När fundamenten i tillvaron vacklar och man slutat riktigt förstå hur man ska kunna ha kontroll på någonting över huvud taget, då är det inte lönt att fortsätta springa runt i cirklar och försöka få ihop bitarna. Då är det nog klokt att dra i handbromsen och låta sig ledas av magkänslan, som för det mesta säger att man ska göra en sak i taget, och dessutom få tid till andhämtning.
Och det är ju precis så det känns när jag tar det där första djupa andetaget. Att hämta andan. Den där andan som jag knappt känner att jag har, för att jag inte hinner känna efter. Och med den andan, som gör att vi går ner i varv och samlar oss, tror jag vi finner anden, vår egen livskraft. När vi får kontakt med den tror jag också att vi får kontakt med den stora Anden. Med Gudsvinden, hjälparen, skaparkraften - den som blåser genom världen, ja genom hela skapelsen, den som får liv i allt som står så doftande och grönt och färgsprakande och surrande och som brusar fram som en porlande bäck omkring oss.
Och som minsann kan få liv i oss också, även om det först kan kännas som konstgjord andning. Men det är bara att ta emot, suga i sig och slappna av. Men inte så bara, eftersom vi ofta är dåliga på att ta emot. Vi kanske måste öva. ”Vad har du gjort idag?” ”Hämtat andan, det är inte så svårt men man behöver träna”.
Så alla ni som nu har sommarlov, semester eller bara tappat andan av oro eller stress, träna andhämtning, det är en gudagåva!
Lotta