När vi tänker på förnyelse kanske det handlar om att vi har tröttnat på något och vill ersätta det med något nytt. Hemma hos oss har vi nyss ställt in lådan med adventsljusstakar och tomtar på vinden, och trots att vi längtat efter dem hela hösten känns det skönt att få rensa ut och börja om.
Många gånger handlar nog min längtan efter förnyelse inte om ett verkligt behov, utan om en mer svårdefinierad brist. Det är en känsla av att något saknas… kan det vara ett par nya skor… eller kanske ett TV-spel…? Och så byter vi ut saker, relationer, vanor, livsstilar – inte för att det vi har egentligen är dåligt, utan för att det kanske kan finnas något bättre.
De små tryggheter vi själva skapar kommer förr eller senare att kännas otillräckliga. En brist kan alltid ersättas av en annan. Och visst är vi värda mer än så! Vill vi ha en trygghet som består behöver vi se förbi det vi själva försöker fylla våra brister med och tillåta att Gud förnyar oss till att bli mer människa.
Det handlar om att hitta livets pärla. Det handlar om den stora frihet som öppnar sig i pärlans glans, och om det vi måste släppa för att kunna gripa den.
I kyrkan pratar vi ofta om att Gud älskar oss precis som vi är. Varje konfirmand känner väl till sången ”Du vet väl om att du är värdefull”? Samtidigt finns det i den kristna tron en strävan mot ett annat liv, som vill efterlikna det liv som Jesus gestaltade.
Det här kan bli en svår balansgång, men jag tror inte att budskapet om att Gud älskar oss betyder att vi ska klappa varandra på axeln och tänka att vi är färdiga. Självklart är det inte heller meningen att vi ska vara missnöjda, eller att vi ska skuldbelägga oss själva. Jag tror att vi ska känna oss värdefulla och alltigenom älskade för att vi har en gudomlig potential. Inom oss var och en finns redan förutsättningen för att bli allt det Gud har tänkt att vi ska bli. Men vi ska inte - och kan inte - uppnå det på egen hand.
Med ett nytt år kommer ofta nya möjligheter. För kyrkan betyder år 2010 även början på en ny mandatperiod för alla förtroendevalda. Jag är övertygad om att det innebär många nya idéer och vilja att åstadkomma nya saker. Då är det viktigt att vi bär med oss tanken om varför Gud skapar nytt; inte för att han har tröttnat på det gamla, utan för att skapelsen ska bli ”mer”.
Människan ska bli mer människa, och kyrkan ska bli mer kyrka. Vår församling ska bli mer församling. Kanske inte i första hand en roligare, vackrare, eller rikare församling, utan en församling som är alltmer försöker efterlikna Jesus. Hur bemötte han människor? Vilka besökte han? Vilka gav han sin tid och sitt förtroende? Vad måste vi släppa för att kunna gripa efter detta?
Jag tror att den här förnyelsen – både när det gäller mig själv och kyrkan – är något som hela tiden måste underhållas. Som församling måste vi hjälpa varandra att söka efter pärlan. Att ständigt söka Guds röst. I allt levande. I vår nästas ansikte. I hjärtats stillhet.
Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: "Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta." Och han som satt på tronen sade: "Se, jag gör allting nytt." Upp 21:3-5
Många gånger handlar nog min längtan efter förnyelse inte om ett verkligt behov, utan om en mer svårdefinierad brist. Det är en känsla av att något saknas… kan det vara ett par nya skor… eller kanske ett TV-spel…? Och så byter vi ut saker, relationer, vanor, livsstilar – inte för att det vi har egentligen är dåligt, utan för att det kanske kan finnas något bättre.
De små tryggheter vi själva skapar kommer förr eller senare att kännas otillräckliga. En brist kan alltid ersättas av en annan. Och visst är vi värda mer än så! Vill vi ha en trygghet som består behöver vi se förbi det vi själva försöker fylla våra brister med och tillåta att Gud förnyar oss till att bli mer människa.
Det handlar om att hitta livets pärla. Det handlar om den stora frihet som öppnar sig i pärlans glans, och om det vi måste släppa för att kunna gripa den.
I kyrkan pratar vi ofta om att Gud älskar oss precis som vi är. Varje konfirmand känner väl till sången ”Du vet väl om att du är värdefull”? Samtidigt finns det i den kristna tron en strävan mot ett annat liv, som vill efterlikna det liv som Jesus gestaltade.
Det här kan bli en svår balansgång, men jag tror inte att budskapet om att Gud älskar oss betyder att vi ska klappa varandra på axeln och tänka att vi är färdiga. Självklart är det inte heller meningen att vi ska vara missnöjda, eller att vi ska skuldbelägga oss själva. Jag tror att vi ska känna oss värdefulla och alltigenom älskade för att vi har en gudomlig potential. Inom oss var och en finns redan förutsättningen för att bli allt det Gud har tänkt att vi ska bli. Men vi ska inte - och kan inte - uppnå det på egen hand.
Med ett nytt år kommer ofta nya möjligheter. För kyrkan betyder år 2010 även början på en ny mandatperiod för alla förtroendevalda. Jag är övertygad om att det innebär många nya idéer och vilja att åstadkomma nya saker. Då är det viktigt att vi bär med oss tanken om varför Gud skapar nytt; inte för att han har tröttnat på det gamla, utan för att skapelsen ska bli ”mer”.
Människan ska bli mer människa, och kyrkan ska bli mer kyrka. Vår församling ska bli mer församling. Kanske inte i första hand en roligare, vackrare, eller rikare församling, utan en församling som är alltmer försöker efterlikna Jesus. Hur bemötte han människor? Vilka besökte han? Vilka gav han sin tid och sitt förtroende? Vad måste vi släppa för att kunna gripa efter detta?
Jag tror att den här förnyelsen – både när det gäller mig själv och kyrkan – är något som hela tiden måste underhållas. Som församling måste vi hjälpa varandra att söka efter pärlan. Att ständigt söka Guds röst. I allt levande. I vår nästas ansikte. I hjärtats stillhet.
Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: "Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta." Och han som satt på tronen sade: "Se, jag gör allting nytt." Upp 21:3-5