Veckans Betraktelse

Här kan du läsa både föregående söndagars betraktelser samt inför kommande söndag eller helgdag.

SÖNDAGEN FÖRE DOMSSÖNDAGEN: MARTIN BERGMAN

Herre, Du rannsakar mig och känner mig.

Om jag står eller sitter vet Du det, fast Du är långt borta vet Du vad jag tänker.

Om jag går eller ligger ser Du det, Du är förtrogen med allt jag gör.

Innan ordet är på min tunga vet Du, Herre, allt jag vill säga.

Du omger mig på alla sidor, jag är helt i Din hand.

Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd.

Var skulle jag komma undan Din närhet?

Vart skulle jag fly för Din blick?

Stiger jag upp till himlen, finns Du där, lägger jag mig i dödsriket, är Du också där.

Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle Du nå mig även där och gripa mig med Din hand.

Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för Dig natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.

Du skapade mina inälvor, Du vävde mig i moderlivet.

Jag tackar Dig för Dina mäktiga under, förunderligt är allt Du gör.

Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för Dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup.

Du såg mig innan jag föddes, i Din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.

Dina tankar, o Gud, är för höga för mig, väldig är deras mångfald.

Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen, når jag till slutet är jag ännu hos Dig.

Ps 139:1-18

I Vi på Saltkråkan av Astrid Lindgren finns en passage som gjort några ord ur psalm 139 väldigt kända i Sverige även om troligen många inte vet var de kommer ifrån. Situationen är den att det är en sen kväll i juni och Tjorven och Pelle är på väg att befria sälen Moses som herr Vesterman lagt beslag på. Då händer det sig att de gömmer sig vid väggen under ett fönster som öppnats av fru Vesterman. Och så:

”Hon mumlade där inne, och rätt som det var började hon läsa, ja sannerligen började hon inte läsa högt för sig själv! Tjorven stönade lite där hon låg. Det hade väl gått bra, om hon hade läst ur Norrtäljetidningen eller så, men ligga här hopkrupen som en räka och höra på saker som man inte alls förstod, det var påkostande.

Pelle förstod det inte heller, men det lät som något ur bibeln, tyckte han. Hon hade en entonig tröst men hon läste utan att staka sig. Pelle lyssnade. Och rätt som det var kom där några ord som steg fram ur allt det oförklarliga och började skimra så där som ord kunde skimra för honom ibland, å, vad det lät vackert!

ʼToge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet   ʼ läste fru Vesterman, så suckade hon ett slag, innan hon gick vidare.

Fortsättningen brydde Pelle sig inte om. Det var bara de där orden, dem fick han inte glömma! Och han mumlade dem tyst för sig själv.ˮ

Pelle brydde sig inte om textens fortsättning, men låt oss göra det. Vi på Saltkråkan publicerades 1964 så psaltartexten är ur 1917 års översättning och det fru Vesterman läste och meningens avslutning lyder: ”Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.” (Ps 139:9 :10)

Vackra ord av lycka tänkte Pelle. För honom som tillbringade sin andra sommar på Saltkråkan var ön härlig om än även några av livets mörka sidor kunde visa sig också där.

Fru Vesterman suckade. Läste hon även orden som handlande om ett gott liv? Eller uttryckte hon kanske längtan efter ett liv som på något sätt blivit annorlunda? Eller? Möjligheterna är många och vad som författaren tänkte sig gömma sig bakom suckarna vet vi inte.

Men man kan ana att Astrid Lindgren kanske varit inspirerad av orden ˮytterst i havetˮ när hon 200 sidor tidigare beskriver ön Saltkråkan: ˮBortom Saltkråkan är öppna havet med kala kobbar och skär, där ingen bor mer än ejder och mås och annan sjöfågel.ˮ

För Pelle hade orden han hörde blivit ord beskrivande en härlig tillvaro, en tillflyktsort. Var och en lägger vi in våra egna känslor i tillvaron, i romanen, i psaltartexten.

Och tolkningen i dess första miljö var sannolikt väldigt långt från Pelles. Om psalmens tillkomst hör vi i dess början, i några ord som inte är med i evangelieboken: ˮFör körledaren. Av David, en psalm.ˮ (Ps 139:1) David var född i Betlehem och så småningom residerade han som kung i Jerusalem. Troligen sjöngs psalmen framför allt i Jerusalem och troligen var David och de första sångarna och hörarna ganska överens; Orden om ytterst i havet uttryckte en förfärlig verklighet!

Den första skapelseberättelsen i 1:a Moseboks första kapitel berättar tidigt om hur Gud liksom tämjer vattnet, samlar det på en plats och så befriar torrt land från vattnet. Naturligtvis behöver man inte läsa texten som om vattnet vore något farligt, men så kom många att se på det samlade vattnet i sjön och havet. I bibeln och bland israeliterna var större mängder vatten farligt. Visst ledde Mose folket genom havet, men den egyptiska hären gick under. När Mika får profetera om hur synder utplånas låter det så här: ˮDu förbarmar dig över oss på nytt och utplånar våra brott, Du kastar alla våra synder i havets djup.ˮ (Mik 7:19) Nej, det som är i havets djup det är borta. Dit vågar sig ingen. Inget hämtas upp. Och tanken är allmän. Havet är något farligt som Gud behöver kontrollera: ˮGud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit. Därför räds vi inte om än jorden skälver och bergen störtar i havets djup, om än vattnen brusar och skummar och bergen darrar vid havets uppror.ˮ (Ps 46:2-4)

Men havet är inte här ett hot. Det är liksom dödsriket och mörkret platser dit rimligen ingen följer efter en. Men Gud gör det. Gud är nära. Gud är skaparen i allt. Därför känner Han oss helt och fullt och är alltid nära. Nej, det går inte att komma undan Herren eller att Hans avsikt är att stödja och bära oss.

Kopplingen mellan skapelse och närhet är dock inte självklar. Under upplysningstiden förekom tanken på Gud som en urmakare. Som uret görs fantastiskt in i minsta detalj skapar Gud allt. Men när urmakaren säljer uret bryts kopplingen. Den noggranna urmakaren har ingen kontroll över hur uret vårdas, ja, har faktiskt oftast ingen kunskap om vad som händer med det. Men så är det inte med Gud. Vi kan inte fly och vi kommer inte att tappas bort.

Även om dess ord är väldigt personliga, det är ett ʼjagʼ som talar, så är psalmen också något som vi använder kollektivt. Orden har sjungits i tempel och synagogor. Också i kyrkor har de sjungits och bönen har delats av församlingar och grupper under kyrkans hela tid. Vi lär oss om Guds omsorg och sökande efter oss. Vi lär oss om den obeskrivlige, obegriplige och älskande – Gud.

Psalmen är inte unik i Gamla Testamentet, men nog ganska sällsynt med sin beskrivning av olika former av den gränslöshet som är Guds. Perspektiven är gärna mer begränsade och handlar då oftast om Israels folk och dess grannar i en specifik tid.

Här hör vi främst om Gud som skaparen. Vi hör hur Han skapat oss i allt och hur skapelsen av oss och alla och allt är en fortgående process som sömlöst övergår i närhet, hur Han var nära var och en av oss från första början. Hur Han är nära oss varje stund, alltid, överallt och alla. Han känner våra tankar, ord och handlingar innan vi känner till dem själva.

Inga fysiska gränser, ja, inga gränser överhuvudtaget begränsar Gud. Tillvarons gränser och regler har Han satt och skulle Han vilja det kan han ändra dem.

Han vet allt om nutid och framtid och forntid. Det intryck vi får är att all tid för Honom egentligen är ett evigt nu. Och på ett liknande sätt är det med Hans närvaro. Allestädesnärvaro är termen för Guds närvaro överallt, utan undantag. Egentligen är det inte konstigt. Inget skulle existera om inte Han som är livet, Han som är skaparen, tillåter det och fundamentalt bär Han det. Frågan kommer naturligen då: ʼOndskan då, och djävulen är det Guds verk?ʼ Det enda svar vi egentligen har är Jesu kors – Gud delar detta, är själv ett offer med oss. Han besegrar det onda och en dag finns i evigheten inget annat än godheten. Då upphör tiden och denna skapelse och den nya skapelse som finns är full av glada människor, en glad skapelse och jubel.

Allestädesnärvaron ifrågasätts också ibland utifrån tanken att det finns platser där Gud inte är. Omkring 1960 lär en predikant ungefär ha sagt: ˮGå gärna på bio, men tro inte att Jesus följer med Er.ˮ Nähä, hur existerar sådana platser då? Och tanken är typiskt för en tendens i Sveriges, i alla fall moderna, historia att förbinda ett innehåll man ogillar med tekniken, så sedan var det Tv, video och internet. Visst bör vi kämpa mot det onda och för det goda, men inte med osanningar.

Dock, vi kan försöka kämpa mot det onda, men frågan kan plåga oss: ʼOm Gud känner mig så, känner mina tankar, mina avsikter, allt, vad jag gör, säger och orsakar, allt det onda i mig – hur kan Han älska mig?ʼ

Vi hörde om närheten, vi anar omtanken i den, men förstår vi dess fullbordande i kärleken och förlåtelsen? För så är det och vittnesbörden är tydliga: ˮMen Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har Han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta – och uppväckt oss med Honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus.ˮ (Ef 2:4-6) ˮMen Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.ˮ (Rm 5:8) Och sammanfattningsvis: ˮGud är kärlekˮ (1 Jh 4:8)

Så underbar är Gud, vår Herre och Frälsare!

Du är större än mitt hjärta, Du som allting kan och vet, du som har i Dina händer Vintergatans hemlighet, Du som skapade atomen, Du som sprängde solens skal, världen den omätligt djupa, mäter Du med lag och tal.

Mig blir aldrig svaret givet, Vintergatans lösenord, den materias namn är okänt av vars kraft jag själv är gjord, och jag famlar med min kärlek som jag famlar med mitt vett – blint jag måste tro på livet och på Dig som ingen sett.

Dagen dör och mörkret stiger. Jag är ensam, Du är stor. Om Du talar eller tiger är Du nära som en mor. Ej på mina svaga böner eller tvivel vilar Du, som är större än mitt hjärta, som är evig; som är nu.

SvPs 27:-

NITTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET: MARTIN BERGMAN

Och Herren förde honom ut och sade: ˮSe upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.ˮ Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.

1 Mos 15:5-6

ˮMen nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.ˮ (1 Kor 13:13) I berlocker och konst brukar Pauli ord illustreras som ett kors, ett ankare och ett hjärta. Där hänger dessa tre ihop, men ofta, inte minst i förkunnelse och teologi, hör vi mest om tro och kärlek medan hoppet inte utvecklas lika mycket.

Abram (senare Abraham) fick ett löfte. Det var större än man direkt kan förstå då både Abraham och hans hustru Sara var gamla och Sara hade svårare än Abraham att tro på att det biologiskt omöjliga skulle ske. Och förvisso kan man räkna det som uppfyllt. Kanske är denna text en anledning till att Bibeln innehåller så pass många folkräkningar och släkttavlor.

Och för många är det mycket viktigt. En vanlig beskrivning är att ju mer utvecklat ett samhälle är desto färre barn föds. Vanligen har det varit så att de utan barn har mycket stora problem särskilt när man blir sjuk eller gammal. På många håll i världen är det så fortfarande så och knappast någonstans är det helt oproblematiskt utan en yngre generation som på något sätt stöder och tar hand om den som har svårt att klara allt själv.

Detta är också ett problem som Guds folk både i gamla och nya testamentet blir uppmärksammade på. Kanske tydligast är orden: ˮÄnkor och faderlösa får ni inte behandla illa.ˮ (2 Mos 22:22) Och tidigt i den första församlingen förekom stöd och hjälp till behövande: ˮman delade ut åt var och en efter hans behovˮ (Apg 4:35) Och bland dem som fick del av ˮden dagliga utspisningenˮ (Apg 6:1) nämns änkor särskilt. Så det som i dag kallas diakoni är något som alltid hört till kyrkans väsende. En organiserad och därmed förhoppningsvis effektiv form av att dela med sig.

Låt oss dock också se på detta löfte lite mindre bokstavligt. Såväl yrkesmässigt och andligt kan vissa relationer beskrivas som relationen mellan barnet och föräldern, och ibland kan de lite mer påminna om löftet till Abraham och om räknandet av stjärnor.

Charles de Foucauld, född 1858 i Strasbourg, var så vitt vi vet inte biologisk far till någon, även om en hel del rumlande i unga år förvisso gett honom möjligheter därtill. Senare i livet blev han först trappistmunk 1890 (trappisterna är kända för att vara en av de strängare munkordnarna), men lämnade orden innan han avlade sina livslånga löften. Sedan studerade han och prästvigdes 1901. Sedan reste han snarast till det nutida Algeriet och levde huvudsakligen där tills han mördades 1916. Från 1905 levde han i Tamanrasset i södra Algeriet för det mesta ensam utom när karavaner passerade. Hans senare tid i Algeriet och ensamheten hade en bakgrund i hans tidigare liv med resor och vistelser, i nordafrika men också mellanöstern, som kunde vara både livsfarliga och krävande. Han sökte enkelhet och fattigdom då han menade att detta var att följa och efterlikna Jesus. Som präst nästan utan någon församling eller något dagligt inflytande på någon – skulle han vara en andlig förälder? Visst försökte han själv. 1909 tillbringade han ett par veckor i Frankrike och 1913 några månader och bildade då och arbetade på ett andligt sällskap: ˮl'Union des Frères et Sœurs du Sacré-Cœurˮ (Unionen av det heliga hjärtats bröder och systrar). Han hoppades också att någon av bröderna skulle komma och leva med honom i Tamanrasset. Så blev det inte. Vid hans död hade unionen 48 medlemmar och såg snart ut att dö liksom sin grundare, men så skedde inte. Unionen växte och andra organisationer tillkom kring Charles de Foucaulds andliga arv och exempel. Nu finns 20 organisationer och mer än 13000 medlemmar i 83 länder. Hade han försökt räkna stjärnorna så hade han inte kommit så långt. Det sägs att med blotta ögat kan man se några tusen.

Men bortom löftet om ättlingar finns fler löften Gud ger. Gud lovar och vi väntar och hoppas. Centralt är frälsningshoppet och i det väntar vi. Väntar på Jesu återkomst. Så har kyrkan gjort i alla tider: ˮI hoppet är vi räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt.ˮ (Rm 8:24-25)

Att hoppas kan vi förstå på olika sätt. Man kan utan att ha en aning om hur det ska gå ha den vinnande kombinationen bland miljoner i lotteriet. Det är ett hopp som är oerhört osäkert, men som kan förnyas gång på gång. Kanske nästa gång, eller nästa gång… Vårt hopp är helt annorlunda. Det finns där – är helt tryggt och säkert.

Vad som dock inte är säkert är tiden. När dragningen här och nu i det stora lotteriet sker vet vi, vanligen samma tid vecka efter vecka, eller, om inte exakt lika säkert, men nästan, så är fotbollsmatcherna färdigspelade eller hästarna utpumpade eller vad man nu spelar på.

Vårt hopp är helt annorlunda. Ingen vet när det ska infrias, när den oändliga vinsten för så många anländer med Jesu återkomst. Ja, Han säger: ˮDagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.ˮ (Mt 24:36)

Men vi vet att vårt hopp är säkert. Jesus vann segern och betalade priset. När vi döps ges löftet, det fasta löftet. Visst skulle vi senare kunna säga nej, men låt oss bara glädjas och tacka: ˮVälsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen.ˮ (1 Pt 1:3-4)

Så var det där med tiden – när kommer Han? Vi vet inte. Ingen vet, utom Fadern. Dock har genom kyrkans historia tanken och ryktena åter och åter uppstått – ʼdå kommer Han nogʼ – och det har alltid blivit fel. Människoskaror har samlats på bergstoppar och väntat och väntat – förgäves. Väntar gör vi alla och längtar.

Men varför ska vi vänta? Och vad gör vi medan vi väntar?

Varför vet vi inte – bara Fadern vet eftersom bara Han vet när Sonen ska komma som härskaren på himmelens skyar. Vad vi gör, förutom alla våra synder som bekänns och förlåtes av Herren, kan beskrivas på två olika sätt. Vi både fungerar i den värld vi lever i och vi växer för den värld vi är på väg till.

Den här världen är vår. Vi lever här med dess goda och dess förfärliga sidor. För många är den det enda man känner till, men vi har fått hoppet. Det eviga hoppet vunnet av frälsaren Jesus och givet till alla döpta: ˮMen när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade Han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att Han är barmhärtig – och Han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den helige Ande. Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har Han låtit Anden strömma över oss, för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv.ˮ (Tit 3:4-7) På dopets grund får vi vandra och verka. På den grunden är vi på väg mot himlen. Vi hörde om Abraham att hans tro gjorde honom rättfärdig. Paulus beskriver här samma verklighet för den kristne. På dopets grund ges rättfärdighet, nåd och evigt liv. Men tron då?

I Romarbrevet skriver Paulus om Abraham lyssnande på Herren när han fick löftet om en avkomma som stjärnorna: ˮInför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick kraft genom tron. Han gav Gud äran och var förvissad om att det Gud har lovat kan Han också infria.ˮ (Rm 4:20-21)

Tron och hoppet hör ihop. Centralt i trons innehåll är bekännelsen av den treenige Guden och av frälsaren Jesus Kristus, Sonen, sann Gud och sann människa. Men här hör vi om hur Guds löften också har sin plats i vår tro. Då kan man ana att trons innehåll också är personligt, vilket vi ju erfar ständigt. Förvisso tror vi med kyrkan, men de löften som blir viktiga i individens tro kan variera, liksom tankar och fromma fantasier.

I bästa fall utvecklas vi i vår tro, förstår mer, blir starkare trots vår svaghet och kommer närmare Gud, vilket man snarare gör i det man själv upplever som svaghet och misslyckanden är i sin styrka. ˮLagen har ju inte gett fullkomlighet åt något – men i stället får vi något bättre, ett hopp som närmar oss till Gud.ˮ (Hebr 7:19)

Nej, lagen kommer bara med krav och dom. Hjälp och växt finns i evangeliet, i tron, hoppet och kärleken.

Men inte bara i det högtidliga fromhetslivet utan också i vardagens mödor är hoppet närvarande: ˮGläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen.ˮ (Rm 12:12)

Och Paulus, som fått säga så mycket här, kan också använda hoppet liksom en välsignelse. Låt oss ta emot den och växa i hoppet: ˮMå hoppets Gud fylla er tro med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den helige Andes kraft.ˮ (Rm 15:13)

Löftena kunna ej svika, nej, de stå evigt kvar. Jesus med blodet beseglat allt vad Han lovat har. Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena de stå kvar.

Gör såsom Abraham gjorde, blicka mot himlen opp! Medan Du stjärnorna räknar, växer Din tro, Ditt hopp. Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena de stå kvar.

Tro när det mörknar på färden, solen ej slocknat har. Blott några timmar och sedan strålar en morgon klar. Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena de stå kvar.

Tro när Dig världen förföljer. Med Dig i ugnen het vandrar en gudason härlig, prövade själ, det vet. Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena de stå kvar.

Tro när Dig vännerna svika, tro när blott en står kvar. Jesus, Din vän skall dig följa alla, ja, alla dar. Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena de stå kvar.

Tro under allt som Dig möter, Snart Du ju hemma är. Då skall i åskådning bytas det som Du trodde här. Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena de stå kvar.

SvPs 254:-

TACKSÄGELSEDAGEN: HÅKAN PERNIEL

Låt dig inte besegras!

I Romarbrevet 12 säger Paulus: ”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda”.

Vi kan se på oss själva och tänka: ”Vem är jag?” Vi kan se på bibelordet och tänka ”Lättare sagt än gjort”. Vi kan se på världen och förlamas av bävan speciellt efter allt som sker just nu.

Men vi kan också se på oss själva och säga: ”Jag vägrar att låta mig besegras av det onda”. Vi kan se på Paulus ord och säga som Moder Theresa en gång sade: ”Alla kan inte göra stora saker, men alla kan göra små saker med stor kärlek”. Vi kan se på världen och tänka ”vi ger oss aldrig”.

Det kunde hon säga eftersom hon visste vem hon trodde på. Den Gud som aldrig någonsin gett upp kampen för människan. Den Gud som själv kommit hit som människa genom Jesus och på det sättet visade både genom sitt liv och vad han sade att den som är med oss och för oss är kärlekens och livets kraft och det är alltid större än något annat. Därför kan vi våga att göra små saker med stor kärlek och verkligen göra skillnad.

 

Ett ansikte som lyser: Kärlekens Gud, ondskan splittrar och osynliggör. Rädslan gastkramar och dödar glädjen. Sveket kränker, gör ont i kropp och själ. Besvikelsen sårar och kväver lusten. Men ett ansikte som lyser av kärlek och tillit helar världen. Gud, ondskan är så stark, har bara en enda uppgift – att fördärva. Vad vi behöver det som kan uppväga allt ont. Tack för att din helande kraft är starkare än den nedbrytande. Amen

DEN HELIGE MIKAELS DAG: ANITA RUDVALL

Den här söndagen är så tätt förknippad med änglar. Vi kan väl alla berättelsen om hur Mikael strider mot draken.

När jag var liten sjöng vi om detta i Barnkören.

Mikael strider mot draken, draken är giftig och stygg. Mikael litar på Herren, därför är Mikael trygg.

Tänk så många drakar vi får strida mot. Det finns olika sorter runt omkring oss och vi vet inte ens, eller förstår, att det är drakar. De ser inte ut som Mikaels drake, eller Kattla i Bröderna Lejonhjärta.

Strävan efter makt, pengar och status kan bli våra drakar när vi glömmer bort oss själva och våra medmänniskor bland allt detta.

 

Vi är inga änglar som kan strida, i alla fall inte de flesta av oss, utan bara helt vanliga människor. Men då ska vi komma ihåg att det inte är så bara. För fastän vi är bara är människor så är vi inte vanliga. Vi har alla blivit skapade till Guds avbild och Gud lämnar inte oss vind för våg att klara oss själva. Han är med oss när vi strider mot våra drakar. Och han är inte bara med oss, han hjälper oss och ger oss kraft att besegra de här drakarna.

Men det är en sak som vi ska vara medvetna om, han tränger sig inte på oss om vi inte vill. Vi måste vilja ta emot hjälpen och inte blunda eller se åt något annat håll.

Ängeln Mikael, som också kallas för ärkeänglen Mikael. Vi har nog alla en bild av hur han såg ut, för det har vi sett många bilder och statyer av.

Men ser alla änglar ut så, eller ser alla ut som bokmärksänglar. Ibland vet vi kanske inte ens att det är en ängel vi har sett eller träffat. Därför ska vi nog vara försiktiga och vaksamma när det gäller änglar. Vi kanske har träffat någon utan att veta om det.

Precis som Lill-Nisse gjorde.

Det kom en ängel och räddade Lill-Nisse från den stora svarta hunden. Han var fet och gråklädd. Han hade flottig keps och fimp i mungipan. Ängeln tog Lill-Nisse i handen och följde honom hem. Lill-Nisse visste inte att det var en ängel. Ängeln visste det inte heller.

DEN HELIGE MIKAELS DAG: MARTIN BERGMAN

Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ˮNu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.ˮ

Upp 12:7-12

Detta är en bit av en längre berättelse om djävulens förföljelse av Jesu mor Maria. före och efter Jesu födelse. Målet var att döda Jesus. Av berättelsen kan vi lära oss ett par saker, som att djävulen är envis i sin kamp och att han är besegrad. Den segern vet vi är vunnen av Jesus på korset, men i den kamp som skildras här verkar Gud också genom sina änglar och genom skapelsen.

Även om Jesu seger sker när Han är vuxen, gissningsvis knapp 40 år gammal, så anar tydligen djävulen redan när Maria är gravid att hon bär på ett barn som är farligt för honom.

Men det var ju inte den största av alla hemligheter. När Maria kommer till Elisabet sparkar barnet som ska bli Johannes döparen till i Elisabets mage. Ja, vad ska han göra? Han kan ju inte prata än så sparken är hans bekännelse. Elisabet är dock vältaligare och säger bland annat: ˮHur kan det hända mig att min Herres mor kommer till mig?ˮ (Lk 1:43)

Och när Jesus har fötts så håller inte änglarna tyst. De brister ut i lovsång och en av dem säger till herdarna ˮVar inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.ˮ (Lk 2:10-12)

Om än djävulen kämpar så misslyckas han. Varnade i en dröm, kanske av en ängel, flyr Josef och Maria till Egypten så att en lite parvel inte dödas av Herodes fruktan. (Herodes hade blivit sådan att hans vanliga lösning på ett problem innefattade att döda en eller flera.) Att decennier senare fresta Jesus var meningslöst.

Och så närmade sig den stund djävulen fruktat. I stilla veckan sade Jesus: ˮNu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas.ˮ (Jh 12:31)

Jesus segrar. Domen ska verkställas. Vi hör om hur det sker i himlen, men vi hör också att kampen inte är helt över. Det är meningslöst för djävulen att försöka skada Jesus - barnet har segrat. Men kampen fortsätter. Lärjungar, förvisso, men också alla vill han skada, förslava och dräpa.

Dock, vi hörde att segern var vunnen genom Lammets blod och vittnesbördets ord. Jesus segrade på korset, men Han har sänt ut apostlarna att berätta och kyrkan, alltså vi, får gå vidare i deras fotsteg och sprida evangeliet och hjälpa fler och fler att tro det. Evangeliet är seger. Också det vill djävulen naturligtvis störa och hindra men Gud har bevarat sin kyrka från angreppen och kommer att fortsätta att göra det.

Dock, huvudpersonerna i den text vi läst är änglarna och detta är deras dag i kyrkoåret och änglarna är mycket viktigare än vi lätt kan tro. Här möter vi änglarna som krigare och visst kan änglar även annars synas vara krigare. ˮPå morgonen, då gudsmannens tjänare kom ut, fick han se att staden var omringad av en truppstyrka med hästar och vagnar. ʼAck, herre, vad skall vi ta oss till?ʼ ropade han. Elisha svarade: ʼVar inte rädd. Det är fler på vår sida än på deras.ʼ Och han bad: ʼHerre, öppna hans ögon, så att han ser!ʼ Då öppnade Herren tjänarens ögon, och han såg att berget var fullt av hästar och vagnar av eld kring Elisha.ˮ (2 Kon 6:15-17) Änglahären kom inte här att strida utan Herren löste problemet på ett annat sätt utan strid eller offer.

Änglarna är skapade av Gud. De är andevarelser, och i vår verklighet är de i grunden osynliga och när de på Guds uppdrag blir synliga kan de alltså se ut lite hur som helst, även om de oftast ser ut som oss människor.

Ett lite annorlunda utseende verkar några änglar med lovprisningstjänstgöring inför Herren ha haft när Jesaja fick se dem: ˮDet år då kung Ussia dog såg jag Herren. Han satt på en hög och upphöjd tron, och Hans mantelsläp fyllde templet. Serafer stod ovanför Honom, var och en med sex vingar: med två vingar skylde de ansiktet, med två skylde de kroppen och med två flög de.ˮ (Jes 6:1-2)

Tobits bok som handlar om en man, Tobit, och hans familj. De bortfördes av assyrierna och dess vedermödor, inte minst kring sonen, Tobias, giftermål skildras. Till deras hjälp sänds ärkeängeln Rafael, som framträder som en människa, och sedan Rafael avslöjat vem han är säger han bland annat:

ˮVar inte rädda, frid över er. Upphör aldrig att prisa Gud. Det var inte min förtjänst att jag kom till er, det var Guds vilja att jag skulle göra det. Honom skall ni prisa i all er tid, lovsjung Honom. Lägg märke till att jag aldrig åt någonting, det såg bara så ut för er. Res er upp från marken och tacka Gud. Nu stiger jag upp till Honom som har sänt mig. Skriv ner allt detta som har skett med er.ˮ (Tob 12:17-20)

Så, att änglar inte äter, även om de ser ut som de gör det, är ett sätt att avslöja en ängel. Men gäller det bara änglar? Gäller det kanske inte också spöken? Det verkade i alla fall lärjungarna tro när den uppståndne Jesus visar sig för dem: ˮDå de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade Han dem: ʼFinns det något att äta här?ʼ De räckte Honom en bit stekt fisk, och de såg hur Han tog den och åt.ˮ (Lk 24:41-43)

Oftast får dock människor se änglar som ser ut som människor. Och när vi ser dem är anledningen vanligen att de har ett viktigt budskap från Herren. Ja, de kan beskrivas både som änglar och som de människor som de ser ut som. Den dubbelheten hör vi om de änglar som befinner sig i Jesu tomma grav för att bära fram budskap från Honom. ˮDe visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ʼVarför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, Han har uppstått. Kom ihåg vad Han sade till er medan Han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.ʼ ˮ (Lk 24:4-7) ˮMen Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna.ˮ (Jh 20:11-12)

Här hör vi om änglar som i graven berättar om Jesu uppståndelse. Och i nya testamentet hör vi, förutom i Uppenbarelseboken där många änglar finns, kanske mest om änglar omkring viktiga händelser i Jesu liv. Han bebådas av en ängel till Maria. Josef får också i en dröm höra om Jesus. Och så kommer det tillfälle hela himlen längtat efter. Barnet är fött, så Herren hade nog fått utfärda en sträng befallning för att hindra någon att sjunga sedan budskapet avgivits. ˮI samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ʼVar inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.ʼ Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ʼÄra i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem Han har utvalt.ʼ ˮ (Lk 2:8-14)

Så är det dags för Josef att få en ny dröm. ˮNär de hade gett sig av visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ʼStig upp och ta med dig barnet och Hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka efter barnet för att döda det.ʼˮ (Mt 2:13)

Änglarna följer sin Herre. När Han utstått alla djävulens frestelser och segrat i detta är änglar beredda att betjäna Honom. Vi hör också om en tröstande ängel i Getsemane och änglar som talar med lärjungarna efter Jesu himmelsfärd. Under långfredagen, när Han hänger på korset, hör vi dock inte om änglar. I den stunden är Han som bär vår övergivenhet, tillsammans med våra synder, själv övergiven.

Vi hör om änglar som tjänar Jesus och, på Herrens uppdrag, oss. Men vi kan ofta snarare ana än veta säkert att änglarna är med oss. Visst är änglarna med oss och sjunger oavsett hur få vi är i kyrkan. Visst kan vi tro att den som ramlar nerför en trappa och är oskadd har änglar att tacka för det.

Det är änglarnas dag i dag. Det behövs att vi någon gång tänker på dem. Förutom på julnatten så gör de inget större väsen av sig även om de är så viktiga för oss – Guds sändebud.

Guds änglar är Hans sändebud av eld och vind och ande, en himmelsk här av liv och ljus som glimmar genom natten. Vi känner dem som bönesvar. Det är Guds änglars dag i dag med eldsken över landet.

Och står Du för rättfärdighet, mot övervåld och lögner, var viss att med Dig är långt fler än de som Dig förföljer. Då strider Du för änglars sak. Det är Guds änglars dag i dag. Det brinner ljus i mörkret.

Du möttes på Din olycksled av ej förstådda hinder, och när Du trodde Du gått fel Du kanske letts av himlen, Guds änglar visste vägen klart. Det är Guds änglars dag i dag, och de för inte vilse.

En mörkrets stund, en ångestnatt, då manar Dig Ditt inre: ˮStå upp och gå dit Gud befallt.ˮ En glimt av ljus, en stillhet. En ängel det är från Guds stad. Det är Guds änglars dag i dag. Vårt hjärta har en himmel.

Är sången svag, tycks bönen stum, och glesnar Guds församling – hör templet är av änglar fullt som lovar Gud trefaldig. Så sjung med dem till Guds behag. Det är Guds änglars dag i dag. Guds lov ske nu och alltid.

SvPs 483:-

TRETTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET: MARTIN BERGMAN

Lova Herren, min själ, hela mitt jag vill prisa Hans heliga namn! Lova Herren, min själ, minns allt det goda Han gör: han förlåter alla mina synder och botar alla mina sjukdomar, Han räddar mig från graven och kröner mig med nåd och barmhärtighet, Han fyller mitt liv med allt gott, och jag blir ung på nytt som en örn. Herren handlar rättfärdigt och ger de förtryckta deras rätt.

Ps 103:1-6

En härlig bön eller en härlig sång, om man känner för att sjunga. Avsedd för en person eller för flera tillsammans. Tillsammans uttrycker en viktig tanke i kristen tro. Vi är en gemenskap, en familj. Och gemenskapen är så grundläggande att vår gemenskap går tillbaka till vem Gud är.

En av de trosbekännelser som kallas allmänkyrkliga är den athanasianska som bland annat säger ˮMen detta är den allmänneliga kristna tron, att vi dyrka en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom.ˮ Obegripligt, ja, visst – en och tre, tre och en – hur kan vi förstå detta? Men vi behöver inte förstå, vi behöver bara bekänna, lita på att kyrka och bibel har fattat det rätt, och, kanske, så småningom, ana och förstå det obegripliga lite bättre genom teologi och bön. Tre och ändå en enhet.

Guds gemenskap med sig själv, ja, de tre personernas ömsesidiga kärlek till varandra, men också i förlängningen till oss, är något som gudsfolket och kyrkan fått ta över.

Redan Mose tyckte att det var för tufft att leda folket: ˮEnsam orkar jag inte med detta folk, det är en för tung börda för mig.ˮ (4 Mos 11:14) Och Herren sade åt Mose att utse 70 att hjälpa honom: ˮMose gick ut och talade om för folket vad Herren hade sagt. Han samlade sjuttio av folkets äldste och lät dem ställa sig kring tältet. Då steg Herren ner i molnet och talade till honom. Han tog av anden som vilade över Mose och gav åt de sjuttio äldste. När anden kom över dem greps de av profetisk hänryckning, för första och enda gången.ˮ (4 Mos 11:24-25)

Många följde Jesus, men Jesus utsåg tolv till att vara särskilt nära Honom och till att efter Hans himmelsfärd leda kyrkan. Efter Judas avfall var de elva. Så framställdes bland de samlade lärjungarna i Jerusalem mellan himmelsfärdsdag och pingst två förslag och genom lotten utsåg Gud Mattias så att de åter var tolv. Från kulten i gamla testamentet har kyrkan ärvt tanken att Gud genom lotten kan fatta beslut och kyrkan har därför också dragit slutsatsen att slumpen inte existerar. På den punkten är dock inte alla eniga.

Efter det har fler apostlar inte utsetts även om nog nästan alla håller med Paulus om att han särskilt kallades till apostel av Kristus på vägen till Damaskus.

De var tolv, apostlarna, men så småningom dog de alla, nästan alla som martyrer, och vi leds nu av dess efterföljare, biskoparna. Visst har vi en tradition där oftast biskopen är stiftets biskop, en biskop per stift, även om i större stift stiftsbiskopen kan ha en eller flera biskopar som hjälper sig som det nu är i Uppsala, men biskoparna hör ändå ihop och traditionen är mycket gammal att biskopar ska vigas av flera biskopar. Även den som ofta står ensam är del av ett kollektiv.

Men att stå ensam hör också hit, inte bara för biskopar. I Bibeln är, föga förvånande, ʼensamʼ inte ett ord kopplat till särskilt positiva känslor, men på sätt och vis hör ensamheten hit både positiv och negativ.

Dock, det mesta av det negativa med ensamheten bar Jesus Kristus. Citerande psalm 22 ropade Jesus strax innan sin död på korset: ˮMin Gud, min Gud varför har Du övergivit mig?ˮ (Ps 22:2) Han talade som ofta med sin Fader, men Han talade också för oss. Även psalm 22 som berättar om flera händelser från Jesu lidande uttrycker så småningom hoppet och glädjen, det Jesus vunnit genom sin ensamma seger: ˮDå skall jag sjunga Ditt lov för mina bröder, i tempelskaran skall jag prisa Dig. Ni som fruktar Herren, prisa Honom, ära Honom, Jakobs ätt, bäva för Honom, Israels ätt! Ty Han föraktade inte den svage och vände inte ryggen åt hans nöd, Han dolde inte sitt ansikte utan hörde hans rop om hjälp. Du är källan till min lovsång i den stora tempelskaran. Inför dem som fruktar Herren får jag frambära de offer jag lovat. De betryckta får äta och bli mätta, de som sökt sig till Herren får prisa Honom. – Må ni alltid vara fyllda av livsmod. Hela jorden skall minnas vad som skett och vända om till Herren, alla folk och stammar skall tillbe inför Honom. Ty kungamakten är Herrens, Han härskar över folken.ˮ (Ps 22:23-29)

Jesus bad med sången, Han orkade knappast sjunga, men Hans seger uttryckt i sångens ord öppnar befrielsen för oss. ˮMen det var våra sjukdomar Han bar, våra plågor Han led, när vi trodde att Han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, Han tuktades för att vi skulle helas, Hans sår gav oss bot.ˮ (Jes 53:4-5) Också ensamheten och övergivenheten bar Han, för att befria oss från allt.

I den bit av en psalm vi började med lyfter David fram den glädje vi kan finna i Gud och Hans verk. I resten av psalmen betonar David Guds nåd och omtanke som med versen: ˮBarmhärtig och nådig är Herren, sen till vrede och rik på kärlek.ˮ (Ps 103:8)

Man kan tänka att David försöker övertyga både sig själv och oss. Om man tänker på Guds egenskaper såsom allsmäktig och evig, så är vi så, så, så små, liksom en enstaka bakterie inför en människa. Så kan vi tänka, men sedan kan vi tänka på Jesus, Sonen, den andre personen i gudomen och vad Han gjort för oss alla utan att vi förtjänat det: ˮGud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.ˮ (Rm 5:8)

På den grunden och på den grund Paulus beskriver något senare i Romarbrevet byggs allt i våra liv: ˮVet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med Honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med Honom genom att uppstå som Han.ˮ (Rm 6:3-5)

Dopet är grundläggande i våra kristenliv i vilket vi lever i Kristus. Den dag vi döps tänds ett nytt liv i oss och även om vi upplever allt hemskt som drabbar oss och andra och vår egen oförmåga att undvika att synda finns i det livet kallelsen och orsaken till glädjen. Från fängelset, undrande om han snart ska dödas, skriver Paulus: ˮGläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.ˮ (Fil 4:4)

Ja, visst kan vi var och en vara glada i Herren, tänkande på Hans nåd även när vi gråter. Inte är det fel att vara ledsen, att ropa ut förtvivlan, men mitt i det finns ändå hoppet, att hålla fast vid och leva i till det en gång förverkligas. Och David diktar om glädjen nu i livet i hoppet i texten vi började med.

Han börjar med förlåtelsen. Förlåtelsen är central i kristen tro. Jesus Kristus offrade sig för att försona våra synder. Och förlåtelsen distribueras genom hela kyrkans historia och i hela kristenlivet, tydligast i avlösningen. Dopet är också i detta grunden. Vi är döpta till och iklädda Kristi rättfärdighet. Så när Han, vår Domare, tittar på oss så ser Han sin Egen rättfärdighet och intet finns att döma oss skyldiga för.

Dock, lever vi i vårt kristenliv, lever vi med Kristus? Vill vi? Detta är ingen examensfråga, inget där vi behöver visa upp gärningar eller så, utan det handlar om vår bekännelse, vill vi höra Honom till och bekänna Honom? Bekännelsen är något vi som döpta vanligen växer in i och kämpar med dess innehåll hur den än uttrycks, ofta tillsammans i gudstjänsten. Det är här och nu sällan något uppseendeväckande men bekännandet av kristen tro har ibland varit livsfarlig och lett till martyrskap. Kyrkans hållning har här varit tydlig. Det är fel att förneka Herren. Det är också fel att genom sin bekännelse försöka provocera fram sitt martyrskap.

Davids sång övergår sedan till att räkna upp fler aspekter på Guds verk och gåvor. Det handlar både om Guds verk här och än mer om hur det fullbordas i himlen. Under sker här. Obegripliga räddningar och botanden. Människor visar plötsligt oförklarlig godhet mot andra. Gud verkar här.

Dock, en dag ska Jesus Kristus, Faderns Son och Marias son, komma åter på skyarna omgiven av en oräknelig skara änglar. Han kommer för att ställa allt som blivit fel och skadat till rätta. Det är stunden då alla sjukdomar botas. Det är stunden då kristenlivet, givet i dopet, blir vårt enda liv.

Och livet i himlen blir fullkomligt. Bibeln innehåller flera bilder som talar om himlen. Vi hör om gator av guld, den stora himlakören eller festmåltiden med den godaste maten. Vi vet inte hur det blir. Vi vet bara att orden fantastiskt och underbart inte räcker till. Paulus berättar att han ˮblev uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala.ˮ (2 Kor 12:4) I 1:a Korintierbrevet skriver han ganska mycket om uppståndelsen och himlen:  ˮSå är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft.ˮ (1Kor 15:42-43) ˮVad jag nu säger er är ett mysterium: vi skall inte alla dö, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty den kommer att ljuda, och då uppstår de döda i oförgänglig gestalt, och vi förvandlas. Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet.ˮ (1 Kor 15:51-53)

Var och en kallas vi dit, var och leds vi dit till en tillvaro tillsammans med varandra och med Herren, och nog får vi tillsammans också ägna oss åt en oöverträffad skönsång.

Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarnas pilgrimsgång. Genom de fagra riken på jorden gå vi till paradis med sång.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.

Änglar den sjöngo först för markens herdar. Skönt från själ till själ det ljöd: Människa, gläd Dig, Frälsarn är kommen, frid över jorden Herren bjöd.

SvPs 297:-

ELFTE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET: ANITA RUDVALL

Den här söndagen är den elfte söndagen efter Trefaldighet och då är rubriken för texterna Tro och liv.

Vad tror ni, är tro någonting som man ägnar sig åt i kyrkan enbart och livet det är det som är alla andra dagar när det inte är gudstjänster.

Men tro och liv hör faktiskt ihop, det är inte två vitt skilda saker utan det går hand i hand.

Men det är inte alltid så enkelt att få ihop våra liv, det vet vi nog alla för ibland springer vi runt som skrämda kaniner för att försöka hinna med allting. Hur ska vi kunna leva som vi lär?

Jag erkänner verkligen att när jag är ledig en söndag så är det inte säkert att jag går i kyrkan även om jag skulle vilja, just för att jag faktiskt inte orkar.

Men Gud ser ju faktiskt det som finns inne i oss, det som ingen annan ser och kanske inte ens vi själva. Han ser viljan till att göra bra saker även om det blir lite fel ibland.

Om man ska lära sig någonting då får det ju inte bara bli så att man läser om detta i en bok, vi behöver öva också.

Tänk er att ni ska börja odla potatis, då finns det säkert hur många böcker som helst om detta. Men mest tror jag att man lär sig om man ser hur någon annan gör och helt enkelt prövar själv.

Hur ska jag gräva, gödsla, kupa och skörda.

Så tror jag att det är med vår kristna tro också. Det får inte bara bli en lära eller ett teoretiskt resonemang, då är det inte till någon större nytta, bara om man vill ha bra betyg förstås. Det är när tro omsätts i praktik som den verkligen blir till liv.

Det här låter ju alldeles vansinnigt enkelt, men tyvärr finns det många fallgropar på vägen.

Ibland kanske Guds och Jesu bud som helt ouppnåeliga.

Det dubbla kärleksbudet att vi ska älska Gud över allting och vår nästa så som oss själva kanske leder till att vi helt bränner ut oss i vår strävan. Och till slut ger upp.

Det är också lätt att hamna i fällan att Guds och Jesu ord gäller ju bara i kyrkan och i kontakten med andra kristna människor. Vi håller skenet uppe och låtsas inte om våra fel och brister. Men Jesus menar att det är viktigare att vara ödmjuk än att passa in i mönstret.

Man kan också gå i den fällan att man förbjuder än det ena och än det andra, så att den så kallade syndkatalogen blir  ofantligt stor. Vi förbjuder sånt som Jesus själv aldrig har förbjudit och livet får allt mindre glädjeämnen och blir allt fattigare.

Kristen tro handlar inte om att göra allt vad Gud vill utan att göra något. Jag vet inte om ni har blivit så mycket klokare på detta, men vad jag vill säga är att

  1. Det är bättre att göra något lite än att inte göra något alls. Vi behöver inte utföra mirakler själva. Men hjälps vi åt att göra lite var så blir det faktiskt ett stordåd tillsammans.
  2. I bibelversen som jag läste innan står det att jag ska älska vår nästa som oss själva. Då får vi inte glömma bort oss själva.

Ni vet att när man reser med ett flygplan och flygvärdinnorna har säkerhetsinformation. Säker de att man ska sätta på sig själv syrgasmasken innan man hjälper någon annan. Och det är det som jag tror att Gud menar med detta.

Ingenting är för litet för att göra. Vi kan alltid ångra oss om vi sagt nej precis som vingårdsmannens som först sa nej men sedan gick ut och jobbade.

TIONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET: MARTIN BERGMAN

Jesus sade: ˮSannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger Jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av Min himmelske Fader. Ty där två eller tre är samlade i Mitt namn är Jag mitt ibland dem.ˮ Då kom Petrus fram till Honom och sade: ˮHerre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?ˮ Jesus svarade: ˮJag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.ˮ

Mt 18:18-22

Dopet är grunden, oavsett hur lite vi kommer ihåg det, men hur fortsätter våra kristenliv? I denna text talar Jesus om bön och förlåtelse, två väsentliga gåvor och bitar i våra liv i den nya verklighet som det nya livet som ges i dopet är.

Bön är en viktig del av kristenlivet och Jesus lär oss att be. Bönen har många sidor, man kan säga att den uttrycker hela vidden av vårt känsloliv, från förtvivlan till glädje. Förutom att Jesus lärt oss att be är vår viktigaste lärobok Psaltaren och där finns så mycket. Å ena sidan hör vi ˮOch vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ʼEloi, Eloi, lema sabachtani?ʼ (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?).ˮ (Mk 15:34) Här citerar Jesus den 22:a psalmen. Å andra sidan sjunger vi med nästan samma ord när mässan firas som de brukade som var med när Jesus kom till Jerusalem: ˮOch folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ʼHosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!ʼˮ (Mt 21:9) Och här citeras den 118:e psalmen.

Bön är förvisso att vi ber Gud om det ena eller andra, vare sig det har formen av nödrop, småprat eller mer formell förbön, men den är också så mycket annat, den fylls av hela livet, både vårt och hela världens. Men hur ska vi se på detta med bönhörelsen som Jesus lovar? Det blir ju inte alltid som vi ber, även om vi ibland behöver säga: ˮHoppsan, det där var mitt bönesvar!ˮ Det bästa svaret på den frågan är att våra böner är infogade i den bön Jesus lärt oss där vi ber: ˮLåt din vilja ske, på jorden så som i himlen.ˮ (Mt 6:10) På samma sätt sade Jesus i Getsemane till Fadern. Guds vilja är ett återkommande begrepp i Bibeln, exempelvis skriver Paulus i fem brev att det är genom Guds vilja han är apostel. Som kristna får vi låta Guds vilja bestämma även när det bara ser förfärligt ut. Det finns ändå ett hopp och en Frälsare.

När vi ber finns också förlåtelsen där i dubbel skepnad: ˮOch förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.ˮ (Mt 6:12) Också detta kan vara svårt att förstå – är förlåtelsen som vi ger ett villkor för att få Guds förlåtelse? Nej, men de hör ihop. Förlåtelse är på många sätt en befrielse. Absolut viktigaste är att vi blir av med skulden som står mellan oss och Gud. Men förlåtelse kan också vara en sinnets befrielse så att vi lättare ser andras behov av förlåtelse och förlåter dem som brutit mot oss. Förlåtelse är så att få och att ge.

Petrus undrade hur mycket han ska behöva förlåta och redan med siffran sju tog Petrus i från fotknölarna. Ett rejält svek, ett påhopp, något ondskefullt – redan med ett par gånger skulle nog åtskilliga tycka att man vore generös, de klassiska rabbinerna sade för sin del tre eller fyra, men sju?

Här finns ett matematiskt kuriosa – vad sade Jesus egentligen? Bibel 2000 säger ˮsjuttiosju gångerˮ och 1917 års översättning skrev ˮsjuttio gånger sju gångerˮ. Men egentligen är det en fråga bara av kulturhistorisk betydelse då meningen är att förmedla en enorm, obegränsad siffra.

Kulturhistorisk betydelse? 1962 kom Lars Görlings roman 491, vars titel (7x70+1) syftade på Jesu ord och ställde frågan vad som händer utanför förlåtelsen. Romanen kom att filmatiseras 1964 och filmen totalförbjöds först och blev sedan godkänd efter klipp. Romanen och filmen handlade om en grupp brottsliga ungdomar som i centrala Stockholm släpptes mer eller mindre lösa som ett socialt experiment och som fortsatte med brott och att ställa till elände. Det sågs som en samhällskritisk film, men åtminstone en filmrecensent menade att kritiken egentligen var riktad mot Jesu förlåtelsetanke, alltså mot Gud.

Är vi då Guds sociala experiment? Nej, vi är Guds älskade och bortsprungna barn. Tänk på liknelsen om den förlorade sonen: ˮRedan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom.ˮ (Lk 15:20) Den uttänkta syndabekännelsen fick komma senare, förlåtelsen var redan given. Visst bekänner vi våra synder. Visst delas förlåtelsen ut av kyrkan på Jesu uppdrag. Visst är förlåtelsen helt gränslös. Allt är försonat. Vi är älskade.

En syndig man låg sänkt i syndens dvala, då hörde han Guds röst i själen tala, ja Guds ord kom: ˮNu är det tid att vakna.ˮ Och redan brann på bergens tinnar dagen.ˮ

Den sjöng Guds lov i bäckarna och träden, men ingen sång blev hörd i mänskohjärtat, där var det natt, dess värld var skuld och ängslan. Då kom Guds ord och sade: ˮBed till Herren.ˮ

Det finns en natt i själva morgonljuset. O mänskonatt, som ropar ut ur djupen om nåd för den som all Guds nåd förbrutit, om läkedom för den till döden sjuke.

Då lyser fram, i själen som i ordet. En strimma ljus, en blidhet över jorden. Så föregår en morgonstjärna solen, den stjärnan är Maria, Herrens moder.

Hör himlens röst om glädje för allt folket! Att Krist är född är sant på nytt var morgon. Hur segerrik är inte soluppgången, ty allt blir nytt. Det gamla är förgånget.

Och han som stum mött dagens födslotimma brast ut i sång, han kunde inte tiga, ty dagens sol var syndares Messias. Stå upp var ljus! Du är av nåd befriad.

SvPs 533:-

ÅTTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET: ANITA RUDVALL

För några år sedan, jag vet inte om det fortfarande går på tv, fanns det ett program som hette Fuskbyggarna.

Det var ett s k granskande samhällsprogram där någon hjälper människor som blivit lurade av dessa fuskbyggare. Dessa byggare lever på att lura andra genom att bygga så billigt som möjligt  och struntar i hur det blir, för det syns ju ändå inte. Men så kommer det fram när det börjar bli klart och blir en katastrof för dem som anlitat dessa.

I den här dagens evangelium handlar det också om fuskbygge men det var betydligt längre sedan, Grunden är det viktigaste i hela bygget. Slarvar man med den spelar det ingen roll hur bra allt annat är. Grunden eller själva platsen som vi bygger på. Jesus talade om två byggherrar, en som byggde på lös sand, ett andligt fuskbygge  och han som gjorde på rätt sätt. Han byggde på klippan eller berggrunden. Och den är ju Jesus Kristus själv.

Men vi då? Hur bygger vi? Gud har ju gett oss grunden som vi har att bygga på. Han gav oss Kristus, sin egen son. Genom livet får vi ju bygga våra egna liv både det som vi har här och nu och det som ska komma efter detta liv. Och det går bara att göra på den grund som Gud har gett oss.

Det går kanske att lura andra människor, men det går inte att lura Gud. En annan grund hur fin fasaden än kan se ut rämnar när det blåser upp till storm.

 

Att ha Gud som grund innebär inte att vi slipper stormar och andra oväder i våra liv. Det är absolut ingen garanti för att slippa olyckor eller drabbas av motgångar. När jag sitter i telefonjouren på nätterna ringer det ofta människor som undrar varför just det som drabbat dem har gjort det. Vad de har gjort för att få detta.  Men det är ju så att vi slipper inte bekymmer men våra liv behöver inte helt rasa samman, vi har något som är stabilt, vi har vår tro.

Ibland rasar allt ändå samman som ett korthus och det är kanske då det uppdagas för oss att vi faktiskt byggt på fel grund och kan börja om på en bättre grund. Det kan vara både svårt och mycket smärtsamt men kanske nödvändigt. För så länge allt flyter på och går bra har jag ofta ingen anledning att fundera djupare över mitt liv, utan det kanske jag gör först när motgångarna kommer.

Skillnaden mellan den kloke byggmästaren och den mindre kloke handlar inte så mycket om kunskap, båda hade hört Jesu ord. Men för den ene stannade det vid det, han gjorde inget för att förverkliga det.

Vi ska lyssna till Jesu ord och lära oss att värdera och prioritera i livet.  Vi får liksom ritningen och sen får vi bygga själva.

Fuskbyggarna i TV och de andliga fuskbyggarna är ganska lika. Det ska gå så snabbt och billigt som möjligt. Livet med Jesus får inte innebära några uppoffringar. Huvudsaken är att allt ser bra ut på ytan, hur grunden ser ut ser ju ändå ingen, eller?

 

Förr eller senare ramlar alla mänskliga byggen samman. Men den som grundat sitt liv på Kristus kommer att vara bevarad. Då får vi ett bygge som håller hela livet och in i evigheten, oavsett vilka oväder som vi drabbas av.

KRISTI FÖRKLARINGS DAG: MARTIN BERGMAN

Och Han sade: ˮSannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt.ˮ

Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades Han inför dem: Hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Och de såg både Mose och Elia som stod och talade med Jesus. Då sade Petrus till Jesus: ˮRabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för Dig, en för Mose och en för Elia.ˮ Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna. Då kom ett moln och sänkte sig över dem, och en röst hördes ur molnet: ˮDetta är min älskade Son. Lyssna till Honom.ˮ Och plötsligt, när de såg sig om, kunde de inte se någon annan där än Jesus.

När de gick ner från berget förbjöd Han dem att berätta för någon vad de hade sett, innan Människosonen hade uppstått från de döda. De fäste sig vid orden och undrade sinsemellan vad som menades med att uppstå från de döda. Och de frågade Honom: ˮVarför säger de skriftlärda att Elia först måste komma?ˮ Han svarade: ˮVisst kommer Elia först och återställer allt. Men varför står det då skrivet att Människosonen skall lida mycket och bli föraktad? Jag säger er: Elia har redan kommit, men med honom gjorde de som de ville, som det står skrivet om honom.ˮ

Mk 9:1-11

Kristi förklaringsdag – förklaring är ett ord som haft fler betydelser än de i dag vanliga. Visst gavs de tre lärjungarna en bit av en förklaring av vem Jesus är, men det var också en stund av ljus och ljus eller glans vilket också förklaring kan betyda liksom också den härlighet, den förändring som hör uppståndelsen och himmelen till. Men den härligheten är Jesu naturliga som Gud. Lärjungarna hade dock bara sett Honom som förnedrad. Inte så att mänsklighet i sig är förnedrad, men Han dolde eller avstod från sin gudomliga härlighet och tog på sig våra synder och led straffet för dem. Men på förklaringsdagen syntes Jesus i all sin härlighet och ändå lika mänsklig som alltid.

Som så mycket i nya testamentet handlar detta om vem Jesus är. Hans lärjungar fick mödosamt lära sig det och av dem får vi upptäcka vem vår Frälsare är och den här lektionen handlar i mycket om Hans gudom och härlighet, Han som är Gud och människa.

Fadern visar på sin Son och där står Mose och Elia. De visar på att det gamla testamentet, både lagen och profeterna pekar framåt mot Jesus. Men varför talade skriftlärda om att Elia måste komma först? De hade läst sin Malaki vars bok slutar: ˮSe, Jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna, så att Jag inte viger landet åt förintelse då Jag kommer.ˮ (Mal 4:5-6) Och Jesus sade när Han talade om Johannes döparen: ˮNi må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma.ˮ (Mt 11:14). Jesu ord ˮmed honom gjorde de som de villeˮ syftar på att Johannes först fängslades och sedan dödades.

Kristi förklaringsdag handlar förvisso om Kristus, men lite grann handlar det också om oss. Det berättas om Mose: ˮNär Mose gick ner från Sinaiberget och hade med sig förbundstecknet, de två tavlorna, utgick det en strålglans från hans ansikte, därför att han hade talat med Gud, men han märkte det inte.ˮ (2 Mos 34:29) Det berättas om Serafim av Sarov, rysk munk, själavårdare och helgon (1754-1833) att hans ansikte kunde liksom lysa, ibland som solen. Sällsynta händelser förvisso, ändock händer det, men inte så ofta och så vitt jag vet bara i den ortodoxa kyrkan, inte i väst. Serafim säger också själv att om man inte har den helige Ande kan man inte se hur hans ansikte lyser.

Man kan undra varför den helige Ande gör sådana tecken och svaren är säkert fler än vi vet, men några möjligheter är att Han vill visa hur nära Gud någon är, att Han ger det till uppbyggelse för kyrkan, och att Han vill antyda målet, vart vi som kristna är på väg.

Vi talar om helgelse. I öst talar man ibland om gudomliggörande. Det betyder inte att vi ska bli gudar även om man kan tro det av vad Jesus, antagligen skämtsamt, sade vid en konfrontation: ˮStår det inte i er lag: Jag har sagt att ni är gudar?ˮ Lagen kallar alltså dem som fick Guds ord för gudar, och skriften kan inte upphävas. Hur kan ni då säga till Mig, som Fadern har helgat och sänt till världen, att Jag hädar när Jag säger: Jag är Guds son.ˮ (Jh 10:34-36) Nej, inte är vi gudar och inte ska vi bli det, men till det himmelska hoppet hör ett förhärligande. Paulus skriver: ˮDet som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft.ˮ (1 Kor 15:42-43)

Jesus visar oss vem Han är, ,men Han ger oss också lite kunskap om vad det innebar att vara skapad till Guds avbild och ständigt vara nära Gud innan avbilden fördärvades. Men till en liknande tillvaro, nyskapad och fantastisk på alla sätt går vägen vi följer, Jesus Kristus.

 

Sorlet har dött från väg och dammigt vimmel. Ovanför oron och närmare Din himmel, i rymder klara, är oss gott att vara med Dig allena.

Du som Dig dolde, klädd i stoft och pina, se, såsom ljuset Dina kläder skina. Omkring Din panna solens eldar stanna såsom en krona.

O att en gång få skåda det vi trodde, glans som i stoft och ringhet bland oss bodde, makt över vågor, altaret i lågor, himmelen öppen.

Hyddor vi ville här åt himlen bygga, fasthålla synen, ägande och trygga. Ett är nödvändigt nu och för beständigt Jesus allena.

Ära ske Fadern som ser i djupet neder, Sonen som med oss i tåredalen beder, Anden som bådar dag då ögat skådar himlen för evigt.

SvPs 166:-

FJÄRDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET: MARTIN BERGMAN

Jesus gick till Olivberget. Tidigt på morgonen var Han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring Honom, och Han satte sig ner och undervisade. De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför Honom och sade: ˮMästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger Du?ˮ Detta sade de för att sätta Honom på prov och få något att anklaga Honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg Han upp och sade: ˮDen av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.ˮ Och Han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde Hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och Han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: ˮKvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?ˮ Hon svarade: ˮNej, Herre.ˮ Jesus sade: ˮInte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.ˮ

Jh 8:1-11

 

Det är så lätt att tro att Gud är sådan som vi är. Att missförstå Gud och när vi hör om buden leta fram allt det mörka ur vårt förråd för att straffa de vi menar bryter de regler som vi tycker om. Vi kan, i alla fall i våra sämre stunder, vara bra på att hålla fast vid oförrätter, tycka hämnd inte låter så dumt, plåga andra och allmänt vara förfärliga. Men Gud är Gud, både mer fruktansvärd än vad vi kan ana och mer kärleksrik och underbar än vad vi ens i vår allra vildaste fantasi kan föreställa oss. Det är så lätt att missförstå Gud och en del av orsaken till det ligger i tanken enbart på någon obegriplig bakom beteckningen Gud, någon man kan förstå precis som man själv för stunden vill, men Gud har presenterat sig.

Gud är annorlunda, men ändå sådan som vi, men så mycket mer. ˮIngen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, Han har förklarat Honom för oss.ˮ (Jh 1:18) Johannes beskriver hur vi inte behöver fundera så mycket om hurudan Gud är. Sonen, Marias Son och Faderns Son, uppenbarar Fadern, uppenbarar den Treenige, uppenbarar gudomen själv.

Något Han uppenbarar är kärleken och det är svårt att beskriva den tydligare än Paulus gör: ˮGud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.ˮ (Rm 5:8) och ˮOch ni, som var döda genom era överträdelser och ert oomskurna tillstånd, er har Gud gjort levande tillsammans med Kristus, i och med att Han förlät oss alla våra överträdelser och drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav. Han har utplånat det genom att spika det på korset.ˮ (Kol 2:13-14)

Jesus Kristus uppenbarar vem Gud är och det gör Han också i sitt lidande och sin död och uppståndelse. Jesus, människa och Gud, bär mänsklighetens börda och lämnar den på korset. Allt är försonat! Och i försoningen finns förlåtelsen.

Men hur kunde Jesus förlåta innan Han försonat oss? Och Guds förlåtelse fanns ju även i gamla testamentet? Vi kan tänka så att Gud har all makt och kan förlåta, men eftersom Kristi väg av lidanden var nödvändig får vi se det Han vinner där som en evig gåva – förlåtelse för alltid och för allt.

Uppdraget att sprida förlåtelsen och att konkret förlåta gavs till apostlarna och har sedan burits vidare av kyrkan. I skilda tider och skilda platser har den betonats olika mycket, men förlåtelsen är viktig – väldig viktig!

Vi är inte Gud, vi ska inte döma. Men Jesus dömer. Domen är Hans och inte Faderns eller Andens, och vi ser hur Han dömer. Han, den syndfrie, kunde ha kastat första stenen, men Han dömde inte. Så vill Han göra med alla, men vill vi? Får Han ta sin plats i våra liv eller föredrar vi att synden ockuperar oss?

Mötet med Jesus och tillvaron med Honom kallas vi till. Kvinnan gick vidare i livet. Det ska vi också, men låt vandra med Jesus och lämna våra fall och brister till Honom. Låt oss bäras av Hans förlåtelse och inte föreställa oss vara Gud och döma. Han som kan döma är också Han som förlåter. Ta åter och åter emot Hans förlåtelse och gå i frihet.

I tro under himmelens skyar har fäderna skördat och sått, och än genom städer och byar går väckelseropet de fått. Se tiden är fullbordad, för Herren Krist giv rum, gör bättring ifrån synden, tro evangelium. Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror.

Gud mötte med nåden oss alla i dopets välsignande stund, med ordet Han än vill oss kalla och tukta och trösta i grund. Kring helga nattvardsbordet Han samlar än sitt folk, där möter Han de sina, en evig kärleks tolk. Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror.

Den eld som vår Frälsare tände skall föras från vän och till vän, till alla Han budskapet sände som själv Han ju bjuder oss än: Gå ut i hela världen, förkunnande Mitt ord för allt som Fadern skapat, för folken på vår jord. Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror.

I tro under himmelens skyar vi vandrar fädernas spår, vi bida i städer och byar en Andens och Gudsrikets vår. Vår saliga förvissning, vårt fäste och vårt mod är syndernas förlåtelse i Kristi namn och blod. Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror.

I tro under himmelens skyar vi nalkas den skimrande strand, i hoppet, som städse förnyar vår lovsång i jordlivets land, kring Lammets tron vi sjunger en gång i Faderns hus den sällsamt nya sången, lik stora vattens brus: Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror.

SvPs 228:-

JOHANNES DÖPARENS DAG: ANITA RUDVALL

Det är åter igen en kvinna som lyfts fram och som har en framstående och viktig uppgift.

Elisabeth, Johannes mamma.

Det är hon som talar om att barnet ska heta Johannes när alla vänder sig till Sakarias.

Det naturliga hade ju varit om pojken skulle döpas efter sin far, men så blev det inte.

Och Johannes kunde efter månader av tystnad tala igen och det gjorde han och lovprisade Gud.

Människorna blev förundrade och undrade naturligtvis vad det skulle bli av det här barnet som hade Guds hand omkring sig.

 

Sakarias menade att sonen inte skulle ha något släktnamn eftersom fädernas tid var över. Det här nya som håller på att hända ska inte längre begränsas till Israels folk.

Nu är inte ursprunget och kopplingen tillförfäderna den viktigaste kriteriet för samhörighet. Det viktigaste är att man vågar tro på det Gud nu håller på att göra och att ställa sig själv till Guds förfogande.

Sakarias han har fått nio månaders tystnad på sig för att komma till den här insikten.

Och nu när han till slut kan tala blir han likt Maria fylld av helig Ande och profeterar.

Han tackar för att Gud besöker sitt folk och ger dem frihet, han tackar för Guds plan att det ska komma någon ur Davids släkt och befria Israels folk från deras fiender. Han tackar för sonen som ska bli en stor profet som ska bana vägen för Herren. Han tackar Gud för att frälsningen är här.

Han tackar för att det finns förlåtelse eftersom Gud är barmhärtig och mild. Att solen kommer att gå upp över dem som vandrar i mörkret och att Gud ska styra in folket på fredens väg. Sakarias är beredd att tro det nu.

 

Man kan ju tycka att ängeln kom för sent till Sakarias och Elisabeth, hon var egentligen för gammal för att få barn.

Till Maria kan ju tyckas att ängeln kom för tidigt. Men ingenting är omöjligt för Gud. När som helst kan Gud dra in oss i sina planer. Man kan väl helt enkelt säga att Ingen går säker för Gud. Det spelar ingen roll om vi är gamla eller unga, män eller kvinnor. Frågan är bara om vi är beredda att ställa våra liv till Guds förfogande.

 

Johannes Döparen blev den som döpte med vatten, han döpte till och med Jesus när den dagen kom. Detta trots att han inte tyckte att han var värdig detta.

Och med Jesus och hans död och uppståndelse får vi döpa i vatten men också i Faderns och Sonens och den helige Andens namn. Tänk om människorna hade vetat detta den där dagen.

I eftermiddag ska jag döpa en liten Ville och han blir döpt

 

Johannes växte upp och blev en man som var oerhört älskad av människor. Detta trots att ofta sa obekväma sanningar Älskad av folket men fruktad av politiska och religiösa ledare.

Det var hans kallelse, det som han föddes och var kallad till att göra

Vi får fundera på vad som är vår egentliga kallelse? Vad behöver människor som möter just mig?

Johannes kom för att vittna om ljuset så att alla genom honom skulle komma till tro. Hans uppgift var att vara en klar vägvisare för Kristus. Det visar hur viktigt det är att vara trogen sin egen unika kallelse. Gud har skapat oss till de vi är, att våga stå för det vi tror på, att vara våra egna original och inte göra oss till kopior av någon annan.

MIDSOMMARDAGEN: ANITA RUDVALL

Bekymra er inte för mat och kläder sa Jesus.

Ska vi lägga bort all vår planering och våra bekymmer för framtiden och bara ta dagen som den kommer. Inte bry oss om att planera någonting istället för att som nu kanske planera allting in i minsta detalj.

 

Jag vet någon annan som sa ungefär detsamma. Ni som har sett Lejonkungen vet vem. Hakuna Matata. Har ni hört det? Gör er inga bekymmer.

Hakuna matata är swahili och betyder ungefär "Det finns inga bekymmer".Uttrycket förekommer som titel i en sång ur disneyfilmen Lejonkungen, Hakuna matata. 

Begreppet förekommer även i den tecknade serien Bamse. De första ord som Bamses yngsta barn Brumma lärde sig var just "Hakuna matata". Endast  Skalman visste vad det betydde.

Och Skalman var en klok sköldpadda med sin mat och sovklocka. Han jäktade sig inte igenom livet och stressade inte. Och han är fortfarande singel, om någon är intresserad.

 

Jag tror inte att vi kan strunta i allting, vissa saker måste vi planera och tänka framåt för att allt ska fungera. Jag tror inte hembygdsfesten idag blir så bra om inte alla inblandade hade planerat den i förväg utan bara trott att allt skulle fixa sig idag, med fika, lotter, underhållning och allt annat.

 

Men det är just sådana där onödiga bekymmer som vi ska försöka låta bli att göra oss. Att inte bygga upp några murar i onödan, varken för oss själva eller mellan oss och andra.

Vi har så många måsten att vi lätt glömmer det som finns omkring oss.

Att se sig omkring i det vackra som Gud har skapat.

Idag när temat är skapelsen och allt verkligen är så där vackert som vi sjunger om i psalmerna.

 

Vi kan se hur väl allting fungerar och passar samman och vad som händer om det fattas något eller något inte fungerar. Kan allt detta vara en slump och är det ödet som gör att saker och ting ibland sker på sätt som vi i efterhand inte kan förstå hur allt har blivit så här bra. Eller hur allt hänger ihop och fungerar.

 

Men det är alla de här onödiga bekymren som vi ska strunta i, att inte detaljstyra livet in i det allra minsta. För det kan vi inte i alla fall. Vi har inte den insikten. Jag brukar säga: Det blir inte ofta som man har tänkt sig, men det brukar bli bra ändå.

Jag pratade med en kvinna häromdagen. Någon hade sagt till henne att när Jesus kommer tillbaka ska alla döda uppstå ur sina gravar på en sekund. Och tänkt så hemskt det blir och vilket elände det blir för alla små barn som dött utan att ha blivit döpta.

Och det här är verkligen ett bekymmer som jag tror att vi kan stoppa undan.

Ja att Jesus kommer tillbaka, det kan vi lita på, fast vi vet inte när. Men att allt ska ske på en sekund kan vi nog strunta i eftersom det är vi människor som har bestämt tideräkningen.

Och vad gäller Jesu omsorg om alla små barn tror jag också att vi tryggt kan överlåta åt honom.

 

Att planera sina liv med realistiska mått och det som vi behöver göra och att inte bry oss om det där onödiga. Det som gör att vi kanske blir utarbetade och sjuka.

Att i stället se oss omkring, nu i midsommartid på allt som växer och blommar.

Se på midsommarstången som står klädd på många ställen, också här i hembygdsparken i Karlstorp. Se på dess armar som likt korset sträcks ut mot oss och välkomnar oss.

Inte se det som någon slags hednisk symbol utan faktiskt det kors som Jesus dog på för vår skull.

 

Inte bara något man hoppar små grodorna runt utan beviset på Kristi seger över döden för vår skull.

 

FÖRSTA SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHET: MARTIN BERGMAN

När Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade Han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att Han är barmhärtig – och Han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den helige Ande. Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har Han låtit Anden strömma över oss, för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv. Det är ett ord att lita på.

 

Tit 3:4-8

 

Tänk Dig obegränsad och outblandad glädje. Tänk Dig någon, under goda förutsättningar, som fyller fem och som vet ungefär vad man kan vänta sig på sin födelsedag och väntan har varit lång. Så kommer dagen! Tårtan är så god och (ur en femårings perspektiv) så stor! Och presenterna! Allt man önskat sig och fler som man inte ens visste fanns! Vilken glädje! Vilken fest! Vilka presenter!

Men borde inte det här handla om dopet? Och dopet är faktiskt just detta – när vi döps är vår födelsedag. Ett nytt Kristusliv tänds. Ett liv inte naturligen drabbat av döden utan tillhörigt livet. Paulus beskriver hur dopet är att dö och uppstå med Jesus och drar slutsatsen ˮNär vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall leva med honom. Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö. Döden är inte längre herre över honom. När Han dog, dog Han bort från synden, en gång för alla. När Han nu lever, lever Han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.ˮ (Rm 6:8-11) Jesu seger över död, synd och djävul ges oss i dopet. Han är vår Frälsare. Visst är det en häftig present! Och ändå är detta bara början av de födelsedagspaket vi får öppna.

I dopet ger den helige Ande sig åt den döpte: ˮVet ni inte att er kropp är ett tempel för den helige Ande, som ni har inom er och som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. Gud har köpt er och priset är betalt.ˮ (1 Kor 6:19-20) Men, varför? Varför har vi den helige Ande, varför finns Gud själv så nära oss, ja, i oss?

För att vi behöver Honom. Vi behöver stödet. Vi behöver någon som ber i oss, ber för oss: ˮVi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och Han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.ˮ (Rm 8:26-27) Vi är aldrig ensamma. Vi har alltid denna goda närvaro. Besluten är våra, men när vi, som så ofta händer, efter ett dåligt beslut behöver lyftas upp finns Han där. Försoningen och frälsningen och förlåtelsen är gåvan som inte tar slut – om vi inte avvisar den.

Dopet är en början. Vi ska växa till som kristna. Dopet hör inte bara till vår historia, för många så långt tillbaka att vi inte har några minnen, det är ett nu. Dess gåvor upphör inte. Vi är rättfärdiggjorda i Jesus Kristus. Iklädda Honom, rentvättade i Hans blod och i dopets vatten är vi rättfärdiga. Men i oss själva, vår gamla människa är vi inte det. Rättfärdiga helt och fullt blir vi inte innan himlen, men den helige Ande jobbar på det. Det är det som kallas helgelse.

Dopet handlar inte bara om den enskilde döpte. Det är ett tecken på att något helt nytt för hela världen har hänt. Till skillnad från hur det varit innan dess sker något helt nytt när Jesus Kristus bebådas till Hans mor Maria, Gudaföderskan. Han är hennes Son och Faderns Son. I sig själv är Han mötet mellan Gud och människa, oupplösligt förenade i en person. Gud och människa förenas i Marie livmoder. Avståndet som funnits försvinner. Fram till dess täckelset i templet rivs sönder i Jesu dödsstund är människans officiella avstånd till Gud enormt. Gud sade till Mose: ˮMitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.ˮ (2 Mos 33:20) Men nu när Jesus är uppstånden är det inte längre fördolt vem Han är, vem Gud är. En ny verklighet har tagit sin början som Jesus talar om som världens återfödelse. Vi är föregångare. Vi är ju som Jesus säger födda av vatten och Ande.

Som döpta är vi kyrkan. Ledda av Anden är vi Kristi mystiska kropp här på jorden. Vilken gåva! Vilket ansvar. Vi får leva nära vår Frälsare som sagt att Han alltid är med oss. Vi får ledas av den helige Ande. Den kyrka som inte lyssnar har stora problem. Vi lever i kampen, liksom vi lever i lovsång. Märkligt nog hör de två ihop. Vi är som människor bra på dåliga beslut. På grund av frestelser och vårt naturliga tänkesätt efter syndafallet är detta extra tydligt när det gäller bekännelse och tro. Då kommer den helige Ande oss till hjälp. Låt oss lyssna på Honom! Och lovprisningen, när vi sjunger lovsång, hör ihop med den kamp vi står i och i Psaltaren finns flera lovsånger med krigsmotiv.

Tänk vilken underbar seger och frälsning Jesus vunnit för oss! Tänk vad underbart att den helige Ande är oss nära både i kampen och i glädjen! Tänk, hur många fler doppresenter än de som nämnts här som finns att öppna och upptäcka!

 

Jag tror på Gud som med sitt ord allt liv på jorden tänder. Jag tror på Jesus Krist, Guds Son, som död till seger vänder. Jag tror att Anden, nära mig, med kraft och råd skall lära mig att möta vad som händer.

2.Och den som döps till Kristi död med honom äger livet. Så möt mig, Fader. Låt mitt namn i livets bok bli skrivet. I Kristus allt blir skapat nytt, vår bundenhet i frihet bytt och barnaskapet givet.

 

SvPs 68:-

 

SvPs 68:-

SÖNDAGEN FÖRE PINGST: MARTIN BERGMAN

Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade Honom för att hjälpa oss alla, varför skall Han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom Honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

 

Rm 8:31-39

 

Grunden i denna text är Kristi frälsningsverk och kärlek till oss. Oss – men även om Paulus skriver om oss som kollektiv kan man ana att det också handlar om den enskilde, om var och en av oss, som när den tronande Kristus frambär sin förbön till sin Fader.

Vad ber Han om för Dig och mig? Vi vet inte. Det kan vara vad som helst, men nog ingår det viktigaste, det Han redan förberett, frälsningen. Han är trädgårdsmästaren som genom sin bön hindrar att den till synes döda plantan tas bort. Jesaja säger om Honom: ˮDet knäckta strået bryter Han inte av, den tynande lågan släcker Han inte.ˮ (Jes 42:3)

Oavsett vilka vi är så är frälsningen beredd för oss. Jesus gick den svåra vägen av förnedring, lidande och död för oss och sedan uppstod Han segrande och intog sin tron i himlen. Han har delat vår verklighet, med lidande och kamp och vi är döpta till Honom för att dela Hans verklighet. Kristi kamp och vår kamp hör ihop. Paulus skriver: ˮSå kommer var och en som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.ˮ (2 Tim 3:12) Och Jesus säger själv: ˮOm någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.ˮ (Mt 16:24-25) Vi ska kämpa kampen på Hans sida och vi skulle till och med kunna säga att vi är drabbade för Hans skull.

Usch! Nej, vad det låter hemskt! Men Paulus är trots att Han talar om detta segerviss och låter glad. Att veta att man angrips bara för att man står på Segrarens sida. Jesus är segraren över plågan i alla dess former, över allt det förfärliga Paulus räknar upp och över mycket mer, ja, över allt utom det underbara som kommer från Gud. Och vi får veta att att även i det värsta är man inte ensam och att denna gemenskap med och i Kristus håller in i evigheten, en evighet av glädje. Mitt i det svåra finns glädjen och Paulus skriver: ˮGläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.ˮ (Fil 4:4)

Paulus betygar att ingenting kan skilja oss från Kristi kärlek. Visst är frälsningsverket kärlek, men kärlek tänker vi oss nog snarare mer personligt och Paulus betonar kärleken som något som bär oss. I bibeln och särskilt i det gamla testamentet beskrivs kärleken ofta ganska konkret. Herren och folket har en kärleksrelation. Den kan gå sönder genom folkets otrohet, som avgudadyrkan. Den kan också, som i Höga Visan vara en relation av kärlek, men också längtan. De två som talar med varandra uttrycker sin längtan efter att mötas mellan kärleksförklaringarna. Kyrkan har oftast förstått han som Gud och hon som kyrkan eller den enskilde kristne, och så här kan han beskriva sin älskade: ˮVad du är skön, min älskade, vad du är skön! Dina ögon är duvor bakom din slöja. Ditt hår är som en flock getter som strömmar utför Gileads berg. Dina tänder är som en flock tackor som stiger ur badet för att klippas, alla har tvillingar, ingen är utan lamm. Som ett klarrött band är dina läppar, din mun är ljuvlig. Som ett kluvet granatäpple skimrar din tinning bakom slöjan. Som Davids torn är din hals med rader av stenar, där tusen sköldar hänger och kämparnas alla koger Dina bröst är som två hjortkalvar, som gasellens tvillingkid, betande bland liljor. Tills vinden vaknar och skuggorna flyr vill jag besöka myrraberget, välluktens kulle. Allt hos dig är skönt, min älskade, hos dig finns ingen brist.ˮ (HV 4:1-7) Vilken kärlekspoesi! Gud älskar och uttrycker sin kärlek på många sätt. Till synes mindre känslosamt, men ändå med djupt innehåll rörande relationen är dessa Jesu ord till sina lärjungar :ˮJag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min Fader.ˮ (Jh 15:15)

Kärlekens innehåll kan beskrivas på många sätt, med vårt moderna språk kan vi till exempel tala om trygghet, omsorg och förlåtelse grundad i Kristi verk. Han har gått den svåra vägen för oss, gett allt för oss, för Din skull.

 

Jesus är min vän den bäste, vilkens like ingen är. Skulle jag då som de fleste övergiva Honom här? Ingen skall mig kunna skilja ifrån den mig har så kär. Vad Han vill, det skall jag vilja, alltid här och evigt där.

Jesus led för min skull döden, ingen skall fördöma mig, och i himlen ber Han för mig, drar mig närmare till sig. Vem är då som vill anklaga den som Han förlåtit allt? Vem kan rycka Guds utvalda ut ur Jesu Kristi hand?

Därom är jag fast förvissad: kroppens eller själens nöd skall mig ej från Jesus slita, inte liv och inte död. Inga djup och inga himlar, intet okänt eller känt skall mig från Guds kärlek skilja som i Jesus Kristus är.

 

SvPs 43:-

KRISTI HIMMELFÄRDSDAG: MARTIN BERGMAN

I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då Han togs upp till himlen, sedan Han genom helig Ande hade gett sina befallningar åt dem som Han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då Han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade Han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ˮdet som ni har hört mig tala omˮ, sade Han. ˮJohannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig Ande om bara några dagar.ˮ De som hade samlats frågade Honom: ˮHerre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?ˮ Han svarade: ˮDet är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den helige Ande kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.ˮ När Han hade sagt detta såg de hur Han lyftes upp i höjden, och ett moln tog Honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ˮGalileerˮ, sade de, ˮvarför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett Honom fara upp till himlen.ˮ

 

Apg 1:1-11

 

Jesus åt med sina lärjungar och pratade med dem. Så vardagligt att goda vänner gör så, men något var lite annorlunda. En hade nyligen varit död några dagar och skulle snart resa på en färd av en alldeles speciell typ. Hur Henok reste vet vi inte, men Elia reste i en vagn av eld dragen av hästar av eld, driven av en storm. Jesu resa var betydligt lugnare. Han bara lättade från marken, for uppåt och ett moln kom så att dölja Honom. Hans återkomst blir mer spektakulär.

Kvar blev hela församlingen i Jerusalem, säkert hade många varit med och mött den uppståndne i alla fall någon gång. Paulus, som själv kom att kallas apostel genom Kristi direkta kallelse på vägen till Damaskus, skriver: ˮDärefter visade Han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälleˮ. (1 Kor 15:6) Lukas betonar dock här i Apostlagärningarnas första verser de elva apostlarna vars uppdrag var att föra vidare sina upplevelser av Jesu undervisning, under och av att Han lever.

Apostlaskapet var dock inte begränsat till de tolv. En ersättare, Mattias, för Judas Iskariot skulle snart komma att utses bland dem som följt Jesus från dopet i Jordan intill dagen för himmelsfärden. Så mycket som möjligt skulle minnas och vidarebefordras. Av apostlarnas minnen har vi fyra evangelier. Det var viktigt att spara minnena och därmed evangeliet. Forskningen antar dock att evangelierna inte skrev de allra första åren efter himmelsfärden – då fanns sådana som minns. Paulus fortsätter ju notisen om de femhundra: ˮde flesta är ännu i livet, men några har avlidit.ˮ (1 Kor 15:6)

Ja, snart kom sorgen och troligen också förvåningen. Människor, också dem i församlingen dog, både i sjukdomar och i martyriet som Stefanos och Jakob, och Jesus hade inte kommit åter. Vad stod på? Varför dröjde Han? Jesu svar på den frågan är tydlig – beslutet är Faderns och i sitt stora tal om den yttersta tiden säger Jesus till och med: ˮDagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.ˮ (Mk 13:37) Vad vi vet är både att Fadern bestämmer och att Jesus kommer snart. Uppenbarelseboken är nya testamentets sista bok och den slutar: ˮHan som vittnar om detta säger: ˮJa, jag kommer snart.ˮ Amen, kom, Herre Jesus. Nåd från herren Jesus åt alla.ˮ (Upp 22:20-21)

Jesus är upptagen till himlen och vi bekänner att Han sitter på Faderns högra sida. I apostolicum bekänner vi: ˮuppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sidaˮ och i Nicenum: ˮstigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sidaˮ. Våra gamla trosbekännelser bygger på ännu äldre dopbekännelser och i detta bygger de på Bibelns ord. I nya testamentet återkommer åtskilliga gånger variationer på orden Jesus sade till stora rådet: ˮOch översteprästen sade: ˮJag besvär dig vid den levande Gudens namn att säga oss om du är Messias, Guds son.ˮ Jesus svarade: ˮDu har själv sagt det. Men jag säger er: efter detta skall ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln.ˮ (Mt 26:63-64)

Jesus har segrat och är tydligt den som är härskaren över den värld vars befrielse Han vunnit och påbörjat. Vi väntar på Hans återkomst och till dess Han kommer kan vi till exempel öva på sånger lämpliga för den himmelska kören.

 

Halleluja! Sjung om Jesus, Han är den som spiran bär. Halleluja! Hans är makten, Hans allena segern är. Hör hur sångerna från Sion brusar som en mäktig flod. Jesus alla folk och stammar återlöste med sitt blod.

Halleluja! Ingen ensam, ingen hjälplös lämnats kvar. Halleluja! Tron sin tillflykt och sitt ljus i Jesus har. Fastän skyar Honom lyfte bort och ingen Honom ser, glömmer vi ej vad Han lovat: ˮAlltid ska jag bo hos Er.ˮ

Halleluja! Du som bjuder syndare till bords med Dig. Halleluja! Öppnad famnen är för alla och för mig. Över jordens vidd Din förbön genom dag och natt oss når. Bed för mig inför Din Fader, Du som vid Hans sida står!

Halleluja! Konungarnas konung är Du och förblir. Halleluja! Född av kvinna är Du och Du blev som vi. Stor Din härlighet i himlen, speglad över hav och jord; störst när ner bland oss Du stiger och oss mättar vid Ditt bord.

 

SvPs 15:-

BÖNEN - BÖNSÖNDAGEN: HÅKAN PERNIEL

Bönen – Bönsöndagen

 

Det var en präst som var med på ett syföreningsmöte. När han blev bjuden på kaffe så satt han länge och tittade på kaffet. Till slut sade han: ”Ja, här hjälper inte tro, här hjälper bara bönor”. 

 

Egentligen skulle vi inte behöva tala om att be. Det skulle vara naturligt för en kristen att be, att meditera. När vi hör talas om muslimer, och vad de gör i moskén, så är det att de ber med pannan mot golvet. Men de ber, det hör naturligt till en muslims tro. Och det borde det vara för oss kristna också.

 

Fast inte ens lärjungarna var säkra på hur man skulle be. När Jesus hade bett till Gud bad de honom lära dem att be. De hade sett Johannes döparen lära sina lärjungar att be så de ville att Jesus skulle göra det samma. Och han lärde dem den bön som vi ber mest av alla i kyrkan: ”Vår fader...” Vi behöver också ha någon som för oss in i ett böneliv. 

 

Vad innebär det då att be? Ja, kanske inte att vi får starkare kaffe om vi tror och ber, till det behövs det verkligen mer kaffebönor, men det finns mycket att be för.

 

En sak som händer när vi ber är egentligen att vi överlämnar oss i Guds händer och att vi öppnar oss för Gud. Men också för att det är naturligt för en människa att be. Vi går ofta och funderar och ibland tänker högt på vad som rör sig i huvudet. Och det kan vi låta bli en bön. Bönen är liksom en meditation över livet, det vardagliga livet, där vi befinner oss för det mesta, att hitta djupet i tillvaron, hitta Gud själv och att han är vår himmelske pappa som vill att hans barn ska snacka med honom, ha en relation till honom, en tillit till honom som är det innersta i tillvaron. Han vill vara en vän som vi kan dela allt med.

 

Jesus visade att Gud är med oss mitt i vardagen och det kan vara skönt att veta att vi inte är utlämnade till ett oblitt öde i världen, i vardagen. Han är verkligen med i allt. Det finns inte något som jag som människa är med om som inte berör Gud därför kan jag tala med Gud om allt som berör mig. Jesus visade också på att vi skulle be envist och påträngande. Att den som ber ska få det han vill. Fast det kan vara svårt att förstå. Vi får verkligen inte som vi vill alltid, men kanske kan vi se det som att det svar vi får inte kanske alltid ändrar på det som hänt, men att det svar vi får är ett svar som gör att framtiden föds på nytt så att vi kan gå vidare. Och då kan vi tacka för det svaret trots allt.

 

Varför ber jag då? Jo, för att bevara mitt hopp, för att få hjälp, för att tacka för att jag fått hjälp även om det inte alltid är som jag själv tänkt det. Att be är att ta sin tillflykt till Gud, att tala med honom. Ibland säger jag att när vi inte känner för att be så kan vi snacka med Gud om det. Bön är att snacka med Gud om det som berör oss mest och vad är det som berör oss mest än det som finns i vår vardag. Och det är där Gud vill vara med oss, mitt i vardagen. Om inte Gud är med oss i vardagen var är han då närvarande någonstans?! 

Bön är hjärtats samtal med Gud och i Jesus Kristus har Gud fått ett ansikte för oss och därför får vi också överlämna oss till honom på nytt och på nytt igen och ständigt komma till honom i bön. Amen!

5 SÖNDAGEN I PÅSKTIDEN: ANITA RUDVALL

Att växa i tro, hur går det till ?  Vi växer på längden och bredden, men tron är svårare.

 

Hur är det med tron? Har barnatron fått en chans att växa i takt med att vi har vuxit? Eller har tron blivit som urvuxna kläder, som finns där men som inte riktigt passar?

Ibland finns det en risk att det blir så, vi utvecklas som människor, vi växer i kunskap och erfarenhet, men tron får inte samma möjlighet att hänga med.

Hur ska då tron växa? För att förstå  det måste vi också förstå vad tro är. Tron är något som vi får. Vi får ta emot den precis som vi tar emot livet. Tron är inte något vi gör för Gud, utan något som vi låter Gud göra för oss. Att tro på Gud är början till att tro på Jesus. Med honom får tron konturer. Tron på en avlägsen Gud är ju inte alltid så konkret, det kan bli en diffus tro som inte förpliktar. Men med Jesus blir det annorlunda, med honom blir tron påtaglig, tron blir en relation.

 

Vi kan likna oss människor vid ett träd med ett osynligt rotsystem under marken. Det är vår tro. Trädet har en synlig krona där frukten får mogna, det är vår kärlek. Att växa i tro innebär att vi blir allt fastare förankrade vid Gud som ger oss näring och fäste. Vi är inte ensamma.

 

1.Gud är större än vårt hjärta och förstår allt, särskilt när vårt hjärta dömer oss.

2.Vi ska tro på hans Son Jesus Krists och hela den frälsning som han vunnit åt världen genom sin död och uppståndelse.

3.Och till sist har vi fått Anden för att vi ska veta att Gud förblir i oss och vi i Gud.

 

Vi behöver vara rotade i Kristus. Vi behöver ta del av Guds ord och ledning och vi behöver andlig näring som vi kan få i nattvarden.

 

Dagens evangelietext från Johannes är Jesu förbön för oss människor. Han ber för Guds människor. Inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina säger han.

 

Vi ber i förbön i nästan varje gudstjänst, men vi tänker kanske inte på att Jesus också bad för oss. Han ber för oss därför att vi är Guds människor.

 

Vi döps in i den kristna tron och när vi är döpta får vi just växa i tro för att sedan vid vår konfirmation bekräfta vårt dop och fortsätta att växa och utvecklas.

 

 

När det gäller växande så vet vi också att det är något som tar tid. Planterar vi ett frö idag så händer det inte så mycket den första tiden. Vi ser inte det som har börjat ske under ytan. Och när man tänker efter så är det de växter som växer långsammast som också blir djupast rotade och som står sig bäst i tider av torka. Men tron behöver näring, den behöver vårdas. Tron är inget som man kan klara av en gång för alla, det pågår hela livet. När det gäller att växa i tro så kommer vi aldrig att ha växt färdigt.

4 SÖNDAGEN I PÅSKETIDEN: MARTIN BERGMAN

Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig. Herren bygger upp Jerusalem och samlar det skingrade Israel. Han ger läkedom åt de förtvivlade, Han helar deras sår. Han bestämmer stjärnornas antal och ger dem deras namn. Vår Herre är stor, Hans kraft är väldig, Hans vishet är utan gräns. Herren stöder de svaga, de gudlösa slår Han till marken. Tacka Herren med sång, lovsjung vår Gud till lyra, Han som täcker himlen med moln, som skänker regn åt jorden och låter gräset gro på bergen, Han som ger föda åt djuren, åt korpens skrikande ungar.

Ps 147:1-9

Texten ur psalm 147 är här lite längre än i evangelieboken, men tänk vad trist om vi inte skulle få höra om de små korparna och hur Guds mål är att de inte ska vara hungriga. Ja, hos Job hör vi Herren tala om sig själv: ˮVem skaffar mat åt korpen när dess ungar ropar till Gud och skriker av hunger?ˮ (Job 39:3) Dock, hur kan vi vara så sentimentala och fåniga när världen är full av människobarn som dör av svält, våld och behandlingsbara sjukdomar, bara för att nämna något av denna världens elände?

Ändå, Herrens omtanke, ja kärlek, ger oss trots allt sådant ett hopp! Och i påsktid ropar vi: Kristus är uppstånden! Ja, Han är sannerligen uppstånden! Vi hör om stora mängder lärjungar som mötte Honom. Kvinnor och män. Apostlar och andra. Vittnena var många och de såg den levande Jesus. Han åt och var alltså inget spöke. Han brydde sig om sina lärjungar och gav dem mat och tog tag i deras smärta, som sorg och som skam, för att befria dem. Som vi hörde – Han ger läkedom och helar.

Han är segraren över allt ont, över djävul och död. Segern är vunnen på korset och genom Hans uppståndelse. Livet gäller inte bara Honom utan allt och alla. Påsken är en glädjetid för hela skapelsen. I vår del av jordklotet så kopplas den tanken gärna ihop med våren och Jesus är inte främmande från att koppla sin död och uppståndelse till årstiderna när Han säger: ˮSannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.ˮ (Jh 12:24) Korn av många växter sås, ligger i jorden ett tag och ger så ny växt. Jesu tid i graven var förvisso kort men segern och den nya skörden än större.

Dock, det handlar inte bara om oss människor. I psalmerna 96 och 98 i Psaltaren hör vi om jubel från himlen, jorden, marken, havet, träden, floderna och bergen. Varför? Jo, de jublar tillsammans ˮinför Herren: se, Han kommer för att råda över jorden, råda rättvist över världen, råda med oväld över folken.ˮ (Ps 96:9)

När vi talar om frälsning tänker vi oss gärna att det bara rör oss människor eller individer som en själv, men Jesu frälsningsverk är mycket mer omfattade än så. Skapelsen blev skadad och förstörd; allt påverkades av människans syndafall, allt upprättas genom Jesu frälsnings- och skapelseverk. Inte undra på att alla de psalmisten räknar upp jublar och det gör säkert också korpen och alla andra djur. Jesus, Frälsaren, har segrat, men Han har ännu inte fullbordat sitt frälsningsverk i allt. Därför längtar alla efter Hans återkomst. Och då ska allt och alla möta Honom: ˮAlla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud Fadern till ära.ˮ (Fil 2:10-11)

Så mycket har blivit förstört, så mycket ska återställas. Vi hörde om ett raserat Jerusalem. Det har hänt åtminstone två gånger, och båda gångerna förstördes templet grundligt och är ännu inte återuppbyggt. ˮDet skingrade Israelˮ kan vi förstå på olika sätt, men ett ganska lämpligt är nog att se det som en splittrad och avfallen mänsklighet som åter behöver samlas. Och om Jerusalem, det nya Jerusalem hör vi: ˮOch jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man.ˮ (Upp 21:2) Bruden är här en kollektiv bild för alla de som möter Herren för evig glädje i himlen. Liknande bilder finns här och där i Bibeln, mer i det gamla testamentet än i det nya, men i det får vi en närmare identifikation av brudgummen som när Johannes döparen kommenterar att allt fler lärjungar följer Jesus: ˮBrudgum är den som har bruden. Brudgummens vän, som står och hör på honom, gläder sig åt brudgummens röst. Den glädjen har nu blivit min helt och fullt. Han skall bli större och jag bli mindre.ˮ (Joh 3:29-30)

Som många andra bibliska bilder är bilden Herrens brud lärorik, men inte så att vi ska hålla fast vid bildens alla delar utan snarare grundläggande innehåll som kärlek, trohet och närhet. Dock, i väntan på Jesu återkomst är bilden av himlen inte fullständigt upplevd. Närheten finns där som Han har lovat, men inte alltid upplever vi den utan för oss kan det bli som för kvinnan i Höga visan: ˮJag öppnar för min Vän, men min Vän har gått. Jag blir utom mig, Han är borta, jag söker Honom men finner Honom inte, jag ropar, men Han svarar inte.ˮ (HV 5:6)

Vi kanske inte hör svaret, men Han verkar, är oss nära, och snart kommer Han åter. Kristus är uppstånden! Ja, Han är sannerligen uppstånden!

Gud, när Du andas över vår jord förnyas den, dess ansikte lyser. Då gläder sig alla markens djur och källorna rinner opp bland bergen. O Gud, Du andas över vår jord. Djupt i vårt inre skälver ljuset, skapandets Ande.

Nåden och rätten kom till vår jord i Jesus Kristus, vandrande bland oss. Han kom till sitt eget, en av oss, vår broder, Guds Son, som älskar världen. O Gud, Du andas över vår jord. Djupt i vårt inre skälver ljuset, skapandets Ande.

Från himlen faller tungor av eld, som bärs av Andens vind över världen. De blinda får syn, de döda liv, de stumma får röst och ord och sånger. O Gud, Du andas över vår jord. Djupt i vårt inre skälver ljuset, skapandets Ande.

SvPs 476:-

3 SÖNDAGEN I PÅSKTIDEN: HÅKAN PERNIEL

Den gode herden – Kärlekens vanvett!

Visst är det något provocerande med talet om ”den gode herden” och församlingen som lydigt ska följa som en fårflock? Ett stort ironiskt ”bäää!” gurglar i halsen på oss lite till mans. Jag vill inte vara ett lydigt kreatur som bara följer flocken! Jag vill tänka själv och inte låta någon annan styra mitt liv! Är det synd att tänka så? Eller är det rent av gudomligt?

”Varför låter ni inte ert eget inre döma?” sade Jesus. Varför tänker ni inte själva? Då gjorde han oss myndiga. Glömde han sina egna ord, när han sedan talade om den gode herden? Nej, det är nog bara vi som inte förstår vad han säger. Vi tänker som vi brukar, i maktkategorier. Herden är överordnad, fårskocken är underordnad. Herden är den som räknas, fåren är bara hans egendom. Så tänker vi.

Men så tänker inte Jesus.

Och när han skiljer på riktiga herdar och herdar som bara är lejda, då hör vi inte heller vad han säger. Ja, att en lejd herde flyr om vargen kommer, det kan vi kanske fatta. För vem vill riskera sitt liv för någon annans egendom? Men att en äkta herde är beredd att ge sitt liv för fåren, nej där hänger vi inte med. Visst kan man ta avsevärda risker för att försvara sitt levande, bräkande kapital, det är mänskligt högst begripligt, girighetens mekanismer känner vi rätt bra. Men ingen väljer väl att dö för sin egendom? Det vore ju vanvett! Då förlorar jag den ju i alla fall!

Ja, det är en sorts vanvett som Jesus beskriver, när han målar upp bilden av den gode herden. Men det handlar inte om girighet. Det är kärlekens vanvett. Och då förändras hela bilden.

Den gode herden älskar sina får. Och den man älskar kan man inte äga. Han vill skydda dem han älskar, mot allsköns knektar och vargflockar. Han är beredd att ge sitt liv för dem han älskar. Och visst vill han bli älskad tillbaka av sin flock. Verklig kärlek vill alltid bli älskad tillbaka. Men den tvingar aldrig. Vi anar det. Gud vet det.

Sedan beror det på oss, om vi vill följa den herden. Om vi vill lära oss älska och känna igen hans röst. Den är lågmäld, inte alls som de lejda herdarna som skrikande vill tvinga in oss i flocken. Och inte som gläfsande vallhundarna som vill sätta oss på plats. Hans röst är annorlunda. Som en susning av vinden, nätt och jämnt förnimbar.

Och det är bara den jag vill följa. Amen!

ANDRA SÖNDAGEN I PÅSKTIDEN: ANITA RUDVALL

Påskens vittnen, ja de första vittnena var kvinnorna som kom till graven och det var lärjungarna som Jesus visade sig för och som fick som sin uppgift att gå ut i världen.

Vi får också vara påskens vittnen. På Påsknatten så gick vi in i den mörka kyrkan i Rumskulla och vandrade med påskljuset fram till det tomma altaret för att klä det. Vi fick förnya våra doplöften och vi fick dela brödet och vinet med varandra. Vi fick gå från död till liv, från mörker till ljus.

På påskdagen fick vi   fira det stora som hänt ännu en gång. Lite trötta men ändå glada.

Tänk så bra vi faktiskt har det, vi får fira våra gudstjänster här idag i kyrkan helt öppet utan att vara rädda att någon kommer in för att stoppa oss.  Vi behöver inte gömma oss utan sätter upp affischer och annonser och kan göra detta helt öppet.

Visst får vi göra som Tomas, vi tvivlar ibland. Det är nog oundvikligt. Att inte köpa allt rakt upp och ner, vara lite kritiska mot allt som möter oss.

Till och med Luther tvivlade, väldigt mycket till och med.

Vi har under veckan varit på resa i Luthers fotspår och då står det ännu mer klart vad Luther faktiskt gjorde.

Tänk er han satt där i borgen i Wartburg, gömd undan dem som ville honom illa och översatte NT från grekiska till tyska på bara tio veckor.

Men Luther tvivlade, han tvivlade mycket och ändå blev han en sådan stor och viktig person för vår kyrka.

Luther var katolik, han ville inte göra en ny kyrka utan han ville reformera den katolska. Det blev inte så och idag är vår kyrka byggd på Luthers grund.

Luther predikade något väldigt viktigt som vi aldrig får glömma bort. Nåden. Under reformationen var det avlatshandeln som var en stor fråga. Människor med pengar köpte sig fria från sina synder och från skärselden. Vi kan aldrig köpa oss fria genom våra gärningar, utan vi måste lita till Guds nåd.

Vi har många dop i våra kyrkor. Många av barnen har  fina dopklänningar med en massa fina och goda band att stoppa i munnen och tugga på.

Men de här banden får också bli en bild för oss, inte bara för dopbarnen.

Att se Guds nåd som ett band, där Gud håller i den ena änden och vi får hålla i den andra.

Vi människor har så lätt för att tappa vår ände av snöret eller till och med slänga iväg det emellanåt. Men Gud släpper aldrig sen ände och han låter oss plocka upp det tappade eller kastade bandet hur många gånger som helst.

Han älskar oss människor och vill oss bara väl och allt gott. Det behöver vi aldrig tvivla på och det får vara tryggheten i våra liv och det ibland går både upp och ner och vi kanske tycker att vi är sämst i hela världen. Vi är inte ens värda att vara älskade av Gud. Men det är ingenting som vi behöver bekymra oss, det är inte vårt problem. Det är Guds problem och han tycker inte att det är något sådant. Vi får helt enkelt bara plocka upp bandet, nåden, och lita på honom.

PÅSKDAGEN: MARTIN BERGMAN

Men dagen efter sabbaten gick de i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ˮVarför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.ˮ Då kom de ihåg hans ord, och när de hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt.

Lk 24:1-12

Hurra!!! Han lever!!! Jesus lever!!! Hurra!!!

Änglarna hade följt Jesus genom det svåra och nu var det tid för jubel. För det mesta vet vi inget om änglars tjänstgöring, men en del vet vi och kan ana. De bildade en väldig kör utanför Betlehem inför en chockad skara av får och herdar. Efter det Jesus frestats hör vi ˮoch änglar kom fram och betjänade Honom.ˮ (Mt 4:11) Och i Getsemane hör vi: ˮEn ängel från himlen visade sig för honom och gav honom kraft.ˮ (Lk 22:43) Vad vi inte kan läsa om i Bibeln, men som finns här och var i kyrkokonsten är motivet med änglar som flyger vid den korsfäste Kristus och samlade Hans droppande blod i kalkar.

Men något nytt har hänt. Döden är besegrad. Jesus lever och vi får, döpta in i Honom, följa Honom på himlavägen. Och änglarna vid graven, nog låter de ganska skojfriska, bubblande av skratt, när de säger: ˮVarför söker ni den levande här bland de döda?ˮ Nu var det tid för jubel.

För Jesu mänskliga efterföljare var situationen mer komplicerad. Vad hade hänt? Skulle man tro på de här två personerna i den tomma graven? Var var Jesus? Markus skildrar kvinnorna som förskräckta och rädda medan Matteus beskriver dem som glada och Johannes beskriver Maria från Magdala som kvar i sorgen. Petrus hör vi var undrade. Kanske tänkte han på det Jesus hade sagt om sin uppståndelse från de döda – tänk om?!?

Graven är tom, men det är bara ena halvan av påskens evangelium. Matteus berättar om vad som hände när kvinnorna var på väg till de andra lärjungarna: ˮMedan de var på väg kom några ur vaktstyrkan in till staden och berättade för översteprästerna om allt som hade hänt. Dessa överlade med de äldste, och sedan gav de soldaterna en stor summa pengar och sade till dem: ˮSäg att Hans lärjungar kom under natten och rövade bort Honom medan ni sov. Om ståthållaren får höra detta skall vi tala med honom så att ni inte behöver oroa er.ˮ Soldaterna tog pengarna och gjorde som de hade blivit tillsagda. Så vann detta rykte spridning bland judarna ända till denna dag.ˮ (Mt 28:11-15) Så kan en tom grav bortförklaras, men påsken slutar inte med en tom grav.

Maria togs ur sin sorg genom ett möte med Jesus och mötena började på påskdagen och fortsatte fram till Kristi himmelsfärd 40 dagar senare. Ja, ännu längre om vi räknar med Pauli kallelse som han ju själv räknar med som ett möte när han avsluter en lista över dem med den uppståndne visat sig för med: ˮAllra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster.ˮ (1 Kor 15:8)

Lärjungarna upplevde mötena på olika sätt och önskade olika upplevelser ofta som bekräftelser på vem Jesus är och att Han sannerligen är uppstånden. Från ett tidigt möte, kanske på påskdagskvällen, med många lärjungar hör vi: ˮMedan de ännu talade stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: ˮFrid över er!ˮ De blev rädda, och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. Då sade han: ˮVarför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.ˮ Och han visade dem sina händer och fötter. Då de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade han dem: ˮFinns det något att äta här? De räckte honom en bit stekt fisk, och de såg hur han tog den och åt.ˮ (Lk 24:36-42) Nej, spöken äter inte. Och så småningom, troligen strax innan Jesu himmelsfärd läser vi hos Matteus om ett möte: ˮNär de fick se honom där föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade.ˮ (Mt 28:17). Men Jesus accepterar detta, liksom Han accepterade Tomas önskan att sticka fingret i spikhålen och handen i såret spjutet orsakat. Den Herre som dött och uppstått för oss älskar oss så att märkligheter på vägen inte är några problem att förlåta, för liksom Han vill ge oss livet ger Han oss också förlåtelsen. Det är ju av sådan kärlek Han gått den väg Han gått.

 

Upp, min tunga att lovsjunga hjälten som på korsets stam för oss blödde, led och dödde som ett skuldlöst offerlamm. Han ur griften, efter Skriften, nu i ära träder fram.

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Han avvände vårt elände för båd tid och evighet. Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.

Vi förlossas; ormen krossas, avgrundens och dödens makt nu är bunden. Från den stunden allt är Sonen underlagt. Nu är helat vad vi felat och Guds nåd i ljuset bragt.

Gamla, unga må lovsjunga Faderns makt och härlighet och hembära Sonen ära för så stor barmhärtighet, prisa Anden, som vid handen leder oss till salighet.

SvPs 147:-

LÅNGFREDAGEN: MARTIN BERGMAN

Vem av oss trodde på det vi hörde, för vem var Herrens makt uppenbar?

Som en späd planta växte Han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark.

Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss.

Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån.

Han var föraktad, utan värde i våra ögon.

Men det var våra sjukdomar Han bar, våra plågor Han led, när vi trodde att Han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad.

Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, Han tuktades för att vi skulle helas, Hans sår gav oss bot.

Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba Honom.

Han fann sig i lidandet, Han öppnade inte sin mun.

Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, Han öppnade inte sin mun.

Han blev fängslad och dömd och fördes bort, men vem ägnade Hans öde en tanke?

Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott.

Han fick sin grav bland de gudlösa, fick vila bland ogärningsmän, fastän Han aldrig hade gjort något orätt, aldrig tagit en lögn i sin mun.

Men Herren tog sig an den Han sargat, botade den som gjort sig till ett skuldoffer.

Han skall få ättlingar och ett långt liv, och Herrens vilja skall förverkligas genom Honom.

När Hans elände är över skall han se ljuset och bli mättad av insikt.

Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld.

Jag skall ge Honom Hans andel bland de stora, låta Honom dela byte med de mäktiga, för att Han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när Han bar de mångas skuld och bad för syndarna.

Jes 53:1-12

I klassiska pusseldeckare så ligger utmaningen företrädesvis i att det är konstruerat ett mysterium så att det är väldigt svårt men inte omöjligt att lösa det – att förstå vem som är den skyldige och hur brottet begåtts. Några författare som John Dickson Carr och Ellery Queen har till och med ibland infogat stycken som lämnar fiktionen och utmanar läsaren genom att ungefär skriva: ˮNu känner Du till alla nödvändiga ledtrådar. Nu kan Du själv lösa gåtan.ˮ John Dickson Carr till och med publicerade en av sina böcker under pseudonymen Carter Dickson med titeln ˮThe reader is warnedˮ (Läsaren varnas), därmed betonande denna utmaning.

Gud skapade nästan ett sådant mysterium med passionshistorien om Jesu lidande och död, följd av Hans uppståndelse. När Jesus beskrev det som skulle hända för sina lärjungar begrep de inte – varför skulle Han gå till Jerusalem? Varför skulle Han gå dit för att plågas och dödas? Att Han också talade om sin uppståndelse verkar de inte ha tagit till sig.

Hos Jesaja beskrivs Herrens lidande tjänare mer ospecifikt som föraktad och pinad, ett lidande och offrat lamm. Men ändå segrande trots detta lidande. I nya testamentet fokuseras bilden mer på korset. I 1:a Korintierbrevet skriver Paulus: ˮTalet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.ˮ (1 Kor 1 :18) och: ˮJudarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.ˮ (1Kor 1:22-24)

Dårskap, föraktad, värdelös – orden kan användas om korset och den korsfäste, men Gud har vänt allt sådant upp och ned. Obegripligt och orimligt utifrån hur denna värld vanligen fungerar, men ledtrådarna finns där runt om i Bibeln, ganska tydligt hos Jesaja, mer subtilt och dolt på andra ställen. Men svaret, lösningen finns att plocka fram. Gud varnar och utmanar inte mänskligheten nu, efter påsken lyfts lösningen fram med stolthet och glädje, ja, den förkunnas. I 1:a Korintierbrevet fortsätter Paulus: ˮDet enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.ˮ (1 Kor 2:2).

Mysteriet då, om mänskligheten bara hindras att förstå av sina fördomar mot en Frälsare som utger sig själv och delar världens lidande och död eller av den stolta tanken: ˮJag klarar mig alltid självˮ, vem är det då som ska ha det besvärligt med att lösa mysteriet? Djävulen. så klart. Är djävulen dum? Vi kan gärna säga så. Djävulen är den ende som det är helt oproblematiskt att vi förolämpar hur mycket som helst. Samtidigt är det nog inte helt nyttigt att ägna sig för mycket åt denne sluge frestare. Men mysteriet är för svårt. Gång på gång skedde försök att fresta eller döda Jesus. Ondskan förstår inte försoningens hemlighet.

Nej, Guds stora plan är inte hemlig men svår att förstå. Att älska så att man offrar allt för andra. Att från tillkomsten av det lilla växande barnet i Marias livmoder vara Frälsaren, leva ett liv inriktat på att hjälpa och till sist gå in i offret för vår skull, för Din skull. Detta är vad Frälsaren Jesus, sann Gud och sann människa, oupplösligt förenad gör för oss. Det är Frälsaren och Hans verk som är det hela Bibeln berättar om. Martin Luther ska ha sagt att Han är ˮBibelns kärna och stjärnaˮ. Allt pekar på Honom. Låt oss ta emot Honom och budskapet som Britt G Hallquist sammanfattar så väl: ˮHan led och dog på Golgata. Han gjorde det för oss, för alla och för oss.ˮ (SvPs 442:3)

Jesus för världen givit sitt liv: öppnade ögon, Herre, mig giv. Mig att förlossa offrar Han sig, då Han på korset dör ock för mig.

O vilken kärlek, underbar, sann! Aldrig har någon älskat som Han. Frälst genom Honom, lycklig och fri, vill jag Hans egen evigt nu bli.

Tag mig då Herre, upp till Ditt barn, lös mig från alla frestarens garn, Lär mig att leva, leva för Dig, glad i Din kärlek, offrande mig.

SvPs 45:-

SKÄRTORSDAGEN: MARTIN BERGMAN

Så kom det osyrade brödets dag, då påsklammen skulle slaktas. Och Jesus sände i väg Petrus och Johannes och sade: ˮGå och gör i ordning påskmåltiden åt oss.ˮ De frågade var de skulle göra det. Han svarade: ˮNär ni kommer in i staden möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom till det hus som han går in i och säg till den som äger huset: Mästaren frågar var salen är där han kan äta påskmåltiden med sina lärjungar. Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som står färdigt. Där skall ni göra i ordning måltiden.ˮ De gick och fann att allt var som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.

När stunden var inne lade han sig till bords tillsammans med apostlarna. Han sade till dem: ˮHur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar. Jag säger er: jag kommer inte att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.ˮ Man räckte honom en bägare, och han tackade Gud och sade: ˮTa detta och dela det mellan er. Jag säger er: från denna stund skall jag inte dricka av det som vinstocken ger förrän Guds rike har kommit.ˮ Sedan tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ˮDetta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.ˮ Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sade: ˮDenna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er. Dock, den som förråder mig har sin hand här på bordet tillsammans med mig. Människosonen går den väg som är bestämd, men ve den människa genom vilken han blir förrådd!ˮ Då började de fråga varandra vem av dem det var som skulle göra detta.

 

Lk 22:7-23

 

Va! Riktigt så låter väl inte instiftelseorden när mässan firas i kyrkan? Nej, instiftelseorden som vi använder dem är en sammanställning av de fyra versioner som finns i Bibeln. Matteus, Markus och Lukas berättar mer utförligt om vad som hände den kvällen, medan Paulus i 1:a Korintierbrevet har en kort version troligen hämtad från dåtidens mässa. Det finns lite skillnad, men egentligen väldigt små, mellan vad som används olika kyrkor.

Lukas berättelse här är dock speciell genom att mellan orden om Kristi kropp och Kristi blod hör vi ˮefter måltidenˮ. Handlar det om ett fåtal minuter eller om timmar? Vi vet inte säkert, men orden har ibland påverkat liturgiskt tänkande. Martin Luther föredrog exempelvis i åtminstone en av de mässliturgier han framställde att man läste instiftelseorden över brödet och så delade ut det för att sedan göra på samma sätt med vinet. Han framhöll dock att i denna detalj fanns en frihet och Luther (och Lukas) verkar inte i detta ha fått särskilt många efterföljare. Man kan exempelvis tänka på hur rörigt det skulle kunna bli och vilken tid det skulle ta i en stor, fullsatt, kyrka om först alla skulle gå fram och ta emot Krist kropp, så gå tillbaka och efter ett par minuter gå fram igen för att ta emot Kristi blod.

Dock, sådant här intresserar nog mest vissa präster, viktigare för oss alla är det som händer och vad det betyder. Kristi kropp. Kristi blod. Obegripligt, ja visst. Det ser ut som och smakar som bröd och vin, men det är också något annat – Herren Jesus själv. Inte Hans lillfinger eller så, men Honom själv. En del har försökt förklara detta, men det går inte, vi kan bara ta emot löftet. Som i sin födelse, som i sin död, som i sin uppståndelse – Han ger sig själv åt oss.

Påsken firades utifrån uttåget ur Egypten och påskalammet var då ett offer till skydd mot Herrens vrede och till befrielse ur Egypten. Johannes döparen pekade på Jesus och sade ˮSe Guds lamm som tar bort världens synder.ˮ Vi citerar Johannes, oftast sjungande, varje gång vi firar mässan. Jesus är det eviga lammet, offrat till försoning för våra synder, till befrielse från slaveriet under ondska och synd. Vi firar påsk i dag för att Lammet tillät att Han offrades för oss, men än mer för att Han genom i sitt offer segrade och nu är vår Herre och Frälsare.

Allt var planerat och uttänkt, som att det i staden översvämmad av ditresta påskfirare flera gånger stadens vanliga befolkningstal var det mycket märkligt att en stor sal stod tom och väntande. Även om denna stund var mycket viktig så sträckte sig projektet längre – till långfredag och påskdag, till idag och in i evigheten. Och långfredagens mörker börjar sänka sig över skärtorsdagen då Jesus talar om att en lärjunge ska förråda Honom. Men att människan förråder är inget nytt – tänk på syndafallet. Men för allt, även för det värsta gäller Hans offer och Hans förlåtelse. Vad helst en människa har gjort så hörs samma ord rörande försoningen på korset och nattvarden: ˮFör Dig.ˮ

 

 

Gud vare lovad! Han som i sin godhet mättar oss vid nattvardsbordet! Brödet är Kristi kropp och vinet blodet. Låt det komma oss till godo. Herre förbarma Dig. Med den kropp din mor Maria bar, med den kropp Du utgav för envar och Ditt heliga blod hjälp oss, Gud, ge oss nytt mod. Herre förbarma Dig.

Kroppen på korset, som för oss blev pinad, död, uppstånden, ger oss livet. Gud kunde inget större för oss göra. Herre, öppna våra ögon. Herre förbarma Dig. Gränslös, Gud, den kärlek som Dig drev. All vår skuld är betald. Gud vår Fader, vi Hans barn. Herre förbarma Dig.

Du oss välsignar, all Din nåd Du ger oss. Lär oss, Gud, att dela med oss. Hjälp att vår nattvard inte blir förgäves, men förnyar våra hjärtan. Herre förbarma Dig. Tag ej bort Din Ande, låt den bo mitt ibland oss, skapa enhet, tro. Låt Din kyrka få bli genomströmmad av Ditt liv. Herre förbarma Dig.

 

SvPs 400:-

 

femte söndagen i fastan: anita rudvall

Försonaren handlar texterna om den Femte söndagen i Fastan.

Allt handlar om kärlek, Guds kärlek till oss människor. Äkta kärlek är inte en fråga om vad jag kan få utan vad jag kan ge. Äkta kärlek är inte vad jag kan få ut av den här relationen utan vad jag kan ge ut till den andre.

Vi människor har svårt att nå hela vägen till detta. I tredje årgångens evangelietext står bibelstället som vi brukar kalla Lilla Bibeln.

Så älskade Gud världen att han gav den sin egen Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.

Det är ingen egoistisk kärlek utan Guds kärlek är en självutgivande kärlek. En kärlek som ger utan att vänta sig att få något tillbaka.

I bibelordet ser vi att tron kommer in i bilden. Var och en som tror.

Gud gav oss sin Son som blev människa och fick dela våra villkor med allt vad det innebär av glädje och sorg, lidande och sjukdomar och allt som vi kan tänkas att gå igenom. Jesus blev en av oss. Jesus kallar sig själv Människosonen för att betona detta. Jesus kom ner till oss för att det är lättare att tro på någon som är på samma nivå som vi. Inte någon abstrakt som Gud i sin himmel kan framstå.

Detta handlar ytterst om att Gud söker oss människor som har gått vilse. När vi gått bort från Gud och kanske fastnat i synd och ondska. Gud söker oss genom sin Son och vill ha försoning med oss.

Försoning kräver att båda parter vill detta, det är en ömsesidig process.

Om två människor har hamnat i en konflikt kan man antingen vända ryggen åt alltihop eller försöka att försonas med varandra. Båda måste vilja det hjälper inte att den ene vill. Precis på samma sätt som när två länder hamnar i krig. Det hjälper inte att det ena landet skriver på ett fredsavtal. Det kan vara en part som tar första steget men den andre måste svara och visa vilja till detta.

Här har Gud tagit initiativet genom Jesus.

Han kom till oss, delade våra villkor och han gjorde det av kärlek till oss.

Jesus dog på korset av kärlek för oss människor, han sonade våra synder. Han gav sitt liv för att han älskade oss så mycket.

I öknen blev kopparormen som Mose gjorde på Guds uppdrag och upphöjde den på en stång.

Och människor blev friska efter ormbetten när de såg på den.

Jesus blev upphöjd på korset och han hjälper oss att bli friska, att bli fria från synd och skam.

Kopparormen har blivit en apotekssymbol. På apoteken kan vi köpa läkemedel som kan göra oss friska från många olika sjukdomar.

Kristus är också läkemedlet för oss, men ett läkemedel som inte går att köpa på apoteket, utan något som bara Gud kan erbjuda oss.

För att det ska bli försoning mellan två parter måste båda två vilja detta. Gud har tagit första steget. Men vi måste svara, svara i tro. Den som tro på honom ska inte gå under utan ha evigt liv.

Medicin mot syndens gift, död och ondska är det som erbjuds oss när vi säger jag till Gud.

jungfru marie bebådelsedag: martin bergman

Men från dig, Betlehem i Efrata, så obetydlig bland Judas släkter, skall jag låta en härskare över Israel komma, en som leder sin härkomst från forntiden, från det längesedan förflutna. Ja, folket skall vara utlämnat till dess hon som skall föda har fött. Då skall de som är kvar av Hans bröder återvända till Israels folk. Han skall träda fram som herde med Herrens kraft i Herrens, sin Guds, höga namn, och folket skall bo i trygghet, nu då Han blir ärad över hela jorden.

Mika 5:2-4

Nio månader till jul. Nio månader till ett barn liggande i krubban. Inte väntade någon sig det som följde; en ensam Son förändrande allt. En överraskning? Tja, det kan man väl säga, men då hade man inte lyssnat så noga. När Jesus på påskdagens eftermiddag vandrade med de två lärjungarna på väg till Emmaus ledde deras bristande förståelse av de senaste dagarnas händelser till Jesu reaktion: ˮDå sade han: ʼFörstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?ʼ Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade Han för dem vad som står om Honom överallt i skrifterna.ˮ (Lk 24:25-27)

ʼÖverallt i skrifternaʼ ­ som hos Mika. Mika som talar om ett barn som ska födas, på samma sätt som Jesaja får säga: ˮDen unga kvinnan är havande och skall föda en sonˮ. (Jes 7:14). Så enkelt, så praktiskt. så underbart. Ett barn ska födas. Ett barn som sedan ska växa och betyda något för alla, för allt, för hela universum. Ändå, i praktiken en upplevelse som många delar när barn föds i vår tid.

Får vi tro Mika så föddes Jesus på en plats utan betydelse. Betlehem hade varit betydelsefull, staden som kung David kom från, men för Mika var den snarare en liten by. Och mamma Maria, hur ska hon klara detta? En troligen ung tjej, trolovad, ännu inte gift, med en betydligt äldre man. Sannolikt skulle hon därför vara ifrågasatt av mycket av omgivningen, men vad betydde det då de snart var på flykt från soldater som letade efter barnet som enligt order skulle dödas?

Jesus var också föraktad. Han hånades av soldater och folkmassa på vägen till och på korset, vilket tyvärr är en vanlig reaktion, man ville så bevisa för sig själva att det var rätt att döda Honom. Dock, en bit av ett samtal i stora rådet visar att föraktet hade fler och tidigare rötter: ˮNikodemos, som själv satt i rådet och som tidigare hade sökt upp Jesus, sade: ˮInte dömer väl vår lag någon utan att man först har hört honom och tagit reda på vad han gör?ˮ De svarade: ˮÄr kanske du också från Galileen? Se efter i skriften, så skall du finna att ingen profet kommer från Galileen.ˮ (Jh 7:50-52)

Så delar Betlehem, Maria och Jesus obetydligheten i världens ögon. Sådan var Guds plan. Allt som blivit felvänt genom synd och ondska ska vändas rätt igen och det görs genom någon som är precis motsatt världens förväntan: ˮTalet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft.ˮ (1 Kor 1:18) Så kommer Frälsaren till oss som obetydlig och dör som utstött för att när Han besegrat döden, synden och djävulen uppstå och stiga upp till himmelen för att snart komma åter i härlighet.

Som alla söndagar handlar denna dag om Jesus Kristus, Guds Son, vår och hela världens Frälsare, men i dag finns någon annan också i fokus, Hans mor Maria.

Röster har ibland hörts i kyrkans historia om att förstå Maria som något mer än en vanlig människa, nästan som en feminin sida av gudomen. Så är det inte, hon är en människa, en tjej bland andra, men utvald av Gud till den allra mest betydande uppgiften och hon svarar på den kallelsen med sitt ʼJaʼ, även om hon formulerar det lite längre: ˮJag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.ˮ (Lk 1:38)

Hon svarade, hon valde ett liv som hon inte kände till. Hon födde ett barn vars fiender tvingade henne att fly sitt land, som hon verkligen försökte förstå men inte alltid lyckades begripa och som i döendets och plågans förfärliga stund gav henne en ny relation. Jesus överlämnade Maria till aposteln Johannes som mor och honom till henne som son. Enligt traditionen följde Maria efter en tid i urförsamlingen Johannes till Efesos.

Också vi, långt senare, förstår Marias uppdrag och hennes val, att hon bejakade sitt uppdrag, som grundläggande. Sedan kan detta utvecklas med ord som trohet, lydnad, moderskap och mängder av andra, men grunden lades där i Nasaret, nio månader innan en födelse i Betlehem. Och snart skulle hon själv utbrista: ˮFrån denna stund skall alla släkten prisa mig saligˮ. (Lk 1:48) Precis så är det. Denna söndag stannar vi till i Nasaret och om nio månader går vi till Betlehem och beskådar barnet i krubban och den vårdande modern alldeles bredvid.

Ytterligare ett bibelord, lite udda formulerat på hebreiska och därför något många funderat på, får vara ett som vi kan tänka oss handlar om Maria och det moderskap vars allra första början vi i dag firar: ˮHerren skapar något nytt på jorden: kvinnan skall värna mannen.ˮ (Jer 31:22) Många bibelord talar om det som skulle ske, men Mika hör vi ta ett helhetsgrepp, när hon fött börjar befrielsen. Hurra!

Var hälsad, Herrens moder, o Maria! Högtlovade på Jorden, o Maria! Träd fram, o Kerubim, och sjung, o Serafim, sjung med henne Herrens lov! Salig, salig, salig, Maria!

Du goda Jesu moder, o Maria! I nödens stund Den trogna, o Maria! Träd fram, o Kerubim, och sjung, o Serafim, sjung med henne Herrens lov! Salig, salig, salig, Maria!

Du födde Ljuset i vårt liv, o Maria! Din lydnad är vår förebild, o Maria! Träd fram, o Kerubim, och sjung, o Serafim, sjung med henne Herrens lov! Salig, salig, salig, Maria!

SvPs 480:-

andra söndagen i fastan: anita rudvall

Att kämpa med och för sin tro är nog inte något främmande för de flesta av oss. Några ofta och några sällan. Men jag tror att vi alla någon gång hamnar i den situationen.

Det händer saker i livet som gör att vi ifrågasätter saker som händer och undrar och tvivlar. Vi letar bevis för att Gud finns och hittar inga konkreta bevis för detta. Att tro är ju att tro inte att med saker bevisa något som vi gör i rättegångar och liknande.

Inte minst när vi hör om alla vansinnesdåd och dödsskjutningar som vi hör varje dag i nyheterna.

Att Jesus var inblandad i många debatter och diskussioner med fariseer och andra, det vet vi. Och skicklig som han var gick han oftast segrande ur dessa diskussioner och lämnade kvar motståndarna ganska svarslösa.

Man kan väl inte heller anklaga Jesus för att göra det lätt för sig. Han bröt sociala och tillåtna gränser.

Kvinnan som tvättade Jesu fötter var synderska och det var kanske inte så konstigt att han blev ifrågasatt. Men det var inte bara Jesus som sprängde de här gränserna. Det gjorde också kvinna i texten.

Hon visar initiativförmåga, hon utmanar de sociala spelreglerna och skäms inte för det kroppsliga.

Och hon gråter. Hon sörjer det som blivit fel och Jesus förlåter henne.

Det var säkert inte så lätt för kvinnan att ta beslutet att göra detta för Jesus, det kan jag tänka mig. Det krävdes kanske en del kämpande med sin tro för att våga göra det. Men hon gör ändå så och blir rikligt belönad. Hon får sina synder förlåtna.

Förmodligen är det så att kvinnan har blivit förlåten av Jesus tidigare och kommit för att visa sin tillgivenhet och tacksamhet.

Och det var ju många som trodde och litade på Jesus det kan vi ju se när det räknas upp en del av dem som följde honom.

För några år sedan läste jag i en bok något som i alla fall jag inte hört eller läst förut.

En sång som de flesta inte har kunnat undgå att höra någon gång. En sång som Lill Lindfors har sjungit och som heter Du är den ende.

Många år efter att Lill Lindfors sjungit in denna sång berättade Bo Setterlind som skrivit texten att den var riktad till Jesus.

Man kan nog föreställa sig hur kvinnan som tvättar Jesu fötter stämmer in tillsammans med Bo Setterlind.

Du är den ende som hemligen ser mig. Fast ingen har talat, du vet, vad jag ber dig. Min längtan är bara du. Blott du mig ger ett enda litet ord, är jag din.

De är den enda jag aldrig kan glömma, din mun, dina ögon, din lugnande stämma. Och därför jag ber dig nu: Blott du mig ger ett enda litet ord, är jag din.

De är den ende som får mig att drömma, den ende som anar vad tårarna gömma. Min längtan är bara du. Om blott du ger ett enda litet ord är jag din.

Det får bli vår bön i en värld där det ibland är svårt att tro, där det händer svåra och hemska saker. Men där vi ändå får lita på att Gud går bredvid oss och på något sätt bär oss igenom också när vi kämpar med vår tro.

första söndagen i fastan: anita rudvall

Det är klart att Petrus blir upprörd när Jesus säger som han gör. Och naturligtvis vill han och de andra lärjungarna försöka skydda Jesus som betyder så mycket för dem, på alla sätt som de bara kan.

Men Jesus själv vet att det inte går och ser detta som en frestelse han blir utsatt för.

En frestelse som ska få honom att avstå från detta lidande och död, något som skulle få en katastrofal effekt för alla människor. Eftersom vi som har facit i hand vet att han dog för att rädda oss från döden.

Jesus själv visste ju vilket öde som väntade honom, alla människor som skulle håna och plåga honom och till slut döda honom. Ändå måste han göra detta. Han var tvungen att göra det för att vi skulle få leva.

Petrus sa ju inte som han gjorde för att vara elak, han sa det av godhet och omtanke, av kärlek till sin Mästare.

Det är nog så med ganska många frestelser, det är kanske sällan vi lockas av dessa av ont uppsåt. Det som vi frestas av är till synes gott och det är det som gör det hela så svårt och krångligt.

Hade vi sett att det varit något ont och dåligt hade det ju varit enklare och mer naturligt att avstå från det som vi ska avstå ifrån.

Ibland är det rent av två onda ting vi måste välja och försöka se vilket som ändå är det bästa av dessa.  Någonting kan se ut att vara väldigt bra på kort sikt men är det inte på lång sikt.

Petrus ville så väl och ändå blev det fel.

Prövningar och frestelser är något som vi alla har blivit och blir utsatt för. Så dagens rubrik som är Prövningens stund, har vi alla någon gång varit i.

Men prövning och frestelse är ju två olika saker även om dessa har samma ord på grekiska, periasmos. Frestelser är ju någonting som vi blir utsatta för men kan säga nej till. Prövningar kommer till oss i livets olika skeden på olika sätt. Det kan vara sjukdomar, jobbiga situationer och mycket mer som vi på något vis måste ta oss igenom.

Ett ställe där jag tycker detta blir ganska tydligt är den bön vi ber i varje gudstjänst. Herrens egen bön, Fader Vår eller som i den nya översättningen Vår Fader.

I den äldre översättningen ber vi att vi inte ska bli utsatta för frestelser medan vi i den nyare ber om att inte utsättas för prövningar.

Jag tror att vi måste bli utsatt för prövningar men att vi istället ska be om kraft och vishet att klara dessa prövningar. För ibland tycker vi ju själva att det inte finns någon ände på det som vi blir utsatta för.

Jag tror att vi behöver ett visst motstånd för att växa som människor.

För den skull ska vi nog inte heller be Gud att utsätta oss för prövningar för det kan ju te sig ganska övermodigt och ge uttryck för högmod. Vi ska kanske istället be om att bli utsatta för de prövningar som Gud vet att vi har kapacitet att klara. För det är ju så att även om vi själva inte tror att vi ska klara mycket av det som händer oss under livet. Så gör vi ändå det. Och Gud vet ju faktiskt bättre än vi själva vad det är som just jag klarar av. Och han hjälper mig att klara av det också.

Och om man fortsätter att tänka en bit så är det kanske helt enkelt så att när vi ber att slippa bli utsatt för prövningar så är det ett uttryck för min egen litenhet och svaghet i förhållande till Guds kraft.

En insikt att vi inte klarar oss på egen hand. Vi är inga supermänniskor och vi räcker inte alltid till utan vi misslyckas ibland.

Men där vi inte räcker till går Jesus in och räcker till i vårt ställe.

Vi talar ju om Jesus som dog en ställföreträdande död. Han dog i vårt ställe. Men Jesus gjorde så mycket mer än dog för oss. Han blev frestad och prövad och där vi lider nederlag segrar han. Han gjorde det för oss, när vi som Petrus faller i både prövningar och frestelser så finns det alltid en väg tillbaka, till honom som aldrig föll.

fastlagssöndagen: håkan perniel

Den här helgen som kommer verkar helt och hållet handla om kärlek, Fastlagssöndagen handlar ju om kärlekens väg.  

  Det verkar alltså som att den här söndagen handlar det om att njuta av det goda, av fastlagsbullar och annat gott, och Paulus skriver i en av epistlarna, Kärlekens höga visa från 1 Korintierbrevet, om kärleken, som vi också i förkortad och som romantiskt inslag läser vid vigslar. Visst får vi och ska vi lyfta fram det goda i livet i fastlagen och vi kan se det som en tacksamhetsfest för allt det goda Gud gör och ger. Gud har skapat livet till glädje för människan och allt gott i livet ska vi ta till oss och tacka Gud för.  

  Temat på fastlagssöndagen är alltså kärlekens väg. Men vad menas egentligen med kärlekens väg? Ja, det handlar kanske om att låta hjärtat vara med i allt jag gör och i alla mina val i livet och i hela livet. Men kärlekens väg handlar inte bara om lust och fest. När jag gifte mig så lovade jag inte bara att ställa upp för min fru så länge jag hade lust utan även när det är nöd, i nöd och lust. Annars är det inte kärlek. Och att jag älskar min fru med hjärtat. Ja, alla jag träffar och allt jag gör ska jag träffa och göra helhjärtat. Att jag ger de människor jag möter tid och att vi känner att det blir ett verkligt möte.  Annars blir jag kanske som det står i Kärlekens höga visa ”bara ekande brons, en skrällande cymbal”, även ”om jag talar både människors och änglars språk”.  

  Det är kanske inte så ofta det talas om den uthålliga kärleken. Den kärlek som är tålmodig och god, som inte är stridslysten, skrytsam eller uppblåst, eller utmanande, självisk eller brusar upp. Den som inte vill någon något ont. För det är ju så kärlek egentligen är. Den bär allt, tror allt, hoppas allt, uthärdar allt. Älskar du verkligen din vän, din medmänniska, så ställer du upp för honom eller henne oavsett. Så gjorde Jesus för oss alla. Han som gick upp till Jerusalem för att lida och dö gjorde det för kärlekens skull. Han gjorde det för att befria oss alla till ett nytt liv, till ett kärlekens liv.

  Bibeltexterna den här söndagen påminner om att hela våra liv i själva verket handlar om kärlek; kärlekens väg, kärlekens pris och allas vår kallelse att bevara det kärleksfulla, det mänskliga, inuti oss själva och i världen. Vi är alla kallade att gå kärlekens väg. Att leva efter Guds vilja är att gå kärlekens väg. Ibland är den full av njutning och fest, men ibland är den full av nöd och lidande eller åtminstone att man bara måste göra det som är tvunget och då gäller det att inte ge upp. Det finns en glädje i att man har gjort allt man kunnat för en kompis även om det är jobbigt. Och det var svårt för Jesus, men det fanns nog en glädje hos Jesus också att han gjorde allt han kunde för att rädda mänskligheten från mörkret i tillvaron.

  Jesus blev utlämnad åt hedningarna och blev hånad och skymfad och spottad på och pryglad och korsfäst men kom tillbaka igen för att livet skulle kunna återvända till oss och i oss och vi skulle kunna bli en ny kärlekens skapelse. Vi kan se på hur Jesus levde för att få en bild av hur vi också kan leva på ett sådant utgivande sätt. Kärleken innebär att ge av sig själv till en annan och aldrig ge upp. Kärlek är både glädje och fest men också att stanna kvar när det är nöd och lidande och någon behöver min hjälp. Amen.

sexagesima/Reformationsdagen: anita rudvall

Idag är det sexagesima eller Reformationsdagen som den också kallas. Under åren 1807-1983 firades varje år fyra rörliga böndagar som påbjöds genom det kungliga så kallade böndagsplakatet. Det var reformationsdagen, botdagen, missionsdagen och tacksägelsedagen. I och med införandet av 1983 års evangeliebok fick dessa böndagar fasta placeringar under kyrkoåret. Reformationsdagen knöts till ordets söndag, sexagesima. Botmotivet knöts till askonsdagen. Missionsmotivet till helige Trefaldighetsdag. Bara tacksägelsedagen kom att finnas kvar som egen högtidsdag.

Sexagesima är latin och betyder den sextionde, eftersom det är sextio dagar kvar till påsk.

Temat för den här dagen är det levande ordet. Guds ord är precis lika levande hos oss idag som hos de första kristna.

Och visst är ordet levande, annars skulle vi ju inte vara här idag. Vi läser Guds ord, samma ord som lästs i flera tusen år.

Vid varje dop läser vi evangeliet om Jesus och barnen.

Till varje barn och vuxen som döps säger vi: Jesus kallar dig att vara hans lärjunge.

Vi får bli Jesu lärjungar allesammans och fortsätta att föra ordet vidare. När jag har konfirmander brukar jag säga åt dem att jag vill att de ska lära sig en enda sak utantill.

Jag tycker att det inte är viktigast att lära sig allt utantill. Men det här är en sådan sak som jag vill att de ska kunna och komma ihåg.

Jesus sa: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför  ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens  och den helige Andes namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar intill tidens slut.

Det är det levande ordet, det sa Jesus när han skickade ut lärjungarna och det säger han till oss idag.

Redan Adam och Eva gömde sig för Gud när de ätit av frukten på Kunskapens träd av ont och gott. De vågade inte möta Gud när han sökte dem, men han visste redan var de fanns.

Vi behöver inte gömma oss, vi behöver inte vara rädda. Gud ser visserligen det som vi gör även om det inte är bra saker. Men han ser också alla goda saker vi gör, saker som vi själva inte ser.

För själva ser vi en så begränsad del av både oss själva och andra.

Vår förståelse är så begränsad och vi vill veta och kunna allt. Vi tror oss också ganska ofta veta allra bäst. Inte kan det finnas en Gud, Inte kan det finnas en fortsättning efter livet här på jorden. Inte kan det väl vara så eller så eller så eller så. Men varför skulle det INTE kunna vara så.

Vi behöver inte bli förminskade inför Gud bara för att han vet allt om oss eller för att det bara är han som har den fullständiga överblicken. Gud är ingen gud som vill förminska utan istället lyfta oss och hjälpa oss.

I  1Johannes 3:19-20 står det: Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Mina kära om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud.

Vi pratar så mycket om att vi måste tänka nytt och göra nya saker. Men vi får aldrig glömma bort grunden. Grunden som vi och vår kyrka står på. Inte stengrunden utan just den som grundlades när Jesus skickade ut lärjungarna med uppgiften att föra ordet vidare.

septuagesima: anita rudvall

Den här söndagen heter Septuagesima och det innebär att det är sjuttio dagar till påsk.

Men nu börjar säkert någon att räkna och kommer fram till att det bara är sextiofyra. Men då är det så lurigt att man inte får räkna söndagarna.

Idag är rubriken på texterna nåd och tjänst, en kombination som inte kan tyckas enkel kanske.

Är det en nåd att tjäna eller kan man få nåd genom att tjäna.

Ja frågar man någon som varit arbetslös länge så är det nog en stor nåd. Men jag tror inte riktigt att det är det som texten vill tala om för oss.

Ibland är det inte så lätt att förstå vad Jesus menar när han beskriver händelser och liknelser. Jag för min del är till och med ganska osams med Jesus ibland när jag läser texter som jag ska skriva predikningar om. Och det är kanske just det som är meningen, att jag ska få tänka till ordentligt

Nåd och tjänst kan tyckas vara två helt olika saker, Nåd är någonting man får gratis men tjänst är något som vi arbetar oss till och kan ibland sammanfalla, som vi sa tidigare att det kan vara en nåd att få arbeta. Men också i Guds rike kan dessa sammanfalla. Att vi får tjäna Gud är i sig självt en nåd. Men om själva tjänsten är nåd, vad är då nåd och vad är då tjänst?

Vi ska inte ha några baktankar när vi gör goda handlingar för då kan tjänsten bli en börda. Vi ska för den skull inte sluta att göra gott, vi ska bara ha andra motiv. Vi ska inte tjäna Gud för att han ska börja att älska oss utan just därför att han gör just det. Älskar oss. Om vi låter våra tjänster bli ett svar på hans nåd och kärlek blir det med glädje som vi utför vår tjänst.

Det finns ett uttryck där man säger: Det bästa i livet är gratis. Då tror jag ofta att vi tänker på enkla saker i livet. Träffa en  vän, gå en skogspromenad eller något annat. Men här kommer verkligen den rätta betydelsen fram. Guds nåd är gratis. Vi behöver inte prestera ett enda dugg för att få Guds nåd bara förstå att han älskar oss.

Men måste jag då ändra mitt liv helt och hållet för att kunna tjäna Gud. Det går nog att svara både ja och nej på den frågan.

Vi kan nog göra samma sak till det yttre men ha en ny inre drivkraft. Allt vi gör får vi göra för Guds skull. När vi skottar snö, kör barn till skolan eller jobbar får vi göra det i Guds tjänst. Vi behöver inte göra det för att vinna Guds välvilja, för den har vi redan. Våra handlingar får då också ett högre syfte. Att ge våra vardagliga handlingar till Gud som förvandlar dem till ett sakrament. Då blir tjänsten en nåd som vi utför av kärlek. Inte något som vi gör för att få något annat i utbyte. Nåden är gratis och det är den som vi helt får förlita oss på.

kyndelsmässodagen - uppenbarelsens ljus: håkan perniel

Vi kan inte se Gud. Samtidigt ligger en del av Guds stora plan i detta, att människan behöver ett tecken för att kunna tro, ett ansikte att fokusera blicken på. Det var det som hände den första julen då ett litet barn föddes i Betlehem. I människan Jesus kan vi se Gud och förstå vem han är!

  Den här söndagen har två namn, Jungfru Marie kyrkogångsdag och Kyndelsmässodagen. Den firas till minne av Maria som enligt judisk lag och sed bär fram sin förstfödde i templet för att helga honom åt Gud. Det bästa vi har sätter vi på bordet och barnen är det bästa vi har och dem bär vi oftast fram inför Gud. De flesta av oss låter fortfarande döpa sina barn. De lyfter upp sina barn i Guds famn. Vi behöver en konkret handling för att förstå att vi tillhör Gud. Men för Josef och Maria var det också en ljusets handling. Därför kallas den här dagen också för Kyndelsmässodagen. Att den heter så kommer av seden att dela ut ljus då och är en bild av Jesus Kristus som är världens ljus. Han som vill lysa upp våra liv och lysa i vårt mörker.

  Hela kapitel två i Lukas, från julevangeliet och den här söndagen, handlar om att se Gud och om ljuset i världen. Det ljus som vi kanske innerst inne söker och längtar efter. Det handlar om en förklaring till det oförklarliga, efter svar på våra frågor. Efter en medveten eller omedveten längtan efter Gud.

  Den gamle Symeon, som var vid templet och väntade på Israels tröst, hade hela sitt liv väntat på denna stund, en tålmodig väntan, djupt rotad i tryggheten om Guds löfte. Han visste att han en dag skulle få se Messias, tröstaren som kom med närhet, förståelse, ljus och kärlek. Han kom till den väntande Symeon och han kommer till dig och mig. Kommer för att stanna hos oss.

  Vi får leva i vissheten om att Gud finns hos oss, att rädslan inte tar över, även när ovissheten är stor. Det finns en trygghet som bär när vi egentligen inte orkar ta ett steg till. Gud finns med i allt som sker, även när dagarna är grå och jag inte ser eller förstår det som händer.

  Gud/Jesus är med och för mig är det trösterikt. Lina Sandells psalmer handlar ofta om detta. Hon hade det ofta mörkt i sitt eget liv, men någonstans såg hon ändå ljuset. Det kommer kanske tydligast fram i några rader i psalmen Blott en dag: ”Själv han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd...”

  Ja, precis så får vi leva, blott en dag, ett ögonblick i sänder och vara burna av honom som bär allt, var särskild tid med särskild nåd. Och då behöver vi inte känna någon rädsla för han är med och då är ljuset med oss i våra inre. Amen.

fjärde söndagen efter trettondedagen: anita rudvall

Hopp handlar texterna om, ibland säger vi att hoppet är det sista som överger oss. Och så är det nog i olika situationer. De senaste dagarna har jag sett på två handbollsmatcher och där kan man nog säga att jag trodde nog hoppet var ute i matchen mot Norge. Men innan jag hann gå och lägga mig så hade Sverige kommit ifatt. Och sen var jag ju tvungen att sitta kvar.

Fast det finns nog annat hopp som är viktigare än detta, även om också handbollsmatcher tycks vara på liv och död ibland.

Johannes evangelium berättar om sju tecken som Jesus gjorde, och detta är ett av dem som är beskrivet i dagens text. När Jesus botar mannen som hade varit sjuk i inte mindre än 38 år. Detta skedde vid Betesda dammen, en damm som ansågs vara undergörande.

Genom en underjordisk källa kom enligt traditionen då och då vattnet i rörelse. Det ansågs att den sjuke som först hann ner i vattnet skulle genom ett under eller genom det bubblande vattnets kraft bli fri från sin sjukdom.

Men mannen i texten hade ingen som kunde hjälpa honom ner i vattnet när det började svalla.

Jesus botade inte mannen direkt utan han frågade honom om han ville bli frisk. Det kan nästan tyckas oförskämt, visst vill väl alla bli friska. Eller vill vi det? Kan sjukdomar vara bra att skylla på när vi inte vill att andra ska begära något av oss. Den sjuke kan vara bortskämd och styra omgivningen genom sin sjukdom. Men de allra flesta vill nog bli friska. Men Jesus trängde sig inte på mannen utan han fick ett val.

För det hoppet som vi pratar om idag är inte ett hopp vilket som helst utan just det att Jesus är vårt hopp.

Och visst är det fantastiskt att mannen blir frisk. Men det går ju aldrig att göra alla nöjda, Jesus botar mannen på sabbaten, och det går ju inte för sig. Att göra under på vilodagen. Vilken synd.

Dessutom sa Jesus till mannen att han skulle ta sin säng och gå, vilket i sin tur ledde till att också mannen som blivit botad syndade enligt judarna.

De talade om för mannen att så här gör man minsann inte, någon ordning får det ju vara.

Under eller inte, här är det lag och ordning som ska gälla. Vad betyder det att undret gör den sen många år sjuke mannen frisk, det måste ju vara våra regler och lagar som gäller.

Så frisk får man väl inte vara, så glad och så fri.

Men tänk så fantastisk rubriken för texterna är Jesus är vårt hopp. Vi behöver inte lita till vårt eget hopp eller leta efter något hopp. Vi behöver bara vända oss till Jesus. Eller är det bara, ibland verkar det vara såååå svårt. Trots att han är den som finns allra närmast oss. Vi behöver inte förlita oss på några bredband eller routrar. Inte vara rädda att vi ska bli utkastade från zoom eller teams. Vi behöver bara säga det eller rent av bara tänka det, så hör Jesus.

Men det hjälper inte alltid ändå, ibland när vi ser oss om i världen känns det verkligen som om det inte finns något hopp.  Det verkar vara mission impossible. Men då är vi nog där vi så ofta är, att vi tror att vi ska och måste göra allting själva.

Vi får istället öva oss i att vila i Jesu ord när han säger: Var inte rädd. Närheten till honom får släcka det värsta hos oss, rädslan. Komma ihåg den här mannen som hade väntat i så många år, men han blev hjälpt.

Vi kanske inte har samma problem som mannen vid dammen, men det finns så många andra saker som gör att vi kanske blir förlamade och inte kan göra det som vi vill och är menade att göra. Vi har ett hopp, och det hoppet heter Jesus. Han säger samma sak till oss än idag. Stig upp, ta din säng och gå.

tredje söndagen efter trettondedagen: martin bergman

Men vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Kristus Jesus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig. Men om vi under vår strävan att bli rättfärdiga genom Kristus skulle uppfattas som syndare, vi också, står då Kristus i syndens tjänst? Naturligtvis inte. Bara om jag åter bygger upp detta som jag har rivit ner gör jag mig till lagöverträdare. Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig. Jag kastar inte bort Guds nåd; om lagen kunde ge rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö.

Gal 2:16-21

 

I vår kyrka kallar vi oss lutheraner, en benämning Martin Luther nog skulle ha avskytt. Mycket av hans teologi är dock fortfarande av stor betydelse för vår kyrka som åter och åter återupptäckt Luther och därmed väsentliga och alltför lätt bortglömda teologiska sanningar.

Tydligast genom ställen i Romarbrevet, Galaterbrevet (som det ovan) och Psaltaren återupptäckte Luther tanken på rättfärdiggörelse endast genom tron och därmed avvisandet av varje gärningsrättfärdighet.

När Martin Luther kommenterar Galaterbrevet är huvudsaken han framhåller att när det gäller rättfärdiggörelse och frälsning har vi inget att komma med. Försöker vi komma med något så ställer vi oss under lagen och som Paulus säger är den vägen stängd. Vi kan inte frälsas genom lagen. Lagens viktiga roll är att få oss att förstå att vi behöver en frälsare.

För Luther var detta väldigt personligt. Det berättas från hans tid som munk att synden plågade honom så att han gick ofta till bikt och att hans bekännelser tog lång tid. Det berättas att han vid ett tillfälle när han som präst celebrerade mässan vid altaret, mitt i detta, vinkade till sig sin biktfader och kompletterade sin bikt. Han ska själv ha sagt att han tröttade ut biktfäderna. Denna ångest över att inte fullgöra biktens plikt och så i allt bli förlåten kan vi nog förstå som en variant på den av Luther sedan så hatade gärningsrättfärdigheten. Bekännelsen blir till en gärning och därmed egentligen viktigare än svaret - Guds gåva - förlåtelsen, vunnen och betald av Sonen Jesus Kristus.

Ängeln kom med glädjebudet till herdarna och fåren som representanter för hela skapelsen: ˮVar inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.ˮ (Lk 2:10-12)

Jesu verk, frälsningen, påbörjades i Betlehem och det fullbordades i det ögonblick när Jesus sade ˮDet är fullbordat.ˮ Han har burit lagens krav, de krav lagen riktat mot oss. Paulus skriver: ˮOch ni, som var döda genom era överträdelser och ert oomskurna tillstånd, er har Gud gjort levande tillsammans med Kristus, i och med att han förlät oss alla våra överträdelser och drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav. Han har utplånat det genom att spika det på korset. Han avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem genom Kristus.ˮ (Kol 2:13-15)

Personlig är inte bara bekännelsen utan också avlösningen. Problemet kan vara och det verkar ha varit så för Luther att sitter man fast under lagen och kraven så blir ˮjag måste,ˮ ˮjag borde,ˮ frälsningsvägen och då har man svårt att ta till sig avlösningen, förlåtelseorden, som exempelvis kan låta så här: ˮPå Jesu Kristi uppdrag säger jag Dig, Dina synder är Dig förlåtna. I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.ˮ Oavsett formulering är budskapet tydligt – den förlåtelsen Jesus vunnit landar nu tydligt hos den person som tilltalas.

Avlösningen är förvisso viktig – tilltalet som hjälper oss att ta till oss evangeliet, befrielsen. Än viktigare är dock dopet. I dopet infogas vi Jesus Kristus. Vi döps till Hans befriande död där lagen blir oskadliggjord. Vi döps till ett nytt liv med och i Honom, ett liv bortom all död och bortom alla lagens krav som frälsningsväg.

Så, befriade från lagens tyranni och älskade av Gud kan vi då bete oss hur som helst? Tanken att vi kan göra vad som helst är feltänkt, men har tyvärr då och då tänkts under kristendomens historia. Lyckligtvis har det inte någonsin varit en dominerande tankeväg. Olyckligtvis har ibland och i vissa miljöer en och annan gärningslära, gärningar som krav för frälsning varit väldigt starka. Därför behöver vi ständigt återupptäcka det orimliga evangeliet. I en värld av betalningar, krav och kamp är Guds gåvor och nåd mycket svårbegripliga. Mot alla felaktiga tolkningar, mot alla medvetna villoläror, står bilden av frälsaren som sade: ˮEtt nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.ˮ (Jh 13:34-35) Lagens bud ersätts av kärlekens milda bud. Vägen till himlen står öppen trots våra misslyckanden och trots vår brist på kärlek, men visst vore det trevligt om nu Jesus ger oss så många gåvor om vi kunde visa Honom en smula av det Han vill ha?

 

Nämn mig Jesus, Han är livet, Han är min rättfärdighet. Han sitt liv för mig har givit, mig förvärvat salighet.

Egen fromhet intet gäller inför den som hjärtat ser, mänsklig visdom icke heller tröst och frid åt själen ger.

Intet annat än allena Jesu nåd, förtjänst och blod kan från all min synd mig rena, göra saken för mig god.

Milde Jesus, nådens källa, Du mitt liv, min salighet, låt i domen för mig gälla Din förtjänst och helighet.

Döm mitt hjärta här i tiden, innan världen döms av Dig; och när tiden är förliden, i Ditt domslut fria mig.

SvPs 356

Andra söndagen efter trettondedagen: martin bergman

ˮJag, Jesus, har sänt min ängel till er för att vittna om detta i församlingarna. Jag är skottet från Davids rot och hans ättling, den strålande morgonstjärnan.ˮ Och Anden och bruden säger: ˮKom!ˮ Och den som hör det skall säga: ˮKom!ˮ Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.

 

Upp 22:16-17

 

Ständigt detta "kom". Jesus säger gärna "kom" eller "följ mig" – och det är ungefär samma sak. Men, vart ska vi komma?

En del bara vandrar. En del tror att de kommer närmast Gud, eller kanske det andliga, i naturen. En del går pilgrimsvandringar, alltså vandringar till ett bestämt mål som av någon anledning, martyrgrav, dopkälla eller vad det vara månde, upplevs som en plats där Gud särskilt verkat och verkar. Och så har vi kyrkorna, även de som inte står vid ett pilgrimsmål. Det går också bra att vandra till dem, upptäcka dem och det som händer i dem.

Men vad är det som händer i kyrkorna? Händer något överhuvudtaget i de här stora husen eller är de övergivna? Så kan många tänka. Visst händer det väl lite i många kyrkor, men något händer.

Faktiskt är det så att i kyrkorna möter vi Jesus. Det sker också på andra ställen och Han har lovat att alltid vara med oss, men kyrkobyggnaderna har blivit kyrkans särskilda mötesplats med Honom. De försöker vi att pryda så att de illustrerar berättelserna om Honom. Och därför fylls de av praktiska föremål för att underlätta mötena med Honom, som dopfuntar, altaren och altarringar.

Visst möter vi Jesus på andra sätt som i Bibeln och bönen, men inga möten är så nära som dopets och nattvardens. Det låter som en bild, men det är något mycket mer reellt när vi i dopet infogas i Jesus. Vi är en del av kyrkan och kyrkan är Hans kropp där Han är huvudet. Mystiskt, förvisso, och Paulus kallar det för en hemlighet, ett mysterium. I denna gemenskap får vi också del av den seger, den frälsning Han vunnit. I dopet dör vi med Honom och uppstår med Honom. Nattvarden fortsätter och utvecklar dopet. I nattvarden ger Han oss sin kropp och sitt blod. Här är kyrkan mycket tydlig med att det är reellt. Vi må tro att det är bröd på patenen. Det är Hans kropp. Vi må uppfatta drycken i kalken som vin. Det är Hans blod. Hur går det till? Flera förklaringsmodeller finns, men något ligger i den klassiska lutherska positionen att helt enkelt ta emot och tro Jesu ord och inte försöka förklara mysteriet vidare. Däremot bör naturligtvis Hans ord lydas så att vi med vördnad äter och dricker och inte låter Hans kropp och Hans blod förfaras.

ˮHansˮ. Ja, Jesus är en i högsta grad levande person som vi hör tala: ˮJag, Jesusˮ. Så säger Han. En person, på sätt och vis som människa som var och en av oss, på sätt och vis, som Gud helt annorlunda och obegränsad. När Jesus föddes och vandrade runt på jorden så höll Han sig till mänskliga begränsningar. Nu behöver Han inte göra det. Dock, Han är förankrad i jorden och den mänskliga historien – Han hör till människans släkte och mer specifikt till Davids släkte, en ung kille från Betlehem som ändrade mycket för många. Han kallar också sig själv strålande morgonstjärna. Det låter gudomligt. När Jesus visar sin gudomlighet strålar Hans ansikte som solen. Samtidigt läser vi i Andra Petribrevet: ˮNu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.ˮ (2 Petr 1:19). Det låter mer som ett Guds verktyg eller gåva än Gud själv. En sådan dubbelhet är dock inte så långt bort i texterna om Jesus. Johannesevangeliet börjar: ˮI begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.ˮ (Jh 1:1). Resonemanget fortsätter och kommer så småningom till: ˮOch Ordet blev människaˮ (Jh 1:14). 1917 års översättning var detta ord än tydligare: ˮOch Ordet vart köttˮ (Jh 1:14) Petri ord visar oss dock på att mötena med Jesus, hur långtråkigt det än kan kännas i kyrkan, kan förändra oss.

Ska vi tala om ett möte ska vi inte bara tala om den ena sidan. Den här texten handlar om Jesus och vår relation till Honom, men också om oss. Vi hörde att den som törstar ska komma, men blir vi inte alla törstiga? Alla människor blir törstiga, men den törst som det handlar om här, den inre törsten efter något annat, efter svaren på frågorna, frågorna om liv och död, och kanske ett svar på den svåraste av alla frågor: Varför? Den törsten försöker många hålla ner, eller också söker man svaret på mer svåråtkomliga och krångliga platser – det kan väl inte vara så svaret finns bakom den öppna dörren till den lilla tråkiga kyrkan nästgårds och att det svaret inte kostar något?

Orden må låta överväldigande och stora, men Gud verkar här på precis det motsatta sättet – lite vatten och några ord, några andra ord och lite bröd och vin. Det behöver inte kosta något för Han har betalt allt.

 

En vanlig dag när inget särskilt händer kan ge mig det som jag behöver mest. En dag som syns mig grå och utan mening kan himmelrikets Herre bli min gäst.

 

En vanlig dag satt tiggaren vid vägen, en dag som tusen dagar var förut, och någon stod där, rörde vid hans ögon och han som varit blind såg världens ljus.

 

En vanlig dag gick synderskan till brunnen, drack vatten ur en evig källas djup. En vanlig dag då kan det största hända, ty allt blir möjligt när vi tror på Gud.

 

En vanlig dag går Gud omkring på gatan. Han stannar där de andra går förbi. Ett ord, en blick och den som varit utstött blir löst från rädslan, reser sig, är fri.

 

En vanlig dag när ingenting vi väntar kan Mänskosonen säga till oss så: det är Din dag och en av Mina dagar och genom Mig till andra skall Du nå.

 

SvPs 352

Första söndagen efter trettondedagen: anita rudvall

Jesu dop, Jesus döptes av Johannes Döparen där i floden Jordan. Evangelietexten som vi har läst är bara några få verser och handlar just om dopögonblicket.

Men dopet började egentligen långt innan det verkligen ägde rum. Som allt annat som gäller Jesus och hans liv hade profeten redan förutsagt det som skulle hända. Och Jesu dop är inget undantag. Och Johannes visste mycket väl vad som var hans uppgift. Han var den budbäraren som skulle komma före Jesus och bereda vägen för honom.

Johannes döparen var nog inte den person som vi normalt tycker att människorna skulle vilja följa. Hans klädsel fick vi beskriven i texten och han levde ett ensamt och mycket spartanskt liv i ensamhet. Vi skulle förmodligen kalla honom ett original, en mycket udda person. Men en mycket viktig person vet vi idag med facit i hand.

Trots detta följde människorna honom, de kom till honom där vid Jordan, bekände sina synder och blev döpta av honom. Många trodde också att det var Messias som hade kommit. Den som de väntat så på, skulle komma. Johannes själv var väl medveten om att han var som han själv uttryckte det en som gick före och att den som skulle komma var någon helt annan.

Hade vi läst ur Matteus hade vi kunnat höra hur Johannes ville hindra Jesus och menade att det var Jesus som skulle döpa honom.  Men han döpte ändå Jesus eftersom det var så det skulle ske. Och där i floden Jordan bland alla andra människor som kommit blev Jesus döpt. Ingen gräddfil eller förtur utan en bland alla andra. Ingen av de andra människorna trodde nog inte heller att det var något särskilt med just den mannen. Förmodligen trodde de nog inte heller att det var den mannen som Johannes talade om som skulle komma. Och så döptes Jesus och då hände det. Det som ingen hade kunnat ana. Anden som sänkte sig ner och rösten som förkunnade: Du är min älskade son, min utvalde.

Jesus blev inte bara döpt med vatten av Johannes han blev också döpt av helig Ande från ovan. När folket hörde rösten från himlen så kunde de tänka på den andra psalmen i psaltaren, där Gud tilltalar Messias med orden: Du är min Son. De kunde tänka på vad Jesaja skriver om Herrens lidande tjänare: Det är vid sitt dop som Jesus blir insatt i sitt ämbete, här börjar hans offentliga verksamhet.

Idag, så många år senare, döper vi också i vatten och med helig Ande. Vi får döpa i Faderns Sonens och den helige Andes namn.

Älskad och utvald. Det var de orden som Fadern tilltalade Sonen med. ”Du är

min älskade Son, du är min utvalde.” Älskad och utvald, de orden är inte bara

giltiga för Jesus utan även för oss. Till varje barn, eller vuxen, som döps, säger Gud: ”Du är mitt älskade barn, dig har jag utvalt.”

annandag jul: martin bergman

När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder. Men fylld av helig Ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: ˮJag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.ˮ Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul. Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: ˮHerre Jesus, ta emot min ande.ˮ Han föll på knä och ropade högt: ˮHerre, ställ dem inte till svars för denna synd.ˮ Med de orden dog han. Också Saul tyckte det var riktigt att han dödades.

Den dagen började en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över hela Judeen och Samarien. Några fromma män begravde Stefanos och höll stor dödsklagan över honom. Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.

De som hade skingrats vandrade omkring och predikade budskapet. Filippos kom till huvudstaden i Samarien och förkunnade Kristus för folket där. Alla lyssnade uppmärksamt på hans ord när de hörde honom tala och såg de tecken han gjorde. Ty från många som var besatta for de orena andarna ut under höga rop, och många lytta och lama botades. Det blev stor glädje i den staden.

Apg 7:55-8:8

 

Martyr är inte ett ämbete eller ett uppdrag i kyrkan, men martyriet har ändå följt med kyrkan hela tiden från Stefanos. Saul vi hör här om, senare Paulus, kom själv att bli martyr. Men vad är det att vara martyr? Ordet betyder egentligen vittne och en martyr är den som i och genom sitt lidande och död vittnar om frälsaren Jesus Kristus, även om ordet allt mer har börjat användas i en vidare betydelse.

 Gud vill inte martyriet. Gud vill inte någons död. Gud vill allas omvändelse och liv, men Han vet att i denna tillvaro så kan det lätt bli så att den som bekänner Kristus får dela Hans väg av lidande och död.

I fornkyrkan var en viktig tanke inte minst framförd av Klemens av Alexandria att det är en synd att söka martyriet. Man ska inte ta initiativet till sitt eget martyrium, men samtidigt inte undvika det.

En som förvisso inte undvek det var Ignatius av Antiokia. På väg från Antiokia till martyrdöden i Rom skrev han sju brev till olika församlingar där han tog upp många olika frågor, men till romarna skrev han bland annat: ˮJag skriver till alla församlingar och inskärper hos alla, att jag frivilligt dör för Guds skull, om I nu icke hindren det. Jag förmanar eder att inte visa en för mig oläglig välvilja. Låten mig bliva ett byte för rovdjur, genom vilka det går att nå Gud. Guds vete är jag, och mellan vilddjurens tänder skall jag malas för att befinnas vara ett rent Kristi bröd.ˮ (Ign Rom 4:1) Knappast visste Ignatius med säkerhet att det var genom rovdjur han skulle dödas, men om vi bortser från det så är hans ord ett tydligt, nästan extremistiskt, inskärpande av hållningen att inte undvika martyriet.

Vi ska dock inte tro att alla har varit som Ignatius. Vi är alla olika, vi är alla vanliga människor och vi vet inte hur vi skulle fungera i en sådan situation, men även om vi inte står emot de prövningar eller frestelser vi möter så finns förlåtelsen hos Herren. Det var ju för att bära våra synder, försona dem och bereda förlåtelsen Jesus led och dog.

Denna text är också det första vi hör om Paulus. Den ivrige förföljaren blev drabbad av kallelsen på vägen till Damaskus, själv apostel och kyrkogrundare på många håll. Till martyriet skulle han gå, men innan dess var han kluven: ˮTy för mig är livet Kristus och döden en vinning – såvida inte ett fortsatt liv här på jorden ger mig en vinst genom mitt arbete, för då vet jag inte vad jag skall välja. Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa. Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här, det är jag övertygad om, och jag vet att jag kommer att bli kvar och stanna hos er alla för att hjälpa er till framsteg och glädje i tron.ˮ (Fil 1:21-25) Så gäller förlåtelsen och kallelsen alla.

Martyrerna har varit viktiga i kyrkans historia. Det sägs ibland att martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde. Deras hållning och öde har varit en symbol både för de som redan är kristna och för andra att detta är ju faktiskt allvar och för i alla fall vissa livsviktigt. ˮKanske då också för mig?ˮ

Vi hörde också om hur evangeliet började spridas. Att församlingen i Jerusalem förföljdes var antagligen den direkta startpunkten för att apostlarna började resa ut i världen och sprida evangeliet så långt bort som Armenien, Etiopien, Spanien och Indien.

Bekännelsen retar. De skar tänder innan de släpade ut Stefanos. Tanken på att Gud söker oss och att vi inte själva konstruerar våra frälsningsvägar retar. Men Gud ger oss den enda hållbara vägen. Ja, Han ger oss allt genom Sonen. Jesus Kristus har dött för oss och uppstått för oss. Han segrade för att vi ska vara befriade och Han säger: ˮJag är vägen och sanningen och livet.ˮ (Jh 14:6)

För alla helgon, som i kamp för tron stått fast mot världen och nått himlaron, till Dig, o Jesus, höjes livets ton. Halleluja! Halleluja!

Du var i världen deras fasta hus. Din röst dem ledde fram i stridens brus, och genom ödsligt mörker sken Ditt ljus. Halleluja! Halleluja!

Vi kämpa må med troget, tappert mod som förr en gång Din helga skara god, tills den bekrönt i segerns boning stod. Halleluja! Halleluja!

O höga samfund, helgon av vår släkt! Mörk är vår väg, för er har morgon bräckt. Men alla livas av Hans Andes fläkt. Halleluja! Halleluja!

Blir dagen tung och själens möda lång, tyst, hör! I fjärran tonar segersång, och tro och vilja stärkes än en gång! Halleluja! Halleluja!

SvPs 171

Juldagen: martin bergman

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin Son, den förstfödde. Hon lindade Honom och lade Honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: ˮVar inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.ˮ Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: ˮÄra i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.ˮ

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: ˮLåt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.ˮ De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Lk 2:1-20

 

Snart kommer de vise männen, men de bestämmer sig för en omväg. Först går de till Jerusalem – för var ska man leta det märkliga kungabarnet som har fötts annat än i landets ojämförligt största stad där makten residerar?

Berättelsen om julen, evangeliet om barnet i krubban ger oss ett tema av svaghet och förnedring. En krubba bland djuren i stallen. Ingen annan plats fanns. Vi vet inte hur de hamnade där. I julspel är Maria och Josef ofta hänvisade dit av en grumsande värdshusvärd, men vi vet inte. Kanske smög de in där utan tillstånd?

Och så herdarna, de som fick se en syn kanske inga andra i tiden skådat – den enorma himmelska kören prisande Gud. Herdar hade en gång i tiden, på patriarkernas tid, varit centrala i folkets ekonomi. Så var det inte längre. Rikedomen var nu snarare säden samlade i ladorna. Herdarna fick stå ut med både kalla nätter och kampen mot vargar och ändå var de utanför.

Jesus går in i förnedringen för vår skull. Hans väg ska gå till utsatthet och lidande för vår skull. Men Hans väg går också till seger och härlighet. Man kan säga att Han dolde sin härlighet. I krubban och senare såg man mest människan, Marias Son, medan den Gud, Faderns Son, hon, gudaföderskan, också födde var mer fördold. Egentligen skulle det bara bli på förklaringsberget Han för ett ögonblick i tiden innan påskdagen helt lämnade förnedringen och uppenbarade sig också som den härlige.

Men änglarna visste. De bekände Honom som Herren, deras Herre, skapelsens Herre och vår Herre. De bekände Honom också som Frälsaren, fastän de inte behövde någon Frälsare, men det behöver människorna och hela skapelsen, förslavade genom människors fall.

Änglakören lär oss människor och hela skapelsen en sång, en lovsång till Herren. Den handlar om hur vi alla tillsammans ska prisa och lovsjunga Honom. Begränsad till människorna talar Paulus om samma tillbedjan: ˮalla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud Fadern till ära.ˮ (Fil 2:10-11)

Sången och tillbedjan här är en förövning för den stora lovsången i himlen, men julen handlar framför allt om barnet i krubban. Barnet är fött! Frälsaren är kommen! Ondskan fasar och vet att dess tid är kort.

De första som kommer var herdarna. Om de sjöng vet vi inte, men de berättade om budskapet och alla som hörde dem häpnade. Tänk har detta hänt i vår lilla ort. Visst, för tusen år sedan hade den varit viktig, men inte nu. Barnet föddes i Betlehem för att markera att nu skulle många löften uppfyllas knutna till arvet efter David. Enligt Matteus ropade folkmassan när Jesus red in i Jerusalem: ˮHosianna Davids Sonˮ. (Mt 21:9) Den nye David kom till den huvudstad den förste David grundade, men han föddes i den ort där David en gång föddes. Så får frälsningshistorien en nystart knuten till många andra löften.

Betlehem är en ort, men namnet Betlehem är också viktigt. Bet betyder hus och lehem bröd. Brödhuset. I julens tid går vi till mässan, till nattvarden och möter Honom, Han som sade: ˮJag är livets bröd. Era fäder åt mannat i öknen och de dog. Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.ˮ (Jh 6:48-51)

En del hade svårt för vad Jesus sade särskilt när Han sade sådant som avslöjade vem Han är. Låt oss lämna alla våra svårigheter och i glädje och med jubel gå och möta vår Frälsare.

Mitt i vintern var det, stormen svepte hård, land och hav låg frusna, snö kring by och gård. Snö föll över världen tusen vintrar än. Mitt i vintern var det, längesen.

Fruktar Gud allsmäktig snö och köld och blåst? Mitt i vintern var det, allt var stängt och låst. Men ett stall stod öppet, och med all sin brist räckte det för Herren Jesus Krist.

Du som alla änglar lovar med sin psalm log vid modersbröstet, sov i krubbans halm. Du som alla änglar prisar högst och störst – åsnan och kamelen såg Dig först.

Ingen välkomstgåva kan jag bära fram. Om jag var en herde gav jag Dig ett lamm. Om jag ägde skatter skänkte jag dem visst. Nu får Du mitt hjärta, Herre Krist.

SvPs 428

tredje söndgen i advent: anita rudvall

Hur gör vi när vi vill nå så många människor som möjligt? Vi vill ha ut ett budskap, men hur gör vi detta snabbast och smartast?

Internet. En blogg. TV reklam. Men när Johannes Döparen levde så var det väl knappast något av detta som var möjligt. Det var nog i så fall den så kallade djungeltelegrafen som vi väl alla vet vad det är. Men vad gjorde Johannes. Gick han till torget eller till marknaden där det på ett naturligt vis fanns många människor. Men ändå fick han människor att lyssna på det han ville säga. Människorna följde efter och med honom när han drog sig undan. Han försökte inte imponera på någon och han hade nog definitivt inte deltagit i någon charmkurs.

 

Det går nog inte precis att kalla Johannes för finkänslig i sin framtoning, men ärlig. Han sa det som behövde sägas och han sa det på ett sätt som knappast kunde missförstås. Han talade på ett tydligt sätt om för människorna det som de behövde höra och det var nog då precis som för oss idag inte alltid det som vi vill höra. Men trots att den här mannen sa obekväma sanningar stannade ändå människorna kvar, de drogs tvärtom till honom istället för att springa därifrån.

Varför? Borde de inte vänt åt andra hållet istället för att bli utsatta för detta?

De skyllde inte heller ifrån sig när Johannes konfronterade dem med verkligheten. Det han sa träffade dem så rakt i hjärtat att de helt enkelt bara tog det till sig utan att hitta förklaringar eller ursäkter.

Och jag tror att det är på samma sätt med oss som lever idag som de som levde då. Ibland behöver vi hjälp utifrån för att kunna se sanningen och att se det som är rätt. Ibland måste nog också detta ske på ett som vi själva tycker burdust och kanske elakt sätt. För visst gör det ont när en del sanningar blir klara för oss när vi invaggat oss i en säker trygghet om en annan sanning som känns bättre för oss själva.

Vi behöver hjälp för vi blir helt enkelt väldigt lätt och fort hemmablinda och det kan vara svårt att ta sig ur gamla hjulspår på egen hand. Vi kan behöva en Johannes till hjälp ibland.

 

Vi kan reagera på olika sätt när obekväma sanningar blir uppenbara för oss.

Gud använder sig av olika sätt för att väcka oss ur vår sömn, ibland genom människor och ibland på något annat sätt.

Och hur lätt är det då inte att skjuta allt ifrån sig med motiveringen att det här gäller ju faktiskt inte mig. Så illa ställt är det då verkligen inte med mig.

Men vi ska inte springa när Johannes börjar tala om huggormsyngel, som han gör i evangelietexten hos Lukas, utan ta det som en hjälp. En hjälp att komma till insikt med att inte allt står rätt till och se det som en hjälp till omvändelse. Att låta orden verka i oss och se det som en hjälp till omvändelse och en hjälp att lämna illusionen om hur förträffliga vi är.

Det som är kännetecknande för en oomvänd människa är just självupptagenhet. Man är insnärjd i sig själv och ser inte andras behov. Det allra första steget är att kunna och våga lyfta blicken. Till andra och till Gud. Herren kommer snart, frälsningen är nära. Som dagens rubrik säger. Bana väg för Herren.

Johannes är alltså ingen glädjedödare så här på Tredje Advent. Tvärtom. Omvändelsens är glädjens förutsättning. En självupptagen människa är sällan glad och lycklig. En äkta glädje kan vi bara få erfara om vi lyfter blicken för att se andra. Glädjen är följeslagare till sanningen, sanningen om sig själv och om sitt behov av en frälsare. Glädje är bevis på att man lever i sanningen.

Men det är inte lätt, vår maktlöshet är många gånger större än vad vi tror. Därför måste Johannes komma före Jesus. Johannes budskap förbereder oss på att ta emot Kristus. Vi måste genom hans ord inse att vi behöver frälsaren. Tycker vi att vi själva är bra nog behövs ju inte Jesus för oss.

Den här tredje söndagen i advent vill Johannes att vi lyfter blicken. Lyfter den bort ifrån oss själva och vår självupptagenhet och ser fram mot Messias som är på väg till oss.

3 söndagen i advent: martin bergman

Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av Helig Ande har människor talat ord från Gud.

2 Petr 1:19-21

Denna dag är en Johannes döparens dag. Medan hans födelsedag, exakt ett halvår innan Jesu talar om personen talar denna dag om uppdraget, om föregångaren och profeten. Gärna brukar Johannes beskrivas som det gamla förbundets siste profet, även om Jesus beskriver honom som ˮen som är mer än en profetˮ (Mt 11:9).

Johannes, profeten, är den som lever i en relation till Jesus hela sitt liv och som hela tiden pekar på Jesus. När Maria, Jesu mor, besöker sin släkting Elisabet, Johannes mor så hände detta: "När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av Helig Ande. Hon ropade med hög röst: ˮVälsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min Herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.ˮ (Lk 1:41-45)

Och när den fängslade och snart halshuggne Johannes strax innan det Jesus kallar honom ˮen som är mer än en profetˮ sänt sina lärjungar att fråga Jesus: ˮÄr Du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?ˮ (Mt 11:3) så kan man undra om Johannes drabbats av tvivel, men vi kan också förstå det så att Johannes anade det som skulle ske och ville att de sista av hans lärjungar nu, då de snart inte hade honom kvar, skulle gå över till den de borde följa, den Johannes ständigt pekat på. Så ifrån innan sin födelse till strax innan hans död pekade Johannes på Jesus som när han till några av sina lärjungar som sedan följde Jesus sade ˮSe Guds lamm som tar bort världens synd.ˮ (Jh 1:29)

Ja, Jesus är Guds lamm och i varje mässa citerar vi Johannes döparen och tillber med honom strax innan kommunionen. Men Jesus är inte bara lammet. Kyrkan bekänner Honom utifrån bibelns ord som fungerande i tre ämbeten, som profet, överstepräst och konung. Jesus är profet genom sin förkunnelse och även om Han i detta är ojämförlig är Han inte den ende profeten i det nya förbundet.

Paulus skriver ˮI sin församling har Gud gjort några till apostlar, andra till profeter, andra till lärare; åt några har han gett gåvan att göra under, att bota sjuka, att hjälpa, att styra, att tala olika slags tungotal.ˮ (1Kor 12:28) Bland de andra Andes gåvor fanns alltså också profetian – att Gud ger någon i uppdrag att tala direkt in den nutida situationen I fornkyrkan förekom det att förutom biskop eller präst också en och annan profet förkunnade i mässan. Sannolikt har detta blivit allt mer ovanligt, ja, okänt, på grund av dels en allt mer genomorganiserad kyrka där profetian har svårare att rymmas och dels en erfarenhet liksom i gammaltestamentlig tid att falska profeter är vanliga. Därför har vi var och en, som kyrka, vårt ansvar att pröva den förkunnelse vi möter. Pröva den mot bibel och bekännelse så att den är Gud ord och inte mänskliga påfund.

Både för den som har profetians gåva och för alla andra gäller det att lyssna till den Helige Ande och i våra dagar då vi har bibeln som Guds gåva till oss (i den tidiga kristenheten höll det nya testamentet på först att skrivas och sedan samlas ihop) gäller det då att låta Anden hjälpa oss att förstå bibelns ord och där höra Guds tilltal. Men vad ska vi lyssna efter? Guds viktigaste budskap till oss handlar om frälsningen och om frälsaren Jesus Kristus. Rimligen den mest fantastiska predikan som någonting hörts hörde bara två, de två lärjungarna på väg till Emmaus. De fick höra Jesus predika: ˮOch med början hos Mose och alla profeterna förklarade Han för dem vad som står om Honom överallt i skrifterna.ˮ (Lk 24:27) Bibeln talar om Jesus och i denna predikan avslöjade Jesus en mängd sådana ställen. Vi får tänka på detta i bibelläsning och förkunnelse, att Guds ord talar om Jesus, vår Frälsare.

När man beskriver det så här så är det lätt att man tror att det handlar om kunskap som den Helige Ande omvandlar till bekännelse och tro. Visst är det viktigt, men lyssnar vi till Petrus finns där också ett annat perspektiv, lampan ska lysa i mörkret och morgonstjärnan ska gå upp i våra hjärtan. Det handlar om en förändring av oss, som i bibeln ofta beskrivs som en vandring. När Jesus kallade lärjungar handlade det om att följa Honom i Hans vandrande verksamhet och på vägen göra upptäckter och själv förändras: ˮFölj mig!ˮ (Lk 5:27, Jh 1:43) ˮFölj med och se!ˮ (Jh 1:39, 46)

Vi ska följa Honom, gå i Hans fotspår, likna Honom, lära oss allt mer av Honom, bli upplyfta när vi faller och när vi inte orkar mer så blir vi burna. En del beskriver efterföljelse som ett moraliskt begrepp, vad man gör, men Jesus beskriver det som närheten till Honom. Det kan förvisso som för Honom leda till martyriets lidande och död, men detta är då en hållplats på vägen till att bortom allt mörker dagen gryr.

Som torra marken dricker regn, som jorden tar emot sin sådd och gömmer den, Herre, låt oss ta emot Ditt ord.

Som späda barnet dricker mjölk, som fågeln tar emot ett frö, för livets skull, Herre, låt oss ta emot Ditt ord.

Som natt mot gryning sträcker sig, som blomman vecklar ut sin kalk i soluppgång, Herre, låt oss ta emot Ditt ord.

 

Som fången mot sin frihet går, som vännen tar emot sin vän med öppen famn, Herre, låt oss ta emot Ditt ord.

 

O Gud, nu väntar vi på Dig. Ditt ljus, Din sanning söker vi för livets skull. Herre, låt oss ta emot Ditt ord.

SvPs 67

Andra söndagen i advent: martin bergman

Öknen och ödemarken skall jubla, det förtorkade landet glädjas och blomma. Som en äng med liljor skall öknen blomma, den skall glädjas och fröjda sig. Libanons glans skall skänkas den, Karmels och Sharons härlighet, och folket får skåda Herrens glans, vår Guds härlighet. Ge styrka åt kraftlösa armar, stadga åt skälvande knän! Säg till de förskrämda: ˮFatta mod, var inte rädda! Se, er Gud är här, hämnden kommer, Guds vedergällning. Han kommer själv för att rädda er.ˮ Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryter fram i öknen, bäckar i ödemarken. Förbränt land skall bli till sjö, törstande mark till källsprång. Där nu schakalerna ligger och vilar skall säv och papyrusgräs växa. Där skall gå en banad väg, den skall kallas den heliga vägen. Ingen oren får beträda den. Där finns inga lejon, där kommer inga rovdjur. Men de återlösta vandrar där, de som Herren friköpt vänder åter. De kommer till Sion med jubel, krönta med evig glädje. Fröjd och glädje följer dem, sorg och suckan flyr.

 

Jes 35:1-10

 

Allt befrias! Allt förfärligt byts i härlighet. Intet ont finns där mer, bara glädje och jubel. Profetians ord använder mycket vi känner till. De delar av landet där växtlighetens frodas gör bara det delar av året, men öknen inte ens då. Dock, även öknen, det allra torraste ska blomma.

Bilderna är många och glädjen stor, men några ord kan förbrylla i sammanhanget, hämnd och vedergällning. Vi kan förstå frälsningsverket, befrielsen, på olika sätt och ett viktigt sådant är segern. Det finns en ondska att besegra och den blir besegrad. Den tanken hjälper oss att förstå användningen av hämnden och vedergällningen. Antingen kan vi tänka oss den på något sätt bokstavligt. Eller också kan vi tänka oss att för den makt, alltså djävulen och hans anhang, för vilka makten och att ständigt visa den egentligen är allt så blir evig maktlöshet något förfärligt. Hur vi än tänker oss det så finns framsidan där – befrielsen!

Är detta bara en poetisk fantasi, en dröm om hur det skulle kunna bli? Nej! Segern är vunnen och befrielsen är påbörjad! Jesus är segraren! Vi hör om Honom och Hans apostlar – om hur delar av profetian genomfördes. Jesus sade till Johannes lärjungar: ˮGå och berätta för Johannes vad ni hör och ser: att blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.ˮ (Mt 11:4-5) Men hur var det med stumheten och hoppandet? Evangelierna och de andra nytestamentliga skrifterna beskriver inte allt. Evangelisten Johannes kommenterar varför hans bok, och andras, inte är längre: ˮJesus gjorde också mycket annat, och om var sak skulle skildras för sig tror jag inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas.ˮ (Jh 21:25) Men visst kan vi hitta stumheten och hoppandet! Snart efter Jesu ord till Johannes lärjungar läser vi: ˮSedan förde man till Honom en besatt som var blind och stum. Och Han botade honom, så att den stumme kunde tala och se.ˮ (Mt 12:22) Och kyrkan agerar på Jesu uppdrag. Vi hör om hur Petrus och Johannes besökte templet: ˮMen Petrus sade:ʼSilver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!ʼ Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. Med ett språng var han på benen och började gå. Han följde med dem in i templet, och han gick omkring och han hoppade och han prisade Gud.ˮ (Apg 3:6-8)

Så profetian har börjat förverkligats, men resten då? Alla andra sjuka och skadade? De blomstrande öknarna? Glädjen och gemenskapen? Befrielsen har börjat. Jesus gav dåtiden och oss tecken på vem Han är och vad Han gjorde. Kyrkans främsta uppgifter är att förkunna Hans verk och seger och Hans återkomst. När kommer Han? Det traditionella svaret är snart, alltså vi ska vara beredda. Samtidigt är det lika viktigt att tänka på att vi inte vet. Kunskapen om när är ytterst begränsad. Jesus säger: ˮDagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.ˮ (Mk 13:32)

Så vi lever i väntan och i bön om att undren vi hör om ska inträffa också nu. Och det gör de, men de är sällsynta. Vår väntan är längtan över att den vunna segern ska förverkligas överallt.

Det finns en väg, en väg vi kommer att få gå, en jämn och fin väg och inte finns där några hinder. Den lutar nog uppåt mot Herrens berg, men inte blir vi trötta. Inte hindrar oss några snart bortglömda sjukdomar eller skador. Den heliga processionen sjunger, skuttar, jublar. Vi är oavsett ålder som det lilla barnet på födelsedagen och vi är på väg in i en dag som inte tar slut. Glädje övergår i glädje och växterna, stenarna, vattnet och djuren sjunger med.

 

Gud, när Du andas över vår jord förnyas den, dess ansikte lyser. Då gläder sig alla markens djur och källorna rinner opp bland bergen. O Gud, Du andas över vår jord. Djupt i vårt inre skälver ljuset, skapandets Ande.

 

Nåden och rätten kom till vår jord i Jesus Kristus, vandrande bland oss. Han kom till sitt eget, en av oss, vår broder, Guds Son, som älskar världen. O Gud, Du andas över vår jord. Djupt i vårt inre skälver ljuset, skapandets Ande.

 

Från himlen faller tungor av eld, som bärs av Andens vind över världen. De blinda får syn, de döda liv, de stumma får röst och ord och sånger. O Gud, Du andas över vår jord. Djupt i vårt inre skälver ljuset, skapandets Ande.

 

SvPs 476

Första söndagen i advent: anita rudvall

Ett nådens år

Jesus och hans lärjungar var på väg till Jerusalem när Jesus skickade iväg några av sina lärjungar för att hämta en åsna. I evangeliet står det också att han gjorde det för att profetens ord skulle gå i uppfyllelse. Men en liten åsna till en stor kung, hur går detta ihop?

Skulle inte Jesus som den väntande kungen komma in i Jerusalem med ståt och prakt? Med trummor och trumpeter och ett stort följe av säkerhetsvakter och andra människor och inte bara tillsammans med sina lärjungar och till på köpet ridande på en åsna.

Hur är det när vår kung eller andra statschefer kommer på besök i olika delar av vårt land eller i andra länder? Ja inte kommer de anonymt och enkelt utan det märks när de kommer. Och om det kommer en berömd artist så går det inte heller obemärkt förbi. Tänk så många som köar i flera dagar för att få biljetter till konserter av olika slag. Man till och med övernattar utanför biljettförsäljningen för att få en bra biljett. Men trots att Jesus kom i all ringhet och att det inte fanns stora affischer uppsatta så fanns det många människor som väntade på honom.

Men det var någon alldeles speciell som fick uppdraget att bära Jesus den där dagen. Gud kallade och lät hämta henne för den stora uppgiften. Bara en åsna säger vi kanske, men ändå var det hon som fick den finaste uppgiften som gick att få. Hon fick bära Jesus. Envis som en åsna säger vi ibland, men det är inte bara negativt att vara envis. Ibland är det helt nödvändigt för att klara sig. I vår kyrka idag får vi alla vara lite åsnor för att föra ut budskapet som Gud har bett oss att göra, Det finns många som vill motarbeta oss och använda den kristna tron och kyrkan till andra saker än det som är meningen.

Maria var också den viktiga, hon fick liksom åsnan ett uppdrag från Gud. Hon fick också ett uppdrag från Gud. Hon bar också Jesus för att han skulle födas och bli människa här på jorden bland oss.

Vi får också hjälpas åt att bära, inte bära fram Jesus på det sättet som Maria och åsnan, men vi får bära ut Guds budskap till andra. Vi får hjälpa och stötta varandra när det behövs. Nu är det vår tur att bära. Vi får bära adventets och julens budskap om barnet, Kristus, genom att gå i kyrkan, läsa texterna, sjunga psalmerna och be. Vi bär fram Kristus genom att tända ljusen, i varje fönster lyser adventsljusstakar och adventsstjärnor som fördriver mörkret med ljus.

Så kan det också vara – symboliskt – i våra liv, när själva livet känns mörkt och dystert.

Traditionerna bär oss, barnet Jesus bär oss. Han som lovade att förkunna  befrielse för fångna, syn för blinda, frihet för förtryckta och glädje till betryckta.

 

Om vi bara lugnar ner oss lite grann kan vi kanske på djupet känna det som kallas lugn och ro. Känslor av mål och mening med tillvaron, en förståelse för det som gör dig och mig unika.

Så vi borde ta tillfället i akt här i adventstiden och boka in ett möte med oss själva. Nersjunkna i favoritfåtöljen med en mugg glögg och en chokladpralin från en smygöppnad chokladask kanske jag hinner prata med mig själv en stund. Och prata med Gud. Hinna stanna upp och lyssna på vad Gud svarar och vad han vill med dig och mig. Eller en stund i kyrkan – där vi både får bära Guds budskap och samtidigt blir burna.

Bär vi barnet i vårt hjärta

blir vi bot för världens plåga.

Gud är hos oss, ljus i natten

för att hjälpa oss att våga.

Ljuset bär oss, Gud är nära

i ett litet barn som ser oss.

Domsöndagen: anita rudvall

När kommer Jesus frågar vi väl oss många gånger, och det kan vi inte hitta något svar på.

Det har ju gått nästan tvåtusen år sen han lovade att komma tillbaka men han har inte kommit ännu.

Det är kanske så att han inte är färdig. Hans uppdrag är inte slutfört ännu.

Jesus första uppdrag gällde skapelsen. Han var Guds ord i skapelsens ögonblick, han är den förste och den siste.

Hans uppdrag var att frälsa mänskligheten. Och det var det som Jesus gjorde på korset, när han dog och uppstod för vår skull. Där besegrades det onda, döden och synden, som hade gjort intrång i Guds skapelse.

Men när vi då ser oss omkring kan man ju fråga sig hur Jesus lyckades med detta. Eller om han rent av misslyckades rejält.

Men nej det var intet misslyckande, han blev bara inte klar. Hans gärning är inte avslutad.

Vad är det då vi väntar på? Det spekuleras mycket över jordens undergång. Det märks också i många filmer där jordens undergång gestaltas på många olika sätt. Många av dem när jordbävningar som utplånar större delen av mänskligheten och ritar om världskartan.

Många av dessa filmer har hämtat sin inspiration från Bibeln. Och i dagens epistel står det om himlakropparna som ska upplösas i eld och jorden förgås.

Men när man läser Bibeln är det viktigt att skilja på vad som är bildligt menat och vad som ska förstås bokstavligt.

Helst hade vi nog velat ta bort den uppdelningen som det står om i evangeliet. Uppdelningen mellan höger och vänster för att minimera risken att vi ska hamna på fel sida.

Men det är ju inte möjligt, det talar Jesus tydligt om. Däremot har vår egen valmöjlighet inte försvunnit. Vi kan välja var vi vill hamna. Jesus vill att vi väljer honom men det står oss fritt att välja och det finns ingen som tvingar oss.

Och den som ska döma oss är ju den som offrat sig själv för att alla skulle bli frälsta.

Något som vi kan tänka på är ju av vem vi skulle vilja bli dömda.

AV en okänd person, en domare som står oåtkomligt högt ovanför dig i rang?

En domare som visserligen dömer efter lagboken men inte ägnar dig en tanke utöver det.

Eller en domare som själv levt samma liv som du? Som har gått igenom samma svårigheter och varit utsatt för samma frestelser. En domare som så gärna vill att du ska bli frikänd sp att han själv har tagit straffet i ditt ställe.

Det är därför det är Jesus som är domaren och inte Fadern.

När man ser på de båda grupperna i evangelietexterna så finns det ändå det som gör att det finns likheter mellan dessa.

Både de som stod till höger och de som stod till vänster stod som frågetecken när Jesus sa: Jag var hungrig och ni gav mig att äta eller jag var hungrig och ni gav mig inte att äta.

Båda grupperna förstod inte vad han menade.

De som var i den högra gruppen hade gjort det goda utan att förstå eller tänka på det.

Vi måste ha fokus på Kristus, då är det inte för egen skull utan enbart för den andres skull som vi hjälper. Vi kanske inte ens förstår vad det betyder för den andre. Då kan vi stå där på domens dag som levande frågetecken när Kristus räknar upp våra förtjänster och bli erbjudna det rike som väntat oss sen världens skapelse.

Jesus är inte färdig. Han är inte färdig med befrielsen av världens skapelse, han är inte färdig med befrielsen av oss. Frälsningen som påbörjades på Golgata är ännu inte slutförd. Vi behöver därför inte vara rädda för framtiden, en dag ska Gud göra upp med all ondska. Det som väntar oss är nya himlar och en ny jord där rättfärdigheten bor.

söndagen före domsöndagen - vaksamhet och väntan: Anita Rudvall

När kommer Guds rike? När är det här? När händer det egentligen? Kommer det verkligen att hända?

Det finns oändligt många frågor som vi kan ställa oss men det finns inget facit. Vi kan bara vänta och se.

Guds rike är här hos oss men ändå inte. Jesus sa att Guds rike kan vi inte se det finns inom oss.

En liten jämförelse kan vara att när vi reser utomlands så vänjer vi oss ganska snabbt vid den nya miljön. Det tar oftast bara några dagar innan vi börjar vänja oss vid landet, språket och kulturen. Men sen kommer den dagen vi ska åka hem och sitter där på planet, kanske ett svenskt SAS plan. Kanske träffar vi andra svenskar, det ligger svenska tidningar och broschyrer. Och vips är vi redan hemma i Sverige trots att vi befinner oss någon helt annanstans.

Lite så är det också med Guds rike. Ännu har inte Guds rike kommit till oss helt och hållet. Men himlen börjar på jorden, den börjar här och nu, precis som Sverige började redan i flygplanet trots att det kanske stod kvar i New York eller Warszawa.

Vaksamhet och väntan är temat för den här helgens texter. Det kan vara mycket som kräver vaksamhet och väntan.

Det finns människor som försöker lura oss och vi försöker ibland också lura oss själva.

Det finns så mycket som vi har att göra och som vi gömmer oss bakom att vi kanske helt enkelt inte ser tecknen.

Att det blir som i texten på Noas tid. Människorna köpte och sålde, byggde och planterade utan att de märkte vad som var på gång. Och sen blev de tagna med överraskning, floden kom över dem när de minst anade det. Och Gud hade varnat dem men de hade inte brytt sig om tecknen och varningarna.

Längtan efter att Jesus ska komma innebär ju också en risk eftersom det kan innebära att självutnämnda profeter kan locka människor med sig. Vilket kan innebära att vi rusar fram och tillbaka utan riktigt mål och mening. Spring inte dit de pekar säger Jesus. Rusa inte efter dem.

Man kan kanske säga att vi lever i en slags provisorisk värld där alla våra lösningar på olika problem är provisoriska. Det enda vi kan lita på och veta är att vi får lämna allt till Gud för Guds rike är det bara Gud själv som kan förverkliga.

Det ska inte heller råda någon tvekan när Guds rike verkligen kommer. Det är alltså inte något som vi behöver bekymra oss om här och nu. Det vi behöver göra är att ha resväskan packad och uppdaterad så att vi är redo när den dagen kommer.

söndagen före domsöndagen-himmelriket: håkan perniel

För Jesus var barn väldigt viktiga. Ibland verkar det som att de är viktigare för honom än vuxna. När han ska förklara vad himmelriket är för något så tar han fram ett barn och säger att om ni inte blir som barnen så kommer ni aldrig in i himmelriket. I alla fall när han ska tala om vem som är störst i himmelriket. Himmelriket är något viktigt för Jesus.

Han och Paulus beskriver himmelriket som ett ställe där vi får komma som vi är, där Gud och Jesus lever idag. Det är också som Paulus säger vårt hemland och vårt hemland är viktigt för oss för där känner vi oss hemma, där talar vi samma språk oftast. Där har vi rättigheter att få det vi behöver för att kunna leva och hamnar vi i svårigheter eller blir sjuka så kan vi få hjälp åtminstone i ett gott och bra och demokratiskt samhälle. Förhoppningsvis kan vi också få den utbildning vi behöver. Fast det är många som idag inte kan leva i sitt hemland men då behöver man tillflyktsorter i andra länder.

Jesus beskriver himmelriket som det hemland vi alla kan leva i både en gång men som också kan påverka våra ställningstaganden i det här livet så att vi påverkar så att vårt samhälle blir lite likt det himmelska rike Jesus talar om. Jesus beskriver också himmelriket som en stor fest, en bröllopsfest, där vinet flödar och alla får äta sig mätta. Att komma till himmelriket är så stort och så härligt så att det inte går att beskriva det på annat sätt än som en stor fest.

Han beskriver det på det sättet även i den förlorade sonen. När sonen äntligen kommer hem efter flera år i främmande land, där han t o m har varit tvungen att vakta svin, det sämsta jobbet enligt judarna, så säger pappan till sin son: ”Äntligen kommer du hem. Jag trodde du var död, men du kom. Nu ställer vi till med fest”. Det är så Jesus beskriver Gud, som en äkta och verklig pappa som bryr sig. Bryr sig om sina barn.

Visst försökte sonen med att säga: ”Jag är inte värdig att kallas din son, jag vill bli en timanställd hos dig istället. Men pappan viftar undan det och säger bara att nu festar vi. Man kan egentligen säga en modern pappa. Och det passar väl att tala om en sådan pappa på pappornas dag, fars dag, som det är idag. Våra pappor är också väldigt viktiga för utan dem hade inte du och inte jag funnits.

Därför får vi också tacka för våra pappor. Och även de män som är som pappor för oss, för man behöver inte ha satt barn till världen för att kunna vara som en pappa. Man kan leva ihop med en mamma som har barn och bli en bonuspappa eller plastpappa eller bonusmorfar/farfar. Det enda som är viktigt är att finnas för de barn som man är pappa/bonuspappa till och ge sina barn trygghet i början av livet. Det är viktigt.

Och på något sätt handlar himmelriket också om tryggheten i livet, alltifrån att vi är små och kommer med i himmelriket genom dopet till vi är vuxna och har egna barn och när vi ska lämna det här livet och få gå hem till vår himmelska pappa i himmelriket. Pappan i liknelsen om den förlorade sonen gav egentligen båda sina barn den tryggheten de behövde även om den ene inte riktigt fattade vad han hade förrän han hade haft det svårt i ett främmande land. Att komma hem är det som Jesus menar när han talar om himmelriket och så enkelt och så svårt är det att komma hem till sin himmelska pappa, men den tryggheten har vi med Gud i livet.

Alla helgons dag: anita rudvall

Helgonen

Den härhelgen när vi samlas i kyrkor och på kyrkogårdar för att minnas våra älskade som lämnat oss blir det extra påtagligt.

Hur ska vi orka gå vidare i livet. Hur ska vi ens orka ta till oss det som Jesus säger i evangelietexten,  att vi är jordens salt och att vi är världens ljus.

När man mister någon som betyder så mycket för en upphör liksom allt annat. Livet blir som ett vacuum och det är svårt att förstå någonting över huvud taget. Och egentligen är det omöjligt att klara av för en människa att mista någon, men på något sätt klarar vi ändå detta.

Livet stannar inte trots att vi tycker att det borde göra det. Vardagen fortsätter och efter hand orkar vi glädjas åt alla minnen vi har kvar. Och vi förstår inte själva. Men det måste få ta tid.

Idag på Alla Helgons dag tänder vi ljus. Egentligen borde vi göra det i morgon, på alla själars dag. Men här använder vi båda dagarna för minnesgudstjänster. Vi tänder ljus och minns och får tro på det som Jesus gjorde för oss när han dog och uppstod för vår skull.För att vi skulle få evigt liv, inte i den här världen, men i en annan.Vi får tro på Jesus som säger att vi är världens salt och verkligen vara det. Att vi är världens ljus och inte dölja ljusskenet utan låta det lysa för alla och överallt.

När jag var liten sjöng jag i barnkören i Virserum och där använde vi ofta den här lilla röda boken som med åren blivit ganska sliten. Och så får vi också sjunga inför Herrens tron en gång. Fast vi kanske tycker att vi inte kan sjunga, finns många slags sånger och många sätt att sjunga på. Vi får fira  minnesgudstjänster tillsammans med dem som gått före oss. Se på altarringen där vi är den halvan som vi ser och de som vi tänker på är den halvan som vi inte ser, men som fortsätter in i evigheten.

Jag har många gånger på begravningar sagt att jag tror att när man är död slipper man göra det som är tråkigt. Och jag tror faktiskt det är så fast vi kan se det på olika sätt. Vi slipper alla tjatiga vardagsbekymmer och det kan kanske vara en lättnad att tänka på. Men framför allt slipper vi sjukdomar och bekymmer som drabbar oss i det här livet.

Gud, i höstmörkret tänder vi ljus på våra anhörigas gravar. Vi minns dem och tackar dig för vad de betytt för oss.

Gud, vi vilar i tryggheten att ingen kan falla ur ditt minne och att vår egen död inte ändrar på detta. Hjälp oss att leva i tilliten, att vare sig vi lever eller är döda så har vi vårt hem och vår förankring i dig.

Gud, ljusen på gravarna  på påminner också om alla som varit ljus på vår livsväg. Tack för deras vägledning och uppmuntran. Forma också oss efter din Sons förebild, så att också vi får vara ljus för andra.

Anita Rudvall

Tjugoförsta söndagen efter trefaldighet: anita rudvall

Tema. Samhällsansvar

 

Vi pratar ganska ofta om att ta ansvar, att ta ansvar för vårt samhälle, vår värld, vår miljö och för oss själva.

Men frågan är om vi verkligen gör det, eller är det bara fina ord på en massa dokument eller prat för att döva vårt eget samvete.

Tog Jesus ett samhällsansvar? Han höll inte alltid med de rättrogna människorna om vi får tro dem. Han gjorde ibland saker som kanske inte ansågs, för att använda ett ord från idag, politiskt korrekta.

Men för Jesus var det kärleken till Gud och kärleken till sin medmänniska som stod i centrum. Som det står i episteltexten för idag. Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.

Så enkelt är det, eller kanske så svårt, för även om det kan tyckas lätt så finns det många fällor att ramla i.

 

Men det finns något i den här meningen som vi inte får missa. Det står inte att du ska älska din nästa mer än dig själv, utan som dig själv. Alltså är det också ett ansvar att vi tar hand om oss själva. Mår vi inte bra kan vi inte hjälpa någon annan. Kör vi helt slut på oss själva utan att få någon som helst vila och ”påfyllning” så orkar vi inte ens ta hand om oss själva och ännu mindre göra något för våra medmänniskor.

 

Jag brukar tänka på hur det är när vi har satt oss på ett flygplan för att resa någonstans. Då går personalen ombord igenom säkerheten ombord på planet. Säkerhetsbälten, nödutgångar, syrgasmasker och så vidare. Men det är en sak som de alltid säger. Om ni reser med barn och lampan tänds att ni ska sätta på er syrgasmaskerna. Sätt dem på er själva innan ni hjälper era barn. Det tycker jag är en väldigt bra bild av bibelordet att älska sin nästa som sig själv.

Det är att ta ett samhällsansvar, att ta hand om mig så att jag får kraften att ge vidare till mina medmänniskor.

Ett samhällsansvar behöver ju inte betyda att göra stora revolutionerande saker. Det kan också vara något som vi själva kanske rent av tycker är meningslöst litet men ändå betyder så mycket för en annan människa.

 

Anita Rudvall

Tjugonde söndagen efter trefaldighet: Anita rudvall

Att Leva Tillsammans

Att leva tillsammans det är det som vi människor ska försöka göra här på jorden. Vi ska försöka leva tillsammans och i samklang med vår skapelse, och det är inte alltid så lätt.

Vi blir ganska lätt ifrågasatta i olika situationer och vi kan också själva ha lätt att ifrågasätta andra människor. Det tisslades och tasslades nog ganska mycket om Jesus där han var.

Visst skulle det kunna vara här hos oss idag. Titta är det inte han/hon. Är det inte han som är släkt med den eller den. Hur kan hon veta allt det är, eller hur kan han klara att göra detta.

Och visst måste det vara en utmaning också för Jesus att komma till sin hemstad för att predika, han som ”bara” vara snickaren Josefs son i människornas ögon.

Det kan ibland räcka med vilket efternamn vi har för att man ska etiketteras. Men oftare är det kanske annat som gör att vi stänger människor utanför gemenskapen – eller sätter varandra i fack; kön, religion, ålder, könsöverskridande uttryck, funktionsvariation, etnicitet, sexuell läggning – ni vet det vi kallar för diskrimineringsgrunder.

Jesus själv blev inte överraskad över att han blev misstrodd och ifrågasatt. Han konstaterade istället att ”En profet blir ringaktad bara i sin hemstad och i sitt hem. Och det uttrycker har vi som är lite äldre här säkert hört många gånger. Just det att man inte blir profet i sin egen hembygd.

För nog kan vi väl rannsaka oss själva lite, hur tänker jag när någon som jag känt hela livet plötsligt kommer i en annan roll. Har jag förutfattade meningar om hur han eller hon är. Ibland så tänker i alla fall jag att jag är ju en människa som inte har fördomar. Och så plötsligt dyker det upp en situation när jag inser att jag är fruktansvärt fördomsfull och det kan vara en smärtsam och pinsam upptäckt många gånger.

I en församling lever vi också tillsammans. Vi måste ta tillvara på varandra istället för att titta snett eller kanske avundsjukt. Vi måste inse och förstå att alla våra egenskaper, talanger och kunskaper är precis lika viktiga för att allt ska fungera.

Vi är inte lika. För tänk om alla vore som jag, då vore det inte roligt att vara i den här församlingen.

Fattas det en bit haltar hela enheten som gör att vi faktiskt kan leva tillsammans. Fast vi ska leva tillsammans och jag kanske tycker att ett visst sätt att vara är det rätta eller att vissa åsikter är just de rätta är det viktigt att komma ihåg att i vår kyrka måste alla få vara en del.

Vi behöver inte rangordna eller sätta så många etiketter utan bara respektera varandra för det som vi är och står för.

Tänk om vi kunde se bortom allt som vi tycker skiljer oss – och se till människan. Att vi är skapade till Guds avbild allesammans oavsett vem vi är. Jag tror vi skulle bli rikare, upptäcka mer om vilka vi själva är. Upptäcka mer av varandra. Upptäcka mer av livet. Livet tillsammans! Så blir min bön denna vecka: Gud hjälp oss att se varandra och bry oss om varandra. Att inte ta varandra för givna. Hjälp oss att leva – tillsammans! Amen.

20 e tref: martin bergman

Då sade Boas till Rut: ˮHör på, min dotter! Gå inte bort och plocka ax på någon annan åker, utan stanna kvar och håll dig till kvinnorna här. Du ser var de skördar, följ efter dem! Jag har sagt till karlarna att inte röra dig, och blir du törstig, så gå bara till krukorna och drick av vad de har öst upp.ˮ Då föll hon ner med ansiktet mot marken och sade: ˮHur kan du vara så god mot mig och bry dig om mig, fast jag är en främling?ˮ Boas svarade: ˮJag har hört talas om allt vad du har gjort för din svärmor sedan din make dog, och hur du har lämnat dina föräldrar och ditt hemland och begett dig till ett folk som du inte kände förut. Må Herren löna dig för vad du har gjort, ja, må Herren, Israels Gud, ge dig allt vad du förtjänar, när du nu har kommit för att söka skydd under hans vingar.ˮ

Rut 2:8-12

 

Ruts bok kan vi se som en liten kärleksnovell som resulterar i Boas och Rut, som här möts för första gången gifter sig och blir föräldrar. Visst är den lite annorlunda än hur vi brukar tänka oss. Ett stycke land vid Betlehem som tillhört Ruts döde mans döde far spelar en roll som vi knappast väntar oss i dag. Men visst är det en kärleksnovell där Rut på sin svärmor Noomis förslag ger Boas en kraftig antydan om att det nog borde bli de två och Boas så snart han kan skyndar sig för att undanröja det hinder som finns. Beskriver man det så låter det väl ganska romantiskt?

Men det var nog inte som kärleksnovell denna lilla bok togs upp i Bibeln. Till slut avslöjas det vad som skulle hända i fortsättningen. Rut kom nämligen att bli Davids farfarsmor. David som var Guds utvalde konung och genom sina fälttåg skapade en mindre stormakt. Han var också en psalmdiktare, vars namn står vid 73 av psaltarens 150 psalmer. Och till David knöts förhoppningen om ett evigt rike enligt profeten Natans ord till David: ˮDitt hus och ditt kungavälde skall bestå inför mig i all framtid, och din tron skall aldrig vackla.ˮ (2 Sam 6:16) Och i evangelierna hör vi hur rop till Jesus ibland innehöll orden ʼDavids Sonʼ. Så är Ruts bok en del av frälsningshistorien.

Frälsningshistorien tillförs också något centralt här. Det är väldigt tydligt i Bibeln att det finns en tvåstegslösning. Först verkar Gud med sitt utvalda folk och sedan med oss alla. I den här berättelsen får vi dock veta att David, just David, den inom folket så upphöjde, hade en farfarsmors från ett annat folk, moabiterna.

Rut, främlingen, försöker att komma in i ett främmande land, med sin främmande kultur. Vi vet, eller vi kan föreställa oss hur svårt det kan vara. Boas säger till Rut att inte gå till någon annan åker. Vi får nog tänka oss att detta är en varning. Det fanns andra som inte var lika kärleksfulla och inte lika laglydiga. Ja, Boas var laglydig och, anar vi så småningom, kärleksfull. Laglydig i det att han rörande säden följde ett av Herrens bud rörande vindruvor: ˮDu skall inte göra någon efterskörd i din vingård, inte heller plocka upp nerfallna druvor. Du skall lämna kvar det åt den fattige och åt invandraren. Jag är Herren, er Gud.ˮ (3 Mos 19:10)

Detta är inte ett isolerat påbud. Exempelvis säger Herren: ˮSamma lag skall gälla för den infödde och för invandraren.ˮ (2 Mos 12:49) och ˮInvandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.ˮ (3 Mos 19:34)

Herren låter här lite som nutidens lagstiftare. Ser man ett problem så försöker man lösa det med någon reaktion, ofta en ny lag. Men Guds lag är inte sådan. Av evighet känner Gud både sig själv och oss, vet vad skillnaden är och ger oss lagen för olika ändamål, men framför allt för att få oss att inse att det bara finns en frälsningsväg, Jesus Kristus och Hans försoning och förlåtelse.

Dock är det påfallande att Gud i lagen gärna säger ifrån mot det som vi i dag ofta kallar främlingsfientlighet. Det har varit vanligt i mänsklighetens historia att man bemött med fruktan eller hat de som avviker i språk, social bakgrund, utseende eller något annat, som helt enkelt att man kommer från ett annan plats. Sådana tankar hör till de som vi som kyrka är kallade att avvisa.

Dock, framför allt är detta en berättelse om hur en man och en kvinna möts och detta resulterar i ett äktenskap med dess förutsättningar. Redan i paradiset säger Adam: ˮDet är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.ˮ (1Mos 2:24) Jesus och Paulus citerar och utlägger detta. Man kan säga att här hittar vi äktenskapets instiftelseord. Det ger oss åtskilliga aspekter, men utifrån Rut, främlingen, låt oss se det som ett ord om en gemenskap, välsignad av Herren, oavsett av vilka man är och varifrån man kommer.

 

Som klaraste vattuflöden ur öknarnas hårda sten, som örter och gräs ur mullen och blom ur den kala gren så brast ur en kvinnas sköte Guds väsens återsken.

O Kristus Du föddes av kvinna, välsigna kvinna och man och lär oss alltid tjäna och troget älska varann! Och ge åt vår kärleks låga den eld som är hel och sann.

Ja, led oss i storm och fara med ljus av Din sannings ljus. Låt arbetsdagarna fyllas av levande sångers brus. Och gör våra ringa kroppar, o Gud till Ditt tempelhus.

När öden och tider väller som strömmande vattendrag, Du binder släkte till släkte så stilla som dag till dag. Ack, låt oss få ge och skapa, o Gud, efter Ditt behag.

Som lågan slår upp ur veden och vetekornet får gro, så låt ur vår kärlek stiga en ärlig och kristen tro, och låt oss i Dina gårdar en gång tillsammans bo.

SvPs 85

8 e tref: Martin bergman

Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen. Men ni, mina barn, är från Gud, och ni har besegrat de falska profeterna, ty han som är i er är större än han som är i världen. De kommer från världen, och därför talar de som världen, och världen lyssnar på dem. Men vi kommer från Gud. Den som känner Gud, han lyssnar på oss; den som inte kommer från Gud, han lyssnar inte på oss. Så kan vi skilja mellan sanningens ande och villfarelsens ande.

1 Jh 4:1-6

Jesus sände apostlarna och de fick många gånger möta villoläror bara enligt det vi i Apostlagärningarna hör om Petri och Pauli verksamhet. Villolärorna som funnits genom kyrkans historia har i centrum, mest betydelsefulla och med de värsta konsekvenserna haft de som på något sätt förnekat Jesu Kristi person. Det är grunden. Hans verk är grundlagt i vem Han är.

Jesus är Faderns Son och Marias Son. Han är i en odelbar person Gud och människa, helt och hållet människa och helt och hållet Gud. Genom att Han är den Han är så kan Han vara medlaren mellan Gud och människa och alltså vår Frälsare. Och ifrågasätts något i Jesu person så ifrågasätts hela frälsningsverket. Samtidigt så har vi både mer generellt i olika rörelser och individuellt igenom kyrkans historia haft svårt att hålla balansen. Har man betonat enheten eller personerna? Har man betonat Gud eller människa? I vår oförmåga är sådan obalans ofrånkomlig. Bara när den närmar sig förnekelse är den ett riktigt problem.

Man kan undra varför villolärarna så ofta verkar i kyrkan i stället för att starta eget när de verkar tycka att de minsann vet bäst? Bibeln ger oss lite olika svar och hos Mika får vi några: ˮSå säger Herren om profeterna som leder mitt folk vilse: De lovar fred och lycka bara de får något att tugga men förklarar krig mot alla som inte stoppar något i gapet på dem.ˮ (Mik 3:5) ˮStadens ledare tar mutor när de dömer, prästerna säljer sina råd för pengar, profeterna spår mot betalning. De stöder sig på Herren och säger: ʼHerren finns ju ibland oss, inget ont kan drabba oss.ʼˮ (Mik 3:11) De arbetar gärna med positiva budskap och vill gärna ha positiv feedback, i dessa Herrens ord framför allt betalning, men också helt enkelt det att människor lyssnar på dem. Och villoläror passar ofta väl in i mångas förväntningar. De är rationella och blir därför ofta populära. Och tar man sig själv mer på allvar än kyrkans Herre så varför inte ta tillfället i akt och utnyttja den samling människor som är kyrkan?

Kan då inte en falsk profet utnyttja den rena läran för sina egna syften? Ett troligt exempel på att det kan ske är hur Frans den 4:e av Frankrike lyckades få tempelherrarna stämplade som avgudadyrkare i syfte att lägga beslag på deras egendomar för att förbättra Frankrikes ekonomi.

Ja, de falska profeterna är rationella, men det är inte evangeliet om Frälsaren Jesus: ˮTy eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.ˮ(1 Kor 1:21-25)

Samtidigt som vi som kyrka behöver vara vaksamma mot villoläror och andra missförhållanden så ska vi också med glädje ta emot och sprida evangeliet om Frälsaren Jesus Kristus. Gud är så mycket större än allt mänskligt. Men stämmer det riktigt? Gud älskar människorna. Gud har i Frälsaren Jesus själv förenat sig med mänsklig gestalt för att frälsa oss. Så är mänskligheten särskilt helgad. I ortodox tradition kallas helgelse gärna för gudomliggörelse – betyder det att vi skulle kunna bli gudar? Nej, nej, nej! Men vi ska följa Jesus, vi ska allt mer bli Honom lika.

Inte kan vi det, men det kan den helige Ande. Den helige Ande verkar i oss som kyrka, verkar i oss som individer, vi som i dopet fått Anden, vi som är tempel till den helige Ande. Låt oss lyssna på Honom när Han lär oss vem Jesus är och hjälper oss att stappla i efterföljelse. Låt oss lyssna, när Han visar vilka vägar vi inte ska följa, hur vackra de än må verka. Låt oss finna glädjen i bekännelsen av vår Frälsare Jesus Kristus.

Sin enda grund har kyrkan i Kristus, Frälsaren. Hon är Hans egen byggnad, den nya skapelsen. I världen som Han löste från mörkret med sitt blod blev hon den brud Han krönte med evangelii ord.

Fast spridd i många länder är kyrkan endast en och har en enda Herre och en bekännelse. Av vatten född och Ande till en och samma kropp hon går till löfteslandet med samma resekost.

Med undran och med löje ser världen hur hon slits av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid. Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.

När lögn och våld förmeras var är då jordens salt? Vem hjälper och vem helar vid världens syndafall? Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ, en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.

Guds kyrka är gemenskap med Fadern och Hans Son, det skådar hon och erfar i Andens kraft och nåd. Guds helgon och martyrer betygar det med blod. Omkring dem sjunger rymden där segerns kyrka bor:

SvPs 57

kristi förklarings dag: Martin bergman

Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och de såg Mose och Elia stå och samtala med honom. Då sade Petrus till Jesus: ˮHerre, det är bra att vi är med. Om du vill skall jag göra tre hyddor här, en för dig, en för Mose och en för Elia.ˮ

Medan han ännu talade sänkte sig ett lysande moln över dem, och ur molnet kom en röst som sade: ˮDetta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.ˮ När lärjungarna hörde detta kastade de sig ner med ansiktet mot marken och greps av stor skräck. Jesus gick fram och rörde vid dem och sade: ˮStig upp och var inte rädda.ˮ De lyfte blicken, och då såg de ingen utom Jesus.

 

Matt 17:1-8

 

Den kanske mest kända predikan över denna text har antagligen ganska få i våra dagar läst, men desto fler har hört talas om den. I Bo Giertz roman Stengrunden hamnar en präst vid namn Fridfeldt i sådana bekymmer att han inte har någon predikan färdig till gudstjänsten på Kristi Förklaringsdag. I sin förtvivlan grabbar han tag i en liten predikosamling av Henric Schartau och läser predikan därur. Både Fridfeldt och andra blev mycket påverkade av den predikan där Schartau börjar i (och även fortsätter med) de sista orden i evangeliet – på hans tid lydde de: ˮMen då de upplyfte sina ögon, sågo de ingen utan Jesum allena.ˮ

ˮIngen utom Jesus.ˮ Det är sant och centralt. Evangeliets frukter är avsedda för oss, men vinträdet det växer på heter Jesus. På förklaringsberget är det tydligt att evangeliet handlar om Honom, inte om oss.

Också i en annan roman finns ett avsnitt där Jesus är central och framför allt Hans namn. I Ingvar Laxviks Pappersprästen berättas om en midnattsmässa där väldigt få ord, inte ens instiftelseorden, sades utom ˮJesus!ˮ, som ofta dessutom ropades med full kraft. Laxvik skildrar detta som en väldigt positiv erfarenhet inspirerad av den karismatiska väckelsen.

Inte kan mässan firas utan åtminstone instiftelseord, ens i det värsta nödläge, men visst borde vi tala mer, mycket mer, om Jesus.

De båda litterära exemplen visar också på problem i vår tillvaro. Fridfeldt får problem med den del av väckelserörelsen som lutar åt baptismen när han blir mer kyrklig. I Pappersprästen blir den berättande kyrkoherden ifrågasatt som kristen och frälst när han ska lämna bänken. Men de problemet är våra och inte Guds. Man kan se det så att ju närmare vi kommer Jesus dess närmare kommer vi också varandra. Man kan också tänka så, förutom att det vore bra om vi var teologiskt överens, att det är utmärkt med kyrkor och gudstjänster av olika stilar så att människor kan gå dit där de känner sig hemma.

Åter till förklaringsberget, så ser vi där ett möte mellan tid och evighet, skapelse och himmel, inte minst i förslaget om att bygga tre hyddor. Här visas det tydligt vem Jesus är. Han är Gud och visar sig i sin förhärligade gestalt, men Han är också människa och för de skräckslagna lärjungarna var den välbekanta handen och rösten säkert lugnande och tröstande.

Man kan fråga sig om det inte hade räckt med Sonen Jesus och Faderns stolta röst från himlen? Vad gör Mose och Elia där? Vi hör att de samtalade, men om vad? Lukas ger oss svaret: ˮde talade om Hans uttåg ur världen som Han skulle fullborda i Jerusalem.ˮ (Lk 9:31) Det är därför Sonen blev människa, det är därför Gud och människa i Honom är oupplösligt förenade. Inte skulle Han lämna världen, men Han skulle ta vår vanliga utgång, döden, och förvandla den till en plats av hopp och tillförsikt.

Men Mose och Elia då? De står för lagen och profeterna och i Lukas 24 har Jesus något att säga till Emmauslärjungarna: ˮFörstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?ˮ Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna. (Lk 24:25-27)

Hela bibeln talar om Jesus, berättar om Frälsaren. Ser vi det inte? Vi kan stöta på ett och annat mitt i de avsnitt som till synes handlar om något helt annat, men vi måste också vara beredda på att budskapet kan vara så väl dolt att vi får förstå det först i himlen eller att det just nu är avsett för andra, kanske i en annan kultur med andra frågor.

Faderns röst säger till oss att lyssna på Sonen. och Jesus säger: ˮStig upp och var inte rädda.ˮ Det är värt för oss alla att ta till oss. Stig upp från backen dit vi fallit. Stig upp från bojorna som hållit oss fångna. Med Honom som besegrat döden och allt annat ont på vår sida – vad finns det att vara rädda för?

ˮIngen utom Jesus.ˮ Vi ska inte se någon annan än Jesus, men Han ser på oss med kärlek.

 

Sorlet har dött från väg och dammigt vimmel. Ovanför oron och närmare Din himmel, i rymder klara, är oss gott att vara med Dig allena.

Du som Dig dolde, klädd i stoft och pina, se såsom ljuset Dina kläder skina. Omkring Din panna solens eldar stanna såsom en krona.

O att en gång få skåda det vi trodde, glans som i stoft och ringhet bland oss bodde, makt över vågor, altaret i lågor, himmelen öppen.

Hyddor vi ville här åt himlen bygga, fasthålla synen, ägande och trygga. Ett är nödvändigt nu och för beständigt: Jesus allena.

Ära ske Fadern som ser i djupet neder, Sonen som med oss i tåredalen beder, Anden som bådar dag då ögat skådar himlen för evigt.

 

SvPs 166

6 e tref: Martin Bergman

Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket.

Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva. Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg, så att han inte överlämnar dig åt domaren och domaren lämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse. Sannerligen, du slipper inte ut förrän du har betalt till sista öret.

 

Mt 5:20-26

 

Hur ska vi lyssna till Jesus i bergspredikan? Det finns förvisso flera svar. Vissa har trott att Han där i första hand talar etik – hur man ska bete sig. Visst kan det läsas så, men varför skulle Frälsaren Jesus tala så? Funnes det en möjlighet att av egen kraft överträffa fariseerna och dåtidens skriftlärda, ja, då vore man verkligen fantastisk. Ställer Jesus oss inför ett omöjligt uppdrag, när Han här och på andra ställen, inte minst i bergspredikan, skärper kraven och utvidgar buden? Nej, visst inte!

Han talar om straff och betalning för brott och annat ont. Straffet ska utkrävas. Betalning ska ske. Och det fullgjorde Han själv. Därför restes ett kors och Han naglades fast där. ˮHan har offrat sig själv för oss, för att friköpa oss från alla synder och göra oss rena, så att vi blir hans eget folk, uppfyllt av iver att göra vad som är gott.ˮ (Tit 2:14)

Så får vi läsa de hårda orden som pekande på frälsningen genom Jesus Kristus. Alla verkar inte vilja se detta utan bara se kravet. Lyssna inte på dem!

Dock, det finns andra sätt att läsa fel i bibeln. Ja, vi är frälsta genom Jesu verk som vi får del av genom dopet och som vi tar emot med tro och bekännelse. Och, ja, vi är därmed befriade från lagen och dess krav. Men vid flera tillfällen i kyrkans historia har man fortsatt detta tänkande till tanken att är man frälst så kan man göra vad som helst. Det finns ju ingen synd. Det finns ju ingen dom.

Dock brukar detta sätt att tänka ställa till mycket elände. Kanske genom det att man bryter mot regler som är till för att skydda andra, så att man skadar eller dödar dem, medvetet eller omedvetet, eller så att man skadar andra genom att de kommer för nära en för dem farlig frestelse eller drabbas av teologisk osäkerhet och kanske villolära. Om det skriver Paulus: ˮSe bara till att den frihet ni kan ta er inte blir till skada för de osäkra.ˮ (1 Kor 8:9)

Samtidigt är det oerhört viktigt att vi inte blir mjäkiga så att vi inte vågar provocera när det behövs. Jesus är här, som i allt, vår förebild: ˮI templet stötte han på dem som sålde oxar och får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord, och till dem som sålde duvor sade han: ʼBort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall.ʼˮ (Jh 2:14-16)

Jesus markerade rejält här att detta beteende, handelsverksamhet i templet, inte var acceptabelt. Kan man kalla detta hänsynsfullt? Ja, faktiskt. Skulle vi göra det skulle vi kunna kalla det hänsyn både till andra och till den som älskar oss. Vi hör inte att Jesus skadade någon – det ska inte vi heller. Men villoläror och annat som är farligt och behöver stoppas ska om möjligt stoppas och så ska det visas för dem som ägnar sig åt sådan varför reaktionen kommer, som Jesus gjorde. Och Gud vill inte se ondska eller frestelser. Han vill rädda människor och de behöver därför ofta veta att de behöver frälsningen. Detta är lagens andra och viktigaste bruk, att visa att vi uppfyller lagen, därför är dömda och behöver Frälsaren och Hans frälsande verk.

Men, ska vi bara höra bergspredikan och alla dessa förmaningar, även runt om i nya testamentet, så? Nej, om än lag och evangelium ska ha helt olika roller i våra liv och hållas helt åtskilda så har även lagen, särskilt om man som Jesus läser den utifrån ett kärlekens och omtankens perspektiv, något att säga oss.

Goda gärningar gör man för andras skull, förvisso, för dem som möter dem och för Gud som vill att vi ska gå efterföljelsen väg, låta Kristuslivet i oss leva och hålla den gamla människan med sina synder korsfäst. Men det behöver inte vara tråkigt, tvärtom. Visst faller vi ofta och visst är ett vanligt fall att frestas till stolthet över oss själva, Men kanske kan vi ibland vara glada med psalmisten: ˮJag gläds åt att följa dina lagbud, så som man gläder sig åt rikedom.ˮ (Ps 119:14) En ganska sällan, i alla fall i vår kyrka, utvecklad teologisk tanke är att goda gärningar är att öva tro och att bekänna tro. Nej, vi ska inte spegla oss i lagen, för att se något annat än att vi är i akut behov av en frälsare, men kanske kan den, märkligt nog, hjälpa både andra och oss till lite glädje i denna världen?

 

 

Mer helighet giv mig, mer sorg över synden, mer lust för Ditt bud, mer tjänande kärlek som ej söker lön, mer tro på min Jesus, mer kraft i min bön.

Mer tacksamhet giv mig, mer saktmodigt sinn, mer iver att söka Din ära, ej min, mer smärta med Jesus, mer fröjd av Hans tröst, mer styrka att lida, mer frid vid Hans bröst.

Mer tålamod giv mig, mer salighetshopp, att frigjord från världen mot målet se opp. Mer uthållig gör mig, på frukter mer rik, mer redo för himlen, mer Jesus, Dig lik.

 

SvPs 281

 

 

 

apostladagen: Martin Bergman

En gång när han stod vid Gennesaretsjön och folket trängde på för att höra Guds ord fick han se två båtar ligga vid stranden; fiskarna hade gått ur för att skölja näten. Han steg i den ena båten, som tillhörde Simon, och bad honom att ro ut ett litet stycke. Sedan satte han sig ner och undervisade folket från båten. När han hade slutat tala sade han till Simon: ˮRo ut på djupt vatten och lägg ut näten där.ˮ Simon svarade: ˮMästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten.ˮ Och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista, och de vinkade åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa till. De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka. Då kastade sig Simon Petrus ner vid Jesu knän och sade: ˮLämna mig, herre, jag är en syndare.ˮ Ty han och de som var med honom greps av bävan när de såg all fisken de hade fångat – likaså Jakob och Johannes, Sebedaios söner, som hörde till samma fiskelag som Simon. Men Jesus sade till Simon: ˮVar inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor.ˮ Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.

 

Lk 5:1-11

 

Herren och Hans änglar säger ofta ʼvar inte räddʼ och så också Sonen Jesus. Här ger Han Simon, senare kallad Petrus, först en tröst i känslan av att ha mött den förfärande heligheten och därefter ett uppdrag.

Att känna sin egen svaghet i mötet med Herren och Hans uppdrag är normalt. Jesaja trodde han skulle dö. Jeremia menade sig vara alldeles för ung. Paulus mer eller mindre kollapsade och skrev sedan till korintierna: ˮBröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud.ˮ (1 Kor 1:26-29)

Visst kan Gud kalla visa och mäktiga och förnäma, men då kallas de snarare trots detta än tack vare det. Ett extremt exempel på en reaktion på detta är Franciskus som kom från rikedom och symboliskt avklädde sig allt, till och med kläderna. Han ville inte äga något.

Det uppdrag som ges först till apostlarna och sedan till kyrkan är både stort och starkt. Petrus skulle fånga människor och på pingstdagen ledde hans predikan till bortåt 3000 döpta. Budskapet, evangeliet är så mäktigt! Det behöver vi ofta påminna oss när vi ser glesa kyrkor. Herren kan göra något åt det!

Till Jeremia sade Herren: ˮJag lägger mina ord i din mun. I dag ger jag dig makt över folk och riken. Du skall rycka upp och vräka omkull, förstöra och bryta ner, bygga upp och plantera.ˮ (Jer 1:9-10)

 

Här kommer åter frågan om makt, vilket inte är så konstigt när man går den Allsmäktiges ärenden.

Alltför lätt så ses kyrkans ämbete som vore det något annat än det är. Kyrkans ämbete handlar om bekännelsen och dess följder som den allmänna gudstjänsten, förkunnelsen, kyrkans böner och sånger, ja, allt där bekännelsen formuleras. I detta har biskopar, präster och diakoner ett särskilt uppdrag och ansvar.

En känslig och svår fråga är om detta ansvar skall omvandlas till makt. I svenska kyrkan är svaret nuförtiden otvetydigt nej. Biskoparna, som rimligen borde ha mest att säga till om, har i vår kyrka oerhört liten makt. Egentligen kan man säga att det enda beslut en biskop ensam kan ta är att vägra att viga någon till präst eller diakon. Dock är det trots detta ofta åtskilliga som lyssnar allvarligt på en biskop.

Vilket man ska, för förkunnelsen grundad på Guds Ord kan vara stark och som Jeremia fick höra ha omvälvande konsekvenser i det stora likaväl som i det personliga. Som kyrka bör den tidiga kyrkan lära oss att det inte är fel att stå kritisk och i konflikt med makten.

Ibland, vid vissa beslut av makthavare, kan man undra om inte biskopar och präster skulle någon gång ha hoppat av och bildat en kyrka där utanför. Så har faktiskt också hänt. Det finns ett modernt exempel.

Det var i Norge vid påsken 1942 som de 7 biskoparna och sedan 797 av 858 innehavare av prästtjänster avgick, men om de inte var fängslade fortsatte de med sin egentliga tjänst. Historikern Olav Njølstad har skrivit (min översättning) om läget efter det att nazitrogna anställts som präster:

ˮNS-prästerna blev i stort sett bojkottade av församlingarna. Högmässan firades ofta för tomma bänkrader. Samtidigt genomfördes dop, konfirmation, brölllop, nattvard och begravning utanför NS-kyrkan, ibland i kyrkans egna lokaler.

Situationen var därmed den att statskyrkan bestod som en folktom, nazifierad institution, medan det mesta av folkkyrkan levde vidare utanför kyrkans byggnader.ˮ

Frågan aktualiseras –är kyrkan samhällsbyggande eller samhällsomstörtande? Svaret är både och. Den är samhällsbyggande i det att den vill skapa trygghet för alla. Den är samhällsomstörtande i det att den lever i en ständig opposition mot makten när den motsätter sig evangeliet och begår övergrepp.

Men oavsett hur den förstås så är kyrkans viktigaste uppgift att i apostlarnas efterföljd fiska upp människor, lära dem om tron och leda dem på vägen till salighet och himmel. Det är inte för inte som vår viktigaste trosbekännelse kallas. apostolicum.

 

Räds ej bekänna Kristi namn, om världen än det skyr. Det är ett fäste och en hamn, när allting annat flyr.

Blygs ej för Kristi ord, ty vet att i det ordet bor Guds kraft till frid och salighet för var och en som tror.

Vik ej från Kristi kors. Det är för världen dårskap blott, men Herrens trogna finner där en oförgänglig lott.

Bevara som Din högsta skatt vad Kristi kärlek gav. I livets dag, i dödens natt Han är Ditt ljus, Din stav.

 

SvPs 88

 

Midsommardagen: Martin Bergman

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

 

Jh 1:1-5

 

I sin bok Hymn till glädjen skriver Gunnar Rosendal: ˮJag har alltid saknat en skönhetens teologi, Vi har det rättas teologi, det är vår etik. Vi har det sannas teologi, det är vår dogmatik. Men var är det skönas teologi? Och dock är Gud all skönhets källa likaväl som Han är all sannings källa och all rättfärdighets ursprung.ˮ

ˮOch Gud såg att allt som Han hade gjort var mycket gott.ˮ (1 Mos 1:31) Inte nämns här skönheten som Rosendal framhåller, men nog kan vi ana att Gud också såg en vacker skapelse. I mycket tycker vi nog att naturen innehåller mycket skönhet och en god tanke man kan höra ibland är: ˮMänniskor är vackra.ˮ Ja, Gud har ju skapat oss.

Samtidigt lever vi i syndafallets värld och vi bär följderna i våra kroppar – förgängelse, sönderfall, död. Vi har svårt att tänka oss någon fullkomlighet när vi så småningom på ett eller annat bär på motsatsen. Ibland har tanken tänkts att det lilla barnet bär på fullkomligheten – men, i så fall, när upphör den? Eftersom vi är födda med syndafallets arv hävdar kyrkan att dopet bör ske utan dröjsmål.

Men varför dopet, vad gör det för skillnad? ˮÄr ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus.ˮ (Gal 3:27) Han är Gud. Han är Ordet, skapelseordet, förlåtelseordet, helandeordet. Orden verkar med oss och orden är så vackra. Iklädda Honom är vi iklädda Hans rättfärdighet. Som den rentvättade och omsorgsfullt hanterande dopdräkten åtgärdar Jesu rättfärdighet vår orättfärdighet och våra synder. Hur? Det är frågan, men bibelns svar är många. En del talar om tvätt, andra om döljande, om nyskapelse och fler alternativfinns: ˮDu förbarmar Dig över oss på nytt och utplånar våra brott, Du kastar alla våra synder i havets djup.ˮ (Mik 7:19) I havens djup – ingen kan återfinna dem. Hur Gud gör spelar ingen roll – det handlar om att synden inte längre har makten utan att Gud älskat bort dess makt. Öppna Herre vår hjärtan för den kunskapen!

Ordet talade, talade liv och ljus. Ändå har vi en värld fylld med mörker och död. In i den gick vår Frälsare. Jesus Kristus gick in i lidandet, gick in i motsatsen till den himmelska skönheten för vår befrielses skull. Förnedringen började i Betlehem. Visst sjöng den himmelska hären av änglar, men en bra bit från krubban. På det följde en tillvaro efter mänsklighetens vanliga villkor. Så gick Han allt mer in lidandet. Under sina predikovandringar svarade Han en som ville följa Honom hem: ˮRävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.ˮ (Lk 9:58) Så kom lidandets natt och dag. Om detta skriver Jesaja: ˮMånga förfärades över Honom, så vanställt var Hans yttre, så föga mänskligt Hans utseende.ˮ (Jes 52:14) Den väg Han gick var förfärlig och de som såg Honom förfärades säkert över Hans blodiga och smärtfyllda utseende. Länge ville kyrkan inte heller se bilden av den lidande Frälsaren – Han är ju den uppståndne segraren! En förändring har dock skett och den korsfäste avbildas ofta – Han är ju vårt hopp och vår tröst! Den kärleken bortom konstens förskönande ser bara vacker ut i ett öga som älskar. Låt oss be om att bli älskande!

Gud har inte lämnat sin skapelse. Tvärtom – Han har verkat i den och skapelse och frälsning hör ihop. Frälsningen kan beskrivas som nyskapelse. Han har besegrat ondskan och för att tänka med Rosendal har Han också fört skönheten till seger. Dock, inte som en skönhetstävling där vissa segrar och andra förlorar. Genom Jesu Kristi seger är alla segrare. Så får vi förstå en lite mystisk passage om himmelen i Uppenbarelseboken: ˮOch de skall vara kungar i evigheters evighet.ˮ (Upp 22:5). Utifrån nutiden kan man undra om det är någon mening med att vara kung om det inte finns några undersåtar, men i Guds värld är vi alla segrare, förstapristagare, kungar och regerande drottningar.

ˮMänniskor är vackra.ˮ Inte bara så att Gud gjort oss fina. Han överväldigas av vår skönhet. Kärleksdikten, dialogen i Höga Visan läser kyrkan som en dialog mellan Herren och kyrkan eller, läst mer personligt, den kristna. Tänk när Han säger: ˮVad Du är skön, min älskade, vad Du är skön!ˮ och hon, vi, Du svarar: ˮVad Du är skön, min vän, ja, Du är ljuvlig!ˮ (H V: 1:15-16)

 

När dagen fylls av fågelsång, nät äng och hagar blommar, när markens rikedom förkunnar Nordens sommar. Då spelar skaparen och vi är toner i Hans symfoni av ljud och ljus och färger.

När vi i tvivel frågar oss om vi är rena toner. Då svarar Gud: Han lovar oss att Jesus allt försonar: I vattnets tecken blir Du ren, som sommarsolens klara sken i himmelrikets sommar.

Så sänd till oss Din Ande, Gud, som dag från dag oss renar, som små och spridda toners ljud till något stort förenar. Från ton till ton Din lovsång når och klingar som ett skönt ackord bland himmelrikets vindar.

Guds kärlek är frisk och stark fast år och stundeer vänder. Hans Ande genomsyrar allt, vi vilar i Hans händer. Då spelar skaparen och vi är toner i Hans symfoni av ljud och ljus och färger.

 

Verbums och EFS:s tillägg 754

 

Johannes döparens dag : Martin Bergman

Paulus sade: ˮJohannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.ˮ

 

Apg 19:4

 

Situationen när Paulus sade detta var att han i Efesos träffade tolv lärjungar som inte hade mottagit eller hade någon kunskap om den helige Ande. De var döpta inte med det dop som Jesus gav oss utan med Johannesdopet. Paulus döpte dem och den helige Ande gav dem andliga gåvor som tungomålstalande och profeterande.

Av vissa ställen i evangelierna kan man få intrycket att människor kom till Johannes, hörde hans förkunnelse, påverkades och döptes för att sedan gå vidare. Av andra att Johannes hade en samling lärjungar som stannade hos honom även sedan han fängslats. Det är mycket möjligt att männen i Efesos aldrig träffat Johannes utan hört en version av hans förkunnelse och sedan döpts. Den andliga situationen under de första århundradena var mycket mer komplicerad än den vi kan förstå av första anblicken av nya testamentet. Det berättar om Jesus och om de som trodde på och höll sig till Honom. Annat förekommer ibland i korta notiser och mycket nämns inte alls.

Sannolikt liknade verkligheten i nya testamentets tid och inte minst i storstaden Efesos vår tid, mängder med grupper och både inom och utom dem individer med självständiga tankar. Vi får verka i miljöer liknande apostlarnas. Paulus skriver till församlingen i den stora, men mindre än Efesos, staden Korinth: ˮVad jag menar är att ni alla säger: ˮJag hör till Paulusˮ, eller ˮJag hör till Apollosˮ, eller ˮJag hör till Kefasˮ, eller ˮJag hör till Kristusˮ. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er, eller var det i Paulus namn ni döptes?ˮ (1 Kor 1:12-13)

Men vad betydde mina ord om de som hörde Johannes till att de ʼhört en version av hans förkunnelseʼ? Kanske hade de bara hört om Johannes ofta dömande förkunnelse och sett kravens uppfyllande som en frälsningsväg. Johannes framhöll inte sig själv. Han talade om Honom som skulle komma. När hans lärjungar talade om hur många som följde Jesus svarade han: ˮNi kan själva vittna om att jag sade: ʼJag är inte Messias utan har blivit utsänd att gå framför honom.ʼ Brudgum är den som har bruden. Brudgummens vän, som står och hör på honom, gläder sig åt brudgummens röst. Den glädjen har nu blivit min helt och fullt. Han skall bli större och jag bli mindre.ˮ (Jh 3:28-30) Till hans förkunnelse hörde enligt nya testamentet utpekandet och bekännelsen av Jesus. Sedan ungefär 1000 år har vi i varje mässa sjungit eller ropat med Johannes: ˮDär är Guds lamm som tar bort världens synd.ˮ (Jh 1:29)

När Johannes fick frågan vem han var avvisade han flera tänkbara identifikationer, bland dem Messias innan han slutligen svarade: ˮJag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren, som profeten Jesaja har sagt.ˮ (Jh 1:23) En anonym röst. Så såg Johannes på sig själv. En röst som visade på Honom som skulle komma och förbereda vägen. Johannes uttalande har inspirerat många andra förkunnande. Långt ifrån unik bara i Sverige, men kanske mest känd, är Lars Levi Læstadii tidskrift ˮEns ropandes röst i öknenˮ. I Jesu ögon var dock inte Johannes anonym. Han sökte upp Johannes och fick en protesterande Johannes att döpa Honom. Vilka synder bekände den syndfrie? Våra. Jesu egen beskrivning av Johannes är: ˮSannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen, men den minste i himmelriket är större än han.ˮ (Mt 11:11) Inte ifrågasatte Jesus storheten hos Johannes och kyrkan har fortsatt med att beskriva honom som den störste bland profeterna, men Jesus passade på att beskriva hur stor skillnaden är mellan jordelivet och himlen.

Johannes var också kronologiskt Jesu föregångare. Enligt traditionen föddes han exakt sex månader före Jesus. De olika festdagarna, den 25:e december och den 24:e juni, ger ett avstånd på exakt sex månader om vi på romerskt sätt räknar från månadens slut.

ʼJohannes döparenʼ kallas han och mest förknippas han med att han döpte människor i Jordan. Johannesdopet är inte ett dop som det vi är vana vid. Johannesdopet var som Paulus sade ett omvändelsedop. Människor kom till Johannes, hörde hans förkunnelse om omvändelse, bekände sina synder och som ett tecken på förändringen i deras liv döpte Johannes dem. Lite vanvördigt kan man kalla johannesdopet ett nyårslöfte – ʼNu ska mitt liv förändras!ʼ

Johannes var både i liv och förkunnelse en lite kärv person så man kan anta att det inte var så konstigt för honom att förkunna omvändelse och bot. Man kan säga att han förkunnade lagen för att förbereda för det evangelium som Jesus kom med och är. Varför behöver vi möta lagen och räcker det inte med den? Människan känner sig ofta mer bekväma med lag och krav, men tänker vanligen att det gör inte så mycket om jag misslyckas lite här och där. När man ställs inför lagens totala krav och ser sitt eget totala misslyckande och förstår att denna väg inte existerar då kan man förhoppningsvis snart se den andra, den smala men säkra, vägen som är Jesus Kristus. Upplevelserna kan se olika ut, men det är kyrkans själavårdserfarenhet att så här ser ett viktigt vägavsnitt för mången kristen ut, ett som man kan passera många gånger. och där står Johannes som en vägvisare och han visar både på lagen och på Jesus Kristus som säger ˮJag är vägen och sanningen och livet.ˮ (Jh 14:6)

 

 

Vittnesbörd Johannes bar, halleluja, om det ljus som gryr i dag. Halleluja. Ära vare Dig, o Gud. Halleluja. Lov ske Dig, Guds ende Son: Halleluja.

Hit från himlen nåd blev sänkt, halleluja, fast vår dörr var låst och stängd. Halleluja. Ära vare Dig, o Gud. Halleluja. Lov ske Dig, Guds ende Son: Halleluja.

Nu Guds kärlek tag emot! Halleluja. Den ger kraft till tro och bot. Halleluja. Ära vare Dig, o Gud. Halleluja. Lov ske Dig, Guds ende Son: Halleluja.

 

SvPs 331:3-5

3 e tref: Martin Bergman

Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom Hans blod skall vi av Honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med Honom genom Hans Sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom Hans Sons liv. Ja inte bara det, vi har vår stolthet i Gud tack vare vår herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har vunnit försoningen.

 

Rm 5:6-11

 

ˮGud är kärlekˮ (1 Jh 4:8). Så är en grundläggande sanning sagd. Genom hela teologihistorien har det dock diskuterats vad den betyder. Anders Nygren, professor och biskop i Lund, skrev mycket om Guds kärlek och i sin Romarbrevskommentar utvecklade han hur vi inte kan förstå Guds kärlek och skriver bland annat: ˮDet lönar sig icke att här rationalisera och söka göra den gudomliga kärleken mera förståelig genom att hänvisa till mänskliga paralleller –några sådana finnas överhuvudtaget icke. Om man likväl försöker det, blir resultatet ofelbart förvanskning av den gudomliga kärleken.ˮ Så kan vi då inte förstå något och säga något om Guds kärlek? Jo, Nygren fortsätter med att utifrån Pauli ord om att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare säga att Gud själv uppenbarat den och ˮI konkret gärning har Gud bevisat oss sin kärlek.ˮ

I konkret gärning – det är ingen saga. Jesus föddes i ett stall och hela Hans liv pekade fram mot två stunder, korset och uppståndelsen – den förfärliga stunden av seger och befrielse och den underbara stunden av segerns proklamerande. ˮIngen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, Han har förklarat Honom för oss.ˮ (Jh 1:18)

Gud blev människa. Människor har sett Gud. I himlen ska människor se Gud. Och i Sonen Jesus Kristus uppenbaras vem Gud egentligen är. Vissa teologer har tänkt sig treenighetens inre relationer som varande kärlek mellan personerna. I detta blir människorna indragna genom Guds vilja att älska oss.

Anders Nygren säger att vi inte ska hänvisa till mänskliga paralleller. Förvisso, men vad gör vi när Gud själv gör så? Guds kärleksord framstår på flera ställen i Bibeln som mannens till kvinnan och så har kyrkan fortsatt att läsa dem.

I Hoseas bok läser vi: ˮDärför skall jag locka ut henne i öknen och söka vinna hennes hjärta. Där lovar jag att återge henne vingårdarna, jag gör Akors dal till en hoppets port. Där skall hon svara mig som i sin ungdom, som när hon drog ut ur Egypten. Den dagen, säger Herren, skall du kalla mig ʼmin manʼ och inte längre ʼmin Baalʼ.ˮ (Hos 2:14-16) och ˮJag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Jag skall äkta dig i trofasthet, och du skall lära känna Herren.ˮ (Hos 2:19-20).

Höga visan är full av ord av kärlek. Ett enda exempel av Hans ord är ˮDu har fångat mitt hjärta, min syster och brud, med en enda blick har du fångat mitt hjärta, med en enda länk av din halskedja.ˮ (H v 4:9)

Detta är bara några exempel av så många. Gud älskar. Gud är kär! Gud vill göra allt för den Han älskar! Han älskar alla människor, Han älskar Dig! Men som Paulus skriver – Han dog inte för någon god, för det är ingen av oss. Nej, vi var Guds fiender, förrän vi i dopet blev rentvättade. Inte vore det konstigt om vi såg oss själva ovärdiga Guds kärlek och tyvärr kommer då ofta de tankar vi som försonade och i Herren genom korset och dopet frälsta borde släppa poppande upp: ʼVad ska jag göra? Vad ska jag prestera för att förtjäna frälsningen?ʼ Svaren behöver vi ta till oss gång på gång: Ingenting! Gud älskar! Vi vare sig kan eller behöver göra något. Allt ges av nåd, bara av nåd och kärlek.

Dock, en tanke som inte har med förtjänst att göra. Korset restes för mig. Korset restes för Dig. Där betalar Jesus Kristus priset, straffet, för alla våra brott, med törnekrona, gissel, spikar och en förvriden kropp. Om vi ser på krucifixen, som de vi har i kyrkorna, med eftertänksamhet kan vi fundera – vill vi bemöta vår räddare så? Vill vi inte försöka besvara kärleken med kärlek? Oavsett vad vi tänker eller gör – korset bevisar och bevittnar Hans kärlek!

 

Upp min tunga, att lovsjunga hjälten som på korsets stam för oss blödde, led och dödde som ett skuldlöst offerlamm. Han ur griften, efter Skriften, nu i ära träder fram.

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Han avvände vårt elände för båd tid och evighet. Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.

Vi förlossas; ormen krossas, avgrundens och dödens makt nu är bunden. Från den stunden allt är Sonen underlagt. Nu är helat vad vi felat och Guds nåd i ljuset bragt.

Gamla, unga må lovsjunga Faderns makt och härlighet och hembära Sonen ära för så stor barmhärtighet, prisa Anden som vid handen leder oss till salighet.

 

SvPs 147

2 e tref. MArtin Bergman

Lovsång tillkommer Dig, o Gud, på Sion.

Vi infriar våra löften till Dig, Du som hör bön.

Till Dig kommer alla människor för att bekänna sina synder.

När vår skuld blir oss för tung förlåter Du oss.

Lycklig den utvalde som får komma Dig nära och vara på Dina förgårdar.

Vi mättas av det goda i Ditt hus, av det heliga i Ditt tempel.

 

Ps 65:2-5

 

Undervisningsstrategi har varierat genom historien. Exempelvis så fanns det inom konfirmandundervisningen för några decennier sedan en trend att man skulle börja med ungdomens problem och frågor och då blev resultatet ofta att man inte undersökte utan svarade på de frågor man trodde brukade ställas. Så vad händer om vi ställer denna text i konflikt med sådana tänkbara frågor från oss alla?

Vad har den här psalmen, rena glädjesången, med vår vardag att göra? Visst finns sådan glädje, men inte så sällan finns här i världen i stället smärta och död och den ständiga och obesvarade frågan om meningen med livet. Det svar vi kan ge är att vi har en Gud som på många sätt, inte minst genom korsets spikar, delar vår verklighet. Han har gjort det för att öppna vägen för oss till något annat, bortom förgängelse, smärta och död. Hebreerbrevets författare uttrycker hoppet så här: ˮTy här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma.ˮ (Hebr 13:14) Vill man bortom allvaret ha lite roligt kring denna fråga kan man läsa Douglas Adams fem böcker börjande med ˮLiftarens guide till galaxenˮ där superintelligenta varelser, som på jorden framträder som möss, bygger världens starkaste dator som ska ge svaret på frågan om livet, universum och allting. Datorn sade att svaret skulle ta sju och en halv miljoner år och när det kommer är det ˮ42ˮ. Därefter får frågarna veta att de behöver veta den egentliga frågan, och för den behövs en ännu bättre dator – Jorden. Vi har det lite lättare. Vi ställer mängder av frågor och förvånansvärt många av de svåra har ett svar – Gud.

Vi sjunger med hela jorden om Sion, om templet – sången har spritts från Jerusalem och blivit vår sång. Visst kan vi säga att lovsång och glädje hör kristenlivet till, och att vi är på väg till himlen som ibland beskrivs som ständig lovsång och glädjen att alltid skåda Gud. Dock, flyr vi då från världens elände, som vi ska, till kyrkan i alla dess former så finner vi ofta tråkigheten i kristenlivet, i bibelläsning, i gudstjänst, i bön – hur kan det vara så? Ska det vara så?

Svaren kan vara många, men ett centralt är vårt växande. De flesta av oss gillar kakor eller godis eller glass, eller alltihopa. När ett barn gör sådana upptäckter försöker de flesta föräldrar av en eller annan anledning att införa ransonering. Så gör också vår himmelske förälder. Ett sätt att se på detta är jämförelsen med en bergsbestigning. Vägen är jobbig och växterna och vägalternativen blir färre, men utsikten mer och mer fantastisk och målet allt närmare. Den första upplevelsen av kyrkan är så mångfacetterad. Kanske blir man attraherad av någon på andra sidan mittgången, kanske är det musiken eller konsten. Man behöver ledas mot centrum, mot Guds gåvor som Ordet och sakramenten och så mot Gud själv. Och på vägen har vi en vägvisare, den helige Ande, som alltid är oss nära. Låt oss lyssna på Honom!

Tråkigheten är dock inte utan pauser. Vandringen har rastplatser, beredda av vägvisaren, där utsikten öppnar upp sig. Plötsligt får en bön ett förbluffande svar, ett bibelord talar tydligt och personligt och en gudstjänst blir något som bär länge – som en mässa där väderförhållandena är så usla att bara en handfull kommit och av dem är de sångkunniga förkylda och plötsligt känns det ändå bara perfekt och underbart. Vi får lära oss att hålla ut och precis som det lilla barnet vänta in lördagsgodiset och uppleva den glädje Gud ger. För tråkigheten ska inte avskräcka oss utan föra oss djupare in i kontakten med Herren. Vi behöver var och en ett andligt djup.

Ligger tron för ytligt, utan rot, är faran nära. Tron ska omfamna oss helt och vi ska lära av en plågad kristenhet vad som håller i orkanens vindar. Tråkighet och kamp och ändå glädje och evighet. Intressant och viktigt är att se skillnaden mot hur frestaren gör. I hans verk känns det gärna fantastiskt tills vi sitter fast och har svårt att ta oss loss. Då kommer upptäckten – allt är bara tomhet.

Tomhet – det är definitivt inte Guds förlåtelse. Tvärtom är det centralt i Guds frälsningsverk. Innan Jesus botade den lame mannen sade Han: ˮMitt barn, Dina synder är förlåtna.ˮ (Mk 2:5) Förlåtelsen har Han vunnit för oss och den är Hans gåva till oss. ˮJag, jag är den som utplånar dina brott för min egen skull, jag minns inte mer dina synder.ˮ (Jes 43:25) Ordet för förlåta i psalmen kan förstås som täcka över eller tvätta bort. De förlåtna synderna är borta och Herren gör det för sin egen skull. Hans kärlek, Hans frälsningsverk, kräver det. Vi människor har så lätt att lägga till villkor, som en viss nivå av ånger. Visst ska vi ta både synden och förlåtelsen på allvar, men vi ska också ta Guds kärlek på allvar. Bekännelsen möts av förlåtelsen. I liknelsen om den förlorade sonen blir han både omfamnad och kysst av Fadern innan han hinner komma med någon syndabekännelse.

Vägen kan vara besvärlig, men målet är lovsång, lycka och Honom som är svaret på alla våra frågor!

 

O människa gläd Dig och prisa Din Gud som Dig med sin Ande hugsvalar, och var ej en träl under bokstav och bud, när nåden från himmelen talar. I ordet och bönen Din hugnad Du får och mod i Ditt hjärta, om vägen ock går igenom de mörkaste dalar.

Ack, mildaste Jesus, Din Ande oss sänd att väcka vårt domnande sinne, och giv att Din sanning må bliva bekänd och gömd uti hjärta och minne. Försmäktar vår själ under ångest och strid, låt komma Din Ande med strömmar av frid, där vi vår hugsvalelse finne.

 

SvPs 475:4-5

1 e tref. Martin Bergman

Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är frikänd från synden. När vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall leva med honom. Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö. Döden är inte längre herre över honom. När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.

 

Rm 6:3-11

 

På sätt och vis handlar den här texten om något som vi tillsammans fruktar nästan mer än allt annat – barnadödlighet. Barn som drunknar i Medelhavet, barn som dödas av bomber i Gaza, barn som svensk vård inte kan rädda till livet. Det låter förfärligt, men kan det vara det Paulus talar om?

Inte exakt, men han talar om barns död och liv. Först talar han om Jesu Kristi död. Barnet fött i stallet har blivit vuxen och Hans mamma Maria är närvarande när Han dog på korset. Och i himlen ser Fadern sin älskade Son lida förfärligt och dö – hur kan Han, som lätt kunde stoppa detta, tillåta det?

På det har vi två svar. Det ena är kärleken till oss. Gud älskar oss och korset visar det och på det vinner Jesus vår frälsning och allt den innefattar. ˮMen Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.ˮ (Rm 5:8) Gud inte bara är kärlek. Han älskar oss alla. Därför led och dog och uppstod Jesus. För att Han älskar Dig och vill ge Dig sin kärleks gåva. Det andra svaret är att vi inte vet. För oss låter det absurt att Gud inte ändrar reglerna, även om det är sådana Han själv satt upp. Räddar sig själv från det förfärliga och ändå räddar oss. Som så mycket annat med Gud vet vi inte, men vi vet att Han älskar och vill rädda oss. Balanserar barnet på klippkanten behöver det räddas. Det är vad Gud sysslar med.

Tolv gånger använder Paulus, om jag räknat rätt, olika böjningar av dö och död. Och till det kommer begrava och korsfästa. Ändå är det en text full av liv och hopp! Barn kan dö. Det får inte ske! Därför går Jesus den väg Han gå och när vi tar emot Hans seger i dopet får vi dela barnaskapet med Honom. I dopet blir vi Guds barn. ˮVilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi.ˮ (1 Jh 3:1)

Tre gånger lite vatten i en eller två händer och några ord. Så är det oftast. Kan det betyda så mycket? Ja, det är inte ord vilka som helst. Det är de ord Jesus befallt oss: ˮI Faderns och Sonens och den helige Andes namn.ˮ Och när Gud verkar då sker stora ting. Martin Luther svarar i Lilla Katekesen på frågan: ˮVad nytta medför dopet?ˮ och svarar: ˮDopet verkar syndernas förlåtelse, frälsar ifrån döden och djävulen och giver evig salighet åt alla dem som sätta tro till Guds ord och löften.ˮ Vad behöver vi mer egentligen, ur ett evighetsperspektiv? Men så finns det den där enerverande frågan i bakhuvudet – tro, tror jag tillräckligt? Det är alltför lätt för oss att se tron som en prestation. Det är den inte. Tron är snarare förtvivlans nödrop och glädjens lovsång. Vår kyrkas senaste officiella lärobok i kristen tro är 1878 års utveckling av Martin Luthers Lilla Katekes och där står det i fråga ett: ˮVarför kallas Du kristen? Jag kallas kristen, emedan jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och bekänner Honom som min Frälsare och Saliggörare.ˮ Vi döps på kyrkans tro och bekännelse. Få av oss kan vid doptillfället självständigt formulera en bekännelse som går längre än längtan efter en trygg famn. Det behövs inte då och det behövs inte senare. Vi delar den tro vi ärvt. Det är inte för inte som den bekännelse som används vid dop och också ofta annars kallas den apostoliska.

Jesus säger: ˮOm någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.ˮ (Mt 16:24) Lite förvånande är nog tanken att Jesus här talar om dopet, men dopet innebär att vi infogas i Kristus. Hans död och uppståndelse blir vår. Så också Hans kors. Det behöver inte betyda martyrdöden, men att vi i dopet vid sidan om barnaskapet står i kampen och segern mot det onda. Paulus säger att vi inte längre är slavar. Det behöver vi ständigt övertyga oss själva om och kämpa för att lyda och följa Jesus och inte ondskan. Men ständigt får vi leva med Honom i förlåtelsen och uppståndelsehoppet.

Långa böcker kan skrivas om dopet och om Pauli ord om det, men nu ska bara sägas det viktigaste som är både lätt och svårt: Lev i Ditt dop och upptäck det!

 

Jag tror på Gud som med sitt ord allt liv på jorden tänder. Jag tror på Jesus Krist, Guds Son, som död till seger vänder. Jag tror att Anden, nära mig, med kraft och råd skall lära mig att möta vad som händer.

Och den som döps till Kristi död med Honom äger livet. Så möt mig, Fader. Låt mitt namn i livets bok bli skrivet. I Kristus allt blir skapat nytt, vår bundenhet i frihet bytt och barnaskapet givet.

 

SvPs 68

HELIGA TREFALDIGHETS DAG: hÅKAN pERNIEL

Heliga trefaldighets dag Gud – Fader, Son och Ande

  I evangelietexten för Heliga Trefaldighets dag säger Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.”

  Detta är trons allra enklaste, och samtidigt svåraste, sanning: att mysteriet hålls dolt för de lärda och de kloka, att sanningen om Gud är ett mysterium som vi aldrig kommer kunna få svaret på genom logikens och rationalitetens genomlysta språk. Därför är sanningen enkel, för det handlar först och främst inte om att förstå. Och därför är sanningen svår, för det handlar först och främst om att inte förstå men att ta emot. Att tro är att inte förstå.

  Kanske kan det handla om att leva just som ett barn? Barnet som inte förstår men tar emot. Det nyfödda barnet förstår inte vad som händer runt omkring det, logikens lagar har ännu inte hunnit sätta sina spår, men det tar emot. Barnet tar emot kärlek och ömhet från sina föräldrar som inte vill något annat än sitt barns bästa. Barnet lever öppet. Öppet för sin omvärld och sina nära, öppet för leken, öppet för miraklet och öppet för det heliga, för ännu har inga dörrar stängts i barnets värld.

  Men så växer barnet upp och dörrarna stängs, en efter en. Vi kallar det för naturlig utveckling, att rätta sig efter hur livet i verkligheten är. Gränser sätts upp mellan logiskt och ologiskt, mellan rationellt och irrationellt. Nya gränser som aldrig funnits uppstår mellan magiskt och verkligt, mellan himmelskt och världsligt, mellan Gud och världen.

  I filmen ”Sömnlös i Seattle” säger Tom Hanks son vid ett tillfälle till sin pappa: Barn står mycket närmare det magiska, men att du som vuxen har glömt bort det, för det har hans nya grannkompis snackat om. Och Tom Hanks svarar sin son: Jag hoppas att du aldrig gifter dig med henne.

  Vi glömmer ofta bort den enkla sanningen att det uppenbarade inte alltid finns i det som är uppenbart. Vi glömmer bort att vi lever i en värld som är genomborrad av hål, av öppningar mot evigheten, en värld genomlyst av helighet. Det finns mycket mer än vi nånsin förstår både i den här världen och nästa.

Annandag pingst: Martin Bergman

ˮHan gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.ˮ

Medan Petrus ännu talade föll den heliga anden över alla som hörde hans ord. De omvända judar som hade följt med Petrus häpnade över att den heliga andens gåva blev utgjuten också över hedningarna; de hörde hur dessa talade med tungor och prisade Gud. Då frågade Petrus: ˮVem kan hindra att de blir döpta med vatten, när de har tagit emot den heliga anden alldeles som vi?ˮ Och han sade till att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. Sedan bad de honom stanna några dagar.

 

Apg 10:42-48

 

Petrus hade tidigare berättat om Jesu Kristi död och uppståndelse och om tiden före himmelsfärden då lärjungarna fick umgås med Jesus. Nu handlar det om att budskapet ska spridas och plötsligt får Petrus och dem med honom ett klart budskap från den helige Ande.

Det var som pingstdagen igen, men med en stor skillnad. På pingstdagen talade lärjungarna olika språk så att alla närvarande kunde förstå det, men här förstod man troligen inte vad de sade, utan det var det som kom att kallas tungomålstalande. I en del väckelser och fromhetsriktningar har detta varit viktigt även efter biblisk tid, för de flesta har det varit okänt utom bibeltexterna och man har i sitt ointresse tänkt på Pauli bedömning av det som en god Herrens gåva men opraktisk: ˮvad hjälper det er om jag kommer till er och talar med tungor men inte ger er någon uppenbarelse eller kunskap eller profetia eller undervisning?ˮ (1 Kor 14:6)

En annan för många okänd tanke har en bland några rötter i denna text. Den brukar kallas för andedop och betyder en från dopet skild upplevelse i stil med denna och pingstens. Anden verkar då tydligt i en människa och tungotalet brukar anses vara det tydligaste tecknet på det som kallas andedop.

För de flesta i kyrkan, också i vår kyrka, är detta, liksom tungotalet, något ganska okänt som i våra tider hör hemma framför allt i pingströrelsen och i karismatiska väckelser. Men ändå är Petrus mycket tydlig med att alla ska döpas. Hur de var med dem som tungor av eld träffade på pingstdagen? Döptes de i den stunden eller hörde de till den dagens döpta? Det vet vi inte, men vi vet att alla ska döpas. Visst sade Jesus alldeles innan sin himmelsfärd: ˮJohannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.ˮ (Apg 1:5), men kyrkan har inte sett den helige Andes givande som isolerat från dopet. Det enda undantaget är det som kallas blodsdopet, att martyrer som inte hunnit döpas innan de dödades anses vara döpta.

Vid pingsten lyssnar judar från många länder på budskapet. Att det där talas om ˮbåde judar och proselyterˮ (Apg 2:11) från Rom kan vi förstå på olika sätt, men utifrån häpnaden ovan när sådana som inte konverterat utan fortfarande räknades som hedningar demonsterade Andens gåvor är det rimligt att pingstens församling helt bestod av judar, av vilka vissa med annan bakgrund.

Att nu hedningar döptes och blev en del av kyrkan betyder att förkunnelsen från denna tid riktades till alla. Jesus säger: ˮSå älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på Honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom Honom.ˮ (Jh 3:16-17) ˮVärldenˮ – ingen är utesluten. Alla söks. Men varför denna uppdelning? Varför var Herren Gud först Israels Gud? Några svar. Det första svaret är att detta är Guds beslut. Det andra svaret kan vara modernt – i Coronatider vaccineras grupp efter grupp – men om Gud tänker så, finns leveransproblem med nåden? Knappast, men det kan finnas någon annan anledning till Hans steg för steg agerande. Det tredje svaret är det att världen, att alla, är målgruppen. Hur går det då för de som dött utan att höra eller ta till sig evangeliet? Här är också svaret att det är Guds sak, men vi har en tröst i tanken omnämnd i några bibeltexter och som vi bekänner i Apostolicum ˮnederstigen till dödsriketˮ – tanken att Kristus, segraren, kommer till evigheten, till dödsriket och där förkunnar och verkställer befrielsen.

Befrielse är också hela bibelns budskap, ˮalla profeternaˮ säger Petrus. Centrum för detta är befriaren, alltets centrum, alltets Frälsare, Jesus Kristus. I Honom och i Hans verk infogas vi genom dopet.

Så talar Petrus om förlåtelsen och tron. Förlåtelsen har sin grund i Jesu Kristi försoning. Allt är försonat. Så kan allt förlåtas. Förlåtelsen är okomplicerad – det gäller bara att vara beredd att ta emot den. Och där har vi egentligen tron. Det är så lätt att sätta villkor, att definiera tro på ett kravfyllt sätt. Låt oss i stället tänka på en fråga med god svenskkyrklig tradition: Bekänner Du med församlingen Jesus Kristus som Din Herre och Frälsare? Visst kan vi utveckla diskussionen om tron, men i grunden ser vi detta – bekännelsen: Jesus är min Frälsare. Och denna vill den helige Ande ge oss.

 

 

Gud, när Du andas över vår jord förnyas den, dess ansikte lyser. Då gläder sig alla markens djur och källorna rinner upp bland bergen. O Gud Du andas över vår jord. Djupt i vår inre skälver ljuset, skapandets Ande.

Nåden och rätten kom till vår jord i Jesus Kristus, vandrande bland oss. Han kom till sitt eget, en av oss, vår broder, Guds Son, som älskar världen. O Gud Du andas över vår jord. Djupt i vår inre skälver ljuset, skapandets Ande.

Från himlen faller tungor av eld, som bärs av Andens vind över världen. De blinda får syn, de döda liv, de stumma får röst och ord och sånger. O Gud Du andas över vår jord. Djupt i vår inre skälver ljuset, skapandets Ande.

 

SvPs 476

Pingstdagen: Martin Bergman

 

 

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.

I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de:ˮMen är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.ˮ

 

Apg 2:1-11

 

Gilbert Keith Chesterton skrev drygt femtio noveller om en man vars förnamn aldrig avslöjas utan han kallas bara fader Brown. I deckarhistorierna finns också en hel del teologi. När Browns vän Hercule Flambeau, tidigare mästertjuv och senare privatdetektiv ger sig ut på semesterresa på Englands kanalen i en liten båt packade han bara det nödvändiga, sardinburkar när han skulle äta, revolvrar om han skulle i strid, en konjaksflaska om han skulle svimma och en präst om han skulle dö. Rationellt eller hur? Tyvärr har vår kyrka inte tillräckligt många präster för att alla ska kunna stoppa in en i garderoben (och det skulle det nog vara tråkigt både utanför och inom garderoben).

Vad är nödvändigt? Vad är viktigt? Hur vi än gör svarar vi på de frågorna.

Som Flambeau bör vi ta med oss det nödvändigaste på resan och en nödvändighet som vi förvisso inte kan lämna hemma, men som så ofta talas för lite om, ja, nästan verkar bortglömd, är den helige Ande.

Den helige Ande, den tredje personen i gudomen, är undflyende och diskret. I de trosbekännelser vi använder går vi snabbt över till kyrkan och det som händer där. Det goda som händer i kyrkan är ju Andens verk. Anden överraskar i sitt arbete. Glömd, föraktade eller till synes misslyckade personer blir efter sin död förebilder och samlar stora skaror. Paulus lär oss: ˮVarken den som planterar eller den som vattnar betyder något, bara Gud, Han som ger växten.ˮ (1 Kor 3:7) En under långa tider tom kyrka fylls. Varje väckelse är en överraskning. Vi ska arbeta på det sätt vi tror kan hjälpa, men i slutändan kan vi bara förbereda och be.

Så var det på pingstdagen. Lärjungarna bad och Anden dånade och dagen slutade med att 3000 hade döpts och var en del av församlingen. I pingsten och den helige Andes verkan finns ett dubbelt perspektiv – nära och globalt.

Frågan ställs till oss – vilken roll har den helige Ande i vårt liv? Vi kan på vårt vanliga sätt se detta som en rannsakande fråga, men från Gud är det också en uppmuntrande fråga. Profeterna trotsade till synes omöjliga situationer. Petrus och Johannes stod inför alla maktens män som dessutom såg att apostlarna var ˮenkla och olärda mänˮ, men de svarade ändå: ˮVi kan inte tiga med vad vi sett och hört.ˮ (Apg 4:13, 20) Den helige Ande har ända sedan pingsten lärt de kristna att tala, och ibland att tiga. Låt oss be om nåden att lyssna när Han talar i evangeliet och i Bibeln.

Orden kommer inte långt ifrån. Den helige Ande är närvarande i kyrkan och i oss. I dopet ges den helige Ande åt oss. Paulus säger oss: ˮer kropp är ett tempel för den helige Ande, som ni har inom er och som ni har fått från Gudˮ. (1 Kor 6:19). Måtte vi lära oss att våra liv ska vara gudstjänster, inte av tvång utan av nåd och glädje, och med bönen ständigt närvarande. ˮGör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.ˮ (Fil 4:6) Gång på gång i Bibeln kopplas den helige Ande till bönen. Han vädjar för oss, Han lär oss att be, Han hjälper oss med orden och styrkan. Den helige Ande bor i oss döpta. Låt oss ta det på allvar och låt oss göra allt för att alla ska döpas och få alla dopets gåvor.

Men hur kunde galileer, i världens ögon något i stil med bondlurkar, tala så många språk och varför gjorde de det? Redan här visar den helige Ande det globala perspektivet – Jesus dog och uppstod för alla, evangeliet ska höras överallt.

Från det lilla landet vid Medelhavets östkust så hör vi en beskrivning ungefär av den kända världen. Våra trakter och mycket mer var okänt. Man nästan hör hur långt borta Rom låg. Men den helige Ande visste, Gud visste, men kyrkan fick sitt uppdrag. Och människor har lyssnat. Den helige Ande har öppnat deras öron, låt oss be att Han ska än mer göra så vår tid.

Glöm aldrig att den helige Ande bor i Dig och vill leda Dig på Dina vägar! ˮHan har gett oss sin Ande, och därför vet vi att vi förblir i Honom och Han i oss.ˮ (1 Jh 4:13)

 

Helige Ande, låt nu ske undret som väcker oss alla. Låt Guds församling än få se eld i från himmelen falla. Oss och ett styng i hjärtat giv, stynget som blir vår själ till liv.

Helige Ande hör oss.

Sanningens Ande, röj den nöd som vi i hemlighet bära: människan ej lever blott av bröd, henne Guds ord måste nära. Sänd oss en hunger runt kring jord efter att höra Herrens ord. Sanningens Ande, väck oss.

Helige Ande, låt Din röst högt om guds gärningar tala. Vittna för tron om korsets tröst, krossade hjärtan hugsvala. Visa oss Guds rättfärdighet, låt oss få se Hans salighet. Helige Ande, fräls oss.

Kärlekens Ande, hand i hand lär oss som syskon att vandra. Samman oss bind med fridens band, hjälp oss att älska varandra. Styr våra steg i Jesu spår, lär oss att bedja Fader Vår. Kärlekens Ande, led oss.

 

SvPs 161

Hjälparen kommer, Söndagen före pingst: Håkan perniel

Den heliga Anden kallas av Jesus för hjälparen eller advokaten, kan man också säga. Anden är en advokat som ska hjälpa oss när vi berättar om vår tro men också livet i övrigt. Den heliga Anden hjälper oss att se att vi är Guds barn och att vi har del av Gud själv. Den heliga Anden är sanningens ande, som ska hjälpa oss att leva i sanningen, fyllda av tro och ödmjuka inför Gud och livet. Jesus var själv uppfylld av den heliga Anden och därför kunde han utföra det uppdrag Gud hade gett honom att rädda människor. 

Det är vår uppgift också i Jesus efterföljd. Att låta oss fyllas av Guds Ande och leva kärleksfullt och sant och barmhärtigt i våra hjärtan och rädda människor. Den kristna tron är en hjärtats tro och därför behöver vi Gud i våra hjärtan, inifrån, för att hans liv ska kunna levas ut genom oss. Vad våra hjärtan är fulla av det visar sig i våra liv. Ett kärl fyllt till brädden rinner över med vad det innehåller: från ett själviskt liv sipprar själviskheten fram, den kärleksfulle sprider kärlek omkring sig, den likgiltige förmedlar likgiltighet, obekymrad om andras känslor, behov och problem. 

Men om mitt livs utflöde är gott, hjälpande och vänligt då är mitt liv nära Guds eget liv, nära hans hjärta. Jag får be om att det som strömmar ur mitt inre ska tala om Gud och Jesus och inte om mig själv. Det är endast det som finns inom mig som kan välla fram. Inga trollkonster kan åstadkomma att en kopp vatten ger mjölk. Och inga aldrig så fromma fraser och bibelcitat kan ge ett flöde och välsignelse och glädje om hjärtat är fyllt av sin egen godhet och inte av Guds.

Vi får be: ”Kom, heliga Ande, med din stormvind. Överraska oss i det trygga och invanda livet. Kom, heliga Ande, med din kärleksbris. Blås bort orons och misstrons tankar. Kom, heliga Ande, med din energi. Väck i oss en hunger efter sanning och rättfärdighet. Fyll mig, Herre, med din Ande, så att jag har nog för mig själv och kan ge ett överflöd av din kärlek till andra, mod, tro och kraft. Amen!

Kristi himmelsfärds dag: Martin bergman

En av de största dagarna i världshistorien – den vi bekänner ˮuppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sidaˮ. Den allsmäktige Sonen, Jesus Kristus, intar sin tron. En dag av jubel!

Ändå finns där, som så ofta, lärjungar som gör bort sig. Frågan om återupprättandet av Israel som kungarike visar att man inte fattat mycket av påskens stora seger. Det är som om vi är åter vid palmsöndagens konungsliga inträde i huvudstaden. Davids rike, den mindre stormakten, ska återupprättas. Åtminstone verkar den tanken ligga i ett rop bara Markus sparat: ˮVälsignat vår fader Davids rike som nu kommer!ˮ (Mk 11:10) Men har det inte blivit tydligt, både genom det hänt och genom Jesu undervisning efter sin uppståndelse att verkligheten ser helt annorlunda ut – att det inte bara är Israels Herre utan hela världens de står bredvid?

Eller tänk på Petrus förnekaren eller Paulus förföljaren – inga bakgrunder att vara stolta över. Liknande exempel, både ur bibeln och kyrkans historia, överflödar. Men så är det, vi människor, även då vi är kristna är människor med synder och brister och vi, just vi, formar kyrkan. Inte undra på att kyrkan så ofta gör fel och ännu värre än så. Inte undra på att vi i historien gång på gång ser hur kyrkan varit nära att gå under, men bara varit nära. För kyrkan har ett huvud, en Herre, Jesus Kristus och Han har bevarat henne.

Påfallande är hur ungefär samma sak ofta hänt när kyrkan varit illa ute. Först tränger villoläror in, ofta ifrågasättande Guds orimlighet i mänskliga ögon, ofta ifrågasättande något centralt i tron som Kristi person, frälsningen eller förlåtelsen. Ibland hör man nästan ormen: ˮHar Gud verkligen sagt...?ˮ (1 Mos 3:1) Kyrkan förändras och är på väg att falla, men så händer något, vi kan kalla det väckelse, uppryckning, eller något annat, men det är Herren Jesus som ingripit genom den helige Ande. Och förändring och bevarande får en bättre balans. Visst kan Gud förnya – varje väckelse ser annorlunda ut än den föregående, men vår uppgift som kyrka är att bevara och bruka de heliga gåvor vi fått, och främst av dem står bekännelsen, evangeliet, bibeln och sakramenten.

Så ser den kollektiva kyrkohistorien ut, men för oss, var och en, finns det ett ord – förlåtelse, en av Jesu viktigaste gåvor, för våra avfall. Också den har hanterats olika genom kyrkans historia. Grundläggande är att vi alla behöver den, men vi har mottagit den på olika sätt. I en miljö hade den tankegången utvecklats att man förvisso trodde att alla var förlåtna för Kristi skull, men hade väldigt svårt att tänka tanken: ˮJag, just jag är förlåten.ˮ I en annan nämnde den som upplevde sin syndighet det, liksom en syndabekännelse, och de andra som hörde detta förkunnade förlåtelsen. Förkunnade eller avlöste? Spelar nog inte så stor roll för mången, verkligheten är den att förlåtelsen flödar över oss och vi behöver bara erkänna för Herren att vi behöver den och att den ges. Så får vi den.

Varför skriva så mycket om synd och förlåtelse? Därför att denna tid, mellan Jesu himmelsfärd och Hans återkomst i mycket präglas av det Han säger om den helige Ande som ska komma: ˮMen jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.ˮ (Jh 16:7-11)

Herren Jesus steg upp till himlen. Inte gäller banaliteter som gravitationen Honom. Han är den allsmäktige på väg till sin tron. Han är borta, men samtidigt är Han, som Han lovat, alltid nära.

I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ”det som ni har hört mig tala om”, sade han. ”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.”

De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.”

Apg 1:1-11

Din spira, Jesus sträckes ut, så långt som dagen hinner. Ditt rike står till tidens slut, det står då allt försvinner. Ditt namn bekänns med himmelskt mod, och för Ditt kors, Din segerstod, nedfaller folk och kungar.

Det barn som föds till Dig man bär. Till Dig man flyr i döden. Om Du i lyckan bortglömd är man söker Dig i nöden. Där friden bryts, där orätt rår, på plågans bädd, i sorgens år Din tröst allena gäller.

Kom, Jesus, var i ve och väl, i liv och död oss nära och gjut i var förkrossad själ Din Ande och Din lära. Oss styrka giv till helig strid och samla oss i evig frid då Du all världen dömer.

SvPs 35

Bönsöndagen: Håkan perniel

Det var en präst som var med på ett syföreningsmöte. När han blev bjuden på kaffe så satt han länge och tittade på kaffet. Till slut sade han: ”Ja, här hjälper inte tro, här hjälper bara bönor”. 

Egentligen skulle vi inte behöva tala om att be. Det skulle vara naturligt för en kristen att be, att meditera. När vi hör talas om muslimer, och vad de gör i moskén, så är det att de ber med pannan mot golvet. Men de ber, det hör naturligt till en muslims tro. Och det borde det vara för oss kristna också.

Fast inte ens lärjungarna var säkra på hur man skulle be. När Jesus hade bett till Gud bad de honom lära dem att be. De hade sett Johannes döparen lära sina lärjungar att be så de ville att Jesus skulle göra det samma. Och han lärde dem den bön som vi ber mest av alla i kyrkan: ”Vår fader...” Vi behöver också ha någon som för oss in i ett böneliv. 

Vad innebär det då att be? Ja, kanske inte att vi får starkare kaffe om vi tror och ber, till det behövs det verkligen mer kaffebönor, men det finns mycket att be för.

En sak som händer när vi ber är egentligen att vi överlämnar oss i Guds händer och att vi öppnar oss för Gud. Men också för att det är naturligt för en människa att be. Vi går ofta och funderar och ibland tänker högt på vad som rör sig i huvudet. Och det kan vi låta bli en bön. Bönen är liksom en meditation över livet, det vardagliga livet, där vi befinner oss för det mesta, att hitta djupet i tillvaron, hitta Gud själv och att han är vår himmelske pappa som vill att hans barn ska snacka med honom, att ha en relation till honom, en tillit till honom som är det innersta i tillvaron. Han vill vara en vän som vi kan dela allt med.

Jesus visade att Gud är med oss mitt i vardagen och det kan vara skönt att veta att vi inte är utlämnade till ett oblitt öde i världen, i vardagen. Han är verkligen med i allt. Det finns inte något som jag som människa är med om som inte berör Gud därför kan jag tala med Gud om allt som berör mig. Jesus visade också på att vi skulle be envist och påträngande. Att den som ber ska få det han vill. Fast det kan vara svårt att förstå. Vi får verkligen inte som vi vill alltid, men kanske kan vi se det som att det svar vi får inte kanske alltid ändrar på det som hänt, men att det svar vi får är ett svar som gör att framtiden föds på nytt så att vi kan gå vidare. Och då kan vi tacka för det svaret trots allt. 

Varför ber jag då? Jo, för att bevara mitt hopp, för att få hjälp, för att tacka för att jag fått hjälp även om det inte alltid är som jag själv tänkt det. Att be är att ta sin tillflykt till Gud, att tala med honom. Ibland säger jag att när vi inte känner för att be så kan vi snacka med Gud om det. Bön är att snacka med Gud om det som berör oss mest och vad är det som berör oss mest än det som finns i vår vardag. Och det är där Gud vill vara med oss, mitt i vardagen. Om inte Gud är med oss i vardagen var är han då närvarande någonstans?! 

Bön är hjärtats samtal med Gud och i Jesus Kristus har Gud fått ett ansikte för oss och därför får vi också  överlämna oss till honom på nytt och på nytt igen och ständigt komma till honom i bön.

5 söndagen i påsktiden: Martin bergman

Ung och därmed gammal. Son och därmed Fader. Så tänker vi gärna utifrån teologi, bibel och, till en betydande del, samhället både förr och nu.

ʼDagens ungdomʼ har det sagts genom tiderna, liksom ʼde begriper inget av hur det är nu för tidenʼ. Hur ska vi då se på Gud? Om Honom läser vi: ˮTusen är i dina ögon som den dag som förgick i går, som en av nattens timmar.ˮ (Ps 90:4) Och ˮJesus Kristus är den samme i går, idag och i evighet.ˮ (Hebr 13:8) När vi lovprisar Honom kan vi göra det med orden ˮÄra vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och ska vara, från evighet till evighet, Amen.ˮ Evigheten, bortom tiden, är helt obegriplig för oss som lever i ett nu, och om någon sekund i ett nytt nu, åter och åter. Vi har en Herre som verkar i denna tid, vilken Han skapat och därmed inte är beroende av, men som kallar oss ut ur den. Kommer vi att sakna tiden? Antagligen inte. Alla himmelsbilder talar om hur fantastiskt det kommer att vara där och till tiden som vi känner den hör förgängelsen och sorgen i dess många former. Många förändringar är goda, men många har också baksidor; något gott tar slut. Så, att se Gud som gammal är ganska meningslöst. Han är inte av tiden, nej både evighet och tid är Hans skapelser.

Vissa tycker beskrivningen av två av treenighetens personer som Fader och Son är problematisk – man tänker det då som maskulina ord och en och annan har för att hitta en könsmässig balans i Gudomen börjat beskriva den helige Ande som kvinna. Men sådan är inte Gud. Jesus säger själv: ˮGud är andeˮ. (Jh 4:) Och visst ska de som har dött kroppsligen uppstå och så möta Jesus, men Paulus talar om ˮhimmelska kropparˮ och ˮen kropp med andeˮ. (1 Kor 15:40, 44) Och till några saddukeer som inte trodde på uppståndelsen och som ville sätta dit Jesus med frågan om äktenskapet i himlen för kvinnan som blev änka gång på gång och slutligen äktat sju bröder sade Jesus: ˮVid uppståndelsen gifter man sig inte eller blir bortgift, utan alla är som änglarna i himlen.ˮ (Mt 22:30) Så, låt oss inte försöka könsbestämma Gud!

Dock, dessa två exempel visar på problem, av vilka det huvudsakligen beroende på vår relation till dem finns av två typer, de verkliga och de vi tillverkar. Visst finns det för individer verkliga problem som ska tas på stort allvar, men förhoppningsvis kan de med några funderingar lösas. Exempelvis kan den för vilka alla ord som antyder maskulinitet är problematiska med Lars Levi Læstadius säga: ʼden himmelske Föräldernʼ. Fungerar inte det får vi leta vidare. Lösningar kan vara svårhittade, men står att finna.

Texten vi läste talar dock om de problem vi tillverkar. Profetian relaterar tillbaka till befrielsen ur Egypten, grunden till påskens stora glädjefest, men redan under vandringen genom öknen övertalade folket Aron att göra en gudabild, en tjurkalv. Historien fortsatte, som vi såg, med baalsgudar och beläten. Vår Herre är obegriplig och evangeliet är en dårskap för mänsklig vishet – att den allsmäktige skulle låta sig dödas för att befria oss som verkar söka alla vägar att dyrka något annat som vi kan bestämma över. Vare sig det är fråga om egenkonstruerade religioner eller om något annat, som till exempel rikedom är det människans försök att hitta något eget i stället för den som redan är här.

Som med allt annat möter Herren våra försök att smita med kärlek. Det sägs att detta är den äldsta texten om Gud som älskar. Föräldern som håller barnet i sin famn, matar det, lär det att gå och alltid är närvarande med förlåtelse och tröst. Det behöver vi. Små barn som nyligen börjat gå älskar ofta vattenpölar, oavsett reultatet. Kanske är det så att vi ibland medvetet faller. Kanske undrar vi om famnen finns där, men den finns där. Vi är älskade. Vi förstår inte Gud och ändå är detta med Hans kärlek nog det allra svåraste – men, vi är älskade!

Ut ur Egypten. Ut ur slaveriet. Därför firades påsken. Vi firar påsk för att fira Jesu seger och vår befrielse. Varje söndag är en påskdag. Var och en av oss är genom Jesu seger befriade från konsekvenserna av vår ondska och allt det förfärliga vi gör. Vi är befriade och kallade till himlen. Visst kan vi konstruera undanflykter och egna gudomar, men kallelsen står kvar och påskens evangelium: ˮSå älskade Gud världen att Han gav den sin ende Son, för att de som tror på Honom inte skall gå under utan ha evigt liv.ˮ (Jh 3:16)

När Israel var ung fick jag honom kär,

och från Egypten kallade jag min son.

Men ju mer jag kallar på dem,

desto mer går de bort från mig.

De offrar åt baalsgudarna

och tänder offereld åt belätena.

Ändå var det jag som lärde Efraim gå

och jag som tog dem i mina armar,

men de förstod inte att jag botade dem.

Med trofasthetens band drog jag dem,

med kärlekens rep.

Jag var som den

som lyfter upp ett barn till kinden.

Jag böjde mig ner och gav dem att äta.

Hos 11:1-4

Världen som nu föds på nytt pånyttföder glädjen. Här på jorden vandrar nu den uppståndne Herren. Öst och väst och syd och nord, eld och vatten, luft och jord sjunger påskens psalmer.

Hör hur fågelropen höjs! Hav och strand sig gläder. Se hur mark och träd tar på sig sina sommarkläder. Genom tjäle, köld och död tränger solens eld och glöd. Det är påsk på jorden.

Ur ett outtömligt djup skaparkraften flödar. Liv ger liv och skörd ger sådd, sådden nya skördar. Döden fråntogs all sin makt. Kristi kropp i graven lagd uppstår och förvandlas.

Vi i Honom återfår allt som gick förlorat. Paradiset nu för oss öppnar sina portar. Inget svärd! Från död till liv kallas vi att leva i alla somrars sommar.

 

SvPs 517

4 söndagen i påsktiden - vägen till livet: Håkan Perniel

Chansen – livet går inte i repris 

Annika hade just avlidit och stod arg som ett bi inför Guds gyllene tron. De flesta människor brukar närma sig Gud med hänförd vördnad, men inte Annika.

”Var det inte mer än så här?” fräste hon och slog irriterat ut med armarna. 

Gud tittade frågande på henne. ”Vad då mer?” undrade han. ”Du har ju fått allt!”

”Åja, åja”, suckade Annika, högt och ljudligt. ”Det liv du gav mig var verkligen inget annat än en lång och tråkig transportsträcka. Alldeles för fort gick det också!”

”Men 83 år är väl inte ett kort liv!” protesterade Gud.

”Nej, kanske inte. Men 83 meningslösa år som bara rann iväg – är det något att tacka för, kanske? Aldrig lät du mig få vara med om något spännande. Aldrig fick jag lyckas med något. En tråkig medelmåtta, det var vad jag blev!” Annika suckade.

”Tycker du?” sa Gud förvånat. ”Du är ju min ögonsten. Det bästa jag gjort!”

”Äh, så där säger du åt alla”, muttrade Annika, men hon rodnade lite grand.

”Javisst”, sa Gud, ”det säger jag till alla, men det är ju inte mindre sant för det.”

”Men jag har alltid väntat på att du skulle låta mig vara med om något viktigt. Istället rann dagarna bara iväg.”

”Minns du mannen som du pratade med i affären den 15 november 1963?” undrade Gud.

”Nej, hur skulle jag kunna göra det?” fnös Annika.

”Ni råkade hamna i samma kö och du började småprata om vädret. Sedan fick ni sällskap en bit, och du bjöd honom på fika för du tyckte att han såg ensam och ledsen ut. Vet du om att han var på väg att ta livet av sig? Efter ert samtal och dina kanelbullar fick han ny livsglädje och tog tag i sina problem. Du sa något i stil med att man alltid har fler vänner än man tror.”

”Ja, det är sådant man slänger ur sig”, sa Annika, som nu började minnas den där händelsen.

”För den mannen blev det vändningen”, förklarade Gud. Han gick hem och ringde sin kusin, och de redde upp en del saker. Kommer du förresten ihåg julkortet till Ingela 1984?”

Annika började skratta. Hon förstod vart Gud ville komma. Hon hade alltid gått och drömt om att få vara med om något stort, att få uträtta något för världen, men nu förstod hon att livets mening fanns mitt i det lilla vanliga. Det hon gjort och sagt hade fått större konsekvenser än hon kunnat ana.

Annika tittade upp på Gud och nu var hon inte arg längre. ”Jag har tyckt att mina 83 år bara rann iväg till ingen nytta”, sa hon. ”Jag har alltid drömt om att få vara någon annan och någon annanstans. Men allt det jag drömde om fanns ju egentligen i mitt liv varenda dag. Jag såg aldrig att jag redan hade det jag längtade efter. Tänk att jag skulle behöva dö för att förstå att hemligheten med att leva på jorden är att kunna se livet ur himlens perspektiv.”

Att förstå vägen till livet är kanske inte så lätt alla gånger. Ibland kan livet verka som för Annika, men hon fick komma fram till livets hemlighet genom samtalet med Gud. Jesus säger också i evangelietexten att vi många gånger får vara med om svåra saker, som när en kvinna ska föda barn då har hon det svårt men när hon väl har fött då känner hon istället glädje över att en ny människa fötts till världen.

Eller ibland sörjer vi en människa och livet känns hopplöst och orättvist och svårt när vi är i dödsskuggans dal. Livet består av prövningar och orkar vi gå igenom dem så finner vi när vi kommer ut på andra sidan att vi mognat och att vi funnit ett nytt liv och kanske en ny glädje, trots allt, som gör att vi kan gå vidare i livet.

Men vi har en som går före oss, som banar väg för oss även när det inte finns någon väg. Låt oss hålla oss till honom, till de tecken på hans närvaro som han har gett oss för att hjälpa oss att hitta rätt i ödemarken.

Vi ber: Herre, led oss på vår väg genom livet till det stora Livet med dig. Ge oss tecken på din närvaro så att vi orkar gå hela vägen. Amen.

3:e söndagen i påsktiden: Martin BergmAN

På Abrahams tid var herdar något normalt. Hushållet vandrade runt med hjordarna. Mose och David började som herdar Julens herdar utanför Betlehem var betydligt mer udda i en ekonomi där odlingarna spelade en mycket större roll. I dag har kanske en svensk sett en herde och fårhjorden tidigt en morgon från turisthotellets fönster i närheten av Medelhavet. Visst finns det många andra möjligheter också, men många, många, i vår miljö har aldrig sett en herde i verkligheten, men herden för fåren är en vanlig biblisk bild. Herde kan som här vara Herren själv, men också den Han gett ett sådant uppdrag, som David eller Petrus

Herdens uppdrag är relaterad till sin flock, nästan alltid beskriven som får. Dessa har man omsorg om på alla sätt – som skydd mot det onda, hjälp till de svaga, finnande av mat och lämpliga lägerplatser och letande efter de bortsprungna.

Av dessa uppdrag som Jesus känner väl till talar Han här speciellt om herden som skyddar från faror. Herdens yttersta uppdrag uttrycker Jesus alldeles efter evangeliet ovan: ˮJag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.ˮ (Jh 10:11) Så indikerar Jesus vem Han är. ʼJag ärʼ är Guds namn, avslöjat för Mose i öknen. Ja, Han är Gud, men också människa och därför ett till synes rimlig byte för döden. Tänk så fel man kan ha! Så grusas ondskans planer och vargen blir lurad och fåren räddning för evigt vunnen. Ja, vargens frestelser kan vara många, men Herdens seger är en. Mitt i förnedring och ensamhet kämpade Jesus den viktigaste kampen av alla. Som Han kämpade! Som Han segrade!

Herdeuppdraget fortsätter i kyrkan: ˮSå gjorde Han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare.ˮ (Ef 4:11) I kyrkans tid har martyriet, att i lidandet och döden följa Jesus, varit och är på åtskilliga platser en verklighet. Dock är det bara den yttersta konsekvensen av herdeuppdragets centrala del i kyrkans tid – att bevara bekännelsen och tron och bekämpa villolärorna som lockande smyger sig på för att röva bort oss.

I texten ovan talar Jesus mer om fåren än om Herden. Så låt oss komplettera med fårens, vårt, perspektiv.

Mitt i herdeuppdragets allvar finns glädjen både för Herden och fåren. ˮOm någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna.ˮ (Lk 15:4-5) ˮSom en herde vallar Han sin hjord. Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar, Han driver tackorna varligt.ˮ (Jes 40:11) Omsorgen och glädjen över det borttappade och återfunna är stor och ingen är för liten eller för bråkig för omsorg och kärlek. Det är Guds inställning – blive den också vår. Förstå att Gud älskar Dig och vill hålla Dig, Hans älskade lamm, i sin famn.

Ja, låt oss i dumdristighet och nyfikenhet, eller hur vi nu är skapade, vara glada får, skuttande runt, upptäckande Guds alla gåvor och ropande vårt ʼBäääh!!!ʼ eller för att inte tala fårspråk: ʼHurra!!!ʼ ʼHalleluja!!!ʼ

”Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.” Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade.

Sedan sade Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.

Jh 10:1-10

Jag vill sjunga om min vän, Herden, Han som själv är vägen. Fåren känner Han igen, vet var källan är belägen. Herre Jesus Krist, Guds Son, Dig jag får all kraft ifrån.

Jag vill sjunga om min vän, Mästaren. Jag tveklöst följer Honom, som är sanningen, för vars blick sig intet döljer. Herre Jesus Krist, Guds Son, Dig jag får allt ljus ifrån.

Jag vill sjunga om min vän, Frälsaren, som själv är livet. I Hans död är slutligen dödens onda helt fördrivet. Herre Jesus Krist, Guds Son, Dig jag väntar nåd ifrån.

SvPs 472

2 söndagen i påsktiden: Håkan perniel

Påskens vittnen

Skärtorsdagen slutade med att Petrus förnekat vänskapen med Jesus och att de övriga lärjungarna flydde. De vågade inte stå för sin vänskap med Jesus längre. Inte så konstigt egentligen – de riskerade ju sina liv. Egentligen var det detta som de bar med sig över långfredagen och fram till påskdagen, och de skämdes kanske någonstans också. Undra då på att de inte kunde tro på Maria Magdalena när hon berättade att hon träffat Jesus och att han sagt till henne att berätta om att han levde.

De gick naturligtvis tillbaka till de jobb de hade innan Jesus för de såg ingen annan utväg. Då var det väl inget mer med Jesus, tyckte de. Och de hade varit ute hela natten och fiskat, berättar Johannes om. Men det hade inte blivit något, kanske var de ute och fiskade på sitt eget livs sjö och inte fått upp något som de kunde leva på och för. Men när de i morgondiset började närma sig stranden såg de en man stå på stranden som de först inte kände igen. Inte ens hans röst röjde honom.

Först när de hade gått ut på sjön igen och fiskat efter hans direktiv förstod de vem han var. Undret med den tunga fångsten avslöjade honom. Det var som att de började hitta tillbaka till Jesus då och det han stod för. Petrus t o m kastade sig i sjön för att simma före de andra till Jesus när han förstod vem det var som stod på stranden. Våt och andfådd kravlade Petrus sig upp på stranden. Med våt mantel mötte han Jesus, även om han i sitt inre stod avklädd och naken med sin skam för förnekelsen. Ingen förskönande och överskylande mantel skulle kunna dölja det han gjort.

Petrus kände också lukten av rök. Det stack i hans näsa och sved i bröstet ju närmare han kom glödhögen. Han såg fisk som låg på den och bröd. Det kändes som ett svärdshugg rakt in i Petrus hjärta för han påmindes om glödhögen på översteprästens gård och vad som hänt där. Glödhögen hade alltså ett budskap till Petrus: ”Kommer du ihåg hur du förnekade din vänskap med Jesus på översteprästens gård?” Jodå, Petrus kom ihåg.

Vi har också glödhögar i våra liv, både platser eller människor eller situationer som påmint oss om smärtsamma nederlag eller att vi gjort människor illa genom det vi sagt eller gjort och det har hettat till i oss som en glödhög. Vi kan försöka förtränga det smärtsamma och pinsamma och försöka tänka på annat. Men ändå går det inte på det sättet. Då blir vi aldrig kvitt glödhögens hetta.

Men det var inte bara Petrus skam som fanns i glödhögen. Det fanns också något gott att äta, nygrillad fisk och nybakat bröd. Vi kan också ställa oss frågan om det kan finnas något gott i våra livs glödhögar? Jo, faktiskt. När vi inte förtränger minnet av vår skuld, utan låter glödens hetta bränna så att kinderna rodnar av skam, finner jag där, mitt i hettan, fisk och bröd. Jesus har lagt något gott, ätbart i glödhögen, och han säger: ”Kom och ät.” Det är inte utan att man kan komma att tänka på nattvarden där det sägs: ”Varsågoda, allt är tillrett. Kom fram och ät”.

Fisken är ju också symbolen för Jesus själv – Ichtys, Jesus Kristus, Guds son, Frälsaren. Vi får ta för oss av det goda och äta in förlåtelse i vårt andliga liv. Och vi får äta brödet som är det levande brödet, och liksom dela det med dem som vi sårat och förolämpat. Vi får välsigna dem och önska dem allt gott, om vi kan. Det är inte alltid det går.

Vi behöver inte frukta glödhögens hetta eller fly ifrån den genom att förtränga minnet av händelser som vi helst önskade ogjorda. Vi behöver inte söka upp dem på nytt, men när vi ställs inför sådana minnen som gör ont får vi stanna till och äta in förlåtelse och frid.

Man kan ana av evangelietexten att Petrus hade mycket i sitt inre som han skulle vilja tala med Jesus om. Men det blev först senare som samtalet kom till stånd, och då var det Jesus som tog initiativet till det. Nu på stranden säger Jesus: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.” Petrus som säkert var andfådd och ansträngd efter simturen mot land, fylldes av kraft vid åsynen av Jesus. Han tänkte nog: ”När Jesus är här finns det inga gränser för vad jag förmår.” 

Nätet som var överfyllt med fisk och som det fordrades kraft att dra upp på land, det drog han ensam upp. Ja, så är det. När man mött Jesus och sett honom göra omsorgsunder i ens eget liv förnyas kraften och man tänker: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.” Amen! 

Annandag påsk: martin bergman

En uråldrig präst stödd på två något yngre män på väg från altarringen talande högt, så att hela den stora kyrkan hör, om hur han ser himlen öppen. Sådant kan man få uppleva i nutidens svenska kyrka. Går vi tillbaka till Rom omkring år 600 berättas det att påven Gregorius I celebrerande mässan när vid kommunionen en kvinna skrattade och sade att detta bröd som hon själv bakat, inte kunde det vara Kristi kropp? Så hände det sig att brödet såg ut som ett blödande finger. Berättelserna om märkliga händelser vid mässan och särskilt vid konsekrationen eller kommunionen är många genom kyrkans historia, men berättelsen från Emmaus är den tidigaste. Jesus gjorde som Han gjort några kvällar innan när Han instiftade nattvarden, tog, tackade, bröt och gav brödet. Var det en mässa? Troligen inte, vi hör inte om vare sig vin eller kommunion. Vi vet inte, men vi vet hur det påverkade de två lärjungarna. De kände igen Honom!

De två lärjungarna var inte några av apostlarna, men som dem och många andra hade de uppenbarligen inte lyssnat ordentligt på allt Jesus sade. Enligt de tre synoptikerna hade Han åtminstone tre gånger, och inte bara begränsat till de tolv, talat om sitt utlämnande, sitt lidande, sin död, men också om att Han på tredje dagen skulle uppstå. De hade bara hört det som gick att förena med deras vision, om ett land befriat från romersk ockupation. Deras tro var liksom begränsad till denna jord och de regler de här följde och upplevde, men nu sprängdes reglerna. En avrättad kan inte uppstå. Visst hade de hört talas om spöken, men direkt efter dagens text slutar berättas det om hur Jesus just då kommer, låter dem alla se och känna på Honom och så äter Han en bit stekt fisk. Sådant gör inte spöken. Så de förstod: Jesus lever!

Och Jesus verkar. I dagens text får vi höra om en predikan vi nog alla skulle velat höra. ˮVad som står om Honom överallt i skrifterna.ˮ Tänk att det är så, att även i de tråkigaste bibelböckerna finns profetiorna om Frälsaren Jesus Kristus, om Hans kors och Hans uppståndelse. Måtte vi var och en hitta någon sådan profetia!

I dag verkar Han dock framför allt genom den helige Ande som leder människor till tro och bevarar dem i Hans närhet. Som hos lärjungarna kan våra ögon vara förblindade. Det kan vara så mycket. Å ena sidan, och nog vanligare, är att denna tillvaro med dess bestyr, bekymmer och planer växer sig så stor att den döljer Guds rike och evangeliets omvälvande sprängkraft. Å andra sidan finns det att det andliga och Guds verk förvisso är en realitet, men man bestämmer själv vilka ord man lyssnar till, vilken ordning man följer. På sätt och vis kan ingen av oss undvika att ragla mellan dessa två diken och ramla ner i än det ena och än det andra. Egentligen är det också samma dike. ʼJag vet.ʼ Men Gud överraskar oss alltid – vare sig vi strävar efter att bevara de traditioner vi finner trygghet i eller vill använda nya och aktuella former överraskar Gud oss. Vill då Gud neka oss trygghet och fantasi? Inte alls, men bönesvaren ser ofta inte ut som vi föreställde oss dem och varje väckelse är annorlunda än den tidigare. Allt hände i Jerusalem, så i Emmaus borde det väl ha varit lugnt? Icke så – Jesus ger oss den mest fantastiska överraskningen med sin uppståndelse. Glad påsk!

 

Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen Honom. Han frågade: ”Vad är det ni går här och talar med varandra om?” De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” – ”Vad har hänt?” frågade Han. De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret, Han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick Honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att Han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte Hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att Han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.” Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade Han för dem vad som står om Honom överallt i skrifterna.

De var nästan framme vid byn dit de skulle, och Han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar Honom och sade: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.” Då följde Han med in och stannade hos dem. När Han sedan låg till bords med dem tog Han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen Honom, men Han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när Han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?”

De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och Han har visat sig för Simon.” Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur Han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.

Lk 24:13-35

Herren lever, våga tro det, lämna den tid som gått. Hoppet är framtid, nu är livet, vår möjlighet.

Herren lever, hindren sprängda, hoppet får kraft igen. Kärleken segrar, fyller dagen och nattens sömn.

Herren lever, orden når oss: Se, jag gör allting nytt. Framtiden väntar, res Dig, gläd Dig som människa.

Herren lever mitt ibland oss, dödar och lider här, uppstår och ger oss gränslös kärlek. Halleluja.

SvPs 155

Långfredagen: Martin Bergman

Inga änglar syns till på långfredagen. Vid alla andra viktiga tillfällen för Sonen finns änglarna där, jublande hos herdarna, betjänande vid frestelsen, tröstande i Getsemane, troligen fnittrande i den tomma graven. På långfredagen är Jesus helt ensam.

De tolv hade sprungit sin väg, senast Petrus. Även om aposteln Johannes och några kvinnor, bland dem Maria Jesu mor, kommit till Golgata och var närvarande när Han dog så var Jesus ensam, och inte bara det. Han var avvisad och förnedrad. Att medlemmar av stora rådet valde att spotta på Honom och söka en anledning att döda Honom är det yttersta syndafallet – inte bara vara olydiga utan söka att döda Gud, alltets Herre.

Jesus gick in i avvisande, förakt och svek och sedan i tortyr och död. Och Han var ensam och väldigt tyst. Han sade inte mycket till stora rådet eller Pilatus och inför Herodes Antipas var Han helt tyst. Ett fåtal yttranden hör vi från korset, mer orkade nog inte kroppen. Herren som själv är Ordet och som verkade så mycket genom sina ord var tyst, som profeten sagt.

Det fanns dock en anledning till att Jesus som hur lätt som helst kunnat stoppa detta lät det ske. Han fullgjorde den plan som Treenigheten av evigheten berett. Han gick denna väg helt frivilligt av kärlek till oss. Av kärlek till människorna förenade sig Sonen med det mänskliga, nu och i evighet. Han är Gud och människa – helt och fullt Gud och helt och fullt människa, men ändock en och odelbar.

Men varför detta lidande, varför denna död? Jesus är Gud och människa, för att vara medlaren mellan Gud och människa. Människorna hade genom syndafallet brutit med Gud. Hos profeten beskrivs det som om Han bar allas skuld, men också alla syndafallets konsekvenser, som sjukdomar. Genom synden och skulden har mänskligheten förlorat kontakten med Gud, livets och nådens källa. Att vi då lever är en anomali – så borde det inte vara. Bortovaron från Gud borde också, eftersom Gud uppehåller våra liv, vara bortovaron från livet, men genom Guds nåd får vi en nådetid i väntan på Frälsaren och frälsningen.

Guds svar på att människan är förlorad utom genom Hans ingripande är Jesus och Hans lidande, död och uppståndelse. Korset och alla aspekter på lidandet som vi hör om i profetian är centralt i det kristna evangeliet och samtidigt är det obegripligt. Hur kan någon utsätta sig för det? Paulus svarar: ˮMedan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.ˮ (Rom 5:6-8) Av kärlek även till de hatande, likgiltiga och föraktande går Jesus den svåra vägen. Han är syndabocken som bär domen och straffet för alla andra. Han vinner frälsning och försoning för oss och ger oss sin rättfärdighet. Han är Frälsaren – Din Frälsare. På denna mörkrets och sorgens dag – var glad över det Han gjort för Dig och Hans kärlek till Dig.

Vissa vill tona ner det juridiska perspektivet och se långfredagen och påskdagen mer som en kamp där Jesus är segraren. Skulle man luta däråt, och även annars, så är det viktigt att komma ihåg att redan på långfredagen är Jesus segraren över djävul, synd och död. Döden kan inte hålla Honom – Han som är livet. När vi bekänner ˮnederstigen till dödsriketˮ är det inte en död som transporteras dit. Nej, det är en segrare som kommer dit för att förkunna sin seger och befrielsen från döden och allt annat ont. Paulus skriver: ˮNär jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.ˮ (1 Kor 2:1-2) Det är inte undra på att våra kyrkor så ofta är smyckade med krucifix. Jesus, den korsfäste, är den levande Herren och Frälsaren.

Vem av oss trodde på det vi hörde,

för vem var Herrens makt uppenbar?

Som en späd planta växte han upp inför oss,

som ett rotskott ur torr mark.

Han hade inget ståtligt yttre

som drog våra blickar till sig,

inget utseende som tilltalade oss.

Han var föraktad och övergiven av alla,

en plågad man, van vid sjukdom,

en som man vänder sig bort ifrån.

Han var föraktad, utan värde i våra ögon.

Men det var våra sjukdomar han bar,

våra plågor han led,

när vi trodde att han blev straffad,

slagen av Gud, förnedrad.

Han blev pinad för våra brott,

sargad för våra synder,

han tuktades för att vi skulle helas,

hans sår gav oss bot.

Vi gick alla vilse som får,

var och en tog sin egen väg,

men Herren lät vår skuld drabba honom.

Han fann sig i lidandet,

han öppnade inte sin mun.

Han var som lammet som leds till slakt

eller tackan som är tyst när hon klipps,

han öppnade inte sin mun.

Han blev fängslad och dömd och fördes bort,

men vem ägnade hans öde en tanke?

Han blev utestängd från de levandes land,

straffad för sitt folks brott.

Han fick sin grav bland de gudlösa,

fick vila bland ogärningsmän,

fastän han aldrig hade gjort något orätt,

aldrig tagit en lögn i sin mun.

Men Herren tog sig an den han sargat,

botade den som gjort sig till ett skuldoffer.

Han skall få ättlingar och ett långt liv,

och Herrens vilja skall förverkligas genom honom.

När hans elände är över skall han se ljuset

och bli mättad av insikt.

Min tjänare, den rättfärdige,

ger rättfärdighet åt många

och bär deras skuld.

Jag skall ge honom hans andel bland de stora,

låta honom dela byte med de mäktiga,

för att han var beredd att dö

och blev räknad som syndare,

när han bar de mångas skuld

och bad för syndarna.

Jes 53

 

Guds rena lamm, oskyldig på korset för oss slaktad, alltid befunnen tålig fastän Du var föraktad, vår synd på Dig Du tagit och dödens makt nedslagit. Giv oss Din frid, o Jesus.

Sv Ps 143

Skärtorsdagen; det nya förbundet - matens hemlighet: Håkan Perniel

Om nattvarden

Vem vill ha en riktig ovän på besök? Det är inget man längtar efter. Vänner däremot bjuder man gärna hem på middag eller går och tar en fika med. I kompisgänget skickar man runt godispåsen och grannen bjuder man in på en kopp kaffe. Att äta tillsammans är något mer än att bara bli mätta ihop. Det är en gest som betyder att man trivs bra tillsammans och att man vill fortsätta att vara vänner. Man bjuder ju inte hem sin värsta ovän på en trerättersmiddag. Men om man ändå skulle få för sig att göra just det, skulle nog det märkliga ske att man efteråt inte skulle vara ovänner längre. De som äter tillsammans bygger vänskapsband.

Det visste säkert Jesus när han hittade på nattvarden. Han ville ge lärjungarna något konkret som skulle påminna dem om deras gemenskap tillsammans.

Kanske hade tankarna först gått till någon sak som de kunde spara. En vacker souvenir från Galiléen t ex. Den hade lärjungarna kunnat plocka fram på sina träffar och minnas tiden tillsammans med Jesus. Men om Jesus hade gett dem en sak så skulle det ha blivit problem så snart kyrkan växte. Var skulle souveniren förvaras och vilka skulle få se den? Den skulle dessutom bli ett attraktivt objekt för tjuvar. Tänk att stjäla kristendomens heligaste sak – Jesussouveniren.

Jesus tänkte vidare. Vad skulle han lämna åt lärjungarna? Kanske skulle han ha kunnat skriva en egen bok med kloka tankar och föreskrifter. Men det han hela tiden velat förmedla var ju en livsstil, livet tillsammans med Gud. Det ryms aldrig i några föreskrifter. 

Kyrkan har inte en enda sak bevarad från Jesus själv. Det enda han lämnade efter sig till sina lärjungar var en måltid. En måltid som är ständigt ny. Varje gång hans lärjungar samlas och firar den måltiden är den lika aktuell och verklig som den var den gången då han gav den till dem.

Det var Jesus smarta tanke med nattvarden. När brödet och vinet delas kan varje människa som känner till matgemenskapens hemlighet förstå innebörden. Gud vill vara med oss. Han bjuder oss till sin fest. Han vill ha oss till sina vänner, även om man inte var det tidigare. Därför har nattvarden alltid varit kännetecknet på Kyrkan. Den fanns med från allra första början. 

Det som är tecknet, hälsningen från Jesus genom alla tider, är måltiden. När nattvarden firas, i en jättekatedral med tusentals människor eller i en liten landsortskyrka med bara några få deltagare, visar det att Jesus plan lyckades. Den ständigt nya måltiden förenar oss med varandra och med Gud. Det är tecknet som ingen tjuv kan stjäla, men varje människa kan bli en del av. Det är också det vi längtar efter när pandemin är över, gemenskapen runt bordet och med varandra fullt ut. 

Palmsöndagen: Martin Bergman

Palmsöndag – inte talas det om palmer i evangeliet, men vi kan tänka oss att de bidrog med löv. Dadelpalmer gav mycket mat och var en viktig del av ekonomin. Geografin är också tydlig – vägen till Jerusalem kommer österifrån, från Jeriko, förbi Betania, nedför Olivberget och så uppför branten mot templet. Berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem är ordentligt parkerad på jorden. Det är ingen saga.

Det är inte heller något nytt egentligen som händer. I psalm 118 finns orden som ropades ut: välkomstsången för den som kommer till templet, kanske konungen vid ett högtidligt tillfälle. Från Sakarja 9 kommer profetian om fridens konung som kommer ridande på en åsna. Ett högtidligt intåg i Jerusalem under psalmer och lovsånger beskrivs i 1:a Mackabéerboken 13. Där följdes intåget av en bortstädning av allt som hörde till avgudadyrkan ur staden. Men enligt Markus och Johannes rensar Jesus inte templet samma dag. Enligt Markus gick Han till templet, såg allt och övernattade sedan i Betania för att nästa dag driva ut köpenskap och annat som inte hörde templet till. Detta visar oss på Guds tålamod. Gud verkar, men ibland inte så snart som vi önskar och ber.

På midfastosöndagen hörde vi om hur Jesus flydde för dem som ville installera Honom som jordisk kung – men här verkar Han acceptera deras jubel. Varför? Snart ska det efterlängtade och fruktade hända – frälsningshistoriens centrala drama. I denna stund behövs det markeras vem Han är, Konungen som kommer till sin huvudstad för att först avvisas, så segra i det som ser ut som undergång, och så bekännas, som Tomas utbrast: ”Min Herre och min Gud.” (Jh 20:28)

Ropen hördes i nedförsbacken från Olivberget och backen upp mot templet. Ofta sjunger också vi ”Hosianna” och ordets dubbla betydelse av ursprungligen ʼhjälpʼ och sedan ʼHurra!ʼ är väldigt relevant i denna tid. Vi gläds över vår Frälsare, men i denna tid är ropet på hjälp väldigt aktuellt, i passionstidens dubbla fokus på Honom som försonar våra synder och på vårt behov av förlåtelse. Tänk! – Förlåtelse för Jesu Kristi skull är beredd. Låt oss ofta vända oss till Honom och ta emot den!

Vägen gick mot templet. Dess centrala position i dåtidens judendom kunde knappast ifrågasättas, men snart skulle det ske. Jesus skulle anklagas för det oerhörda brottet att talat om templets förestående undergång, när Han i själva verket talat om sin egen död och uppståndelse. Och när Han gav upp andan brast förhänget som avgränsade det allra heligaste. Några decennier senare, år 70, kom templet att förstöras. Församlingen i Jerusalem, centrum för den nu försvunna judekristendomen fortsatte dock att ha en relation till templet; man gick dit. Till och med Paulus som i praktiken kom att forma mycket av vår hednakristendom offrade i templet när han kom till Jerusalem.

Templet var platsen där vår Herre skulle residera i det allra heligaste bakom förhänget. Förhänget kom att brista. Gud är nära oss var och en. Som Paulus skriver: ”Vet Ni inte att Er kropp är ett tempel för den helige Ande, som Ni har inom Er och som Ni har fått från Gud?” (1 Kor 6:19) Templet är inte längre centrum. Det behövs inte. I himlen finns heller inget tempel – Herren ska där vara vårt tempel och Hans härlighet vårt ljus. En del drar av detta slutsatsen att vi inte behöver kyrka och gudstjänst. Det är fel – vi behöver sakrament, förkunnelse, lovsång och gemensam bön och det är oftast väldigt praktiskt att ha ett kyrkorum som också med dess dekorationer och stämning hjälper oss till andakt.

Templet var i mycket Jerusalems centrum, synligt och glänsande på långt håll för dem som var på väg dit. Man kan undra över hur våra kyrkor, ofta också de dominerande sin ort, i mångas ögon verkar osynliga. Var kommer ögonbindlarna från? Ibland verkar kyrka och gudstjänst vara något som man inte ska tala om. Tanken på religion som en privatsak verkar ha brett ut sig. Så tänker inte kyrkan – bekännelsen, evangeliet, ska föras fram. En gång i tiden, faktiskt inte så länge sedan, hörde processioner och andra kyrkliga manifestationer till det normala i offentligheten. Försök har gjorts att göra sådant också i vår tid, men vi behöver mer. Som kyrka behöver vi mer frimodighet!

När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.” De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: ”Vad gör ni? Tar ni åsnan?” Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!” Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.

Mk 11:1-11

 Dig, vi lovsjunger, ärar, Jesus de fattigas konung. Hosianna vi nu sjunger som barnen en gång. Du är väntad av alla, Du är vår Herre och broder, ingen varit och är älskad, välsignad som Du.

Där Du rider på gatan, lägger man kläder, strör palmer. Runtomkring Dig hörs rop, stadens och gatornas sång. Träden, stenarna sjunger, jorden och himlen Dig prisar. Änglar sjunger med oss: Du är vår glädje och frid.

Går mot lidandet, döden, går mot uppståndelsen, ljuset, hem till Gud, och hos Gud beder Du alltid för oss. Dig vi lovsjunger, ärar, Jesus de fattigas konung. Hosianna vi nu sjunger som barnen en gång.

SvPs 443

Guds mäktiga verk - jungfru marie bebådelsedag: Håkan perniel

Uppmärksamhet och förväntan är två nyckelord för en livsattityd som är öppen för det oväntade och oförutsägbara. Somliga har fått denna livshållning som gåva, men för de flesta av oss handlar det om att vinna och återvinna ett ständigt öppet förhållningssätt.

 Maria är kanske urtypen för denna öppenhet, och hon fick förverkliga den i sin gudsrelation. Föreställningen att hon skulle ha varit undergiven och självutplånande är direkt felaktig. Maria levde lyhörd och mottagande mot Gud, men socialt sett var hon ofattbart stark, när hon tog emot ett barn som inte tillkommit inom äktenskapet. Kombinationen av beredvillighet inför Gud och fasthet inför människor är Marias signum. När Maria säger Jag är Herrens tjänarinna avsäger hon sig alla andra underordningsrelationer.

 Det är detta vi måste uppmärksamma och vi kan också förvänta oss att vi, att jag, i hennes efterföljd kan låta mig bli uppfylld av Guds ande så att jag får bära tro, hopp och kärlek till människor idag, att jag kan föda dessa till människor idag. Det både kan jag och får jag låta mig användas till av Gud i mitt liv här och nu. Liksom Maria lät Gud använda hennes mänsklighet och allt det som var henne vill Gud använda allt det som är jag för att hans vilja och kärlek ska kunna ske och födas in i världen idag också. Att Jesus ska kunna födas in i vår värld idag också, att allt det han var och stod för ska kunna födas in i världen idag.

 Det är genom tron vi blir starka personligheter som inte räds någon precis som Maria. Vi behöver dessa personligheter i bibeln för att se hurdana vi kan bli som människor. Människorna i bibeln är inte några veka och svaga personer utan starka människor som vågar vara sig själva även om de ibland har svårt för att tro och göra det Gud vill. Maria är snarare en människa som vågar direkt säga ja till Gud. Mose invände först när Gud talade till honom i den brinnande busken. Det var först när han blev övertygad som han sade ja, fast ändå med viss tvekan, till Gud att rädda israeliterna från Egypten.

 Maria var redan som ung kvinna en stark kvinna. Och det är ju egentligen det som jungfru betyder. Ung kvinna. Kanske var det därför som hon blev utvald av Gud att på sitt sätt föda Jesus in i världen. Hur det egentligen gick till står inte, men att hon accepterade att Gud hade en plan för hennes liv i sin kärlek, det var det hon sade ja till. Att det finns så många berättelser om Jesus och även om Maria, hans mamma, beror, tror jag, på att man ville visa på att Jesus var sänd av Gud redan från början i livet. Att Guds ande fanns med i hans liv redan när han blev till därför var han också speciell och unik. Vi är alla speciella och unika och har något att tillföra i världen, men Jesus ville hjälpa oss att se Gud och hans kärlek till oss människor och att han är den som kan rädda oss från mörkret i världen och i oss själva.

Midfastosöndagen: Martin Bergman

Jh 6:1-15

Sedan for Jesus över till andra sidan av Galileiska sjön, eller Tiberiassjön. Mycket folk följde efter, därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. Och Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. Det var strax före judarnas påskhögtid.

När Jesus lyfte blicken och såg att så mycket folk var på väg till honom sade han till Filippos: ”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?” Det sade han för att pröva Filippos, själv visste han vad han skulle göra. Filippos svarade: ”Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var.” En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: ”Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?” Jesus sade: ”Låt folket slå sig ner.” Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner – det var omkring fem tusen män. Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: ”Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.” De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar av de fem kornbröden som hade blivit över när de ätit.

Då människorna såg vilket tecken han hade gjort sade de: ”Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen.” Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.

Jesus tog, tackade och delade ut bröden. Visst låter det bekant? Dock något saknas. Hos de tre andra evangelisterna och hos Paulus i första Korintierbrevet 11 finns ungefär samma ord, men också ordet ’bröt’ efter tackade i nattvardens instiftelseord. Detta fyrledade handlande i mässan är en viktig lärdom av en betydande del av 1900-talets liturgiska forskning och i vår kyrka har detta tydligt återkommit genom mässordningarna i den alternativa Gudstjänstordning 1976 och Kyrkohandboken 1986. Resten av Johannesevangeliets sjätte kapitel innehåller många spännande och provocerande uttalanden av Jesus som vers 51: ”Jag är det levande brödet, som kommit ned från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.” Så handlar detta kapitel om nattvarden? Teologihistorien har varit delad – en del säger ja och andra nej. Visst kan man med goda skäl komma till båda slutsatserna, men hur som helst så var och är det som hände på berget vid sjön av stor betydelse och man kan knappast förneka att nattvard och mässa åtminstone är antydda här.

Det var ett verkligt under. Hungriga människor blev mätta. Jesus gjorde som vid bröllopet i Kana ett överväldigande under, ett tecken på vem Han är. För många var detta det viktigaste som hände, även om de inte förstått det verkligt viktigaste – det ingen då verkar ha förstått ännu – vem Jesus är. Till alla gavs bröd och fisk, en konkret, mättande och välkänd realitet. De hänvisades inte till något annat, som något andligt. Skapelsens Gud tar inte avstånd från sin skapelse utan brukar den. Och mycket praktisk och nutida tänkvärd är dubbelheten av överflöd och att inget ska förfaras. Allt ska ätas, om än inte direkt då alla blivit mätta. Gick kanske de många tusen, män, kvinnor och barn, förbi korgarna och tog med sig färdkost innan de gick hem?

Låt oss återgå till nattvarden, kyrkans oftast firade sakrament och troligen det kring vilket kontroverserna varit flest. Åtminstone sedan 500-talet har kyrkan plågats av en rädsla för heligheten och människor har därför avstått från kommunion eller sett kritiskt på mässan. Visst har kloka präster har förkunnat att ska det nu absolut, vilket det inte ska, stå en till synes uteslutande skylt vid en altarring så ska den säga ”Endast för syndare”, men det tar ofta tid innan det hjälper – innan rädslan släpper.

I vår tid kanske också det konkreta har börjat ses som en fara. Vi lever i en civilisation där ord och tanke blivit viktigare och kroppskontakt redan före coronan hade blivit lite suspekt. Bibeln och inte minst Jesus ifrågasätter detta. Paulus kompletterar Jesu ord ovan när han skriver: ”Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.” (1 Kor 10:16-17) och: ”Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den.” (1 Kor 12:27). Så lyfts närheten fram och på många andra sätt har närheten lyfts fram i bibeln och kyrkans historia. Kanske har vår tid svårare än de flesta att förstå detta. I forskningen beskrivs ibland en skillnad mellan det tidigmoderna samhället, ungefär 1500-1800, och det moderna samhället, som nu, där det moderna samhället förstår friheten som frihet från kontroll vilket kan leda till ensamhet och isolering medan det tidigmoderna samhället snarare förstod friheten som frihet till relationer som exempelvis frihet till att gifta sig istället för frihet till att låta bli. Gud är alltså inte modern, trots att man kan undra om någon kan vara friare än den allsmäktige? Gud använder sin frihet till att gå in i en oupplöslig relation – personen Jesus Kristus, Gud och människa. Människorna då var något på spåret, men nu har vi lärt oss, nu vet vi, även om vi inte helt förstår – utan bekänner: Jesus är Herre!

Det helga bröd på altarbordet vilar som Jesus själv en gång i Betlehem. Vid kalkens dryck mitt hjärtas lovsång ilar till Golgata, all nåds Jerusalem.

Här krubban är – jag faller ned, tillbeder. Här källan är, vars flöden frälsning ger. O, sakrament, som oss i nåd bereder att Gud, den evige, på jorden se.

SvPs 392

Kampen mot ondskan - 3 i fastan: Håkan Perniel

Dietrich Bonhoeffer skrev en gång: Jag tror att Gud i varje nödläge vill ge oss så mycket motståndskraft, som vi behöver. Men han ger den inte i förväg, för att vi inte ska förlita oss på oss själva. Med en sådan tro måste all rädsla för framtiden övervinnas. 

Dietrich Bonhoeffer kände sig nödd och tvungen att kämpa mot sin tids ondska i form av nazismen i Tyskland utifrån sin kristna tro. Det ledde till att han inte överlevde krigsslutet, men han hade hittat en djupare kraft, ett djupare mål, som var mycket viktigare för honom än att klara sig.

Idag har vi dem som kämpar mot vår tids ondska som Aleksej Navalnyj i Ryssland. Han har också hittat sin motståndskraft så att han t.o.m. vågar och orkar sitta av ett fängelsestraff p.g.a. att han vågat utmana sin tids makthavare som inte vill ha ett nytt och demokratiskt Ryssland och trots att han dessutom blivit förgiftad. För att inte tala om Martin Luther King i USA, som kämpade mot sin tids orättfärdiga makthavare. Och även Martin Luther som reste sig mot en kyrka som inte levde upp till evangeliet om Guds kärlek genom Jesus Kristus. 

Många har vågat resa sig mot sin tids ondska genom olika tider för att kunna ge människor en tro och ett hopp om en ny väg och värld där Guds godhet och sanning och kärlek råder. Utan honom kommer mörkret råda, men nu finns hans ljus mitt i världen framför allt genom att hans son kommit till oss i världen. Jesus är vårt stora föredöme och den som själv räddar oss från ondskan. Han som verkligen gått i närkamp med mörkret på allvar därför kan vi också i vår tid kämpa för det som är rätt och rättfärdigt och göra det vi kan för en bättre framtid så att Guds rike kan bli mera synligt.

Gud vill inte status quo – att allt ska förbli som det alltid varit, utan han går själv in i vår kamp på jorden genom sin son Jesus, som det står i psalm 358 i psalmboken:

”Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Han kände din puls. Han blev trött liksom du och han älskade dig över allt.

Han gick in i din sorg och längtan. Gud tog plats i din egen gestalt. Han grät med din gråt. Han blev ledsen som du och han älskade dig över allt.

Han gick in i din nöd och smärta. Gud tog plats i din egen gestalt. Han bar på ditt kors. Han var plågad som du och han älskade dig över allt.

Han gick in med sitt liv på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Hans seger blev din. Han var frestad som du och han älskade dig över allt.

Därför kan han vara ljuset i världen mitt i våra liv så låt det brinna och ge oss kraft.

2:a söndagen i fastan: Martin Bergman

Ps 130 

En vallfartssång.

Ur djupen ropar jag till Dig, Herre.

Herre, hör mitt rop,

lyssna när jag bönfaller dig!

Om Du lade synder på minnet,

Herre, vem kunde då bestå?

Men hos Dig finns förlåtelse,

och därför fruktar man Dig.

Jag väntar på Herren,

jag längtar,

jag hoppas få höra Hans ord.

Jag längtar efter Herren

mer än väktarna efter morgonen,

än väktarna efter morgonen.

Hoppas på Herren, Israel,

ty hos Herren finns nåd

och makten att befria.

Han skall befria Israel

från alla synder.

Upphör inte med Ditt verk!

 

En underbar sång med rikt innehåll, men för att förstå den helt behöver vi några ord som inte används så ofta nu – ord som gudsfruktan och förtröstan.

Visst finns det i gamla testamentet ställen där Gud framställs som farlig, ja som livsfarlig så att avstånd till Honom behöver hållas, men ofta är det på annat sätt. Gud eller Hans sändebud börjar ofta sin uppenbarelse med att säga ”Var inte rädd.” Och ordet i psalmen om hur människor fruktar därför att Gud förlåter är ett av de som brukar framhållas som ett bra exempel på en annan betydelse av fruktan, det vi på svenska brukar kalla för gudsfruktan.

Gudsfruktan handlar alltså inte om att vara rädd. Ord som ofta används för att definiera gudsfruktan är vörda, lyda och älska. Eller ska vi vara moderna och säga respektera? Vi kan kanske också börja i vem Gud är – obegriplig och ofattbar och oändlig på alla tänkbara sätt och några till. Samtidigt är Han nära, närmare än vi kan förstå. Johannes skriver i sitt första brev: ”Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.” (1 Jh 3:20). C. S. Lewis har i sina Narniaböcker, vilka rekommenderas, i sagans form beskrivit mycket av kristen teologi. Där finns Aslan – lejonet som är en Guds- och Frälsargestalt som både är rytande och skrämmande och krambar. Sådan är Gud – famnen står öppen även när vi för våra ögon ser alltets härskare, konungen, på sin tron.

Förtröstan och tillit är två närmast synonymer som passar väl till den här psalmen. Det är liksom grundtonen i den. Herren lyssnar. Herren ska göra något. Honom kan vi lita på mer än allt annat, mer än någon annan. Detta betyder dock inte att allt i den här tillvaron går väl – tvärtom, kan man nästan säga. Jesus säger: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” (Mt 16:24) Vi ska följa Jesus – och Hans väg, i alla fall den sista biten upp till Jerusalem, är inte rolig. Han våndas över det som ska hända för han vet. Vi vet inte vad som ska hända oss. Vi kan få det lugnt, men vi bör vara beredda både som människor och som kristna på att liksom för Jesus kan något förskräckligt hända – som förakt och lidande. Bortom allt sådant finns dock förtröstan. En gång, nej snart, kommer Jesus tillbaka. Han kommer för att ställa allt till rätta. Djävul, synd och död är besegrad sedan Han korsfästes och då, när Han kommer, är den totala befrielsens stund. Då går vägen på lätta ben mot himlens nya obeskrivligt vackra land.

Befrielse sker dock även nu. Visst kan osannolika bönesvar komma, ofta något vi inte väntat oss, visst kan under ske, men oftast handlar det för oss, liksom i denna psalm, om förlåtelse. Psalmisten ger oss bilden av en besvärlig vandring. ”Ur djupen” – kan det bli värre, kan man undra? Inledningsorden till denna psalm har gärna setts som ett nödens rop ur det allra värsta. En nöd som kan bestå av vad som helst, och Herren hör oss och vill bära oss genom det förfärliga, men inte minst talar psalmen om synd och förlåtelse och det viktigaste ordet är då ”hos Dig finns förlåtelse”. Ja, hos Honom finns förlåtelse. Förlåtelse för alla våra synder. Förlåtelse som kraft mot ondskan. Förlåtelse som kraft att ge oss styrka och resa oss upp.

Förlåtelsens grund är försoningen. Mot slutet av psalmen finns en i den svenska översättningen inte särskilt tydlig hänvisning till den. Ordet som Bibel 2000 här översätter som ”befria” brukar ofta av hebreiskkunniga och i andra bibelöversättningar förstås som återlösa eller friköpa (1917 års översättning använde dock förlossa), nästan som att betala lösensumman till kidnapparna. Det hebreiska ordet är mycket sällsynt i gamla testamentet och det enda andra stället där det säkert finns är på flera sätt ett parallellställe till den 130:de psalmen: ”Han befriade sitt folk, slöt för evigt sitt förbund. Heligt är Hans namn och värt att frukta. Att frukta Herren är vishetens begynnelse, insikt vinner de som gör Hans vilja. För alltid ljuder Hans lov.” (Ps 111:9-10) I det nya förbundet är vi försonade igenom Jesu blod och offer. Honom ska vi frukta inte av rädsla utan i kärlek och lovprisning. Vi ropar ur djupen och får svar. Allt är berett, även himlen, vi behöver bara stå ut och vänta. Låt oss lära oss att be med psalmerna och låt oss med psalmisterna uttrycka allt vi behöver säga av förtvivlan, längtan och glädje till den stund då Han kommer.

 

Vi är ett folk på vandring. När vägen blir tröttsam och lång, vi söker en äng och en källa, en rastplats för bön och sång, en rastplats för bön och sång.

Vi är ett folk på vandring. I oro, bekymmer och nöd behöver vi styrka och stillhet. Vi samlas vid vin och bröd, vi samlas kring vin och bröd.

Vi är ett folk på vandring. I tro kan vi skymta ibland ett hem för var sökande pilgrim, det saliga livets land, det saliga livets land.

SvPs 617

1 söndagen i fastan - prövningens stund: Håkan Perniel

    Ska vägarna vara raka eller krokiga?

    En röst ropar i öknen: ”Bana väg för Herren, gör hans stigar raka”. 

    Det är Johannes döparen som ropar. Han är en av rösterna i öknen. Det är honom Gud har kallat att bereda väg och förbereda människorna inför mötet med Guds son. Men det finns en annan röst där ute i öknen också... Bäraren av den andra rösten dök upp på eget bevåg. Och om nu någon fått i uppdrag att göra Herrens krokiga vägar raka, så är detta någon som tagit på sig uppgiften att göra de raka vägarna krokiga igen. 

    Jag kan tycka att Gud bara hade kunnat sopa honom av banan, som en del av förberedelseplanen, men så enkelt var det inte. Ondskan finns där, och Jesus behöver tydligen ställas inför detta möte. Det som står på spel är frågan om hur Jesus ska använda Andens kraft. Det är faktiskt Anden själv som driver ut Jesus i öknen där djävulen får en chans att presentera sin vision om hur Jesus skulle kunna använda den kraft han fått. 

    Djävulens förslag går ut på att Jesus ska använda makten för egen vinning, gärna i samarbete med honom själv. När Jesus blir hungrig kan han till exempel förvandla stenar till bröd. Om någon tvivlar på att Jesus är Guds son kan han frivilligt kasta sig ner ifrån tempelmuren och låta änglarna fånga upp honom. Djävulen kommer också med det generösa erbjudandet att Jesus kan få alla världens riken om han bara faller ner och tillber djävulen lite. 

    Men Jesus är inte intresserad av att skaffa sig egen makt och vinning. Kanske är det mötet med ondskan där ute i öknen som hans egen vision klarnar och han förstår vad som är hans uppdrag. Som den första längre predikan efter Jesus möte med ondskan återger Matteus bergspredikan som börjar med saligprisningarna. Djävulen tyckte att Jesus skulle använda sin kraft till att mätta sig själv. I saligprisningarna får vi veta att Jesus tänker mätta de som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Visst hade Jesus kunnat använda sin kraft till att bevisa att han är Guds son. Men Jesus vill hellre att vi ska förstå att alla de som håller fred ska kallas Guds söner och döttrar. I stället för att härska över alla riken vill han låta de ödmjuka ärva landet.

    Djävulen lyckades inte med sitt försök att göra Guds raka vägar krokiga igen. Inte den gången i alla fall. Så hur är det med oss? Har vi en vägröjare på ena axeln som ropar ”Bana väg för Herren” och en apa på andra axeln som viskar ”ta det lugnt! Herrens vägar är inte så viktiga. Förverkliga dig själv i stället”. I så fall känns det bra att veta att Jesus är beredd att ta kampen med den där apan om vi ber honom, så att vi i stället kan lyssna in vad som är Guds vision för våra liv och den här världen. 

Askonsdagen: Martin Bergman

Ps 32:1b-5

 

Lycklig den vars brott har förlåtits

och vars synd har plånats ut!

Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren

och vars sinne är utan svek!

Så länge jag teg tynade jag bort.

Jag jämrade mig dagen lång,

dag och natt låg Din hand tung på mig,

jag blev som en åker i sommarens torka.

Då erkände jag min synd för Dig,

jag dolde inte min skuld.

Jag sade: Jag vill bekänna

mina brott för Herren.

Och Du förlät min synd och skuld.

 

 

Förlåtelse är ett teologiskt huvudord som i många andra sammanhang verkar vara bortglömt eller upplevs som irrelevant. Det man gjort, den man varit, glöms sällan bort. Ansvaret och dess konsekvenser lever vidare. Gud står för motsatsen – en förlåtelse där allt förlåtes, glöms och försvinner.

Förlåtelse förutsätter att man bär på något som behöver förlåtas. David räknar upp brott, synd, skuld och svek och vi kan säkert tyvärr fortsätta listan. Visst kan alla skurkaktigheter riktas mot andra, men i grunden riktas de också mot Gud, som i lagen sätter upp helighetens mönster som vi alla misslyckas med att uppfylla.

Så, vad göra? Gud har redan gjort något. Vi lever i perioden mellan jul och påsk, inte så långt från mitten av den. Julen och påsken talar båda om Frälsaren Jesus och Hans verk som är förlåtelsens grund. Guds Son bestämde sig för att bli människa och blev människa född av Maria. I Jerusalem, i det händelseförlopp vi nu i fastan ska förbereda oss på, utlämnas han till allehanda plågor och till sist döden, men så visar Han sin seger – Han uppstår och i detta har Han besegrat ondskan – djävul, synd och död. Han, den ende syndfrie, har betalat för vår synd, lidit alla straff. I Hebreerbrevet 9:22 läser vi: ”Ja, enligt lagen renas nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.” Försoningen och förlåtelsen är förberedd. Gåvan är paketerad. Den är bara att ta emot.

Och förlåtelsen är total. Våra synder är utplånade. De är borttvättade med Jesu blod. I Mika 7:19 finns en passande bild: ”Du förbarmar Dig över oss på nytt och utplånar våra brott, Du kastar alla våra synder i havets djup.” I havens djup var i det gamla Juda där Mika verkade ett farligt och oåtkomligt ställe. Vi kan tänka på hur de av Jesu lärjungar, som i omgivningens ögon var oerhört dumdristiga då de var fiskare, var livrädda då stormen kom över Galileiska sjön. Nej, det som kastas i havets djup det är borta, så också våra synder när Gud förlåter.

För Gud är saken klar, men hur är det för oss? Här kan några svårigheter dyka upp. Vi kan likna David och låta bli att bekänna och be om förlåtelse – tänka att: ”jag får stå ut. Så här är livet.” Eller tänka att ”Jag skäms så, det här vill jag inte tänka på och än mindre formulera.” Låt oss i så fall lyssna på Davids jubel. Förlåtelsen kan upplevas som en verklig befrielse. Så finns det dem som upplever sig inte kunna tro på sin personliga förlåtelse: ”Visst har Kristus försonat världen, men jag, jag, är en sådan förfärlig syndare att inget biter på mig” eller något sådant. Känner man så är det svårt men befrielsen är inte långt borta. Känner Du så – tala gärna med någon. Och tänk på alla de ovärdiga som blivit förlåtna. Tänk på Paulus, han som med stor iver förföljde de kristna och var med vid Stefanos stening. Honom kallade Jesus på vägen till Damaskus. Eller tänk på den rövare som korsfäst vid Jesu sida sade att detta var vad han förtjänade och Jesus svarar på hans bön med orden ”Sannerligen, redan i dag skall Du vara med mig i paradiset.” Det finns inget som inte Gud kan och vill förlåta. Alla är vi syndare och Gud vill förlåta oss alla. Visst kan det vara svårt att tro på sin förlåtelse, men låt oss följa Herrens exempel och kasta allt i glömskans hav.

Vad har dock detta med Askonsdagen och fastan som börjar denna dag att göra? Många har sett fastetiderna som städtider inför de stora festerna. Ur det perspektivet kan det också vara läge att försöka städa den bråte av synder som binder oss. Inte får vi bort särskilt mycket av egen kraft. Frestelserna och fallen återkommer. Något kan dock hända. Man ska inte prata om vad som händer i bikten, särskilt inte prästerna som har tystnadsplikt. Dock händer det att erfarenheter omtalas, som att människor som plågats av speciell synd, bekänt den i bikten många gånger och plötsligt verkade förlåtelsen också helgande på den. Den synden, den frestelsen, var bortblåst. Är då förlåtelsen i bikten kraftfullare än den vi exempelvis får del av i mässans inledning? Nej, men att gå till bikt kan vara mycket nyttigt. Man kan inte påstå att orden är riktade till någon annan och man får tillfälle att reflektera över sig själv.

Som kyrka är det vår uppgift att förkunna, distribuera och, det allra svåraste, respektera Guds förlåtelse. Som kyrka består vi av människor och vi får lyssna flitigt till Herren och sträva efter att bli befriade från dömandet – så enkelt att döma, så svårt att låta bli. Dock, vi ska följa och prisa förlåtelsens Herre!

 

Intet annat än allena Jesu nåd, förtjänst och blod kan från all min synd mig rena, göra saken för mig god.

Milde Jesus, nådens källa, Du mitt liv, min salighet, låt i domen för mig gälla Din förtjänst och helighet.

Döm mitt hjärta här i tiden, innan världen döms av Dig; och när tiden är förliden, i Ditt domslut fria mig.

SvPs 356:3-5

Fastlagssöndagen: Martin Bergman

Lk 18:31-43

 

Han samlade de tolv omkring sig och sade till dem: ”Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.” Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade.

När Jesus närmade sig Jeriko satt där en blind vid vägkanten och tiggde. Han hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, och då ropade han: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.” De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: ”Davids son, förbarma dig över mig.” Jesus stannade och sade till dem att leda fram honom, och då mannen kom närmare frågade Jesus: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Han svarade: ”Herre, gör så att jag kan se igen.” Jesus sade: ”Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig.” Genast kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov.

 

 

Jesus talar om det som ska hända när de kommer till Jerusalem och apostlarna förstår inget. Så kommer de till Jeriko och utanför staden sitter den blinde Bartimaios (Markus ger oss namnet) och tigger och när han hör om att Jesus kommer ropar han på hjälp och blir botad från sin blindhet.

Hänger dessa två delar ihop egentligen? Kanske kan vi förstå dem som en enhet utifrån begreppet närhet.

Människor hjälpte Bartimaios till Jesus och när de var nära varandra frågade Jesus vad Bartimaios önskade och botade honom som svar på hans bön. Lärjungarna följde Jesus länge, troligen kring 3 år. De hade mycket att lära sig, men det viktigaste återstod. De skulle uppleva en uppskakande vecka i Jerusalem.

Bartimaios ropar. Han ber. Behöver vi stå nära Herren för att Han ska höra oss? Nej, Han lyssnar. Bartimaios hade nog hört om Jesus som undergörare och satte sitt hopp till Honom. Detta kallade Jesus för tro. Nödrop och överlåtelse är ett rimligt sätt att nalkas Herren. Ett mindre lyckat sätt hör vi om i Apostlagärningarnas 19:e kapitel. Några andeutdrivare använde Jesu namn som en besvärjelse med mindre lyckat resultat. Vi har inte makten över Jesus – alltets härskare.

Dock, ett sådant nödrop ska ha en fortsättning i närmare kontakt med Herren. Kyrkan upprepar gång på gång Bartimaios rop var gång vi firar mässan. Den första av de fyra traditionella sångerna i vår mässa är i huvudsak ett citat av hans rop när vi sjunger ”Herre förbarma Dig över oss, Kriste förbarma Dig över oss, Herre förbarma Dig över oss” eller någon variation på den texten, för ropen har historiskt inte så sällan använts som omkväde i en bön av nödrops- och förbönstyp. Det bruket är väldigt passande i alla tider även om mässor tyvärr är sällsynta nu med Covid-19 pandemin.

I sången uttrycks all världens problem, stora som små har sin plats här. Covid-19 och alla andra sjukdomar och farsoter, krig och våld, lidande i alla former, hungersnöd, död och sorg. Listan kan bli hur lång som helst och i den ingår varje människas problem och smärta, liksom kyrkans plåga att inte kunna fira mässa och gudstjänst som vi behöver. Allt sammanfattas i ropet, i sången.

Låt oss ropa!

Den gemensamma bönen uttrycker vår gemenskap med varandra och med Herren. Som för Bartimaios följs nödropet av undret och av lovsången. Undret i mässan är Kristi gåva, Hans kropp och blod – måltiden som är försmaken av himmelen.

Lärjungarna vandrade med Jesus. Gång på gång hände det att Han gjorde ett under som förändrade så mycket, oftast hela livet, för den, som Bartimaios, som fått hjälp. Vad Jesus gör är dock lika mycket, om inte än mer, tecken. Tecken på vem Han är.

För inte länge sedan firade vi jul och då lärde vi oss vem Jesus är – Marias Son och Guds Son. Ängeln sade: ”I dag har en frälsare fötts åt Er”. I Jesu förutsägelse, den tredje lärjungarna fick höra, berättade Han åter om utlämnande, tortyr, död och uppståndelse. Tillsammans med kunskapen om vem Han är uttrycker Jesus här det för frälsningen centrala. Jesu korta och kärva ord påminner inte så lite om en central passage i den bekännelse som vi döps till: ”pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda”.

De apostlar som inget förstod lärde sig något av det som hände i Jerusalem och mötena med den Uppståndne. Även Paulus som senare av Jesus själv kallades till apostel lärde sig det centrala i tron och i det första brevet till korintierna bekänner han långfredagens och påskens huvudpunkter pregnant: ”Det enda jag ville veta av när jag var hos Er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.” (1 Kor 2:2) ”Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna.” (1 Kor 15:20).

Låt oss bekänna!

I vår tid får vi lära oss vad som hände och vad det betyder för oss. Dock, skulle inte närhet vara ett viktigt tema? Jo, kunskap är bra, men den är inte nog. Det finns en berättelse om en berömd ateist som mediterar över nya testamentet på grekiska utan att finna tron. Närheten till Gud, inte minst till den helige Ande som bor i oss är central. Tron och allt som hör till kontakten med Gud är gåvor vi får. Behöver vi göra något? Egentligen bara som Bartimaios och apostlarna vara öppna. Bartimaios tog emot synen, han knep inte ihop ögonen. Apostlarna förstod inte, men de mindes och så småningom förstod de allt mer.

Närheten och öppenheten får följder – kunskap och bön och bekännelse och lovsång hör ihop.

 

Jesus för världen givit sitt liv: öppnade ögon, Herre, mig giv. Mig att förlossa offrar Han sig, då Han på korset dör ock för mig.

O vilken kärlek, underbar, sann! Aldrig har någon älskat som Han. Frälst genom Honom, lycklig och fri, vill jag Hans egen evigt nu bli.

Tag mig då Herre, upp till Ditt barn, lös mig från alla frestarens garn. Lär mig att leva, leva för Dig, glad i Din kärlek, offrande mig.

SvPs 45