Och jag tänker ibland att orden faller automatiskt därför att det som egentligen pågår är för mycket, för svårt, för att klämma in i ett kort svar. Och det är väl det korta, enkla svaret den frågande personen egentligen vill ha. Även om det finns mer att säga. Men tänk om det bara är en förutfattad mening. Tänk om det är tvärtom! Människor är mer omtänksamma än vad vi kan ana. Väldigt många förstår varför vi har en mun och två öron. Vi vandrar tillsammans på vår livsväg. Som egna personer, men tillsammans. Vilken är din livsberättelse? Jag vill gärna lyssna om du vill berätta. Vill du lyssna på mig? Eller är det kanske så att vi bara vill vara tysta, men bredvid varandra.
Vi närmar oss allhelgonahelgen. Den helg där vi uppmärksammar och minns de av våra kära som avlidit. Det kanske känns viktigt att besöka gravar eller minneslundar för att tända ljus. Eller så har du en annan, alldeles särskild plats dit du går för att minnas. Eller så passar det just dig bäst att få stanna hemma och i stillhet minnas. Det finns inget rätt. Det finns inget fel.
Det kan för några av oss också kännas viktigt att få prata om vår sorg och saknad. Att berätta om den som dött. Hur hen var. Vilka egenheter som var karaktäristiska. Och du som frågar – för jag hoppas att du frågar – ge dig tid att lyssna. Men också att acceptera om du inte får något svar därför att orken att besvara dina frågor, hur omtänksamma de än är, inte finns just nu.
När jag möter sörjande blir jag gång efter annan tagen över att få ta del av deras livsberättelse. När en äldre förälder avlidit och den andra föräldern fortfarande lever brukar vi sitta ned i lugn och ro och prata. Många gånger är de vuxna barnen med. Det som jag finner extra berörande är när den efterlevande partnern börjar berätta om hur de träffades. Alltså TFB = Tiden Före Barnen. Ögonen börjar mitt i sorgen att glittra och rösten blir varm och vi får höra, jag och barnen, om förälskelsen som drabbade de då unga tu. Hur han spanade in henne där hon satt med sina väninnor. Hur han förde henne i dansen. Hur vacker hon var i sin blåa klänning (jodå, nog minns han färgen). Hur snygg han var med hårlocken som föll ned i pannan (jodå, nog minns hon frisyren). Hur de kramade varandras händer på bion. Det som berättas kan vara okänt för barnen, och det är intressant att se hur de lyssnar ivrigare och ivrigare och inser att deras föräldrar har varit unga, förälskade, flörtiga och attraherade av varandra. För säg mig det barn, vuxet eller litet, som ser sina föräldrar som något annat än föräldrar. Vadå partners? Klätt upp er och gått på markerad? Friade pappa utanför bion i snöfallet? Oj, ett liv före oss!
När barn förlorar en förälder är det inte alls säkert att orden finns där på samma sätt. Tvärtom. Hur ska ett barn kunna förklara hur hen mår när det oförklarliga skett och mamma eller pappa har dött? Jag och en av församlingspedagogerna fick gå en utbildning för några år sedan som leddes av Rädda Barnen om hur vi som vuxna kan möta barn i sorg och kris. Om hur exempelvis teckningar kan fylla en viktig funktion i stället för ord. Jag ska ge ett exempel. En vuxen kan man fråga om hur livet med den avlidne var. Man kan fråga hur det är att leva med sin sorg just nu och man kan fråga om hur den sörjande ser på framtiden. Vuxna har ofta ord för det. Men för barn är det svårare. Då kan vi använda färger och med färgernas hjälp kan barnet rita dåtid, nutid och framtid. Vi fick också lära oss att inte fråga vad barnet känner för det kan vara för svårt att med ord berätta. Vi ska i stället fråga vad barnet tänker, för genom att höra hur barnet tänker kan vi närma oss hur barnet känner.
Vid en av de många lärorika lektionerna fick vi lära oss att barn har ett behov av att höra berättelsen om föräldern som inte lever längre. Det är viktigt att behålla fotografier och titta igenom dem när barnet så önskar: ”Titta så lik du är din pappa. Ni har samma näsa”. Det är viktigt att berätta om vad de tyckte om: ”Mamma tyckte också om chokladbollar”. Att hjälpa barnet till berättelsen om sin bortgångna förälder är en viktig uppgift som vuxna runt omkring har. Jag kan inte nog understryka det.
Oavsett ålder sörjer vi när den vi älskar avlider. Och det är viktigt att ge sig tid att sörja, och att omgivningen stöttar efter bästa förmåga. Till oss som sörjer vill jag säga: Gud har en hälsning till oss om hopp och liv mitt i all sorg. För allhelgonahelgen är också en hoppfull helg. Vi får hoppas att döden inte har sista ordet. Vi får hoppas att det finns en himmel som vi får tro är öppen för oss när vår stund kommer. Vi får hoppas att vi får träffas igen inför Guds ansikte. Alla ljus som tänds och som vi ser får påminna oss om Jesus Kristus som är världens ljus. Den som tror på honom ska inte vandra i mörker utan ha livets ljus. Jesus Kristus, Guds son, som besegrade döden när han uppstod till evigt liv. Och vi får tro och hoppas att Jesus Kristus vill ge oss del av sitt eviga liv. Eller himlen som vi också kan säga.
Text: Anna Grenholm