Lyssna

Filipperbrevet - Inte omskärelse utan tro på Kristus

Alltså, mina bröder, gläd er i Herren. Att jag upprepar vad jag redan har sagt besvärar inte mig, och er ger det trygghet. Var på er vakt mot de där hundarna, de där skadegörarna, den där sönderskärelsen. Ty omskärelsen, det är vi som tjänar Gud i vår ande och har vår stolthet i Kristus Jesus och inte förlitar oss på något yttre, fast jag för min del kunde ha rätt att göra det också. Ja, om någon tror att han kan förlita sig på något yttre, så kan jag det ännu mer, jag som blev omskuren på åttonde dagen, som är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebreer, i laglydnad en farisé, i trosiver en kyrkans förföljare, i rättfärdighet efter lagen en oförvitlig man. Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror.  Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda. Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. Det är så vi skall tänka, alla vi fullkomliga. Och har ni en annan mening på någon punkt skall Gud upplysa er även där. Men låt oss fortsätta på den väg som fört oss hit. (Fil 3:1-16)

I den grekiska grundtexten finns inga kapitel eller verser. Den uppdelningen gjordes långt senare. Styckesindelningen, som jag har valt att följa gjordes först i samband med nyöversättningen av NT år 1981. Därför är det inte helt lätt att veta vilka delar som hör ihop med varandra. Det blir tydligt i början av detta kapitel.

Den första versen, om uppmaningen till glädje i Herren, verkar inte hänga ihop med varken det Paulus skrivit innan eller efter. Kanske är det därför som han nästan ber om ursäkt för sin upprepning. Men det stämmer väl överens med brevets grundtema, som han är så uppfylld av. För hans erfarenhet är ju att man kan glädja sig mitt i svårigheterna, när man lever i gemenskap med Kristus, äger hans förlåtelse, har honom i sin närhet och vet att vad som än händer kan fienden inte skilja oss från honom (Rom 8:38–39).

Man kan också tänka sig att andra halvan av versen hänger samman med varningen i vers 2 och upprepningen syftar på ett annat brev som vi inte känner till. Det skulle förklara hans vilja att skapa trygghet i församlingen. För vi vet från andra paulusbrev att han ofta blev kritiserad av andra förkunnare som reste runt i de första församlingarna kring medelhavet. Det han då främst blev kritiserad för var hans liberala syn på den judiska lagen och omskärelsen, som blev en symbolfråga.

Omskärelsen är ett tecken på förbundet mellan Gud och Israel. Det gavs till Abraham och hans ättlingar (1 Mos 17:10-14) och praktiseras fortfarande av judar. Men när kristendomen spreds utanför den judiska kretsen blev frågan om hedningarna (eller hundarna som judarna ibland kallade andra folk) först måste bli judar genom att låta omskära sig (gäller naturligtvis bara män) och hålla den judiska lagen.

Det ansåg inte Paulus var nödvändigt. Han hävdade istället att det inre (tron på Jesus i den helige Ande) var viktigare än det yttre (omskärelse, matrestriktioner och renhetsföreskrifter). I Apostlagärningarna kan vi läsa om ett möte mellan Paulus och de anda apostlarna i Jerusalem, där Paulus fick stöd för sin linje och kände sig därmed trygg att fortsätta sin förkunnelse (Apg 15). Men frågan var fortfarande kontroversiell och det fanns judekristna förkunnare som hävdade att även icke-judar skulle omskäras. Detta spred stor oro i församlingarna och i Galaterbrevet argumenterar Paulus för sin ståndpunkt och varför den är så viktig.

Detta är bakgrunden till varningen i v 2, där Paulus vänder motståndarnas argument mot dem. Det är de som är hundarna (inte icke-judarna) och skadegörarna. Ordagrant står det ”onda arbetarna”, eftersom de är arbetare, dvs kristna förkunnare, men de är onda eftersom de sprider oro och förvirring i församlingarna. Det saken gäller är ”sönderskärelsen”, dvs den falska omskärelsen, eftersom den sanna omskärelsen sker i det inre (i anden) och inte i det yttre, på kroppen (ordagrant ”i köttet”). Detta är en ståndpunkt som Paulus har skrivit om i flera av sina brev (t ex Rom 2:29 och Kol 2:11) och som dessutom omnämns på flera ställen i GT (t ex 5 Mos 10:16, 30:6, Jer 4:4). Det avgörande är att man tillber Gud i Ande och sanning (som Jesus säger i Joh 4:23) och räknar Jesus Kristus som det enda man kan ha sin stolthet i och bygga sin tro på.

Därefter räknar Paulus upp sin ”judiska meritlista”. Om någon kan vara stolt över sitt yttre så är det väl han. Men det är han inte. Han räknar det istället för en ren förlust, efter som det så lätt flyttar fokus från det inre till det yttre, och från Kristus och det han har gjort till mig själv (egot) och det jag har gjort eller inte gjort. I Romarbrevet beskriver Paulus denna strävan som han själv satt fast i och som fortfarande präglar många judar: Jag kan vittna om ivern i deras gudstro, men de saknar den rätta insikten. De vet inte vad rättfärdighet från Gud vill säga utan söker hävda sin egen, och därför har de inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud. (Rom 10:2-3)

I och med sin omvändelse fick Paulus istället en helt ny inriktning för sitt liv; han vill lära känna Kristus. Med det menas i bibelns värld inte någon teoretisk kunskap, utan djupaste formen av intimitet och enhet. Han vill alltså bli ett med Kristus genom att leva, dö och uppstå som han. Förmodligen tänker Paulus här på risken (eller möjligheten) att han kommer att bli dödad för sin tro och sin strävan att leva nära Jesus. Men som vi sett tidigare så är han inte så bekymrad över det. För han vet att gemenskapen med Kristus gäller även efter döden. Att han skriver ”kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda” ska nog inte tolkas som att han är tveksam för egen del, utan snarare vill betona att uppståndelsen är en nåd och en gåva, inte en belöning för lång och trogen tjänst. Därför kan han satsa helhjärtat på den väg han har valt, likt en löpare i en idrottstävling, som anstränger sig till det yttersta för att vinna. Det är inte avgjort förrän han nått mållinjen. Därför får man ”glömma det som ligger bakom”, dvs sina synder och misslyckande, som är förlåtna, lika väl som sina meriter och förtjänster. Ingenting annat betyder något än att hålla målet i sikte och inte ge upp. Detta är att bli fullkomlig, snarare än att hålla lagen till punkt och pricka.

Att fundera vidare på.
- Finns det några falska läror idag som vi behöver var vaksamma mot?
- Vad finns det i ditt liv som du räknar som en vinst respektive förlust?
- Vad kan du göra för att lära känna Kristus mer?