Varför be till Gud?
Just nu ringer vi i kyrkklockorna och ber för Ukrainas folk nästan varje dag i många av våra kyrkor. Och i Ukraina ber man för fred i kyrkorna, 40 minuter på knä varje dag, berättade en man i ett tv-reportage om kriget för någon vecka sedan.
Men hjälper det då? Om det inte blir fred och kriget bara pågår i flera år med skrämmande många dödsoffer och totalförstörda städer och byar, vad spelade det då för roll att vi har bett till Gud för fred?
Samma fråga ställer nog många sjuka och förtvivlade människor, olycksdrabbade och sörjande överallt i världen. Liksom du och jag som kanske verkligen tror på Gud och ber, utan att det vi ber om händer. ” Be så ska ni få, sök så ska ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber han får, och den som söker, han finner och för den som bultar skall dörren öppnas ” säger Jesus i evangeliet på söndag.
Men funkar det i praktiken? Verkligheten ser ju annorlunda ut. Det verkar inte vara mycket idé att be till Gud. Mer än en människa har nog börjat tvivla på om Gud finns när ingenting verkar bli bättre; ondskan och lidandet rullar på utan att någon Gud griper in och stoppar det. Du kanske nu tycker att en präst borde vara optimist och komma med hopp om bönhörelse, och inte så tvivel på det här viset.
Jag skulle vara glad om jag kunde ge dig samma frimodighet som Jesus, men om vi ska ta hans ord bokstavligt vet vi alla att det inte fungerar. Vi får inte allt vi ber om, vi finner inte alltid det vi söker och ofta verkar det som om vi bultar på Guds port förgäves.
Varför ber vi ändå, som många av oss gör? Kanske för att vi ändå har en förhoppning om hjälp, och observera att Jesus inte säger att vi får allting som vi ber om vips. Man behöver söka och bulta, och det kan ta tid.
Men det finns en annan effekt av bön som vi inte alltid tänker på. En prästkollega berättade följande; en kvinna kom till honom och bad om råd, hon sa: vad ska jag ta mig till med en av mina arbetskamrater? Hon är elak och jobbig, och jag har nästan börjat hata henne.
Prästen sa; be för henne! Kvinnan såg aningen skeptisk ut, men lovade ändå att be för sin arbetskamrat.
Någon tid senare träffades de igen, och prästen frågade vad som hade hänt.
Kvinnan svarade att arbetskamraten inte hade blivit mycket bättre alls, men något hade hänt med henne själv. Hon sa; jag kan inte tycka illa om henne längre, nu när jag ber för henne.
Det var alltså meningsfullt att be, och till slut kanske det är bönens viktigaste funktion; människor som ber för varandra startar inga krig, hatar ingen och kan inte tycka illa om sin medmänniska. Även om hon är besvärlig.
