Tidens slut – har det med mig att göra?
Även om allhelgonatiden är över för den här gången, så fortsätter vi fundera kring det kristna hoppet. Det hopp som rymmer nåden och förlåtelsen för det liv som levs och levts.
Gud är den Gud som vandrar med oss här och nu och vill leda oss på rätta vägar. Inte för att hunsa oss utan av kärlek till oss. Men Gud är också den Gud som kommer oss till mötes från framtiden. Som haft en plan för hur jordelivet kan vara men också för hur livet ”efter detta” ska bli.
Vårt liv på jorden är väl långt ifrån ett paradis, även om både du och jag, om inte dagligen så stundligen, får smaka på paradisets frukter. Då livet kändes nära, när jag anat det stora, äkta och sanna. Men alla kämpar vi med våra liv på olika sätt ända till slutet. Vi älskar och älskas, men vi söndrar och blir söndrade också.
Och när vi når fram till den s.k. Pärleporten, eller domens dag, då är den stora frågan ofta: ska jag klara provet? Men det är fel fråga. Det är den mänskliga frågan. Gud ställer inte sådana frågor. Gud låter nåd gå före rätt, hos honom är saken redan avgjord. Döden och ondskan är besegrad och finns inte mer. Jesus har segrat på korset. ”Redan ikväll ska du vara med mig i Paradiset”, sa Jesus till rövaren på korset. Där du av hjärtat vill vara, dit vill han föra dig. Famnen är öppen och Gud ska visa oss vår plats i en ny skapelse, utan smärta och lidande, en tillvaro full av trygghet och glädje.
Det vi behöver göra, redan här och nu, är att hålla dörren öppen för den inbjudan och leva som om vi vore halvvägs där!