Ett av skälen till att Paulus skriver detta brev är att han vill berätta att han tagit emot den gåva han fått från församlingen genom Epafroditos och tacka för den. Därför kan det verka lite konstigt att tacket kommer nu först på slutet. Men för Paulus är det yttre, det materiella aldrig det viktigaste. Tvärt om har han genom sitt liv lärt sig förnöjsamhet, att kunna klara sig och vara nöjd med det han har, vare sig det handlar om överflöd eller brist.
Det ord Paulus här använder (autarkes) var vanligt bland stoikerna, en samtida filosofisk riktning, som strävade efter att betrakta allt i livet med upphöjt lugn. Genom att träna sig på att inte bli berörd av livets växlingar ville man slippa ifrån oro och smärta. Men även om Paulus använder samma terminologi så var det inte inre själsstyrka och oberoende som ledde till den förnöjsamhet som han kände utan att han istället var helt beroende av Jesus. Han förklarar: allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.
För Paulus var det otroligt viktigt att inte ligga någon annan till last utan arbeta för sin egen försörjning, men när han nu sitter i fängelse kan han inte det. Därför är han verkligen tacksam för den hjälp han fått (även om han kanske har lite svårt att erkänna sitt behov). Samtidigt så ser han den gåva han fått i ett större sammanhang. Det som församlingen ger till Paulus möjliggör för honom att fortsätta sprida evangeliet. Därmed är gåvan även offer som behagar Gud, vilket gör att församlingen kan räkna med att få tillbaka i rikt mått. För så fungerar givandet i Guds rike; ju mer vi ger ju mer får vi också tillbaka. Så generositet lönar sig verkligen.
Att fundera vidare på.
- Klarar du dig med det du har eller önskar du dig mer? Av vad i så fall?
- Hur ser du på ordet förnöjsamhet? Är det något att sträva efter eller hämmar det utvecklingen?
- Kan du säga som Paulus: allt förmår jag genom honom som ger mig kraft eller finns det begränsningar? Var i så fall?
- Ser du dig som en generös och givmild person? Vad ger du till? Är det något du vill förändra?