Brevet börjar nu närma sig slutet och Paulus sammanfattar genom att åter igen starkt betona hur mycket han håller av brevets mottagare. De är hans kära bröder (och systrar), som han älskar och längtar efter. De är också beviset på att hans möda som apostel inte har varit förspilld. De är hans glädje och segerkrans (det grekiska ordet stefanos, syftar på den lagerkrans som segrarna i en idrottstävling fick).
På nytt lyfter han även fram hur viktig den kristna enheten är. I detta fall är det två namngivna personer som inte kan hålla sams. Vad konflikten handlar om vet vi naturligtvis inte, men uppenbarligen är kvinnorna ledande personer församlingen och har varit med från början, vilket gör konflikten ännu allvarligare. Paulus uppmanar dem därför till enighet ”för Herrens skull” eller ordagrant ”i Herren”, eftersom vi som kristna inte lever ensamma och isolerade. Vi är lemmar i samma kropp, där Kristus är huvudet (1 Kor 12:12-31) och det är ”i honom som vi lever rör oss och är till” (Apg 17:28). Därför är enhet i församlingen det enda tänkbara förhållningssättet. Självklart kan vi ha olika åsikter i olika frågor bara vi vet att vi oskiljaktigt hör ihop.
Till hjälp i denna konflikt vädjar Paulus även till en person han kallar för ”en verklig vän”. I grundtexten används uttrycket ”en som delar samma ok” och kan närmast översättas med ”parhäst” eller nära kollega. Vem denne person är vet vi inte. Det har förbryllat forskarna men uppenbarligen visste brevets mottagare väl vem som avsågs, därför behöver inte Paulus specificera det närmare.
Därefter återvänder Paulus till ett annat av brevets huvudteman, nämligen glädjen i Herren. Sann kristen glädje bygger aldrig på yttre saker eller är beroende av speciella omständigheter. Det är en glädje i Herren – över vad han har gjort och gör för oss. Därmed kan glädjen hålla i sig även om livet till det yttre kan vara mycket svårt. Detta visar Paulus i sitt eget liv eftersom han kunde glädja sig trots att han satt fängslad (Fil 1:4, 18).
Att leva i Herren, eller nära honom, bör sedan få konsekvenser för den kristnes relationer till andra människor. Möjligen kan denna uppmaning bl a vara riktad till de ovan nämnda kvinnorna. För Paulus använder här ett svåröversatt ord som inte bara betyder fördragsam utan även att man inte är småaktig, inte håller på sitt eller tänker på sig själv, utan är hygglig, hjälpsam och villig att gå till möter. Helt enkelt att låta nåd gå före rätt, precis så som Gud är mot oss (Ef 2:4-5).
Anledningen till att vi som kristna kan leva på detta vis är att vi har en himmelsk fader som älskar oss och som vill vårt bästa. Därför kan vi alltid komma till honom med allt som händer i våra liv. Det leder till en grundton av tacksamhet. För det finns då alltid något att tacka för, och ju mer vi hittar att vara tacksamma för, ju gladare i Herren blir vi. Dessutom kan vi ju alltid be honom om allt. För det finns ingenting som är för stort för Guds makt och ingenting som är för litet för hans faderliga omsorg. Som Guds barn får vi lov att uttrycka oss fritt och han har lovat att lyssna. Därför behöver vi inte heller göra oss några bekymmer (Matt 6:25-34). Men det är skillnad på att ha bekymmer som vi kan prata med Gud om och att göra sig bekymmer som vi oroar oss för och försöker lösa på egen hand.
En direkt konsekvens av en sådan bön och ett sådant förhållningssätt är att vi fylls av Guds frid. Vi får lägga av oss vår oro och ångest, ge den till Herren, så ska Guds frid skydda våra hjärtan och tankar i Kristus Jesus. Guds frid är inget som går att förklara med mänskliga ord, den måste upplevas. Den är mera värd än allt vi tänker, det vill säga att vi inte kan tänka ut något lika bra på egen hand. Därför behöver vi inte heller tänka ut några lösningar på våra problem, för det gör Gud mycket bättre än vi. Men Guds frid är inte avsaknaden av oro utan fullheten av Guds närvaro. Det hebreiska ordet shalom, som Paulus säkert hade i bakhuvudet, betecknar såväl andlig frid som världslig fred, och allt däremellan. Det innebär att stå i ett rätt förhållande till Gud, till andra människor och till hela skapelsen.
Därefter uppmanar Paulus till att ta fasta på sanning, rätt och dygd. Det är uppmaningar som ofta förekom i den samtida grekiska filosofin och i många andra moralläror. Det har förvånat många forskare att Paulus här använder så ”profana” uttryck. Men det kan förklaras med att Paulus menar att det finns mycket gott även utanför kyrkans väggar, som är värt att ta fasta på. För som kristna vet vi att Gud verkar genom alla människor av god vilja. Men det viktigaste är ändå att ta fasta på sina andliga fäder och mödrar och följa deras exempel., vilket Paulus avslutar med att uppmana till.
Att fundera vidare på:
- Har du egna exempel på när oenighet i församlingen eller bland kristna som har kunnat redas ut och lösas på ett bra sätt?
- Vad är din erfarenhet av att oenighet i församlingen ofta beror på? Vad säger det om oss kristna?
- Har du någon gång känt en glädje i Herren trots yttre svårigheter?
- Kan man verkligen be om allt?
- Har du erfarenhet av Guds frid?
- Vilka förebilder har du som inte kallar sig kristna?