Veckans Betraktelse

Här kan du läsa både föregående söndagars betraktelser samt inför kommande söndag eller helgdag.

Kampen mot ondskan - 3 i fastan: Håkan Perniel

Dietrich Bonhoeffer skrev en gång: Jag tror att Gud i varje nödläge vill ge oss så mycket motståndskraft, som vi behöver. Men han ger den inte i förväg, för att vi inte ska förlita oss på oss själva. Med en sådan tro måste all rädsla för framtiden övervinnas. 

Dietrich Bonhoeffer kände sig nödd och tvungen att kämpa mot sin tids ondska i form av nazismen i Tyskland utifrån sin kristna tro. Det ledde till att han inte överlevde krigsslutet, men han hade hittat en djupare kraft, ett djupare mål, som var mycket viktigare för honom än att klara sig.

Idag har vi dem som kämpar mot vår tids ondska som Aleksej Navalnyj i Ryssland. Han har också hittat sin motståndskraft så att han t.o.m. vågar och orkar sitta av ett fängelsestraff p.g.a. att han vågat utmana sin tids makthavare som inte vill ha ett nytt och demokratiskt Ryssland och trots att han dessutom blivit förgiftad. För att inte tala om Martin Luther King i USA, som kämpade mot sin tids orättfärdiga makthavare. Och även Martin Luther som reste sig mot en kyrka som inte levde upp till evangeliet om Guds kärlek genom Jesus Kristus. 

Många har vågat resa sig mot sin tids ondska genom olika tider för att kunna ge människor en tro och ett hopp om en ny väg och värld där Guds godhet och sanning och kärlek råder. Utan honom kommer mörkret råda, men nu finns hans ljus mitt i världen framför allt genom att hans son kommit till oss i världen. Jesus är vårt stora föredöme och den som själv räddar oss från ondskan. Han som verkligen gått i närkamp med mörkret på allvar därför kan vi också i vår tid kämpa för det som är rätt och rättfärdigt och göra det vi kan för en bättre framtid så att Guds rike kan bli mera synligt.

Gud vill inte status quo – att allt ska förbli som det alltid varit, utan han går själv in i vår kamp på jorden genom sin son Jesus, som det står i psalm 358 i psalmboken:

”Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Han kände din puls. Han blev trött liksom du och han älskade dig över allt.

Han gick in i din sorg och längtan. Gud tog plats i din egen gestalt. Han grät med din gråt. Han blev ledsen som du och han älskade dig över allt.

Han gick in i din nöd och smärta. Gud tog plats i din egen gestalt. Han bar på ditt kors. Han var plågad som du och han älskade dig över allt.

Han gick in med sitt liv på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Hans seger blev din. Han var frestad som du och han älskade dig över allt.

Därför kan han vara ljuset i världen mitt i våra liv så låt det brinna och ge oss kraft.

2:a söndagen i fastan: Martin Bergman

Ps 130 

En vallfartssång.

Ur djupen ropar jag till Dig, Herre.

Herre, hör mitt rop,

lyssna när jag bönfaller dig!

Om Du lade synder på minnet,

Herre, vem kunde då bestå?

Men hos Dig finns förlåtelse,

och därför fruktar man Dig.

Jag väntar på Herren,

jag längtar,

jag hoppas få höra Hans ord.

Jag längtar efter Herren

mer än väktarna efter morgonen,

än väktarna efter morgonen.

Hoppas på Herren, Israel,

ty hos Herren finns nåd

och makten att befria.

Han skall befria Israel

från alla synder.

Upphör inte med Ditt verk!

 

En underbar sång med rikt innehåll, men för att förstå den helt behöver vi några ord som inte används så ofta nu – ord som gudsfruktan och förtröstan.

Visst finns det i gamla testamentet ställen där Gud framställs som farlig, ja som livsfarlig så att avstånd till Honom behöver hållas, men ofta är det på annat sätt. Gud eller Hans sändebud börjar ofta sin uppenbarelse med att säga ”Var inte rädd.” Och ordet i psalmen om hur människor fruktar därför att Gud förlåter är ett av de som brukar framhållas som ett bra exempel på en annan betydelse av fruktan, det vi på svenska brukar kalla för gudsfruktan.

Gudsfruktan handlar alltså inte om att vara rädd. Ord som ofta används för att definiera gudsfruktan är vörda, lyda och älska. Eller ska vi vara moderna och säga respektera? Vi kan kanske också börja i vem Gud är – obegriplig och ofattbar och oändlig på alla tänkbara sätt och några till. Samtidigt är Han nära, närmare än vi kan förstå. Johannes skriver i sitt första brev: ”Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.” (1 Jh 3:20). C. S. Lewis har i sina Narniaböcker, vilka rekommenderas, i sagans form beskrivit mycket av kristen teologi. Där finns Aslan – lejonet som är en Guds- och Frälsargestalt som både är rytande och skrämmande och krambar. Sådan är Gud – famnen står öppen även när vi för våra ögon ser alltets härskare, konungen, på sin tron.

Förtröstan och tillit är två närmast synonymer som passar väl till den här psalmen. Det är liksom grundtonen i den. Herren lyssnar. Herren ska göra något. Honom kan vi lita på mer än allt annat, mer än någon annan. Detta betyder dock inte att allt i den här tillvaron går väl – tvärtom, kan man nästan säga. Jesus säger: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” (Mt 16:24) Vi ska följa Jesus – och Hans väg, i alla fall den sista biten upp till Jerusalem, är inte rolig. Han våndas över det som ska hända för han vet. Vi vet inte vad som ska hända oss. Vi kan få det lugnt, men vi bör vara beredda både som människor och som kristna på att liksom för Jesus kan något förskräckligt hända – som förakt och lidande. Bortom allt sådant finns dock förtröstan. En gång, nej snart, kommer Jesus tillbaka. Han kommer för att ställa allt till rätta. Djävul, synd och död är besegrad sedan Han korsfästes och då, när Han kommer, är den totala befrielsens stund. Då går vägen på lätta ben mot himlens nya obeskrivligt vackra land.

Befrielse sker dock även nu. Visst kan osannolika bönesvar komma, ofta något vi inte väntat oss, visst kan under ske, men oftast handlar det för oss, liksom i denna psalm, om förlåtelse. Psalmisten ger oss bilden av en besvärlig vandring. ”Ur djupen” – kan det bli värre, kan man undra? Inledningsorden till denna psalm har gärna setts som ett nödens rop ur det allra värsta. En nöd som kan bestå av vad som helst, och Herren hör oss och vill bära oss genom det förfärliga, men inte minst talar psalmen om synd och förlåtelse och det viktigaste ordet är då ”hos Dig finns förlåtelse”. Ja, hos Honom finns förlåtelse. Förlåtelse för alla våra synder. Förlåtelse som kraft mot ondskan. Förlåtelse som kraft att ge oss styrka och resa oss upp.

Förlåtelsens grund är försoningen. Mot slutet av psalmen finns en i den svenska översättningen inte särskilt tydlig hänvisning till den. Ordet som Bibel 2000 här översätter som ”befria” brukar ofta av hebreiskkunniga och i andra bibelöversättningar förstås som återlösa eller friköpa (1917 års översättning använde dock förlossa), nästan som att betala lösensumman till kidnapparna. Det hebreiska ordet är mycket sällsynt i gamla testamentet och det enda andra stället där det säkert finns är på flera sätt ett parallellställe till den 130:de psalmen: ”Han befriade sitt folk, slöt för evigt sitt förbund. Heligt är Hans namn och värt att frukta. Att frukta Herren är vishetens begynnelse, insikt vinner de som gör Hans vilja. För alltid ljuder Hans lov.” (Ps 111:9-10) I det nya förbundet är vi försonade igenom Jesu blod och offer. Honom ska vi frukta inte av rädsla utan i kärlek och lovprisning. Vi ropar ur djupen och får svar. Allt är berett, även himlen, vi behöver bara stå ut och vänta. Låt oss lära oss att be med psalmerna och låt oss med psalmisterna uttrycka allt vi behöver säga av förtvivlan, längtan och glädje till den stund då Han kommer.

 

Vi är ett folk på vandring. När vägen blir tröttsam och lång, vi söker en äng och en källa, en rastplats för bön och sång, en rastplats för bön och sång.

Vi är ett folk på vandring. I oro, bekymmer och nöd behöver vi styrka och stillhet. Vi samlas vid vin och bröd, vi samlas kring vin och bröd.

Vi är ett folk på vandring. I tro kan vi skymta ibland ett hem för var sökande pilgrim, det saliga livets land, det saliga livets land.

SvPs 617

1 söndagen i fastan - prövningens stund: Håkan Perniel

    Ska vägarna vara raka eller krokiga?

 

    En röst ropar i öknen: ”Bana väg för Herren, gör hans stigar raka”. 

 

    Det är Johannes döparen som ropar. Han är en av rösterna i öknen. Det är honom Gud har kallat att bereda väg och förbereda människorna inför mötet med Guds son. Men det finns en annan röst där ute i öknen också... Bäraren av den andra rösten dök upp på eget bevåg. Och om nu någon fått i uppdrag att göra Herrens krokiga vägar raka, så är detta någon som tagit på sig uppgiften att göra de raka vägarna krokiga igen. 

 

    Jag kan tycka att Gud bara hade kunnat sopa honom av banan, som en del av förberedelseplanen, men så enkelt var det inte. Ondskan finns där, och Jesus behöver tydligen ställas inför detta möte. Det som står på spel är frågan om hur Jesus ska använda Andens kraft. Det är faktiskt Anden själv som driver ut Jesus i öknen där djävulen får en chans att presentera sin vision om hur Jesus skulle kunna använda den kraft han fått. 

 

    Djävulens förslag går ut på att Jesus ska använda makten för egen vinning, gärna i samarbete med honom själv. När Jesus blir hungrig kan han till exempel förvandla stenar till bröd. Om någon tvivlar på att Jesus är Guds son kan han frivilligt kasta sig ner ifrån tempelmuren och låta änglarna fånga upp honom. Djävulen kommer också med det generösa erbjudandet att Jesus kan få alla världens riken om han bara faller ner och tillber djävulen lite. 

 

    Men Jesus är inte intresserad av att skaffa sig egen makt och vinning. Kanske är det mötet med ondskan där ute i öknen som hans egen vision klarnar och han förstår vad som är hans uppdrag. Som den första längre predikan efter Jesus möte med ondskan återger Matteus bergspredikan som börjar med saligprisningarna. Djävulen tyckte att Jesus skulle använda sin kraft till att mätta sig själv. I saligprisningarna får vi veta att Jesus tänker mätta de som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Visst hade Jesus kunnat använda sin kraft till att bevisa att han är Guds son. Men Jesus vill hellre att vi ska förstå att alla de som håller fred ska kallas Guds söner och döttrar. I stället för att härska över alla riken vill han låta de ödmjuka ärva landet.

 

    Djävulen lyckades inte med sitt försök att göra Guds raka vägar krokiga igen. Inte den gången i alla fall. Så hur är det med oss? Har vi en vägröjare på ena axeln som ropar ”Bana väg för Herren” och en apa på andra axeln som viskar ”ta det lugnt! Herrens vägar är inte så viktiga. Förverkliga dig själv i stället”. I så fall känns det bra att veta att Jesus är beredd att ta kampen med den där apan om vi ber honom, så att vi i stället kan lyssna in vad som är Guds vision för våra liv och den här världen. 

Askonsdagen: Martin Bergman

Ps 32:1b-5

 

Lycklig den vars brott har förlåtits

och vars synd har plånats ut!

Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren

och vars sinne är utan svek!

Så länge jag teg tynade jag bort.

Jag jämrade mig dagen lång,

dag och natt låg Din hand tung på mig,

jag blev som en åker i sommarens torka.

Då erkände jag min synd för Dig,

jag dolde inte min skuld.

Jag sade: Jag vill bekänna

mina brott för Herren.

Och Du förlät min synd och skuld.

 

 

Förlåtelse är ett teologiskt huvudord som i många andra sammanhang verkar vara bortglömt eller upplevs som irrelevant. Det man gjort, den man varit, glöms sällan bort. Ansvaret och dess konsekvenser lever vidare. Gud står för motsatsen – en förlåtelse där allt förlåtes, glöms och försvinner.

Förlåtelse förutsätter att man bär på något som behöver förlåtas. David räknar upp brott, synd, skuld och svek och vi kan säkert tyvärr fortsätta listan. Visst kan alla skurkaktigheter riktas mot andra, men i grunden riktas de också mot Gud, som i lagen sätter upp helighetens mönster som vi alla misslyckas med att uppfylla.

Så, vad göra? Gud har redan gjort något. Vi lever i perioden mellan jul och påsk, inte så långt från mitten av den. Julen och påsken talar båda om Frälsaren Jesus och Hans verk som är förlåtelsens grund. Guds Son bestämde sig för att bli människa och blev människa född av Maria. I Jerusalem, i det händelseförlopp vi nu i fastan ska förbereda oss på, utlämnas han till allehanda plågor och till sist döden, men så visar Han sin seger – Han uppstår och i detta har Han besegrat ondskan – djävul, synd och död. Han, den ende syndfrie, har betalat för vår synd, lidit alla straff. I Hebreerbrevet 9:22 läser vi: ”Ja, enligt lagen renas nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.” Försoningen och förlåtelsen är förberedd. Gåvan är paketerad. Den är bara att ta emot.

Och förlåtelsen är total. Våra synder är utplånade. De är borttvättade med Jesu blod. I Mika 7:19 finns en passande bild: ”Du förbarmar Dig över oss på nytt och utplånar våra brott, Du kastar alla våra synder i havets djup.” I havens djup var i det gamla Juda där Mika verkade ett farligt och oåtkomligt ställe. Vi kan tänka på hur de av Jesu lärjungar, som i omgivningens ögon var oerhört dumdristiga då de var fiskare, var livrädda då stormen kom över Galileiska sjön. Nej, det som kastas i havets djup det är borta, så också våra synder när Gud förlåter.

För Gud är saken klar, men hur är det för oss? Här kan några svårigheter dyka upp. Vi kan likna David och låta bli att bekänna och be om förlåtelse – tänka att: ”jag får stå ut. Så här är livet.” Eller tänka att ”Jag skäms så, det här vill jag inte tänka på och än mindre formulera.” Låt oss i så fall lyssna på Davids jubel. Förlåtelsen kan upplevas som en verklig befrielse. Så finns det dem som upplever sig inte kunna tro på sin personliga förlåtelse: ”Visst har Kristus försonat världen, men jag, jag, är en sådan förfärlig syndare att inget biter på mig” eller något sådant. Känner man så är det svårt men befrielsen är inte långt borta. Känner Du så – tala gärna med någon. Och tänk på alla de ovärdiga som blivit förlåtna. Tänk på Paulus, han som med stor iver förföljde de kristna och var med vid Stefanos stening. Honom kallade Jesus på vägen till Damaskus. Eller tänk på den rövare som korsfäst vid Jesu sida sade att detta var vad han förtjänade och Jesus svarar på hans bön med orden ”Sannerligen, redan i dag skall Du vara med mig i paradiset.” Det finns inget som inte Gud kan och vill förlåta. Alla är vi syndare och Gud vill förlåta oss alla. Visst kan det vara svårt att tro på sin förlåtelse, men låt oss följa Herrens exempel och kasta allt i glömskans hav.

Vad har dock detta med Askonsdagen och fastan som börjar denna dag att göra? Många har sett fastetiderna som städtider inför de stora festerna. Ur det perspektivet kan det också vara läge att försöka städa den bråte av synder som binder oss. Inte får vi bort särskilt mycket av egen kraft. Frestelserna och fallen återkommer. Något kan dock hända. Man ska inte prata om vad som händer i bikten, särskilt inte prästerna som har tystnadsplikt. Dock händer det att erfarenheter omtalas, som att människor som plågats av speciell synd, bekänt den i bikten många gånger och plötsligt verkade förlåtelsen också helgande på den. Den synden, den frestelsen, var bortblåst. Är då förlåtelsen i bikten kraftfullare än den vi exempelvis får del av i mässans inledning? Nej, men att gå till bikt kan vara mycket nyttigt. Man kan inte påstå att orden är riktade till någon annan och man får tillfälle att reflektera över sig själv.

Som kyrka är det vår uppgift att förkunna, distribuera och, det allra svåraste, respektera Guds förlåtelse. Som kyrka består vi av människor och vi får lyssna flitigt till Herren och sträva efter att bli befriade från dömandet – så enkelt att döma, så svårt att låta bli. Dock, vi ska följa och prisa förlåtelsens Herre!

 

Intet annat än allena Jesu nåd, förtjänst och blod kan från all min synd mig rena, göra saken för mig god.

Milde Jesus, nådens källa, Du mitt liv, min salighet, låt i domen för mig gälla Din förtjänst och helighet.

Döm mitt hjärta här i tiden, innan världen döms av Dig; och när tiden är förliden, i Ditt domslut fria mig.

SvPs 356:3-5

Fastlagssöndagen: Martin Bergman

Lk 18:31-43

 

Han samlade de tolv omkring sig och sade till dem: ”Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.” Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade.

När Jesus närmade sig Jeriko satt där en blind vid vägkanten och tiggde. Han hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, och då ropade han: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.” De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: ”Davids son, förbarma dig över mig.” Jesus stannade och sade till dem att leda fram honom, och då mannen kom närmare frågade Jesus: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Han svarade: ”Herre, gör så att jag kan se igen.” Jesus sade: ”Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig.” Genast kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov.

 

 

Jesus talar om det som ska hända när de kommer till Jerusalem och apostlarna förstår inget. Så kommer de till Jeriko och utanför staden sitter den blinde Bartimaios (Markus ger oss namnet) och tigger och när han hör om att Jesus kommer ropar han på hjälp och blir botad från sin blindhet.

Hänger dessa två delar ihop egentligen? Kanske kan vi förstå dem som en enhet utifrån begreppet närhet.

Människor hjälpte Bartimaios till Jesus och när de var nära varandra frågade Jesus vad Bartimaios önskade och botade honom som svar på hans bön. Lärjungarna följde Jesus länge, troligen kring 3 år. De hade mycket att lära sig, men det viktigaste återstod. De skulle uppleva en uppskakande vecka i Jerusalem.

Bartimaios ropar. Han ber. Behöver vi stå nära Herren för att Han ska höra oss? Nej, Han lyssnar. Bartimaios hade nog hört om Jesus som undergörare och satte sitt hopp till Honom. Detta kallade Jesus för tro. Nödrop och överlåtelse är ett rimligt sätt att nalkas Herren. Ett mindre lyckat sätt hör vi om i Apostlagärningarnas 19:e kapitel. Några andeutdrivare använde Jesu namn som en besvärjelse med mindre lyckat resultat. Vi har inte makten över Jesus – alltets härskare.

Dock, ett sådant nödrop ska ha en fortsättning i närmare kontakt med Herren. Kyrkan upprepar gång på gång Bartimaios rop var gång vi firar mässan. Den första av de fyra traditionella sångerna i vår mässa är i huvudsak ett citat av hans rop när vi sjunger ”Herre förbarma Dig över oss, Kriste förbarma Dig över oss, Herre förbarma Dig över oss” eller någon variation på den texten, för ropen har historiskt inte så sällan använts som omkväde i en bön av nödrops- och förbönstyp. Det bruket är väldigt passande i alla tider även om mässor tyvärr är sällsynta nu med Covid-19 pandemin.

I sången uttrycks all världens problem, stora som små har sin plats här. Covid-19 och alla andra sjukdomar och farsoter, krig och våld, lidande i alla former, hungersnöd, död och sorg. Listan kan bli hur lång som helst och i den ingår varje människas problem och smärta, liksom kyrkans plåga att inte kunna fira mässa och gudstjänst som vi behöver. Allt sammanfattas i ropet, i sången.

Låt oss ropa!

Den gemensamma bönen uttrycker vår gemenskap med varandra och med Herren. Som för Bartimaios följs nödropet av undret och av lovsången. Undret i mässan är Kristi gåva, Hans kropp och blod – måltiden som är försmaken av himmelen.

Lärjungarna vandrade med Jesus. Gång på gång hände det att Han gjorde ett under som förändrade så mycket, oftast hela livet, för den, som Bartimaios, som fått hjälp. Vad Jesus gör är dock lika mycket, om inte än mer, tecken. Tecken på vem Han är.

För inte länge sedan firade vi jul och då lärde vi oss vem Jesus är – Marias Son och Guds Son. Ängeln sade: ”I dag har en frälsare fötts åt Er”. I Jesu förutsägelse, den tredje lärjungarna fick höra, berättade Han åter om utlämnande, tortyr, död och uppståndelse. Tillsammans med kunskapen om vem Han är uttrycker Jesus här det för frälsningen centrala. Jesu korta och kärva ord påminner inte så lite om en central passage i den bekännelse som vi döps till: ”pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda”.

De apostlar som inget förstod lärde sig något av det som hände i Jerusalem och mötena med den Uppståndne. Även Paulus som senare av Jesus själv kallades till apostel lärde sig det centrala i tron och i det första brevet till korintierna bekänner han långfredagens och påskens huvudpunkter pregnant: ”Det enda jag ville veta av när jag var hos Er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.” (1 Kor 2:2) ”Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna.” (1 Kor 15:20).

Låt oss bekänna!

I vår tid får vi lära oss vad som hände och vad det betyder för oss. Dock, skulle inte närhet vara ett viktigt tema? Jo, kunskap är bra, men den är inte nog. Det finns en berättelse om en berömd ateist som mediterar över nya testamentet på grekiska utan att finna tron. Närheten till Gud, inte minst till den helige Ande som bor i oss är central. Tron och allt som hör till kontakten med Gud är gåvor vi får. Behöver vi göra något? Egentligen bara som Bartimaios och apostlarna vara öppna. Bartimaios tog emot synen, han knep inte ihop ögonen. Apostlarna förstod inte, men de mindes och så småningom förstod de allt mer.

Närheten och öppenheten får följder – kunskap och bön och bekännelse och lovsång hör ihop.

 

Jesus för världen givit sitt liv: öppnade ögon, Herre, mig giv. Mig att förlossa offrar Han sig, då Han på korset dör ock för mig.

O vilken kärlek, underbar, sann! Aldrig har någon älskat som Han. Frälst genom Honom, lycklig och fri, vill jag Hans egen evigt nu bli.

Tag mig då Herre, upp till Ditt barn, lös mig från alla frestarens garn. Lär mig att leva, leva för Dig, glad i Din kärlek, offrande mig.

SvPs 45