20 år sedan
Vid första söndagen i advent 1999 ringde kyrkklockan för första gången över nejden. Stiftsadjunkt Börje Johansson var på plats när klockan ”togs i bruk”, som det heter på ”kyrkiska”. Börje var den som tipsade om klockstapeln i Notviken.
På en resa från en kurs i Skellefteå passade jag på att - som så många gånger tidigare – fråga om han visste om någon stapel. Den ovanliga frågan hade jag ställt både i skrift och muntligt på många håll under ett knappt år. Börje svarade till min stora glädje ja. Den ägdes av Luleå domkyrkoförsamling och skulle rivas. Efter ett par samtal och prutningar blev det klart att vi skulle få köpa den för 10.000 kronor. Insamlingen till kyrkklockan hade redan kommit upp i drygt 30.000 kronor. Börje hade samlat in både pengar och koppar till Notviksklockan. Vi nöjde oss med pengar. Totalt samlade vi in cirka 120.000 kronor.
Några gåvor var överraskande. Till exempel från närboende längs Ritarvägen och från en, som sedan länge lämnat sitt medlemskap i Svenska kyrkan, med bifogad kommentar: ”Det ska självklart finnas en kyrkklocka vid en kyrka. Det är lika självklart som att det finns en bassäng med vatten i ett badhus”.
En kurios detalj med klockan är, att den kan ringas för hand vid strömavbrott. Ett blått rep hänger på en krok, men har inte ännu behövt användas. En annan kurios detalj är att vi infört dymling under stilla veckan – veckan före påsk. Det innebär att man slår med en lång träkäpp på klockan - en variant på en kyrklig tradition världen över.
Varför ringer vi?
Så till frågan i rubriken: Det är en kvarleva från tiden före industrialismen. När klockan slog 6 på lördagskvällen började helgen och helgvilan. Än idag har vi som tradition i vår familj att tända det första adventsljuset på lördagskvällen. Det har föreslagits ibland att man ska flytta helgsmålsringningen, som den kallas, till
fredagar klockan 18. Inget som väckt gehör… ännu.
Guds ordlösa välsignelse
För mej är det en trygg och varm känsla att höra klockans klang. Det är samma positiva känsla som när någon av byaringarna i min barndoms by i Bergslagen för hand ringde in helgen. Klockans klang spred på sitt ordlösa sätt Guds välsignelse över bygden. Det finns familjer som ställer ytterdörren på glänt för att höra helgsmålsringningen även om man inte hörsammar kyrkklockan, då den inbjuder till gudstjänst.
Vid pennan
Bengt Sveder, volontär i Svenska kyrkan i Boden