”Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand. Vi är en massa syskon som tycker om varann. För Gud är allas pappa, och jorden är vårt bo, och vi vill vara vänner med alla må ni tro.”
Jag minns så väl de orden från samlingarna med Kyrkans barntimme när jag var liten. Det var så enkelt, vi funderade inte så mycket – fröken sa åt oss att sitta ned, vi tog varandras händer, vi såg på varandra och vi sjöng. Vi var förenade med varandra, vi var en enhet, och vi hörde ihop.
När jag var 6 år började jag på ”Lekis”. Lekis var en slags förskola, och jag minns att det var lite pirrigt att gå dit för jag kände inga av de övriga barnen där. Fröken Allis bad alla barnen att sätta sig i en ring på golvet, och det kändes tryggt. Det kände jag igen från barntimmarna. Men något var annorlunda: En flicka stack ut bland de övriga barnen. Hennes hud var mörkt brun och hennes hår var annorlunda. Så spännande! Jag hade aldrig förr mött någon som såg ut som hon, och hon gjorde mig nyfiken så jag satte mig bredvid henne.
Efter samlingen började vi prata med varandra, flickan och jag. Jag undrade en sak… jag tänkte på att jag har ljust skinn, och när jag blödde så kom det rött blod. Sen visste jag att prinsar och prinsessor har blått blod, för det hade jag ju hört någonstans. Så… vilken färg kunde hennes blod ha? Jag tog mod till mig och frågade, och det visade sig att hon, trots att vi hade olika färg på skinnet, hade samma färg inuti. Vi var likadana! Efter den dagen var vi vänner och umgicks flitigt fram till gymnasieåldern, då olika utbildningar och intressen drog oss åt olika håll.
Jag skulle önska att vi vuxna såg lika klart som barnen gör. Vi är ju alla lika! Rent biologiskt kommer vi alla från en och samma anmoder och anfader. Vi är samma. Gränser, stater, folkslag och kulturer är skapade och indelade av människor i vår strävan efter att finna identitet, mening och samhörighet, och det utgår ifrån vårt behov av att göra världen begriplig. Men vi lever med så mycket rädsla för den eller det som vi uppfattar som annorlunda, och rädslan kan snabbt vändas i hat. Jag skulle önska att vi vuxna vågade vara lite mer nyfikna på varandra, så att vi vågade ställa frågor direkt till varandra istället för att stanna kvar i okunskap och fördomar. ”Sätta oss i ringen”, så att säga, och samtala.
Vi är ju alla skapade av Gud, till Guds avbild - och som Guds avbild är vi alla älskade av Gud. Vi har samma värde och ursprung, och vi hör ihop som en enda mänsklighet.
/Victoria Svärdh, präst i Svenska kyrkan i Boden