Paulus vädjar innerligt till Filipperna att visa enhet. Han hänvisar till själva kärnan i den kristna tron nämligen till Guds oändliga kärlek i Jesus Kristus, som de på olika sätt har mött och valt att leva i. Han talar om tröst (eller förmaning, det grekiska ordet kan betyda både och) genom Kristus, uppmuntran från kärlen, gemenskap från Anden (ordagrant ”Andens gemenskap”), ömhet (i grundtexten står det ”inälvor” eftersom det är där känslorna sitter i bibelns värld) och medkänsla. Och motivet till detta är att det skulle göra honom otroligt glad, vilket visar vilken nära relation han hade till församlingens medlemmar.
Därefter målar Paulus upp ett hot mot enheten, nämligen ”självhävdelse och fåfänga”, vilket handlar om risken att egot ska få ta för stor plats. Detta tema utvecklar han vidare i Gal 5:13-26 där han beskriver kampen mellan anden och köttet. Istället manar han till att sätta andra högre än sig själv och inte bara tänka på sitt eget bästa. Att leva så går stick i stäv med egot och den mänskliga naturen, men det är fullt möjligt för den som leds av Anden och därmed får del av det sinnelag som också fanns hos Jesus själv.
En bra bild för detta sinnelag tycker jag är ekrarna på ett hjul. Ju närmare navet man kommer ju tätare intill varandra sitter ekrarna. Samma sak är det för oss kristna, ju närmare Jesus vi kommer och ju viktigare Han blir i våra liv, ju närmare kommer vi också andra kristna och ju viktigare blir den kristna gemenskapen.
För att vidare lyfta fram Jesus som exempel har Paulus infogat den sk ”Kristushymnen”. Språkligt och stilistiskt skiljer den sig från den övriga texten vilket många forskare har tolkat som att detta är en hymn från gudstjänsten där Kristi gudomlighet, ödmjukhet och upphöjelse lovsjungs.
Denna hymn speglar tydligt skillnaden mellan den kristna bilden av Gud med den som var vanlig i de omgivande religionerna. Där framställdes ofta gudarna som upphöjda från jorden och ganska ointresserade av människornas villkor, så vida de inte kunden bevekas med offer.
Här talas det istället om hur Kristus frivilligt avstår från sin ”gudslikhet” och istället antar ”tjänarlikhet” (egentligen slavlikhet) och förblir lydig sitt uppdrag ända till den smärtfyllda döden på ett kors. Lägre än så kan ingen människa sjuka, och ännu mindre en Gud. Men när han väl nått botten så vänder det och Gud börjar att handla och upphöjer Kristus över allt annat (egentligen ”överupphöjde”). Och han får namnet över alla andra namn, dvs Guds eget namn, Herren. På grekiska står det kyrios, det ord som den grekiska översättningen av GT använder för JHVH, det namn som var för heligt för att uttalas. De romerska kejsarna gjorde ofta anspråk på titeln ”kyrios” och begärde att få bli tillbedda som gudar. Detta kunde de kristna aldrig acceptera eftersom de bara hade en Gud och en Herre, nämligen Jesus. Detta ledde till svår förföljelse av de kristna under de första århundradena. Trots det kunde de kristna ändå glädja sig åt att stå på den vinnande sidan. För en gång kommer Kristus att härska oinskränkt och Gud få äran av detta. Denna glada förvissning präglade även den lidande kyrkan under de första kristna århundradena.
Att fundera vidare på.
- Hur kan vi för att stärka enheten och känslan av samhörighet i vår församling?
- Vem är din Herre?
- Är du orolig inför framtiden?