Fader Gunnar

Fader Gunnar 
Gunnar Rosendal (1897-1988) var kyrkoherde i Osby 1933-1962. Över hela landet var han på sin tid känd som "fader Gunnar i Osby". Han blev föregångsman för Kyrklig Förnyelse, en rörelse som har präglat Svenska kyrkan i stort med betoning av färg och liv i gudstjänsten, tätare nattvardsfirande och kyrkor som står öppna för bön. I Osby kyrka kan man besöka det kapell som Rosendal inredde i det medeltida koret bakom högaltaret, där det fortfarande hålls dagliga andakter.

Mannen bakom verket

Vem var då denne "fader Gunnar" som fick en sådan stor betydelse? Det går att urskilja fyra element i hans personlighet som gjorde honom till den han blev.
 
Intellektet var väl utvecklat. Han kom från en mycket enkel bakgrund och kom därför sent igång med studierna. ändå blev han prästvigd i normal tid och fortsatte sedan sina studier i Lund vid sidan av sin prästtjänst. Före trettio års ålder var han färdig med en doktorsavhandling utan att ha haft en dags tjänstledighet. Med sitt lysande intellekt tillägnade han sig en djup teologisk insikt. Han såg att den liberala teologin inte höll. Istället fann han en fastare grund i den lutherska ortodoxin. Till detta lade han ett stark liturgiskt medvetande samt en lagom dos pietism, och då är vi redan på gränsen till det andra elementet i hans personlighet:
 
Fromheten. Gunnar Rosendal var inte bara en teologisk teoretiker utan omsatte teologin i en levande fromhet. Redan under hans första år i Osby infördes daglig bön i kyrkan. Och när det gällde predikan har man sällan hört någon visa så djup inlevelse i det han sa som fader Gunnar. Predikningarna blev ofta till meditationer som med några ord målade ut de bibliska scenerna så att man var där. Inte ens hans värsta meningsmotståndare kunde förneka hans personliga fromhet, som lyste igenom allt utanverk. Men detta räcker inte för att förklara hans inflytande. Vi måste lägga till ett annat element:
 
Modet. Det fanns flera som hade ungefär samma teologi och fromhet, men inte hade mod att genomföra sina visioner. Om det grå kyrkorummet i Osby kyrka på 30.talet skrev han: "Det saknar utryck för mod och hänförelse, utmärkes snarare av resignation och försiktighet". Grå försiktighet var nu denne präst fjärran. Ett av hans valspråk var C.S. Foresters ord: "I´d rather be in trouble for having done something than for not having done anything". På två år hade han infört söndaglig nattvardsfirande som då var unikt i Svenska kyrkan. Snart tillkom skrudar, processioner, rökelse och så småningom vigning av Svenska kyrkan första nunna. Motstånd rönte han på många sätt, men han hade modet att gå vidare. Fast vi får inte fader Gunnar i helfigur förrän vi lägger till det fjärde elementet:
 
Charmen. Fader Gunnar tog hela världen i famn med sin översvallande hjärtlighet. Humorn var en del av hans charm, att kunna ha glimten i ögat och en välgörande distans till det mesta, ofta även till sin egen person. En kyrkorådsledamot som råkat ut för en av hans björnkramar sa till en kollega: "Ja, det är i alla fall svårt att låta bli att tycka om honom". Och precis det kan vara en väsentlig förklaring till att han lyckades som han gjorde. Intellektet balanserades av hans fromhet, modet balanserades av hans charm. Om bara ett av dessa fyra element hade saknats i hans personlighet hade han inte fått sin kyrkohistoriska betydelse.

Mer information finns i:
"Fader Gunnar - en alldeles ovanlig präst". Staffan Ljungman, Arcus förlag, Lund 1997.
 
På hundraårsdagen av fader Gunnars födelse 1997 restes vid Östra Järnvägsgatan i Osby en bronsstaty i helfigur, utförd av Karel Becvar.
Fader Gunnar

 

//