Ofta syns det inte på ytan, men känslan har kanske funnits där ett tag. Smugit sig på. Då behöver vi varandra som mest. På olika sätt ska vi våga tro att vi är viktiga för någon annan, ibland helt oumbärliga. Att vi faktiskt får lov att bryta isen och komma in med värme och en gnutta ljus till den som tappat orken. Ensam är inte stark, tänk att vi har så svårt att förstå det.
Jesus sände aldrig ut en lärjunge ensam. Han sa åt dem att världen är full av vargar och att man behöver varandras klokhet och goda vilja för att klara sig. För den goda kraften som vi alla bär på kan ta upp kampen mot det onda. Men ensamma mäktar vi inte stå emot allt i alla lägen. Och ser vi inte att Gud går med oss så behöver vi tro att den kraften bor i en medmänniska.
När de kristna blev förföljda var det svåra tider att vara ensam. Då sökte man hjälp genom att teckna en båge med foten i gruset. Om den man mötte svarade med att möta bågen med en motsatt båge, så blev det en bild av fisken, som var symbolen för de kristna. Då visste man att man mött en vän och kunde få hjälp av varandra.
Kan vi ge varandra tecken på att vi är vänner och finns där? Kan vi under fastan (de fyrtio dagarna före påsk) vara extra uppmärksamma och hitta den ibland okände vännen, som behöver en strimma hopp och ljus, ett spår i sanden.
”Jesus, vi ber att du är med oss i kampen mot det som gör ont, i oss människor och i världen och att du hjälper oss se din goda kraft mitt ibland oss.
Amen”
Lotta Damm