Var jag går i skogar, berg och dalar, följer mig en vän, jag hör hans röst. (Svensk psalm 251)
Den här psalmen är en av våra mest omtyckta. Skogar, berg och dalar är en talande bild av livet – för det är ju så våra liv ser ut. Det går upp och ner är ett uttryck som vi brukar säga till varandra.
Vi får vara med om stunder då vi liksom står på ett berg och tycker oss ha en god överblick av livet. Tillvaron känns ljus och fylld av tillförsikt.
Men ibland är livet förvirrande och vi trevar oss fram, långsamt, sätter ned en fot i taget för att försiktigt bana vår väg genom tät skog.
Sen får vi alla vandra genom dalar och en av livets djupaste dalar är när vi möter sorg och smärta. I sorgens dal vandrar vi när någon vi älskar har dött. Det är svårt att sörja. Det är svårt att skiljas åt. Vi är många som under den gångna Allhelgonahelgen tände ljus och mindes dem som gått före.
Psalmen vill ge oss hopp om en närvaro i våra liv. Närvaron av livets Gud själv:
Var jag går i skogar, berg och dalar, följer mig en vän, jag hör hans röst.
Psalmen vill förmedla en trygghet i att vi aldrig är ensamma. Herren går med oss.
Vi har inte svar på allt som sker i livet, det har ingen människa, men vi vågar tro på att vi har Gud med oss. Gud, som har alla svar, både i liv och död. Det hopp vi får ha inför döden får ha sitt stadiga fäste i tron. Tron på att Gud sände sin son Jesus Kristus - vår vän, som dog på korset och uppstod till ett evigt liv efter tre dagar, och som vill ge oss del av sitt eviga liv.
Eller av himlen som vi också säger ibland. Gud vill genom Jesus Kristus ge oss hopp om himlen, och det hoppet får vi ta emot i tro. Hoppet och tron om att inte ens döden kan skilja oss från Honom.
Hoppet och tron att vi inte möter något i våra liv utlämnade till ensamhet, egen kraft eller prestation – det må vara skogar, berg eller dalar.
Vår vän Jesus Kristus är med oss på färden!
Vid pennan
Anna Grenholm, förste komminister i Svenska kyrkan i Boden