Guds barn

På söndagen mellan jul och nyår var jag och lyssnade på gudstjänsten som Nils Lavesson höll. Temat för dagen var Guds barn. Nils sa att vi alla var Guds barn och att Gud älskade oss alla som vi är. Sedan tog han upp vikten för oss människor att få vara först, få vara närmast, ha störst betydelse. Jesus försökte förklara för sina lärjungar att det inte var viktigast att vara den som hade platsen närmast Jesus i himlen, utan att vara som ett barn inför Gud.

Att vara som ett barn. Hur är det? Nils ställde frågan till oss och fick givetvis inget svar. Själv sa han att barn var ödmjuka, för det mesta, la han till. Så långt kommer jag ihåg vad Nils sa, så där nästan ordagrant. Men sedan har jag funderat så mycket själv att jag inte minns hans ord så precis. Att vara som ett barn, vad innebär det? Inte att vara barnslig, det vet jag att Nils också sa, men kanske är det, bland annat, att kunna ha ett barns tillit till de vuxna, tills vi svikit dem så de blivit misstänksamma. Att kunna älska som ett barn, inte kräva någon motprestation, inget om, inget ifrågasättande av kärleken. Ja, jag vet att barn kan vara hur stygga som helst, inte ett dugg kärleksfulla, men då har barnet varit i vår vård minst ett år innan de tendenserna börjar synas. Hur mycket påverkas den lilla, lilla människan från början av sitt liv av våra vuxna krav på hur livet ska/bör vara? När jag som mamma låter mitt lilla barn skrika för att jag inte har tid/ inte vill/ inte orkar/ har fått veta att det är nyttigt för ett litet barn att motionera sina lungor (vilket man faktiskt sa på 60-talet), vad säger den behandlingen till barnet? Börjar den lilla redan då fundera på sitt eget värde? Börjar barnet fundera på vad han ska göra för att blidka vuxenvärlden så att han blir omhändertagen? Är det redan här som barnet börjar utveckla sin framtid som antingen en burdus och framfusig person eller en stilla och tillbakadragen som en ”tapetblomma”, eller något där mittemellan? Är det redan här som vi får vår förmåga att ”vara som ett barn” förstörd? Med de tankarna i huvudet, förstår jag varför det är så svårt att vara som ett barn om vi redan från dag ett i våra liv utanför moderlivet har erfarit allt annat än en gudomlig och villkorslös kärlek. Inte för att jag på något sätt vill skuldlägga, varken mig själv eller alla andra föräldrar. På något sätt är det så här, som livet är. Och vi har alla ett eget ansvar hur vi lever våra liv. Om barndomen var värre än svår, så är det enda, och absolut inte det lättaste att göra, att förlåta. Oerhört lätt för mig att säga som har haft en förhållandevis fin barndom. Men på något sätt måste livet gå vidare. Att fastna i livets alla tråkiga, svåra och omöjliga skeden, gör att allt det tråkiga, svåra och omöjliga lever kvar för all framtid också. Nej, för min egen del ska jag, efter att ha lyssnat på Nils, tänka på att vara som ett barn. Inte ifrågasätta allt runt omkring mig. Varför sa han så? Varför ringde inte hon mig då? Varför, varför, varför? Det finns alldeles för många varför och de tankarna ställer bara till oro och oreda i huvudet. Och oftast uttalas inte detta eviga varför till den person som skulle kunna ge svaret. Jag tänker inte uttala något nyårslöfte, för är det några löften som med säkerhet bryts så är det nyårslöftena. Istället ska jag jobba vidare på att ta bort ordet varför ur min egen ordlista och därmed ordet därför som också blir helt onödigt. Hoppas jag. Med dessa tankar önskar jag alla mina läsare ett Gott Nytt År och ser fram emot att mötas under 2014. Om inte annat så på Alpha som börjar den 28 januari.

Berit Wickenberg