Romanska bågar.
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Tomas Tranströmer
Ofullkomlighet
En av de sällsynt sköna sommardagarna i somras satt jag nere på stranden med en av sommarpratarna i lurarna. Mannen som pratade var svårt sjuk och ville förmedla något av livets skörhet till oss som lyssnande. Och dess skönhet. Också vår egen skönhet. Som avslutning pratade han till sin kropp som nu börjat svikta. Det var något så rörande med orden och det han sa nuddade vid min egen relation till den stackars kropp som burit mig i snart 50 år. Så mycket hat, späkning och missnöje som den har fått utstå. Han avslutade med att säga tack. Tack. Och förlåt. Tack min kropp för att du har gjort ditt bästa. Förlåt för att jag aldrig riktigt har förstått att uppskatta dig.
Så mycket självförakt som bor i oss lite till mans och kvinns. Som drabbar både kropp och själ och vår innersta kärna. Var kommer det ifrån egentligen? Varför tror vi att måste vara på ett visst sätt, helst perfekta för att få finnas till. Hur kan vi överhuvudtaget få för oss att någon någonsin kan bli perfekt. Vi kan nog vara överens om att den ordning och den lyckliga yta vi bjuder varandra allt som oftast knappast är det som är verkligheten och sanningen om någons liv. Visa mig den som andas sinnesro och mysframförbrasanlycka och glammigavänfester 24 timmar om dygnet året om. Det är fakenews om det nu finns något sånt. Och egentligen vet vi väl om det allihop. Att det är yta och hittepå när vi bläddrar genom skimrande bilder på facebook och på instagram. Ändå smyger den sig på. Den där tanken att min gran ser lite tristare ut än alla andras. Och min julafton var inte alls så himla rolig eller så som jag hade tänkt mig. Vi hade corona. Hela högen. Så, så himla roligt hade vi. Ingen smak och ingen doft, vilket gjorde sillen ännu gråare än vanligt.
Är det en sak livet har lärt mig så är det just det att det blir aldrig som man har tänkt sig. Det kan bli bra ändå. Annorlunda men bra ändå. I alla fall så småningom. För några år sedan satt jag vid köksbordet hemma hos en nära vän som inte längre orkade leva. Är inte livet mer än det här, hörde jag min vän fråga. Orken hade sinat. Partnern hade svikit och jobbet var för mycket. Egentligen var kärleken till barnen det enda som var tydlig. Jag vill ha ett annat liv, någon annans liv. Jag vill åka iväg. Resa bort. Problemet är att jag alltid måste ha med mig själv. Det är som om det inte går att bli av med det som är mitt största problem. Mig själv. Sa min vän. Och vad kunde jag annat än nicka. Hur gör man när det största problemet i ditt liv är du själv? Fast jag tycker å andra sidan att det ofta är så att det största problemet är jag själv. Att jag inte är bra nog, inte snygg nog, inte roligt nog eller har inte tillräckligt roligt och är aldrig nöjd. Jag gör en massa dumma saker som jag inte ska göra. Säger en massa dumma saker. Eller säger ingenting alls när jag skulle ha sagt något. Är för lat. För dum. För feg. För beroende. För självständig. För. Mycket. Av. Ett. Problem. Vad det än må vara. Hur kommer man ifrån jakten på perfektion? En perfektion som inte finns. Hur kommer man ifrån drömmen om något annat? Och istället förstår att det är här och nu som är.
Du är den du är och det är som det ska. Är inte det den vackraste meningen som finns egentligen? Den tål att läsas både en och två gånger. Du är den du är och det är som det ska. Du behöver inte bli någon annan. Inte leva någon annans liv. Inte låtsas vara någon annan än den du är. Det är bra som det är. Du är bra som du är.
Hur lär man sig att tro på det?
Synd är ett ord som vi använt i många århundraden i kyrkan. Årtusenden. På helt fel sätt. Man har använt det för att trycka ner människor istället för att lyfta av eller lyfta upp. Själva ordet är egentligen ganska fint. Det betyder att missa målet. Och visst är vi väl många som missar målet? Målet med vårt liv. Det är som om vi har en god vilja och en god intention med att leva men så missar vi det helt eftersom vi inte riktigt vet var vi ska sikta eller åt vilket håll vi ska vända oss. Vi missar vad som är meningen med vårt eget unika liv. Och ofta är det ett stort gap mellan den människa vi tänker att vi vill vara – alla våra vackra värderingar - och hur vårt liv faktiskt ser ut. Vårt ofullkomliga liv. Vår trista vardag. Ja jag missar målet många gånger. Du med förmodligen. Men vår högre makt, som jag kallar Gud och du kanske andlig kraft, hjälper oss att börja om. Sikta igen. Hitta rätt. Träffa målet. För honom – henne - den - är du aldrig fel. Det bara blir fel ibland. Ofta, kanske. Men den här kärleksfulla kraften omfamnar ändå det hos dig som är svårälskat. Som blivit fel. Som inte är som du hade tänkt dig.
Så andas in. Och andas ut. Och tänk dig att du sitter på en plats där du är fullkomligt fri. En rofylld plats där ingenting stör dig. Så låter du tankarna på allt det som tynger dig, tankarna på allt det som får dig att förtvivla och gör dig ofri, lyfta och virvla runt inom dig innan du lämnar dem vidare till den kraft som sitter osynligt bredvid dig. Tyst, lyssnande, omfamnande och accepterande. Lyssna sedan till rösten som säger:
Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.
Och viska sedan till dig själv innan du reser dig: Tack för att du har gjort ditt bästa. Förlåt för att jag aldrig riktigt förstår att uppskatta dig. Nu fortsätter vi. Mot nya mål. Ofullkomliga. Men det är som det ska.