Mötet med döden kan vara alltifrån skrämmande till fridfullt. I den här artikeln får vi träffa Per vars föräldrar ligger begravda i minneslund, Hanna som planterar ljung på gravar och Magnus som kremerar kistor.
I helvita kläder sjunger Per Ågren och hans dotter sången ”Jag är en fattig bonddräng” på Pers mammas begravning. Barnbarnet Vincent är också vitklädd och står vid bordet och håller i den vita urnan med gammelfarmors aska. Framför bordet står ett förstorat svartvitt foto på Pers mamma när hon var ung. Under sången stryker Vincent med fingrarna på bordet och blickar ömsint upp i taket mot glasfönstret.
– Det var så vackert när Vincent tittade upp i taket för det är ju i himlen som gammelfarmor är nu, säger Per när vi pratar i telefon några månader efter begravningen.
Han har skickat över både ett foto på sin mamma och filmen från när de sjunger på begravningen. Pers pappa gick bort för fem år sedan och hans mamma i somras. Båda ligger i minneslunden på Tullinge kyrkogård.
– Från början handlade det om att morsan och farsan inte ville vara till besvär med att vi skulle ta hand om gravstenen och därför ville ligga i minneslunden. Och vi barn hade inte heller någon önskan om att ha ett speciellt minnesmärke, säger Per.
Per menar att det inte behövs en specifik plats utan att allt finns kvar i minnen. I hemmet har han det svartvita fotot på mamman uppsatt. På fotot sitter hans mamma på en spark i snön och solar sig.
– Det är en vacker bild på morsan för den är så rofylld, säger Per och är tyst en liten stund. Minneslunden besöker han ibland för att säga hej till sina föräldrar.
– Men jag är inte mycket för symbolhandlingar. Man kan hedra på andra sätt, säger Per. Han och hans familj valde att ha en kyrklig ceremoni med urna, och inte kista som är det vanligaste idag.
– Jag var rädd att jag inte skulle kunna förklara för mitt barnbarn att gammelfarmor låg i urnan. Men på begravningen var fotot i fokus, inte urnan. Det var fotot på morsan som var grejen, säger Per.
Naturkänsla på Lilla Dalen
Kyrkogårdsarbetaren Hanna Ovebring parkerar den vita elbilen vid askgravarna på Lilla dalens begravningsplats. På en höjd vid skogens slut ligger askgravarna, långa raka rader av granitsten i olika nivåer, med en matta av stenpartiväxter framför.
– Askgrav är bra för den som kanske bor långt borta och inte kan ta hand om graven men som ändå vill ha namnet på en sten. Vi ansvarar för skötseln, säger Hanna.
Hanna är kyrkogårdsarbetare sedan några år tillbaka på Lilla dalen som är en religionsneutral begravningsplats. Lilla Dalen invigdes 1989 och består av ett vidsträckt naturområde med plats för 2270 gravplatser. I en skogsbacke strax bredvid finns det ytterligare askgravar. Där samsas aspens rasslande lövverk med björk och ek. Höstlöven börjar gå mot rött.
– Här i backen kan man få välja motiv på sin sten så det är lite personligare. Det är också perfekt för den som gillar naturen eftersom det ligger avsides i den här sluttande skogsslänten, säger Hanna.
Snart kommer hela kyrkogården att fyllas med ljuslyktor och höstblommor. Vid allhelgona sätter Hanna och hennes kollegor ut marschaller ända från Hågelbyvägen fram till begravningsplatsen, en sträcka på cirka en kilometer.
– Det är ett ljushav av lyktor och det är väldigt vackert, säger Hanna. Hon hoppar in i bilen igen och kör nerför slänten mot kistgravarna. Det går inte fort, max 30 kilometer per timme. På höger sida passerar vi den rofyllda minneslunden med vattentrappan som porlar tyst.
– Många tycker att det fint att sitta och reflektera på bänkarna. Speciellt vackert är det på våren när magnolian blommar, säger Hanna.
Vid kistgravarnas olika kvarter möts olika kulturer och traditioner. Vissa stenar är smyckade till brädden med ikoner, radband, änglar, blommor och ljus. Andra är mer sparsmakade med enbart en planterad växt samt ljuslykta. Vissa har foton på den avlidne inmonterade i stenen, andra har ett traditionellt kors eller en duva.
– Det finns fler valmöjligheter idag än förr i tiden. Traditioner förändras. Idag ska det vara mer personligt, säger Hanna.
Till urngravarna går Hanna till fots i det blöta gräset, hon har rejäla arbetsbyxor och vattentäta varma kängor på fötterna.
– Jag tycker att begravningsplatsen speglar vårt samhälle och våra olika kulturer och traditioner. En kvinna kan sitta och gråta högt vid gravplatsen, medan en annan sitter tyst och sörjer på en bänk. Båda har förlorat någon de älskar. Som kyrkogårdsarbetare får jag ta del av alla kulturer och det är viktigt att känna in det. Är någon ledsen och vill prata så tar jag mig självklart tid, säger Hanna.
Sista stoppet är ceremonibyggnaden som används till alla typer av begravningsceremonier. Ena kortsidan består av en glasvägg och tack vare solens strålar speglas trädet från konstverket ”Tid och evighet” som är ett genomfärgat glasfönster på motsatt sida.
– Alla årstider blir speciella eftersom naturen är så nära tack vare glasväggen. Även när det är vinter tycker många att det är vackert att titta ut, säger Hanna. Hon stänger dörrarna till ceremonibyggnaden, hoppar in i bilen och tittar på klockan.
– Om en stund ska vi plantera höstblommor och sätta vårlökar på gravarna, säger Hanna. Imorgon kommer Lilla Dalens gravar vara smyckade med ljung och silverek för att i vår bytas ut till krokus, påskliljor och tulpaner.
– Det är roligt att göra fint. Att göra skillnad. Jag har ett meningsfullt jobb, säger Hanna.
Ljusa ytor på krematoriet
Krematorieteknikern Magnus Grahn står i mottagningsrummet för kistor på Huddinge krematoriet. En silvergrå kistbil backar in mot porten vid mottagningen. En äldre man hoppar ur, hejar snabbt och tar en truck och börjar lasta av kistan. Men innan skannar han av en QR-kod som sitter på ena hörnet av kistan. Därefter kopplar han upp sig på mottagningens dator.
– Jag kan inte prata med er nu för jag måste koncentrera mig när jag registrerar kistan, säger begravningsentreprenören som vi sedan får veta heter Stefan Eriksson och har arbetat på Fonus i tjugo år.
Efter att Stefan sett att allt stämmer med QR-kod och kistan tar han trucken och skjuter in kistan i kylen. Ett kistkort i metall sitter fastskruvat på kistan, innehållande namn, personnummer, när och var begravningen är samt vilken församling den avlidne tillhör.
– Man måste vara noggrann med vad man håller på med så det inte blir fel, säger Stefan. Han visar sina svarta specialskor med stålhätta.
– Det är regler att man ska ha sådana här skor. Det får man lära sig på truckutbildningen, säger Stefan som bär en vit skjorta och svarta kostymbyxor. Efter en snabb visning av begravningsbilen måste Stefan åka vidare till nästa kisthämtning.
– Det dataprogram som används gör det möjligt för begravningsbyråer att se när kistan är kremerad, och när urnan är klar för hämtning från sin dator på begravningskontoret, säger Magnus.
Magnus trycker på en stor rund dörrknapp och det pyser lite när den stora porten skjuts upp. Innanför mottagningsrummet kommer man in i en lång korridor, rena ytor, ljusinsläpp och ett dovt surrande ljud av ventilationssystemet. Magnus Grahn har arbetat på Huddinge krematorium i cirka fem år och 26 år inom Huddinge pastorat. Intresset för kyrkogårdar och miljö har funnits med i hela hans liv.
– Min pappa var kyrkogårdschef så redan som barn sprang jag omkring här på kyrkogårdarna. Man kan säga att jag är uppvuxen här, säger Magnus.
Krematoriet byggdes om 2011 och är idag en miljövänlig anläggning med stora ljusa ytor. Här kremeras alla i Botkyrka församling, men det finns avtal med många andra församlingar. Här sker cirka 1500 kremeringar per år. Längs de långa korridorerna finns idag sju kylrum. Krematoriet kan idag ta emot många kistor.
– Tidigare fick många ligga kvar i sjukhusens kylrum och vänta. Men den nya begravningslagen säger att gravsättning eller kremering ska ske inom en månad från dödsfallet. Den lagen gör att kistorna körs till ett krematorium så snart som möjligt och blir inte stående på sjukhus som det kunde vara förut, säger Magnus.
Guidade visningar
I ett av kylrummen står 12 kistor. På en av de vita kistorna ligger en röd ros kvar ovanpå och lyser.
– Ja, ibland låter vi en ros ligga kvar som symboliskt värde. De andra blommorna återvinner vi i kyrkogårdens blomkompost, säger Magnus.
På höger sida i korridoren finns avlastningsplatser för kistor när de ska dekoreras inför en begravning. På sidorna finns frostade vita glasdraperier som kan dras för om anhöriga ska vara med vid en insättning av kistan. På andra sidan är det en glasvägg som vetter mot förbränningen.
– Vi har fönstret så att anhöriga kan vara med när kistan bränns. Då dämpar vi belysningen och drar för draperierna till kistdekorationen, säger Magnus.
Inne i förbränningsrummet får det vara max fem anhöriga av säkerhetsskäl. På andra sidan glasrutan kan desto fler vara. Magnus är en tystlåten man som lyssnar in behoven hos de anhöriga. Han tycker att fler skulle komma på besök i krematoriet nu när det är nyrenoverat.
– Vid allhelgona har vi guidade visningar här så man kan få se hur det ser ut. Många är rädda för att komma hit. Men kommer man hit så kan man se att det är en värdig miljö att vara i, säger Magnus och trycker nu på knappen som gör att kistan automatiskt åker in i ugnen.
Först tar ena benet på kistan eld och strax därefter resten av kistan. Luckan stängs, och det enda som hörs är spraket från elden. Det luktar natur och påminner om ett nybyggt trähus. Om cirka en och en halv timme har kistan och den döda blivit aska. Insättningssidan och utrakningssidan skiljs åt av ytterligare en glasvägg.
På andra sidan insättningssidan rakas askan ur ugnen ner i en asklåda. Därefter tar krematorieteknikerna asklådan till en askkvarnsberedare som maler askan till pulver och separerar askan från metaller, som till exempel höftledsproteser och spikar. Det separerade metallen går till återvinning. Den malda askan tappas upp i det kärl som anhöriga har valt för gravsättning eller spridning.
För att visa hur askan ser ut efter en rening drar Magnus ut två lådor. En med ren svartgrå aska och en med metaller i olika storlekar. Där hittar han även kremationsbrickan som har följt med från uppmärkningen av den avlidne inför kremation. Vi går till rummet där askorna förvaras. På hyllor står urnor och kartonger tydligt uppmärkta.
– Här kan begravningsbyråerna själva hämta sina kartonger eller urnor med askor. De ser i datasystemet när askan är klar att hämtas. Idag väljer många att inte ha kistbegravning utan gå direkt till ceremoni med urna, säger Magnus.
Uppe på den ombonade expeditionen en trappa upp står en kartong med aska och väntar på att en anhörig ska komma och hämta den. En gul post-it lapp säger dagens datum. Utifrån kartongens etikett förstår man att det var ett litet barn som dött.
– Ja, det blir nog tufft att hämta askan, jag får ta mig tid när de kommer och hämtar, säger Magnus.
Riter
Tillbaka till Per och minneslunden på Tullinge kyrkogård. Själva riten är betydelsefull även om han inte går ofta i kyrkan.
– Oavsett om man tror på Gud eller inte så är det en naturlig samlingsplats vid dop eller begravning. Jag är glad att den finns, säger Per.
Artikeln publicerades i Botkyrka församlingsblad #4 2017