Du böjer dig ner och det känns lite fumligt att tända ljuset där i mörkret och att få blommorna på plats. Du rättar till allt, sopar bort några ditblåsta löv och lägger handen lite lätt på stenen, som en smekning.
Du andas in, reser dig och står stilla en stund och känner dig ändå lite glad över att det blev fint när nu ljuset sprider ett så varmt ljus över den kalla stenen.
Det är som om värmen och ljuset för dig närmare den person du ibland så tydligt kan se framför dig, som om det var igår. Nu är det bara ni här, inneslutna i ljuset, med alla bilder, dofter och händelser som du i minnet bär på.
Borta är lite av kylan, för i bröstet sprider sig en värme. Kanske är det trons, hoppets och kärlekens värme. Tron på att inte ens döden kan lösa upp våra band, hoppet om att vi en gång ska få ses igen och den starkaste känslan, kärleken, den som vi vet fanns där, trots eller tack vare dem vi var för varandra.
Kärleken som aldrig går att ta bort, den som är så verklig som din andning här och nu. Och smärtan, den är också verklig, och lika tydlig och vass som den kalla vinden som får dig att dra jackan tätare om dig.
Dem vi älskar, dem sörjer vi och bär med oss. Livet lever av närhet och kärleken värmer våra kroppar, därför kan vi inte leva utan.
Så även om våra händer blir kalla av all handsprit vi numera ständigt väter dem med, och vi till vår bedrövelse måste hålla avstånd, så behöver inte det betyda brist på närhet och kärlek.
Nej, vi behöver mer än någonsin söka glädjen och trösten hos varandra och fortsätta att dela upplevelser som vi får se tillbaka på och minnas. Varje dag är ett liv som ska levas och tas till vara. Med varma hjärtan får vi leva i nuet och arbeta för en ljusare morgondag.
Jesus sade: ”Ännu en kort tid är ljuset bland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner och döttrar”.
(Johannes 12:35 f)
Lotta