Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Botkyrka församling Besöksadress: Grödingevägen 4, 14730 Tumba Postadress: Box 240, 14701 Tumba Telefon: +46(8)53022200 E-post till Botkyrka församling

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Hjärtats lilla kex

Det lilla oblatbageriet på Södermalm tillverkar miljontals oblater till hela världens kyrkor. Med en stor portion gudomlig kärlek bakar volontärer det lilla runda kexet med Jesus på, med hjälp av maskiner som är över hundra år gamla.

Text Emelie Simmons Foto Arne Hyckenberg

Det är kyrkkaffe i en av paradvåningarna på Ersta diakoni. Runt borden sitter både ungdomar och äldre och äter semmeltårta och dricker kaffe i finporslin. Det är strax dags att bryta upp och ungdomarna ska gå vidare till sina olika uppdrag.

Prästen Paul Westerlund säger några avslutande ord till besökarna. Elin och hennes kamrater skyndar sig att ställa in kaffekoppen och assietten i köket och går med raska steg ner för trappan, vidare över gården till ett gult litet hus. Oblatbageri står det på en skylt på husfasaden. Inne i bageriets hall tar de av sig sina skor, sätter på sig vita rockar och tvättar händerna ordentligt. Wilma slår på radion, idag blir det radiokanalen Lugna favoriter.

– Det är lite gammaldags här, vi kan inte koppla våra mobiler med Spotify till radion eftersom den är så gammal. Ibland har vi satt en iPhone i ett glas så det hörs lite bättre, samt att vi får lyssna på våra spellistor, säger Wilma.

Alma sätter sig vid en av maskinerna som stansar ut oblaten från arket. För varje rund oblat som hon trycker ut med hjälp av maskinen ramlar den ner i en låda som sitter fast under bordet.

– Jag tycker att det är lite häftigt att Ersta oblatbageri är det enda i Sverige där oblaterna bakas för hand, det är inte en maskin som tillverkat dem. Vi gör samma sak som man gjorde för 100 år sedan och det är häftigt. Vi hjälper Svenska kyrkan att fortsätta med sina traditioner, som nattvarden faktiskt är, säger Alma.

Stansa i eget tempo

Ersta diakoni startade oblatbageriet 1909 och långt in på 80-talet var det främst de pensionerade diakonissorna som arbetade ideellt i bageriet. Idag är det både anställda, volontärer och några pensionerade diakonissor. För visst kan man undra varför det sitter sex tjejer en söndag eftermiddag och stansar oblater.

– Efter konfirmationen fick vi välja vad vi vill fortsätta med här på Ersta. Som volontär får vi välja att vara i bageriet, secondhand butiken, Lukasgården och hjälpa till vid kyrkkaffet. Jag valde att vara i bageriet för att det är speciellt att tillverka oblater, säger Alma.

Resterna av oblatkakan går inte att använda så tjejerna får äta hur mycket det vill. Wilma sitter tillbakalutad i kontorsstolen och äter spillet från kakan.

– Gott, ungefär som kex, lite knaprigt, säger hon. De sex tjejerna är i åldern 16-17 år och lärde känna varandra under konfirmationen. De kommer från hela Stockholmsområdet.

– Vi gillar att umgås och hänga här på söndagar. Det finns en gemenskap här i gruppen samt att jag gör något nyttigt, säger Lovisa.

– Det finns en stor konkurrens i samhället i dag för oss ungdomar. Pressen i skolan, på sociala medier och fritiden. Men här kan jag sitta och stansa i mitt tempo. Det är lugnare och mindre stress. Så gör jag ändå något för andra. Jag kan koppla bort alla måsten och behöver inte tänka så mycket – det är meditativt att sitta här, säger Alma och några av tjejerna nickar instämmande. Alma fortsätter:

– Jag skulle vilja att fler hittade hit. Det finns så många fördomar om kyrkan, att det enda vi gör är att läsa bibeln och det stämmer verkligen inte.

Från radion ljuder en 80-tals ballad. Tjejerna fnissar lite, det blir tyst och det enda som hörs är ljuder av maskinerna.  Ebba och Angelica sitter vid ett bord och är ansvariga för att för att kontrollera att oblaterna uppfyller kraven. Konturerna ska synas på Jesusfiguren i mitten av den stansade oblaten och kanterna ska vara snygga. De får inte vara naggade eller fula.

Efter kontrollen lägger tjejerna ner oblaterna i rör, med snygga etiketter på. Därefter är de klara för leverans. Ungefär lite över tre miljoner oblater skeppas iväg varje år.

 

Tacokväll över generationsgränserna

Elin tycker att miljön på Ersta är annorlunda. Hon menar att det finns en tolerans här för att vara som man är.

– Här får alla vara med på ett annat sätt än i skolan och jag känner mig bekväm med det, säger Elin. Även om söndagarna i bageriet är avsedda för ungdomarna så finns det mötesplatser mellan generationerna.

– Vi har till exempel haft tacokväll efter att vi hade höstförsäljning. Det var flera av de äldre diakonissorna som inte hade provat taco tidigare och vi fick lära dem hur man tillagade maträtten, säger Elin.

Efter tio volontärpass får ungdomarna en resa till Taizé, som är ett kloster i Frankrike.

– Jag var där för första gången i somras och det var en annorlunda upplevelse. Hela världen finns där, många ungdomar och alla är ideella, säger Elin.

Efter att bageripasset är slut passar några av tjejerna på att gå på stan, fika eller träna. Sen är det dags att ta sig hemåt för att förbereda en skolvecka med läxor och prov. Om tre veckor är det dags för nästa bageripass igen.

170 grader varmt

På bageriet två dagar senare tar prästen Paul Westerlund och platsansvarige Ludmila Rawicka emot på bageriet. Denna tisdag är det sex personer som bakar och stansar oblater.

I bageridelen arbetar Charlotta som är nyss fyllda tjugo år. Hon har en kombinerad tjänst som ungdomsledare och bagare. På en liten bricka på hennes vita rock står det bagare. Charlotta tar en stor bivaxkaka, tillverkad på ett kloster, smörjer järnet ordentligt, sen häller hon på smeten på det 170 grader varma järnet, drar ner locket och hakar fast. Det fräser till ordentligt och lite smet tränger sig utanför järnet.

– Det är väldigt roligt att vara här i oblatbageriet, lugnt och skönt, lite meditativt, säger Charlotta.

Hon kikar på hur smeten ser ut i järnet.

– Har man kvar den för länge så spricker den. Det är ett riktigt hantverk eftersom vi gör allt för hand. Min högerarm har blivit väldigt stark av allt bakande, säger Charlotta och visar hur hon måste använda kraften i högerarmen för att stänga järnet efter att hon lagt i smeten.

 Bredvid henne står Didi, också bagare. Hon har arbetat här i 23 år och för henne betyder kyrkan och den kristna tron mycket.

– För mig betyder det så mycket att få tillverka oblaterna som delas ut vid nattvarden. Kristi kropp för dig utgiven som man säger vid nattvardsutdelandet, påpekar Didi.

Hon ställer sina gräddade oblater i ångsskåpet så att de får rätt fuktighet och blir lättare att stansa ut. Ersta diakoni gjorde vägvalet att fortsätta verksamheten utan industriell bakning. I dag levererar de oblater till både Svenska kyrkans församlingar och till frikyrkorna i Sverige och utomlands. Överskottet från bageriet går till Erstas sociala diakonala verksamheter.

– Vi tycker att det betyder något att vi gör detta för hand. Vi har precis fått en beställning på 150 000 oblater från Læstadianerna i USA. De har ökat sin beställning avsevärt, säger Paul Westerlund och skrattar.

Högljutt ibland

Ludmila vispar smeten i en stor bagarbunke. Sedan ungefär åtta år sedan är alla oblater både mjölk- och glutenfria. Smeten består av vatten, ekologiskt majsmjöl, potatismjöl, rismjöl och guar-kärnmjöl.

– Vi fick testa oss fram innan vi fick den perfekta smeten. Den nya smeten blev lite gulare än vanligt, säger Ludmila. I rummet bredvid sitter diakonissan Els-Marie och stansar oblater. Hon kommer hit två dagar i veckan.

– Jag fick frågan av en diakon här på Ersta när jag skulle gå i pension för tio år sedan. Jag tyckte det var en bra sysselsättning, säger Els-Marie.

I dag är det även två personer som kommit via arbetsförmedlingen.

– Tidigare var det de äldre diakonissorna som arbetade i oblatbageriet. De är antingen döda eller väldigt gamla så en ny generation har kommit hit. Vi har samarbete med arbetsförmedlingen i dag och bageriet är en bra plats att vara på. I lugn miljö kan du göra sakerna i din takt, säger Paul.

Paul tycker att det är kyrkans uppgift att hitta mötesplatser för olika generationer och ge människor meningsfulla uppgifter. Många ungdomar försvinner efter konfirmationen men här på Ersta finns det möjlighet att stanna kvar tills egentligen lusten försvinner. Blir man tagen i bruk så stannar man kvar. Det är viktigt att det är riktiga uppgifter.

När diakonissorna var tvungna att kliva tillbaka på grund av åldern så fick ungdomarna kliva fram, säger han. I samband med söndagsgudstjänsterna blir det många möten mellan generationerna.

– ”Vi är ett”. Visst blir det högljutt med många ungdomar på kyrkkaffet och det kan vara jobbigt för de äldre ibland. Men vi lär oss och anpassar oss.

– Häromveckan bad en av våra diakonissor Kärsti, 99 år, en av ungdomarna att köra hem henne i rullstolen efter högmässan. Hon bor precis bredvid kyrkan. Just den kulturen tycker jag är viktig, säger Paul.

Ersta diakoni har en kristen värdegrund och ett diakonalt uppdrag. Mottot är att se människan.

– Och det tar vi på allvar för det handlar om vår identitet. Det gäller allt vi gör och säger i våra verksamheter, säger Paul.

Fotnot: Ersta diakoni är en fristående icke-vinstdrivande ideell förening med stödjande medlemmar. Överskottet går tillbaka till verksamheten. Ersta diakoni startade 1851 och bedriver idag bland annat sociala mötesplatser, ett sjukhus och Ersta diakoni