Det blir inte alltid som man tänkt sig

Igår predikade Anders om förvirringen som uppstod efter Jesu uppståndelse. Vad skulle man tro? Vad skulle man göra? Det blir inte alltid som man tänkt sig. Den meningen fastnade i mitt huvud. Men blev det sämre för att det inte blev som jag tänkt mig? Betyder det att jag kan sluta tänka, sluta planera och önska inför framtiden? Betyder det att jag kan slå mig till ro och bara låta det som sker, det sker?

Men vad ska jag då ha den fria viljan till? Bara för att ”stånga mig själv blodig” i omöjliga situationer för att det sedan i alla fall inte blir som jag tänkt mig? Kan jag slå mig till ro och i full tillit räkna med att allt ordnar sig? Med mat, husrum och så lite guldkant på tillvaron?

Skulle inte tro det! Även om jag är starkt övertygad om att det finns en Gud som tar hand om det mesta, men det är också samma Gud som gett oss den fria viljan. Det är ju det med å ena sidan och å den andra. Det finns alltid en fram- och en baksida. Vi kan alltid göra si eller så. Det finns både Expressen och Aftonbladet. Det finns möjligheten att tro och det finns möjligheten till otro.
Jag har inga som helst svar på ovanstående frågor. Bara en egen liten tanke: så länge jag uppför mig någorlunda mänskligt, inte trampar på andra, sårar och gör illa. Om jag bryr mig med de som behöver mig, Inte sätter mig själv i första rummet, då kan det gå mig väl. På något sätt, nu med ett ganska långt facit i handen, tycker jag att jag kan se att livet har varit sådant.
Har jag önskat mig något, innerligt önskat en förändring av något slag. Och har jag själv strävat så gott jag kunnat för att åstadkomma en förändring, fortfarande utan att göra illa åt andra, då har jag lyckats att få till stånd en förändring. Inte så som jag trodde att det skull gå till. Nej, oftast har det kommit ”något i vägen” och jag har hakat på, sett en möjlighet och allt har löst sig. Det har gått som smort, det som jag försökt på annat sätt att ordna.
Självklart kan man skylla på ödet, eller slumpen, eller tillfälligheterna. Men jag tycker att det känns mycket bättre att se Guds finger med i spelet. En högre makt som ser att ”nu börjar det gå lite tokigt för Berit där nere på jorden. Nu får jag lägga lite till rätta för henne så hon kommer vidare här i livet”
Jag gillar den tanken. Och det är nog så jag har levat till stor del. Inte alltid, det måste jag erkänna, men när jag inte riktigt orkat kämpa på, jag har tyckt att det varit motigt en längre tid, då har jag satt mig ner och bett om hjälp, hjälp att se vilken väg jag ska gå, hjälp att göra de rätta valen.
Därför tror jag också att det är med hjälp av Guds allvisa finger som jag har hamnat i Broby tillsammans med maken Fredrik. Många, långa och krångliga har vägarna varit för att vi slutligen skulle hamna här. Och det är som Fredrik säger: vi har kommit hem.
För mig betyder det också att jag har fått möjligheten att skriva dessa rader med ungefär en månads mellanrum och det är fortfarande ett oerhört viktigt uppdrag för mig,
Att få sitta här i det vackra och vänliga Broby, varje dag vakna upp med ån som stilla flyter förbi vårt sovrumsfönster, det försätter mig i ett tillstånd av lugn, välbehag och glädje. Det ger mig också styrka att fortsätta min dag. Blir jag trött och sliten kan jag sätta mig en stund och bara njuta av att titta på ån eller ta hundarna med mig ut på en promenad på någon/några av stigarna längs med den. Eftersom det är en stillsam å, inga våldsamma forsar, men ändå en stor och mäktig å, så ger den mig kraft att gå vidare.
Jag fick en fråga en gång om var mitt rum för bön finns och nu i skrivande stund känns det som om det är just här, i närheten av vår vackra, mäktiga och ändå så stillsamma Helge å som mitt bönerum är.
Tillbaka till tanken om att inget blir som man tänkt sig, så är det väl särskilt tydligt i april. Vi kan vakna till en strålande morgon och planera att sätta ut blommor eller gå ut och så i landen eller sätta potatis eller ta en lång promenad efter lunchen. Men då kan det både snöa, hagla och regna. Stormen kan vina runt knuten för att någon stund senare låta solen skina igen, vinden mojnar och temperaturen stiger. Tar vi då fram kläderna och gör oss redo för en stunds uteliv kan ovädret vara över oss igen.
Ja, inget blir som man tänkt sig. Men det ligger en trygghet i det också. Det blir inte som vi har tänkt och planerat, men tänk så bra det ändå har blivit!

Berit Wickenberg