Utom på Gud tror jag just inte på någonting. Så formulerade sig Ådalspoeten Birger Norman en gång. Ungefär så är det Kyrkan genom tiderna formulerat sig i påsknatten, hur världen utanför än sett ut. Under förföljelsetider och motgångstider, i oros- och sorgetider – en trotsig tro i tvivlets tid och ett trotsigt hopp mot den grå hopplösheten: Kristus är uppstånden – Ja, han är sannerligen uppstånden. Förtryck ska ta slut, fred skall komma, det onda har bara näst sista ordet. I de svåraste tiderna föddes den trotsigaste tron. Påskskrattet i den östliga kyrkan har en sådan bakgrund. Ett skratt som hela församlingen brister ut i som svar på budskapet om Kristi uppståndelse. Ett hånskratt mot död och ondska: död, du har ingen makt, förtryck, du ska ta slut, sorg, dina tårar ska bli torkade - för Kristus är uppstånden. Det onda ska alltid bara ha näst sista ordet.
Det ljuder som Ronjas vårskrik i Astrid Lindgrens saga om rövardottern. Ett rop som väcker våren. Grundat i en tro på blåsippor och svalor trots att vintern tar sitt kallaste grepp om jord och hjärtan. I en värld som verkar oförmögen att någonsin mera föda fram blåsippor och fågelsång. När detta skrivs i passionstiden har vinterns kallaste period stoppat upp våren, men när ni läser det har blåsippornas sköra styrka övervunnit tjälen.
Som Grundtvig skriver i sin vårpsalm
Genom tjäle, köld och död
Tränger solens eld och glöd.
Det är påsk på jorden.
Låt oss våga en tro som manar fram blåsippor ur tundran och försoning ur fiendskapen. För visst behöver världen en sådan tro: Kristus är uppstånden – Ja, han är sannerligen uppstånden.
+Sven-Bernhard
Våren 2013