Nikodemussamtal i domkyrkan

Aron Emilsson – Sverigedemokraternas ideolog och förnyare

Vad är Sverigedemokraterna för slags parti? Det är en fråga som vi flera bär med oss efter samtalet med Aron Emilsson, det här årets sista Nikodemussamtal.

Sedan tidiga barnaår har Aron Emilsson med sig en relation till kyrkan. Och den håller i sig: Aron är gruppledare för Sverigedemokraterna i kyrkomötet. Han konstaterar att det senaste valet gjorde många nyfikna på kyrkan; många som inte tidigare röstat i kyrkovalet gjorde det. Han anser att det beror på den tydliga konfliktlinjen mellan hans parti och Socialdemokraterna. De väljare jag själv träffade i valrörelsen framhöll snarare att de ville begränsa Sverigedemokraternas inflytande….

Med stor öppenhet berättar Aron Emilsson om vilka uppoffringar det inneburit för honom att vara sverigedemokrat. Det har slitit på såväl släkt- som familjeband. Det har mildrats numera i takt med att partiet successivt förändras och växer i storlek.

Aron Emilsson är som Sverigedemokraternas främste ideolog. Han har skrivit fram en ideologisk strategi som vill forma ett socialkonservativt samhälle. Han vill inte gå för fort fram utan laga efter läge; framhålla såväl familjen som kyrkan som viktiga hörnstenar. Han ser vikten av att blicka bakåt för att forma framtiden. Här ser Aron Emilsson två viktiga förebilder: Erik Gustaf Geijer som samhällsdebattör och Per Albin Hansson som folkhemsbyggare, vars värden till viss del bör tas tillvara även idag.

Tidigare har partiets fokus i hög grad legat på problemformulering (Skandalmakare har Ebba Busch Thor kallat dem), nu vill man bli mera lösningsorienterade. Aron Emilsson betonar också hur alla nya kandidater till årets val nu utbildas, inte minst i mediaträning. Partiet får nya medlemmar från samtliga andra partier.

”En kyrka i tiden, men inte av tidsandan” heter partiets kyrkopolitiska program, formulerat av Aron Emilsson. Han anser att tro och tradition har fått stryka på foten till förmån för annan opinionsbildning. Att kyrkan arbetar med språkcafé för invandrare, driver natthärbärgen och erbjuder funktionshindrade aktiviteter, tycker Aron Emilsson är bra. Det visar på en kyrka i tiden. Han anser att det är viktigt att det ges stöd i ord och handling för kristna som förföljs, både utomlands och här i Sverige, liksom att ha respekt för olika teologiska inriktningar inom Svenska kyrkan.

Den bild som Aron Emilsson ger av sitt arbete med att förnya Sverigedemokraterna, ger en bild som är långt från den traditionella bilden av dem i media, där skandalerna och bråken avlöser varandra. Det ska bli intressant att följa om det är Björn Söders eller Aron Emilssons inriktning som blir dominerande. Arons är definitivt väldigt mycket mera lågmäld!

Isabella Lövin – sann miljöpartist  i själ och hjärta

Isabella Lövins oro för vad som händer med vår miljö började redan som barn. Hon växte upp i Avesta, där en pappersfabrik fick släppa ut sitt avloppsvatten rakt ut i en sjö. Det gav ett brunt, illaluktande slem som gjorde det omöjligt att bada i sjön. Hon kände redan då att det var något som inte stämde i hur vi hanterar vår miljö.

Med en bakgrund som framgångsrik journalist och skribent, inte minst genom boken ”Tyst hav”, lockades Isabella Lövin sedan till politiken och EU-parlamentet, där just fiskefrågor, med stor framgång, var hennes fokus. Därefter kom hon hem för att bli minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat samt vice statsminister.

Samtalet handlade mycket om vad regeringssamarbetet inneburit för miljöpartisterna mot bakgrund av de hjärtefrågor de fått kompromissa om. Isabella Lövin framhåller vad de lyckats med i regeringsställning. Klimatlagen är hon mest nöjd med. Den syftar till att miljöfarliga utsläpp år 2045 ska ligga på noll. Hon ser klimatfrågan som den helt avgörande framtidsfrågan, där det kommer att krävas drastiska beslut. Årets klimat i Sverige är en kraftfull varningssignal! Klimatbudgeten har under mandatperioden ökats med 100% och det anser hon är Miljöpartiets förtjänst. Hon är kritisk till andra partiers otillräckliga intresse och prioritering av frågan. På frågan om kyrkan kan var en bundsförvant i klimatarbetet, framhåller Isabella Lövin betydelsen av påvens stöd genom hans encyklika ”Laudato Sí” (på svenska ”Lovad vare Du”), som kom ut innan Parismötet.

När det första spadtaget togs till pilotanläggningen för att producera fossilfritt stål, kände Isabella Lövin en enorm tillfredsställelse. HYBRIT heter projektet, som drivs av SSAB, LKAB och Vattenfall med stöd från Energimyndigheten. Det är en världsunik teknikutveckling, som ska ge en lösning för produktion av fossilfritt stål till år 2035, vilket kommer att sänka koldioxidutsläppen i Sverige med 10% och med 7% i Finland.

Jag blir förvånad över att de båda initiativen synts så lite i media och att de inte mera kraftfullt marknadsförts som framgångar för Miljöpartiet i regeringssamarbetet. Men medialogiken fokuserar på konflikter – och det har det ju inte saknats beträffande avsteg i diverse hjärtefrågor för Miljöpartiet! HYBRIT var jag tvungen att googla på för att få klart för mig hur världsunikt det är och vilken exportmöjlighet det innebär.

När Sverige snart går in i en valrörelse ska det bli intressant att följa om klimat- och miljöfrågorna lyckas ta större plats i det politiska samtalet. Böndernas och djurens situation denna onormala sommar borde bidra till det. En sak är säker: Isabella Lövin kompromissar inte i miljö- och klimatfrågorna!

Lars Adaktusson en politiker för tro och religion

Fredagens Nikodemussamtal var unikt på ett sätt: aldrig tidigare har ett samtal så fullständigt haft en tydlig inriktning på tro och religion som detta. Just i år så avvek det väldigt tydligt från de övriga eftersom dagens hot, våld, nazister och extremism inte fanns med. Det kändes lite som en lättnad, ett tillfälle att pusta ut en stund. Men den här bloggen hann inte bli färdigskriven förrän media kunde rapportera om nazister som vandrade genom Visby och skanderade de båda tyska ord som för alltid är förknippade med en vidrig samhällssyn. Därtill otillåtna i vårt land.

Lars Adaktusson har sina rötter i pilgrimsrörelsen, från allra första andetaget. Efter de första tio åren i Smålands Jerusalem, Jönköping, så gick flytten till Stockholm. Där knöts han till Filadelfiakyrkan och den är han trogen än idag. Visserligen med en paus, då han brottades med sin kristna tro. Lars Adaktussons berättelse om sin livsresa fick Mats Hermansson att fråga om han därigenom var själva prototypen för en kristdemokrat. Men där betonar Adaktusson istället den djupa förankringen i den svenska folkrörelsen. Han lyfter också fram att de kristna värderingarna i partiet kommit i skymundan, då värderingsfrågorna inte prioriterats tydligt nog

Naturligtvis präglar hans 35 år som journalist hans framtoning. Det är den Lars Adaktusson de flesta känner från nyhetssändningar, Agenda med mera, som finns med i domkyrkan, Vi känner mycket väl igen den sakliga, lite torra rösten från TV-rutan. Men den hindrar inte att Lars Adaktusson på ett öppet och rakt sätt också kan tala om svåra personliga händelser, om hur han brottats med sin brist på självkänsla och också tagit hjälp för att komma till rätta med detta. 

Lars Adaktussons väg, från journalistik till politik, fick sin grund när han lämnade den neutrala nyhetsbevakningen och istället blev opinionsbildare och kolumnist. Det ledde till kontakt med Kristdemokraterna. När han fick frågan om han aktivt ville engagera sig i partiet, tvekade han aldrig. Han blev partiets toppkandidat i senaste EU-valet och det är där han nu utövar sin politiska gärning.

I EU-parlamentet har han särskilt fokuserat på hotet mot kristna grupperingar, inte minst i Irak och Syrien; ett engagemang som tog sin början när IS framfart började och som visar på en brutalitet och ondska av sällan skådat mått. Lars Adaktusson har därigenom också tittat på hur det ser ut i Sverige och hur de som flytt hit har det. Tyvärr konstaterar han att de inte fått den fristad de förtjänar. Därför betonar han hur viktigt det är att vi i vårt multireligiösa samhälle skaffar oss kunskap om andra religioner, att vi visar tolerans mot andra livsåskådningar. Det ställer stora krav på samhället och en uppriktig vilja att förstå från den enskilde. Lars Adaktusson konstaterar också att det är mycket lättare att prata religion med EU-parlamentariker från andra länder än Sverige. Något som redan Gunilla Carlsson framhöll, när hon för många år sedan deltog i Nikodemussamtalet.

Det kändes som att samtalet med Lars Adaktusson hade kunnat pågå mycket längre. Han vidrörde så många aspekter som det hade varit högintressant att få veta mera om. Inte minst hur erfarenheterna från Balkankriget påverkat honom. 

Anders Ygeman - analytisk Ebba-Grön-älskare

Den nazistiska närvaron i Almedalen innebar naturligtvis att hot och våld fanns med på agendan även i samtalet med Anders Ygeman. Han betonar att det nazistiska agerandet vi ser här nu, ger vibbar från 30-talet. Men han framhåller, med emfas, sammanhållningen av alla goda krafter i samhället. Vi ska komma ihåg att nazisterna är en extremt liten minoritet. Det är viktigt att ha det i minne när sammankomster störs, regnbågsflaggor bränns; hatiska banderoller visas upp.

Den inledningen ledde fram till ett resonemang kring våldet i samhället i stort. Anders Ygeman konstaterar att gatuvåldet ser helt annorlunda ut idag. Förr var det ofta två ”fyllegubbar” som gjorde upp och slogs med kniv – nu är det skjutvapen och gänguppgörelser. Det är också stor skillnad i hur snabbt information om detta sprids idag. När alla har en mobiltelefon ligger allting bara ett knapptryck bort. Viktigt att komma ihåg, när oron gör sig påmind, att vi faktiskt lever i ett av världens tryggaste länder.

Anders Ygeman tror att medborgarna idag efterfrågar MINDRE förnyelse i ett politiskt parti och att de låga socialdemokratiska opinionssiffrorna delvis kan bero på för stor förnyelsevilja i kombination med den skärpta immigrationspolitiken. Han anser att det är viktigt med en restriktiv sådan politik just nu, för att alla som kommit till Sverige ska få jobb. Och nog är han en person som vill vara med och leda partiet framöver och sätta nävarna i det han anser behöver göras.

Naturligtvis kom förra årets turbulenta sommar också på tal och hur Anders Ygeman själv upplevde de dagar då han insåg att han måste lämna sin post som inrikesminister. Samtidigt som han firade sin dotters födelsedag, hade han journalister överallt, i varenda buske på tomten och i grannlaget. Det blev en märklig upplevelse att se på sig själv utifrån och vad det krävde. Direkt efter sin avgång skulle familjen åka på fjällsemester. Det blev en skarp kontrast till livet med att ha varit konstant uppkopplad i tre år: plötsligt stod Ygeman helt utan telefonuppkoppling – i 4-5 dagar var han helt utan kontakt med omvärlden.

Det var andra gången Anders Ygeman deltog i Nikodemussamtal. Vi som var där på första samtalet minns kanske främst att han sjöng delar av ett par Ebba Grön - låtar. Och ja då, vi fick en Ebba Grön-låt på torsdagskvällen också!!

Annie Lööf, en partiledare med stort civilkurage

Från den första tidens kritiska kommentarer om att Annie Lööf var robotlik och uttalade en massa floskler, finns inget kvar. Dagens partiledare är en kvinna som, med fötterna stadigt på jorden, vågar ta ut svängarna och vara personlig. Hennes Twitterkonto är ett utmärkt exempel på det.

Samtalet belyste såväl de svenska fotbollsframgångarna som Annie Lööfs självbiografi ”Sanningens ögonblick”. Vi kan ta fotbollen först: Annie tippar att Sverige på lördag vinner efter straffläggning.  Hoppas hon har rätt!  Från sin bok, uppehöll hon sig särskilt vid året 2011 som var ett omtumlande och slitsamt år på flera olika plan: båda svärföräldrarna gick bort, hon gifte sig, hon avslutade sina juridikstudier, hon skulle ta ställning till att bli partiledarkandidat, för att sedan också bli vald – alltihop mer eller mindre på en gång. Det kräver otrolig inre styrka att klara av en sådan komplex situation!

Det som ändå helt och hållet satte sin prägel på onsdagens Nikodemussamtal var de högerextremistiska störningar som hon utsattes för under dagen, inte minst under sitt tal i Almedalen. Under de tre tidigare kvällarna har alla betonat vikten av att ta extremisternas hot på allvar. Under onsdagen besannades de uttalandena. Nazister vandrade på våra gator, nazister höll strax intill scenen i Almedalen upp en banderoll där de kallade Annie Lööf för ”Landsförrädare” – dessvärre ett epitet som hon är van att få från det hållet.

Det hot och det bottenlösa hat som uttalas från främst högerextremistiskt håll blev därför den röda tråden i samtalet. Annie Lööf berättade om sin förtvivlan över hur unga människor förlorar sitt politiska engagemang på grund av hot; om hur extremister och fundamentalister gör allt för att tysta lokala förtroendevalda; hur de vill sabotera demokratins själva kärna av brett lokalt engagemang. Det är dessa ständiga hotbilder som vi aldrig får ge efter för, utan vi måste ständigt stå upp emot dem och stå pall för allt det kan föra med sig.

Under Annie Lööfs samtal med Mats Hermansson och Lisbeth Gustafsson kunde man ta på den laddade stämningen i den näst intill fullsatta kyrkan: ett till 100% koncentrerat lyssnande med en total närvaro i allt som sades. När det så var dags för Annie att dela ut ljus till alla att tända, ville kön aldrig ta slut. Och Annie fick ta emot väldigt många kramar!

Som avslutning på ett samtal som i hög grad handlade om den hotbild vi har att hantera, ombads Annie Lööf att uttala något som kan inge hopp. Svaret kom blixtsnabbt: ”Det är ju bara att titta på barnen”.

Christer Nylander – liberal doldis med tydlig ideologisk kompass

Inför tisdagskvällens Nikodemussamtal var vi nog många som var nyfikna på vem Christer Nylander, liberalernas gruppledare i riksdagen, är. Det såg Lisbeth Gustafsson och Mats Hermansson till att vi fick svar på.

Han är uppvuxen lite utanför Kristianstad och fick under uppväxten erfara både för- och nackdelar med det lilla samhällets närhet till varandra och samtidigt dess ganska intoleranta förhållningssätt: tonårskillar skulle spela fotboll och meka med moppen. Andra intressen sågs med mindre blida ögon.

Litteratur fyller Christer Nylanders fritid. Dels läser han mycket: tunga faktaböcker parat med lättare litteratur. Och så skriver han själv. En deckare gavs ut innan valet 2014. ”Maktens offer” heter den och handlar om hot och våld i det politiska landskapet. Den blir jag verkligen nyfiken på att läsa! Bok nummer två är på gång.

Något som under senare år fått Christer Nylander att reflektera över livets skörhet, är att han var i Barcelona med en dotter när terrordådet inträffade. De var på väg hem efter en dag på stranden och rena slumpen avgjorde att de inte klev av på tunnelbanestation Ramblas, strax intill där dådet inträffade. Från hotellets takterrass kunde de sedan följa hur polisbilar och ambulanser gick i skytteltrafik.  Denna händelse ger honom en naturlig reflektion över hur livet snabbt kan förändras.

Skörhet upplever Christer Nylander också i demokratin. Vi tar den för självklar, men det finns all anledning att ta det höjda och råa tonläget, inte minst på sociala medier, på fullaste allvar. Han hyser en djup oro för demokratins framtid i skenet av svårigheten för de politiska partierna att dels attrahera och dels hitta sin form i det nya mediala landskapet. Han är rädd för den farliga extremism som eskalerar idag. Men Christer Nylander förmedlar ändå en positiv framtidstro: människan har i alla tider haft förmågan att förändras och ta sig an de utmaningar som kontinuerligt funnits och finns. Vi har det faktiskt bättre nu än någonsin tidigare.

Det är dock främst en liberal ideolog som vi mötte under domkyrkans valv. En ideolog som vågade ge sig tid till att tänka efter och reflektera innan han svarade. Christer Nylander är den person som i väldigt hög grad ligger bakom Liberalernas partiprogram. Han är besjälad av hur Liberalerna sätter individen före kollektivet och hyllar rätten och möjligheten att forma sitt eget liv. Men å andra sidan betonar Christer Nylander hur viktigt det är att finnas i ett sammanhang och dela en gemenskap som kan vara kulturell, religiös eller social.

Tre dagar med tre Nikodemussamtal som alla haft ideologi som honnörsord. Det ska bli spännande att se om det även fortsättningsvis är det bärande fundamentet för politikersamtalen – ett intressant trendbrott i så fall.

Jonas Sjöstedt - Nikodemussamtalets veteran

Om det var en debutant som inledde årets Nikodemussamtal så var det sedan dags för den verklige veteranen i sammanhanget: Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt. För sjätte gången infann han sig med påtagligt välbehag i domkyrkan: efter 17-18 olika programpunkter under dagen uppskattar Jonas Sjöstedt lugnet i kyrkorummet och samtalet där. Det finns inte heller någon som svarar så snabbt på inbjudan om att komma till Nikodemussamtalet!

Jag måste säga att jag undrade vad Lisbeth Gustafsson och Mats Hermansson skulle fokusera på för att för sjätte gången hitta en ny röd tråd i samtalet. Det blev värdegrund, människosyn och den inre kompassen. Jag har hört alla sex samtalen med Jonas Sjöstedt och måste säga att han går från klarhet till klarhet, när det gäller att resonera kring de mjuka, inre frågorna. Det här samtalet hade inte varit möjligt det första året.

Jonas Sjöstedt konstaterade hur fort det kan gå att upphäva demokratiska principer genom att peka på vad som skett i t ex Polen och Ungern, där statsmakten tagit kontrollen över media och domstolar. Han betonade också att vi här hemma måste se upp med dem som vill kväsa public service  - de menar allvar!

Jonas hade inte heller några problem med att resonera kring partiets kommunistiska förflutna, se kritiskt på de värderingarna, inte förtiga historien och vara stolt över den demokratisering som det inneburit för partiet.

Religionens synlighet i samhället är något som Jonas Sjöstedt bejakar – även om man ska se upp med de auktoritära strömningar som finns och som inte minst tar sig uttryck i kvinnoförtryck. Han framhåller vikten av att ha tydliga egna värderingar och ser förlåtelsen som något fantastiskt. Han kan också se likheter mellan gudstro och socialistisk ideologi.

När jag jämför mina anteckningar från årets två första samtal, så slås jag av likheten i deras resonemang kring värdegrund. Skulle jag bara referera vad de båda sade, skulle ingen kunna se vem som var höger- respektive vänsterpolitiker. Tänkvärt! En stabil likartad värdegrund som sedan kan ta sig helt olika partipolitiska uttryck. Det kanske är därför som Jonas Sjöstedt talade så oerhört väl om sina samtal med Annie Lööf – det hoppas jag vi får höra mera om när hon på onsdag kväll kommer till domkyrkan.

Jonas Sjöstedt framhöll hur ett valår blockerar spontaniteten i intervjuer: rädslan för att trampa fel och säga ett förfluget ord kan ge eko i media långt efter det sagts. Då måste det vara skönt med Nikodemussamtalet som har ett helt annat syfte, nämligen att lyfta fram människan bakom de politiska slagorden. Måndagens samtal är ett lysande exempel på att det lyckades!

Moderaternas Gunnar Strömmer en spännande debutant

Jag har varit kyrkvärd varje kväll utom en under alla tio år som Nikodemussamtalen funnits. När partiföreträdare haft sin premiär i domkyrkan, har de reagerat på många olika sätt: tagna av rummets storhet; frågande; påtagligt nervösa; ymnigt svettande. Jag vill påstå att ingen, från första sekunden, så påtagligt har njutit av att sitta på scenen och samtala som moderaternas Gunnar Strömmer gjorde. Dynamisk, lite pillemarisk, med livfullt kroppsspråk samtalade han med liv och lust med Lisbeth Gustafsson och Mats Hermanson.

Gunnar Strömmer är nog en doldis för många. Ny som partisekreterare sedan Ulf Kristersson blev partiledare. Det är intressant att se vilken profil partiet valt för det jobbet. När Per Schlingmann tillsattes var det en person med ett mycket tydligt marknads- och PR-tänk. Gunnar Strömmer står för en mycket tydlig egen värdegrund och en tydlig kompass i de mjuka frågorna. Han poängterade på olika sätt hur han har med sig ett underifrånperspektiv in i politiken. Han oroar sig över hur värderingar ofta kommer i skymundan i politiken gentemot de politiska slagorden och konfliktytorna.

Det perspektivet har han också visat i sitt yrke som jurist. Där startade han ”Centrum för rättvisa”; en ideell och oberoende aktör som står upp för enskilda medborgares rättigheter i samhället. Konceptet var och är enkelt: varje år samlar de in några miljoner för att kunna driva rättsfall utan kostnad för klienten. Rättsfall som många gånger upplevs som kontroversiella – där den lilla människan får hjälp mot ekonomiskt starka motparter inom näringsliv, kommuner, landsting och stater. Många av rättsfallen har fått stor uppmärksamhet, till exempel när ett TV-team tilläts att spela in en dokusåpa och filma en svårt sjuk patient. För det här initiativet tilldelades Gunnar Strömmer utmärkelsen ”Årets svensk”.

Gunnar Strömmer bjöd också på ett antal så kallade ”One-liners” för sina politiska värderingar. Vad säger ni om: ”Mindre Riddarhus och mera folkpark”; ”Dansbandshögern en viktig inspirationskälla”.

Försvaret för demokratin i dess djupaste innebörd var något som samtalet ofta återkom till. Gunnar Strömmer påpekade att de grundläggande fri- och rättigheter som demokratin vilar på. Han oroar sig över de ytterligheter som försöker hota dessa. Hur attacker från vänster ofta är fysiska medan de från ultrahögern oftast är digitala. Han betonar politikens ansvar för att råda bot på den känsla av vanmakt som många känner och vända den till egenmakt. Politiken måste bli bättre på att lyssna in medborgarnas väsentliga frågor – det personliga samtalet över en kopp kaffe eller vid dörrknackning är vida överlägset ytterligare ett inlägg i sociala medier.

Summa summarum: en spännande debut och ett samtal som hade kunnat fortsätta längre än en halvtimma.