den här förlusten satte märkliga spår i mitt sinne. Jag började fundera på om jag, som egentligen är en ganska liten person i sammanhanget, har rätt att sörja så som jag gjorde och i viss mån fortfarande gör.
Att jag betraktar mig som ”liten” beror på att den här mannen har vänner runt om i världen, mångåriga vänskaper men givetvis också nya. Han har en stor familj, barn och barnbarn. Hans hjärta var stort och varmt och beredd att ständigt hysa nya ”innevånare”, alla fick rum. Även Fredrik och jag.
Nu får vi aldrig mer se den mannen, höra hans röst berätta intressanta historier från hans och familjens liv, framför allt, i Sydamerika.
Men som sagt, vi har hans hustru kvar. Också hon en fantastisk person som följt sin man genom livet. Tagit hand om familjen var de än har bott, vare sig maken varit mycket hemma eller ofta på resande fot. Värd en bragdmedalj! Vi ser mycket fram emot fortsatt vänskap, vilket är en stor tröst.
Sorgen tar sig också så olika uttryck. När ovan beskrivna vän avled, kände jag en fysisk smärta. Och det är därför jag undrar om jag har ”rätt till” den känslan.
När mamma gick bort var det efter två långa års sjukdom, med många plågor, illamående och smärtor. Det var nästan med tacksamhet jag tog emot hennes bortgång. Det tog dock långa tider innan jag kunde ta till mig att det inte gick att ringa till henne längre. Pappa gick där hemma och pratade med henne och blev förvånad över att hon inte svarade. Det var också en sorg och framförallt en enorm saknad.
En kär väninna som jag firat både 30, 40, 50 och 60 års dagar med dog för ett par år sedan, också efter en ganska lång sjukdomsperiod. Hon stod inför en tuff behandling för att sedan kunna tillfriskna helt. Det var en helt annan sorg.
Och helt trivialt - vår ena hund dog helt plötsligt för ett år sedan. En saknad, naturligtvis, sorg? Ja, på något sätt, men tröst i, att vi tro, att han upplevde en naturlig död i sin hundvärld.
En tröst är också att alltid känna sig välkommen till Alpha-kvällarna. Det går hur bra som helst att komma precis som man är. Glad, ledsen, pigg, trött eller bara helt som vanligt. Det finns alltid vänner som har ett öra att låna ut, några vänliga ord att få sig till livs. Härlig sång och ofta någon som har något fint att berätta. Efter en kväll med Alpha går vi hem med lätta steg och med längtan till nästa tisdag.
Just nu har vi jullov och det går bra eftersom det oftast är mycket att göra inför julen och så har vi att se fram emot starten igen efter nyåret.
God Jul och ett Gott Nytt År önskar jag er alla.
Berit Wickenberg