Snart intog första platsen tätt följt av om en stund. Längst bort tidsmässigt låg inte så överraskande sen. Som unga vuxna män ler de nu åt minnet och håller med de yngre upplagorna av sig själva.
Tid är fascinerande! Det tar bara ett par minuter, säger någon. Ett par minuter är alltför kort tid när det handlar om att ta avsked när någon ska resa bort eller flytta i väg, medan de kan stjälpa en hel dag när man ser tåget åka iväg och själv är två minuter sen. Herre, lär mig att lägga min tid i dina händer (ur Bönboken, tradition och liv).
När jag går runt på flygplatser kan jag uppleva att jag är i ett tidsvacuum. Det är som om minuter och timmar blandas samman till ett sammelsurium, och plötsligt är det tid för att gå ombord. Gud, låt mig finna stillheten i tiden (ur Bönboken, tradition och liv).
Vart tog tiden vägen? En väninnas mamma sa en gång att när man blir äldre så består året av nyårsafton och midsommarafton och så något ogripbart däremellan. Det står i Psaltaren: Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet. Nu närmar sig sommarlovet. Det lov som jag som barn tyckte var oändligt. Det tog aldrig slut. Som vuxen slås jag istället av hur kort sommarsemestern är. I Predikaren står det att allt har sin tid. Och visst är det så. Allt har sin tid. Vi lever här i den mätbara tiden av dagar, veckor och stunder. Den mätbara tiden som ibland är oändligt lång, och ibland rusar i väg.
Vi får ofta uppmaningen att ta vara på tiden. Likaså uppmaningen att inte slösa bort den. Jag tror vi lever mitt emellan detta. Visst tar vi vara på tiden så gott vi kan. Ibland alltför mycket så att vi stressigt försöker göra för mycket på för kort tid. Då får vi påminna oss om att vila också är att ta vara på tiden. Vi får påminna oss om att Gud vilade på den sjunde dagen. Alltså är vila en del av skapelsen. Då och då kan vi däremot uppleva att vi slösar med vår tid, men då får det väl vara så. Allt är inte alltid effektivt. Inte vi, och inte tiden. Vi gör så gott vi kan. Och kanske har du, som jag, i efterhand upptäckt att det vi trodde var slöseri med tid var precis tvärtom.
Genom alla tider är Jesus i enlighet med sitt löfte med oss: Jag är med er alla dagar till tidens slut. Det är ett löfte som verkligen håller över tid.
/Anna Grenholm, biträdande kyrkoherde