Alpha är en märklig sak, en kurs, en utbildning i hur det är att vara människa.
Där finns inga professorer som håller långa föreläsningar, inga digra texter att läsa in, ingenting att vara rädd för, annat än sina egna reaktioner.
Och det är det som är så märkligt. Jag ser på mig själv, jag märker att jag reagerar positivt och negativt, framför allt under de första terminerna.
Först och främst tänkte jag på hur mycket folk det är här! Vart ska jag ta vägen, måste jag prata med alla, tänk om jag sjunger fel, tänk om jag säger fel saker???
Så blev det ju aldrig, trots att jag kastade mig in i hetluften och blev ledare första terminen så har jag inte behövt ångra en enda minut.
Att vara ledare var ett riktigt lyckokast för min del. Ledarna träffas en stund före och efter kvällens soppa och grupparbeten. Där finns allt stöd att hämta för en rädd liten människa som inte vet vad hon har gett sig in i.
Där lärde jag mig ödmjukhet och styrka inför de grupper som jag var satt att leda. Som väl var, är vi ju oftast två ledare per grupp, en stor trygghet, men också ett tillfälle att se och lära, ge och ta.
De tankar som dykt upp under den här tiden har inte bara med kristenheten och tron att göra. Nej, det är mer av det jag beskrivit ovan.
Hur bemöter jag andra? Jag såg snart att jag var ganska snål med mig själv, ville inte gärna dela med mig av mina tankar utan tog helst emot vad andra sa och tänkte. Jag insåg att vi i vår lilla grupp var vanliga, snälla, goda människor allesammans, även om vi var väldigt olika på utsidan. I och för sig pratade jag nog tillräckligt, jag vet inte om mina kamrater fick skavsår i öronen, då får jag be om tillgift för det, men jag pratade mest om det som jag redan läst mig till och om det som vi fått med oss från kvällens Alphaföredrag.
Hur värderade jag mina medmänniskor? Det blev också en tanke som låg och nötte i huvudet på mig. En del blev mig kära från första stund, andra undvek jag så långt det bara gick, några var jag rent rädd för. Men även ”en gammal tant kan lära sig sitta” och jag förstår idag, att alla de som samlas för Alpha här i Broby är vanliga, hyggliga människor som jag idag hälsar glatt på och som jag är tacksam för att jag fått möta på en lite annorlunda nivå än som vi oftast möts ute i samhället där vi bara ser ytan på varandra.
När inträder gemenskap? Gemenskap var ett ord som jag överhuvudtaget inte använde i sammanhang kring mig själv. Jag kände mig oftast som en öde ö även om jag hade massor av människor omkring mig. I Alphasammanhanget konfronteras jag av så många människor att jag omöjligt kan lära känna dem alla utifrån och in. Men på något konstigt sätt så infinner sig en form av trygghet ändå, det är inte svårt längre att gå till församlingshemmet. Inte som ledare, då kom jag dit före alla andra, utan idag, när huset redan är fullt av folk och jag skakar hand med än den ena och än den andra. Slänger ur mig ett ord här och ett ord där, får svar och oftast några leenden.
Allt sammantaget så har Alpha gett mig trygghet, ödmjukhet och en större förmåga till tolerans. Jag har blivit till en människa som mer liknar den jag alltid velat vara. Fortfarande är jag ibland så pratsam att jag tröttnar på mig själv, men idag pratar jag mer om vad som berör, än boklig lärdom. Och jag lyssnar mer! Jag tar till mig mer, med större vördnad inför människors liv och upplevelser.
Nu har vi bara en månad kvar av Alpha för den här terminen, men eftersom tiden går så rasande fort så är vi snart inne i januari och då är det nära till nästa Alphatermin. Då ska det bli roligt att få möta nya och gamla ansikten igen.
Väl mött!
Berit Wickenberg