Med respekt ser man hur båtar slussas mellan portarna i Göta kanal. Vattnet bär bekymmerslöst båtar och lastfartyg med sina sjöfarare liksom gigantiska isflak mot glittrande horisonter, men är samtidigt en kraft som kan innebära livsfara.
Vi lär oss tidigt att simma för att åtminstone klara oss hjälpligt när vi kommer i närkontakt med det vatten som är större än det dagliga vattnet från kranen (som är nog så ”stort”).
En miljökatastrof av stora mått är den vi läser om i 1 Mosebok, den kända berättelsen om Noas ark, då vattnet på kort tid fyllde hela jorden. Sju meter över bergen. Som så mycket i den heliga skrift så är det inte tal om en kronologisk händelse utan om symbolik och metaforer som vill säga oss något viktigt. När människan gör våld på människor och natur så straffar det sig, när hon bygger sig ett Babels torn för att hävda sin makt och odödlighet så slår det tillbaka mot henne.
I dopets vatten sänktes man förr ner i hela sin person, idag blir vi bara lite blöta i håret. Men symboliken är densamma. Kraften i skapelsen är underställd Gud och vi får ingå ett förbund med den. Vi får ta del av vattnets livgivande kraft och bli bärare av ljusets låga som ska bära världen.
Alla döpta är bärare av ande och livskraft och med det följer att vi ska verka för en värld i balans. Att vi var och en och tillsammans tar hand om vår jord, så inga katastrofer sker. Inte skövla skog, skada och utarma djur och natur, inte köpa, slita och slänga, resa, fara och flänga. Göra men inte förgöra. Och det finns mycket vi kan göra.
Kina är långt borta, tänkte vi när coronan kom på tal. Arktis är närmare än vi tror…
Gud, kom med din frid och hjälp oss att besinna att det är du och inte vi som är Herre över allting. Ge oss livets vatten och ditt ljus. I Jesu namn. Amen.
Lotta Damm