12 lättlästa böner i coronatid skrivna av Anne Sörman, präst.
Hur skall det bli?
Hur skall det gå för mig?
När skall det här ta slut?
Jag längtar efter mitt barnbarn så att det nästan gör ont.
Tänk om hon glömmer bort mig.
När skall vi få kramas igen?
’Gud som havet barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mg i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer lyckan går.
Du förbliver fader vår.’
Amen
Det låter så hemsk. Att kvävas till döds.
Jag får svårt att andas, bara jag tänker på det.
Att ligga ensam i ett rum och inte få luft.
Ingen kan komma dit och hälsa på.
Trycket över bröstet, och sedan bara svart.
Änglarna ser ut som rymdvarelser,
jag som trodde att de hade vingar.
Gud låt mig få vara frisk.
Gud låt ingen människa få dö ensam.
I Jesu namn
Amen
Jag går över på andra sidan gatan, när någon närmar sig.
Tidigt på morgonen, går jag ut en stund, med sjalen för munnen.
Vi har blivit som ett särskilt sorts folk, vi som ängslas hela tiden.
På teve ser jag människor som inte verkar bry sig. Alls
De sitter kvar i solen. Som om det inte kunde drabba dem.
De verkar inte bry sig alls, inte om sig själva och inte om andra.
Jag är så rädd. Och jag skäms över mina onda tankar.
Gud rädda hela världen, och låt mig inte bli sjuk.
Amen
Vad händer när jag dör?
Vem skall ta rätt på mina saker?
Och vem skall ta hand om min katt?
Det är en sådan oreda här.
Jag borde ha rensat ut, slängt en massa papper och skräp.
Jag vill inte att min son ska tvingas att ta hand om allt det här.
Gud, jag vill inte dö, nu.
Jag vill inte lämna ett kaos efter mig.
’Herre, välsigna oss och bevara oss.
Låt ditt ansikte lysa över oss och visa oss nåd.
Vänd ditt ansikte till oss och ge oss din frid.’
Amen
Jag blir så stressad av all ny teknik.
Jag kunde mitt arbete väl. Jag var duktigt på det.
Nu skall vi ha alla möten digitalt och göra filmer och ’streama’.
Vi ska chatta och använda många nya appar och program.
Det känns som att det bara är det som sker på ’sociala medier’ som räknas.
Jag är bra på att tala med människor, och på att använda mina händer.
Kommer jag att behövas, när allt det här är över?
Vad sker med min kunskap? Och vad skall ske med mig?
Gud, låt mig få känna din närhet.
Du som stillar stormen.
Amen
Någon frågar: Hur orkar du?
I äldrevården ställer vi oss inte den frågan.
Vi arbetar på. För att det är vår uppgift.
Patienterna behöver oss, och vi arbetar precis som varje dag.
Hur orkar jag? Men har jag något val?
Det värsta är att ingen vill träffa oss, eftersom vi kan bära smitta med oss.
Inte ens min fru, hon har flyttat ut i vardagsrummet.
Barnen kommer sällan hem, ändå.
På tunnelbanan om morgnarna, ser jag mig omkring.
Var är alla andra? Och vad gör de? De kanske ’arbetar hemifrån’?
Jag är glad över att ha ett arbete där jag behövs.
Fikarasterna blir kortare.
Och jag hoppas att jag kunde få lite högre lön när allt det här är över.
Tack Gud för varje ny dag, vi lägger den i dina händer.
Amen
Mina händer är fnasiga och torra, av handskarna jag bär.
Nagelbanden spricker upp och ryggen värker.
Jag drar av mig handskarna och hättan, jag ser så gammal ut fast jag är ung.
Jag svabbar, torkar alla ytor, sköljer och tömmer deras proppfulla sopkärl.
Sedan spriten, den starka spriten, den som sticker i näsan och i ögonen.
Det är som vanligt. Ingen ser. Ingen hälsar.
Det är bara värken i korsryggen
som gör att jag vet att jag finns.
Herre, kom, var mig nära, du som vet vad alla länder
och alla människor går igenom.
Amen
Pappa är sur mest hela tiden.
Mamma jobbar jämt och när hon kommer hem är hon också sur.
De tjatar att jag skall gå upp, att jag skall gå ut, att jag skall sluta vara vid datorn, men själva sitter de mest vid sina telefoner.
Mjölken är slut, chipsen är slut, gå och handla själv, säger de.
Sedan hände det andra saker också.
Ljuden. Skriken. Jag stannar inne på toan, tills det har tystnar.
Jag längtar tillbaka till skolan.
Men vad händer om mamma blir sjuk?
Om du finns Gud, hjälp oss, nu!
Amen.
En blind kan inte leda en blind, hörde jag någon säga.
Men det stämmer inte.
Världen är full av blinda som leder andra blinda, jag är en av dem.
De som ser har ofta fullt upp med sitt eget.
Det är vi som är halvblinda och skadade av livet
som stöder och bär dem som inte orkar gå.
Jag tar hand om många, den här tiden.
Jag vet att jag gör ett gott arbete, att jag behövs.
Men jag kan inte hjälpa mina egna barn.
Tack för vitsipporna som slår ut i parken
och för solen som värmer mitt fönsterbräde.
Amen
Stanna hemma, säger de.
Jo, tjena.
Stanna hemma om du är sjuk.
Vilket dåligt skämt.
Jag fick en sjal igår, på Stadsmissionen, den är grön.
Randig, och grön.
Nätterna är kalla.
Det finns ingenstans där jag kan vara trygg.
Och härbärget är fullt.
Herre förbarma dig, över världen.
Amen
För mig är det här helt normalt.
Jag har levt i typ ’social isolering’ i trettio år.
Det är ingen skillnad, faktiskt.
Välkommen till mitt liv.
Känslan av att allting svajar och när som helst kan rasa samman.
För en gångs skull stämmer de som sker i världen med hur det känns
inuti mig.
För en gångs skull, känner jag mig nästan som de andra.
Nästan som en människa.
Jag såg en liten hackspett igår, den hackade på en trädstam en bit bort,
och så stannade den upp. Jag tror att den vill säga oss något.
Gud tack för varje ny dag, och för varje insikt.
Amen
’Stanna hemma’, då händer inget farligt.
Då blir ingen sjuk, då sprids inte smittan vidare.
’Stanna bara hemma.’
Fyra veckor nu. Det är ju här som allt det hemska sker.
Hans hot. Hans hån. Hans slag.
Hans tystnad. Och min skam.
Hemma är den farligaste platsen som finns.
Jag vet inte till vem jag skall vända mig.
Gud ge mig kraft att ta mig ut, på något sätt.
Fem veckor. Snart går det inte längre.
’Du som haver barnen kär, se till mig som liten är.’
Tack för kvinnojouren och för BRIS. Välsigna dem och deras arbete.
Imorgon skall jag ringa.
Amen.
”Jesus sa till dem: Var inte rädda.” (mt 28:10)
”Känn ingen oro, tappa inte modet.” (joh 14:27)
”Du omger mig på alla sidor, och håller mig i din hand.” (ps 139:5)
”Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er.” (jes 66:13)
”Men ängeln sa till kvinnorna: Var inte rädda!” (mt 28:5)'
”I svagheten blir kraften störst.” (2 kor 12:19)
”Till slutet är jag ännu hos dig.” (ps 139:18)
”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.” (mt 5:4)
”De som håller ut till slutet skall bli räddade.” (mt 24:13)
”När modet sviker mig, vet du hur jag har det ställt.” (ps. 142:4)
Jesus såg på dem och sade:
För människor är det omöjligt men inte för Gud. (mk 10:27)
Du svarade mig när jag ropade
och fyllde mig med kraft. (ps 138)
Inte ens i den mörkaste dal,
fruktar jag något ont. (ps 23:4)
Du ger mig ny kraft. (ps 23:3)
Och jag såg en ny himmel och en ny jord. (apg. 21:1)
Äldrelinjen: 020-22 22 33 (vardagar 9-19, helger 10-16)
Sjukvårdsupplysning: 1177
Nationella kvinnofridslinjen: 020-50 50 50 (dygnet runt)
Botkyrka kvinnojour: 020-33 33 88
Terrafems kvinnojour för kvinnor och flickor med utländsk bakgrund: 020-52 10 10 (9-18)
Somaya kvinnojour & tjejjour på arabiska & flera språk:
020-81 82 83 (9-16)
Nationella hjälplinjen vid psykisk ohälsa: 0771-22 00 60
Socialjouren i botkyrka: 020-70 80 03 (16-04)
BRIS jourtelefon för barn: 116 111 (9-12, 14-21) www.bris.se
Jourhavande präst: 112 (17-06)
Vid akut och livshotande fara: 112
Botkyrka församling: 08-530 222 00 (9-17)