I december gick det flera veckor mellan tillfällena vi såg solen, och när vi såg den så orkade den knappt upp över träden.
Nu har det vänt, nu kommer ljuset tillbaka och snart kommer vårsolen värma våra frusna kroppar och vi kommer leta efter solväggar att luta oss mot. Det är som om många av oss inte kan få nog efter de mörka månaderna, det är som om vår hud hungrar efter det där som bara solen kan ge.
Ljuset är en gåva, solen som kommer tillbaka är en gåva. Vintern, och framförallt julen som vi levt igenom handlar om en annan sorts ljus, det ljuset som kommer inifrån. I kyrkan varar jultiden ända fram till Kyndelsmässodagen, ljusets dag. Det är därför vi fortfarande har julgranar kvar i kyrkan så länge. Vi dröjer oss kvar i det där inre ljuset för att det också är en gåva. Det är en gåva från Gud, som blev människa i det lilla, lilla Jesusbarnet.
Det är som om alla bebisar kan få det där inre ljuset att tändas i oss, när vi möter spädbarnets blick så är det svårt att inte le och då gör bebisen ibland detsamma. På kyndelsmässodagen firar vi hur Maria och Josef tog med sig Jesusbarnet ut i världen och hur Jesus blick fick det att lysa i människors inre. På det sättet var Jesus som alla små barn, men att möta Jesu blick fick större konsekvenser redan då, för Simeon som såg in i barnets ögon och såg den han hade väntat på i hela sitt liv. Barnet som skulle rädda alla människor, barnet som skulle bli ett ljus, inte bara för Simeon, utanför hela världen.
Simeon visste; ljuset kommer. Gud har inte övergett oss, varken då eller nu. Ljuset kommer tillbaka.
Emelie Ekelund