Alla vägar bär till Harads, det är ett uttryck som vi hör titt som tätt. Det kan även Ann Bark Lindgren skriva under på. När hennes dotter med familj flyttade hit från södra Sverige, flyttade ganska snart även Ann och hennes make Lennart efter för tre år sedan. Att de finns nära barn och barnbarn i vardagen betyder mycket för familjens alla generationer. Dessutom trivs de i en vacker bygd där de snabbt blev engagerade i byns föreningsliv. En bekant tog med Ann till Hembygdsföreningens vävstuga.
- Jag hade aldrig vävt i hela mitt liv men de visade mig och jag tyckte det var så roligt. Nästan lite som meditation, säger Ann.
Vävstugan blev en viktig mötesplats där hon lärde känna både människor och bygden. Hembygdsföreningen har 19 vävstolar och även ett snickeri i sina lokaler. Två dagar i veckan träffades upp till 17 damer där för att väva och fika tillsammans, övrig tid har alla tillgång till att vara där när de vill.
- Stämningen här i vävstugan är otroligt positiv. Det är sådan gemenskap, högt till tak och alla hjälper alla, säger Ann.
Här fick hon snabbt nya vänner. En av dem kom att bli en extra viktig kontakt när Ann fick en mycket speciell förfrågan.
- En släkting och nära vän till oss höll på att läsa till präst. När hon hörde att jag väver undrade hon om inte jag kunde väva en stola till hennes prästvigning.
Stolan är det långa band som präster och diakoner bär över axlarna i kyrkan. Stolan symboliserar Kristi ok och ska påminna prästen om den tunga uppgift han eller hon har. Den ska även symbolisera det hopp och förtroende som församlingen har lagt på prästens axlar.
- Jag visste ju inget om mönster eller vad jag hade sagt ja till, jag visste inte ens vad en stola var, skrattar Ann.
Men hon tog sig an uppdraget och insåg att det kunde vara klokt, för att inte säga nödvändigt, att ta någon av sina vävkompisar till hjälp. Att bara sätta upp en väv kräver minst två personer. Att dessutom få till en stola kräver både förmåga och tålamod. Valet föll på Maya Brünner.
- Alla här är duktiga, men jag såg att hon var väldigt duktig. Så jag sa Maya, kan du bli min mentor, förklarar Ann.
Maya i sin tur är också inflyttad i trakten, från Nederländerna till lilla Mörtberg utanför Harads. Även hon hade funnit gemenskapen i vävstugan i Harads. De båda kvinnorna hade bara setts i vävstugan. Men Maya nappade på erbjudandet och under det år som de arbetade tillsammans med stolan växte en fin vänskap fram som har fortsatt även sedan stolan blev klar.
Den blivande prästen Katarina Lindgren önskade färger.
- Stolan ska följa kyrkoårets färger och fungera lite som en livsväv. På prästvigningen ska stolan vara vit. Men jag ville ha en stola som jag kan använda så mycket som möjligt. Så jag önskade en vit botten med trådar av guld, blått/lila, rött och grönt. Den blev väldigt fin, säger Katarina Lindgren, nu pastorsadjunkt i Adolf Fredriks församling.
Sida vid sida löste Ann och Maya de frågor som dök upp under arbetets gång. De har provat, mätt och testat tillsammans. Efter att vävmomentet var i hamn skulle det också sys. Det föll på Mayas lott.
- Utan henne hade jag inte klarat det, säger Ann.
I somras var planen att stolan skulle överlämnas personligen av Ann inför prästvigningen i Storkyrkan i Stockholm där hon också skulle närvara. Tyvärr satte coronatiderna stopp för resplanerna och Ann fick motvilligt skicka den med posten och själv stanna hemma i Norrbotten.
- Men det känns väldigt roligt och hedrande att ha fått göra det här, konstaterar Ann.
Katarina Lindgren å sin sida är väldigt nöjd med sin handgjorda stola som skapades utifrån hennes egna önskemål.
- Jag är väldigt imponerad av deras arbete och tacksam över att de gjorde det här, säger hon.
Text & foto: ANNA BERGSTRÖM
Artikeln är hämtad ur Svenska kyrkan Bodens tidning Kyrkfönstrets höstnummer. Utgivning 25 september 2020.