Kärleken är tålmodig och god. Den håller en hand i väntrummet, den plockar upp kvarglömda strumpor och låter dörren stå öppen. Trots att ingen klivit in på länge.
Den växer i det lilla. I sandkakorna, i nybakt bröd, i de handstickade vantarna och i tonen från en sång man hört för länge sedan. Den längtar efter mer, den vill framåt. Den vågar hoppas på att världen kan bli en bättre plats.
Kärleken sopar av någon annans bil på morgonen, den stannar en stund och beundrar norrskenet och den både frågar hur det är och väntar på svaret.
Kärleken tänder ljus i mörkret. Den lägger handen om en svartklädd axel, den fyller på i skafferiet, den säger de där tre små orden som avgör allt; ”Det finns kaffe”. Den dansar mitt i tystnaden. Mitt i februari, när allt är kallt, dött och fruset, så strösslar kärleken blommor omkring sig där den går. Och som de växer.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Inte jag och du, men kärleken oss emellan. Det är det största av allt.
