Veckans Betraktelse

Här kan du läsa både föregående söndagars betraktelser samt inför kommande söndag eller helgdag.

3 e tref: Martin Bergman

Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom Hans blod skall vi av Honom så mycket säkrare bli räddade från vreden. Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med Honom genom Hans Sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom Hans Sons liv. Ja inte bara det, vi har vår stolthet i Gud tack vare vår herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har vunnit försoningen.

 

Rm 5:6-11

 

ˮGud är kärlekˮ (1 Jh 4:8). Så är en grundläggande sanning sagd. Genom hela teologihistorien har det dock diskuterats vad den betyder. Anders Nygren, professor och biskop i Lund, skrev mycket om Guds kärlek och i sin Romarbrevskommentar utvecklade han hur vi inte kan förstå Guds kärlek och skriver bland annat: ˮDet lönar sig icke att här rationalisera och söka göra den gudomliga kärleken mera förståelig genom att hänvisa till mänskliga paralleller –några sådana finnas överhuvudtaget icke. Om man likväl försöker det, blir resultatet ofelbart förvanskning av den gudomliga kärleken.ˮ Så kan vi då inte förstå något och säga något om Guds kärlek? Jo, Nygren fortsätter med att utifrån Pauli ord om att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare säga att Gud själv uppenbarat den och ˮI konkret gärning har Gud bevisat oss sin kärlek.ˮ

I konkret gärning – det är ingen saga. Jesus föddes i ett stall och hela Hans liv pekade fram mot två stunder, korset och uppståndelsen – den förfärliga stunden av seger och befrielse och den underbara stunden av segerns proklamerande. ˮIngen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, Han har förklarat Honom för oss.ˮ (Jh 1:18)

Gud blev människa. Människor har sett Gud. I himlen ska människor se Gud. Och i Sonen Jesus Kristus uppenbaras vem Gud egentligen är. Vissa teologer har tänkt sig treenighetens inre relationer som varande kärlek mellan personerna. I detta blir människorna indragna genom Guds vilja att älska oss.

Anders Nygren säger att vi inte ska hänvisa till mänskliga paralleller. Förvisso, men vad gör vi när Gud själv gör så? Guds kärleksord framstår på flera ställen i Bibeln som mannens till kvinnan och så har kyrkan fortsatt att läsa dem.

I Hoseas bok läser vi: ˮDärför skall jag locka ut henne i öknen och söka vinna hennes hjärta. Där lovar jag att återge henne vingårdarna, jag gör Akors dal till en hoppets port. Där skall hon svara mig som i sin ungdom, som när hon drog ut ur Egypten. Den dagen, säger Herren, skall du kalla mig ʼmin manʼ och inte längre ʼmin Baalʼ.ˮ (Hos 2:14-16) och ˮJag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. Jag skall äkta dig i trofasthet, och du skall lära känna Herren.ˮ (Hos 2:19-20).

Höga visan är full av ord av kärlek. Ett enda exempel av Hans ord är ˮDu har fångat mitt hjärta, min syster och brud, med en enda blick har du fångat mitt hjärta, med en enda länk av din halskedja.ˮ (H v 4:9)

Detta är bara några exempel av så många. Gud älskar. Gud är kär! Gud vill göra allt för den Han älskar! Han älskar alla människor, Han älskar Dig! Men som Paulus skriver – Han dog inte för någon god, för det är ingen av oss. Nej, vi var Guds fiender, förrän vi i dopet blev rentvättade. Inte vore det konstigt om vi såg oss själva ovärdiga Guds kärlek och tyvärr kommer då ofta de tankar vi som försonade och i Herren genom korset och dopet frälsta borde släppa poppande upp: ʼVad ska jag göra? Vad ska jag prestera för att förtjäna frälsningen?ʼ Svaren behöver vi ta till oss gång på gång: Ingenting! Gud älskar! Vi vare sig kan eller behöver göra något. Allt ges av nåd, bara av nåd och kärlek.

Dock, en tanke som inte har med förtjänst att göra. Korset restes för mig. Korset restes för Dig. Där betalar Jesus Kristus priset, straffet, för alla våra brott, med törnekrona, gissel, spikar och en förvriden kropp. Om vi ser på krucifixen, som de vi har i kyrkorna, med eftertänksamhet kan vi fundera – vill vi bemöta vår räddare så? Vill vi inte försöka besvara kärleken med kärlek? Oavsett vad vi tänker eller gör – korset bevisar och bevittnar Hans kärlek!

 

Upp min tunga, att lovsjunga hjälten som på korsets stam för oss blödde, led och dödde som ett skuldlöst offerlamm. Han ur griften, efter Skriften, nu i ära träder fram.

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Han avvände vårt elände för båd tid och evighet. Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.

Vi förlossas; ormen krossas, avgrundens och dödens makt nu är bunden. Från den stunden allt är Sonen underlagt. Nu är helat vad vi felat och Guds nåd i ljuset bragt.

Gamla, unga må lovsjunga Faderns makt och härlighet och hembära Sonen ära för så stor barmhärtighet, prisa Anden som vid handen leder oss till salighet.

 

SvPs 147

2 e tref. MArtin Bergman

Lovsång tillkommer Dig, o Gud, på Sion.

Vi infriar våra löften till Dig, Du som hör bön.

Till Dig kommer alla människor för att bekänna sina synder.

När vår skuld blir oss för tung förlåter Du oss.

Lycklig den utvalde som får komma Dig nära och vara på Dina förgårdar.

Vi mättas av det goda i Ditt hus, av det heliga i Ditt tempel.

 

Ps 65:2-5

 

Undervisningsstrategi har varierat genom historien. Exempelvis så fanns det inom konfirmandundervisningen för några decennier sedan en trend att man skulle börja med ungdomens problem och frågor och då blev resultatet ofta att man inte undersökte utan svarade på de frågor man trodde brukade ställas. Så vad händer om vi ställer denna text i konflikt med sådana tänkbara frågor från oss alla?

Vad har den här psalmen, rena glädjesången, med vår vardag att göra? Visst finns sådan glädje, men inte så sällan finns här i världen i stället smärta och död och den ständiga och obesvarade frågan om meningen med livet. Det svar vi kan ge är att vi har en Gud som på många sätt, inte minst genom korsets spikar, delar vår verklighet. Han har gjort det för att öppna vägen för oss till något annat, bortom förgängelse, smärta och död. Hebreerbrevets författare uttrycker hoppet så här: ˮTy här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma.ˮ (Hebr 13:14) Vill man bortom allvaret ha lite roligt kring denna fråga kan man läsa Douglas Adams fem böcker börjande med ˮLiftarens guide till galaxenˮ där superintelligenta varelser, som på jorden framträder som möss, bygger världens starkaste dator som ska ge svaret på frågan om livet, universum och allting. Datorn sade att svaret skulle ta sju och en halv miljoner år och när det kommer är det ˮ42ˮ. Därefter får frågarna veta att de behöver veta den egentliga frågan, och för den behövs en ännu bättre dator – Jorden. Vi har det lite lättare. Vi ställer mängder av frågor och förvånansvärt många av de svåra har ett svar – Gud.

Vi sjunger med hela jorden om Sion, om templet – sången har spritts från Jerusalem och blivit vår sång. Visst kan vi säga att lovsång och glädje hör kristenlivet till, och att vi är på väg till himlen som ibland beskrivs som ständig lovsång och glädjen att alltid skåda Gud. Dock, flyr vi då från världens elände, som vi ska, till kyrkan i alla dess former så finner vi ofta tråkigheten i kristenlivet, i bibelläsning, i gudstjänst, i bön – hur kan det vara så? Ska det vara så?

Svaren kan vara många, men ett centralt är vårt växande. De flesta av oss gillar kakor eller godis eller glass, eller alltihopa. När ett barn gör sådana upptäckter försöker de flesta föräldrar av en eller annan anledning att införa ransonering. Så gör också vår himmelske förälder. Ett sätt att se på detta är jämförelsen med en bergsbestigning. Vägen är jobbig och växterna och vägalternativen blir färre, men utsikten mer och mer fantastisk och målet allt närmare. Den första upplevelsen av kyrkan är så mångfacetterad. Kanske blir man attraherad av någon på andra sidan mittgången, kanske är det musiken eller konsten. Man behöver ledas mot centrum, mot Guds gåvor som Ordet och sakramenten och så mot Gud själv. Och på vägen har vi en vägvisare, den helige Ande, som alltid är oss nära. Låt oss lyssna på Honom!

Tråkigheten är dock inte utan pauser. Vandringen har rastplatser, beredda av vägvisaren, där utsikten öppnar upp sig. Plötsligt får en bön ett förbluffande svar, ett bibelord talar tydligt och personligt och en gudstjänst blir något som bär länge – som en mässa där väderförhållandena är så usla att bara en handfull kommit och av dem är de sångkunniga förkylda och plötsligt känns det ändå bara perfekt och underbart. Vi får lära oss att hålla ut och precis som det lilla barnet vänta in lördagsgodiset och uppleva den glädje Gud ger. För tråkigheten ska inte avskräcka oss utan föra oss djupare in i kontakten med Herren. Vi behöver var och en ett andligt djup.

Ligger tron för ytligt, utan rot, är faran nära. Tron ska omfamna oss helt och vi ska lära av en plågad kristenhet vad som håller i orkanens vindar. Tråkighet och kamp och ändå glädje och evighet. Intressant och viktigt är att se skillnaden mot hur frestaren gör. I hans verk känns det gärna fantastiskt tills vi sitter fast och har svårt att ta oss loss. Då kommer upptäckten – allt är bara tomhet.

Tomhet – det är definitivt inte Guds förlåtelse. Tvärtom är det centralt i Guds frälsningsverk. Innan Jesus botade den lame mannen sade Han: ˮMitt barn, Dina synder är förlåtna.ˮ (Mk 2:5) Förlåtelsen har Han vunnit för oss och den är Hans gåva till oss. ˮJag, jag är den som utplånar dina brott för min egen skull, jag minns inte mer dina synder.ˮ (Jes 43:25) Ordet för förlåta i psalmen kan förstås som täcka över eller tvätta bort. De förlåtna synderna är borta och Herren gör det för sin egen skull. Hans kärlek, Hans frälsningsverk, kräver det. Vi människor har så lätt att lägga till villkor, som en viss nivå av ånger. Visst ska vi ta både synden och förlåtelsen på allvar, men vi ska också ta Guds kärlek på allvar. Bekännelsen möts av förlåtelsen. I liknelsen om den förlorade sonen blir han både omfamnad och kysst av Fadern innan han hinner komma med någon syndabekännelse.

Vägen kan vara besvärlig, men målet är lovsång, lycka och Honom som är svaret på alla våra frågor!

 

O människa gläd Dig och prisa Din Gud som Dig med sin Ande hugsvalar, och var ej en träl under bokstav och bud, när nåden från himmelen talar. I ordet och bönen Din hugnad Du får och mod i Ditt hjärta, om vägen ock går igenom de mörkaste dalar.

Ack, mildaste Jesus, Din Ande oss sänd att väcka vårt domnande sinne, och giv att Din sanning må bliva bekänd och gömd uti hjärta och minne. Försmäktar vår själ under ångest och strid, låt komma Din Ande med strömmar av frid, där vi vår hugsvalelse finne.

 

SvPs 475:4-5

1 e tref. Martin Bergman

Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är frikänd från synden. När vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall leva med honom. Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och inte mer skall dö. Döden är inte längre herre över honom. När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.

 

Rm 6:3-11

 

På sätt och vis handlar den här texten om något som vi tillsammans fruktar nästan mer än allt annat – barnadödlighet. Barn som drunknar i Medelhavet, barn som dödas av bomber i Gaza, barn som svensk vård inte kan rädda till livet. Det låter förfärligt, men kan det vara det Paulus talar om?

Inte exakt, men han talar om barns död och liv. Först talar han om Jesu Kristi död. Barnet fött i stallet har blivit vuxen och Hans mamma Maria är närvarande när Han dog på korset. Och i himlen ser Fadern sin älskade Son lida förfärligt och dö – hur kan Han, som lätt kunde stoppa detta, tillåta det?

På det har vi två svar. Det ena är kärleken till oss. Gud älskar oss och korset visar det och på det vinner Jesus vår frälsning och allt den innefattar. ˮMen Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.ˮ (Rm 5:8) Gud inte bara är kärlek. Han älskar oss alla. Därför led och dog och uppstod Jesus. För att Han älskar Dig och vill ge Dig sin kärleks gåva. Det andra svaret är att vi inte vet. För oss låter det absurt att Gud inte ändrar reglerna, även om det är sådana Han själv satt upp. Räddar sig själv från det förfärliga och ändå räddar oss. Som så mycket annat med Gud vet vi inte, men vi vet att Han älskar och vill rädda oss. Balanserar barnet på klippkanten behöver det räddas. Det är vad Gud sysslar med.

Tolv gånger använder Paulus, om jag räknat rätt, olika böjningar av dö och död. Och till det kommer begrava och korsfästa. Ändå är det en text full av liv och hopp! Barn kan dö. Det får inte ske! Därför går Jesus den väg Han gå och när vi tar emot Hans seger i dopet får vi dela barnaskapet med Honom. I dopet blir vi Guds barn. ˮVilken kärlek har inte Fadern skänkt oss när vi får heta Guds barn. Det är vi.ˮ (1 Jh 3:1)

Tre gånger lite vatten i en eller två händer och några ord. Så är det oftast. Kan det betyda så mycket? Ja, det är inte ord vilka som helst. Det är de ord Jesus befallt oss: ˮI Faderns och Sonens och den helige Andes namn.ˮ Och när Gud verkar då sker stora ting. Martin Luther svarar i Lilla Katekesen på frågan: ˮVad nytta medför dopet?ˮ och svarar: ˮDopet verkar syndernas förlåtelse, frälsar ifrån döden och djävulen och giver evig salighet åt alla dem som sätta tro till Guds ord och löften.ˮ Vad behöver vi mer egentligen, ur ett evighetsperspektiv? Men så finns det den där enerverande frågan i bakhuvudet – tro, tror jag tillräckligt? Det är alltför lätt för oss att se tron som en prestation. Det är den inte. Tron är snarare förtvivlans nödrop och glädjens lovsång. Vår kyrkas senaste officiella lärobok i kristen tro är 1878 års utveckling av Martin Luthers Lilla Katekes och där står det i fråga ett: ˮVarför kallas Du kristen? Jag kallas kristen, emedan jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling och med församlingen tror och bekänner Honom som min Frälsare och Saliggörare.ˮ Vi döps på kyrkans tro och bekännelse. Få av oss kan vid doptillfället självständigt formulera en bekännelse som går längre än längtan efter en trygg famn. Det behövs inte då och det behövs inte senare. Vi delar den tro vi ärvt. Det är inte för inte som den bekännelse som används vid dop och också ofta annars kallas den apostoliska.

Jesus säger: ˮOm någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.ˮ (Mt 16:24) Lite förvånande är nog tanken att Jesus här talar om dopet, men dopet innebär att vi infogas i Kristus. Hans död och uppståndelse blir vår. Så också Hans kors. Det behöver inte betyda martyrdöden, men att vi i dopet vid sidan om barnaskapet står i kampen och segern mot det onda. Paulus säger att vi inte längre är slavar. Det behöver vi ständigt övertyga oss själva om och kämpa för att lyda och följa Jesus och inte ondskan. Men ständigt får vi leva med Honom i förlåtelsen och uppståndelsehoppet.

Långa böcker kan skrivas om dopet och om Pauli ord om det, men nu ska bara sägas det viktigaste som är både lätt och svårt: Lev i Ditt dop och upptäck det!

 

Jag tror på Gud som med sitt ord allt liv på jorden tänder. Jag tror på Jesus Krist, Guds Son, som död till seger vänder. Jag tror att Anden, nära mig, med kraft och råd skall lära mig att möta vad som händer.

Och den som döps till Kristi död med Honom äger livet. Så möt mig, Fader. Låt mitt namn i livets bok bli skrivet. I Kristus allt blir skapat nytt, vår bundenhet i frihet bytt och barnaskapet givet.

 

SvPs 68

HELIGA TREFALDIGHETS DAG: hÅKAN pERNIEL

Heliga trefaldighets dag Gud – Fader, Son och Ande

  I evangelietexten för Heliga Trefaldighets dag säger Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.”

  Detta är trons allra enklaste, och samtidigt svåraste, sanning: att mysteriet hålls dolt för de lärda och de kloka, att sanningen om Gud är ett mysterium som vi aldrig kommer kunna få svaret på genom logikens och rationalitetens genomlysta språk. Därför är sanningen enkel, för det handlar först och främst inte om att förstå. Och därför är sanningen svår, för det handlar först och främst om att inte förstå men att ta emot. Att tro är att inte förstå.

  Kanske kan det handla om att leva just som ett barn? Barnet som inte förstår men tar emot. Det nyfödda barnet förstår inte vad som händer runt omkring det, logikens lagar har ännu inte hunnit sätta sina spår, men det tar emot. Barnet tar emot kärlek och ömhet från sina föräldrar som inte vill något annat än sitt barns bästa. Barnet lever öppet. Öppet för sin omvärld och sina nära, öppet för leken, öppet för miraklet och öppet för det heliga, för ännu har inga dörrar stängts i barnets värld.

  Men så växer barnet upp och dörrarna stängs, en efter en. Vi kallar det för naturlig utveckling, att rätta sig efter hur livet i verkligheten är. Gränser sätts upp mellan logiskt och ologiskt, mellan rationellt och irrationellt. Nya gränser som aldrig funnits uppstår mellan magiskt och verkligt, mellan himmelskt och världsligt, mellan Gud och världen.

  I filmen ”Sömnlös i Seattle” säger Tom Hanks son vid ett tillfälle till sin pappa: Barn står mycket närmare det magiska, men att du som vuxen har glömt bort det, för det har hans nya grannkompis snackat om. Och Tom Hanks svarar sin son: Jag hoppas att du aldrig gifter dig med henne.

  Vi glömmer ofta bort den enkla sanningen att det uppenbarade inte alltid finns i det som är uppenbart. Vi glömmer bort att vi lever i en värld som är genomborrad av hål, av öppningar mot evigheten, en värld genomlyst av helighet. Det finns mycket mer än vi nånsin förstår både i den här världen och nästa.

Annandag pingst: Martin Bergman

ˮHan gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.ˮ

Medan Petrus ännu talade föll den heliga anden över alla som hörde hans ord. De omvända judar som hade följt med Petrus häpnade över att den heliga andens gåva blev utgjuten också över hedningarna; de hörde hur dessa talade med tungor och prisade Gud. Då frågade Petrus: ˮVem kan hindra att de blir döpta med vatten, när de har tagit emot den heliga anden alldeles som vi?ˮ Och han sade till att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. Sedan bad de honom stanna några dagar.

 

Apg 10:42-48

 

Petrus hade tidigare berättat om Jesu Kristi död och uppståndelse och om tiden före himmelsfärden då lärjungarna fick umgås med Jesus. Nu handlar det om att budskapet ska spridas och plötsligt får Petrus och dem med honom ett klart budskap från den helige Ande.

Det var som pingstdagen igen, men med en stor skillnad. På pingstdagen talade lärjungarna olika språk så att alla närvarande kunde förstå det, men här förstod man troligen inte vad de sade, utan det var det som kom att kallas tungomålstalande. I en del väckelser och fromhetsriktningar har detta varit viktigt även efter biblisk tid, för de flesta har det varit okänt utom bibeltexterna och man har i sitt ointresse tänkt på Pauli bedömning av det som en god Herrens gåva men opraktisk: ˮvad hjälper det er om jag kommer till er och talar med tungor men inte ger er någon uppenbarelse eller kunskap eller profetia eller undervisning?ˮ (1 Kor 14:6)

En annan för många okänd tanke har en bland några rötter i denna text. Den brukar kallas för andedop och betyder en från dopet skild upplevelse i stil med denna och pingstens. Anden verkar då tydligt i en människa och tungotalet brukar anses vara det tydligaste tecknet på det som kallas andedop.

För de flesta i kyrkan, också i vår kyrka, är detta, liksom tungotalet, något ganska okänt som i våra tider hör hemma framför allt i pingströrelsen och i karismatiska väckelser. Men ändå är Petrus mycket tydlig med att alla ska döpas. Hur de var med dem som tungor av eld träffade på pingstdagen? Döptes de i den stunden eller hörde de till den dagens döpta? Det vet vi inte, men vi vet att alla ska döpas. Visst sade Jesus alldeles innan sin himmelsfärd: ˮJohannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.ˮ (Apg 1:5), men kyrkan har inte sett den helige Andes givande som isolerat från dopet. Det enda undantaget är det som kallas blodsdopet, att martyrer som inte hunnit döpas innan de dödades anses vara döpta.

Vid pingsten lyssnar judar från många länder på budskapet. Att det där talas om ˮbåde judar och proselyterˮ (Apg 2:11) från Rom kan vi förstå på olika sätt, men utifrån häpnaden ovan när sådana som inte konverterat utan fortfarande räknades som hedningar demonsterade Andens gåvor är det rimligt att pingstens församling helt bestod av judar, av vilka vissa med annan bakgrund.

Att nu hedningar döptes och blev en del av kyrkan betyder att förkunnelsen från denna tid riktades till alla. Jesus säger: ˮSå älskade Gud världen att han gav den sin ende Son, för att de som tror på Honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom Honom.ˮ (Jh 3:16-17) ˮVärldenˮ – ingen är utesluten. Alla söks. Men varför denna uppdelning? Varför var Herren Gud först Israels Gud? Några svar. Det första svaret är att detta är Guds beslut. Det andra svaret kan vara modernt – i Coronatider vaccineras grupp efter grupp – men om Gud tänker så, finns leveransproblem med nåden? Knappast, men det kan finnas någon annan anledning till Hans steg för steg agerande. Det tredje svaret är det att världen, att alla, är målgruppen. Hur går det då för de som dött utan att höra eller ta till sig evangeliet? Här är också svaret att det är Guds sak, men vi har en tröst i tanken omnämnd i några bibeltexter och som vi bekänner i Apostolicum ˮnederstigen till dödsriketˮ – tanken att Kristus, segraren, kommer till evigheten, till dödsriket och där förkunnar och verkställer befrielsen.

Befrielse är också hela bibelns budskap, ˮalla profeternaˮ säger Petrus. Centrum för detta är befriaren, alltets centrum, alltets Frälsare, Jesus Kristus. I Honom och i Hans verk infogas vi genom dopet.

Så talar Petrus om förlåtelsen och tron. Förlåtelsen har sin grund i Jesu Kristi försoning. Allt är försonat. Så kan allt förlåtas. Förlåtelsen är okomplicerad – det gäller bara att vara beredd att ta emot den. Och där har vi egentligen tron. Det är så lätt att sätta villkor, att definiera tro på ett kravfyllt sätt. Låt oss i stället tänka på en fråga med god svenskkyrklig tradition: Bekänner Du med församlingen Jesus Kristus som Din Herre och Frälsare? Visst kan vi utveckla diskussionen om tron, men i grunden ser vi detta – bekännelsen: Jesus är min Frälsare. Och denna vill den helige Ande ge oss.

 

 

Gud, när Du andas över vår jord förnyas den, dess ansikte lyser. Då gläder sig alla markens djur och källorna rinner upp bland bergen. O Gud Du andas över vår jord. Djupt i vår inre skälver ljuset, skapandets Ande.

Nåden och rätten kom till vår jord i Jesus Kristus, vandrande bland oss. Han kom till sitt eget, en av oss, vår broder, Guds Son, som älskar världen. O Gud Du andas över vår jord. Djupt i vår inre skälver ljuset, skapandets Ande.

Från himlen faller tungor av eld, som bärs av Andens vind över världen. De blinda får syn, de döda liv, de stumma får röst och ord och sånger. O Gud Du andas över vår jord. Djupt i vår inre skälver ljuset, skapandets Ande.

 

SvPs 476

Pingstdagen: Martin Bergman

 

 

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.

I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de:ˮMen är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.ˮ

 

Apg 2:1-11

 

Gilbert Keith Chesterton skrev drygt femtio noveller om en man vars förnamn aldrig avslöjas utan han kallas bara fader Brown. I deckarhistorierna finns också en hel del teologi. När Browns vän Hercule Flambeau, tidigare mästertjuv och senare privatdetektiv ger sig ut på semesterresa på Englands kanalen i en liten båt packade han bara det nödvändiga, sardinburkar när han skulle äta, revolvrar om han skulle i strid, en konjaksflaska om han skulle svimma och en präst om han skulle dö. Rationellt eller hur? Tyvärr har vår kyrka inte tillräckligt många präster för att alla ska kunna stoppa in en i garderoben (och det skulle det nog vara tråkigt både utanför och inom garderoben).

Vad är nödvändigt? Vad är viktigt? Hur vi än gör svarar vi på de frågorna.

Som Flambeau bör vi ta med oss det nödvändigaste på resan och en nödvändighet som vi förvisso inte kan lämna hemma, men som så ofta talas för lite om, ja, nästan verkar bortglömd, är den helige Ande.

Den helige Ande, den tredje personen i gudomen, är undflyende och diskret. I de trosbekännelser vi använder går vi snabbt över till kyrkan och det som händer där. Det goda som händer i kyrkan är ju Andens verk. Anden överraskar i sitt arbete. Glömd, föraktade eller till synes misslyckade personer blir efter sin död förebilder och samlar stora skaror. Paulus lär oss: ˮVarken den som planterar eller den som vattnar betyder något, bara Gud, Han som ger växten.ˮ (1 Kor 3:7) En under långa tider tom kyrka fylls. Varje väckelse är en överraskning. Vi ska arbeta på det sätt vi tror kan hjälpa, men i slutändan kan vi bara förbereda och be.

Så var det på pingstdagen. Lärjungarna bad och Anden dånade och dagen slutade med att 3000 hade döpts och var en del av församlingen. I pingsten och den helige Andes verkan finns ett dubbelt perspektiv – nära och globalt.

Frågan ställs till oss – vilken roll har den helige Ande i vårt liv? Vi kan på vårt vanliga sätt se detta som en rannsakande fråga, men från Gud är det också en uppmuntrande fråga. Profeterna trotsade till synes omöjliga situationer. Petrus och Johannes stod inför alla maktens män som dessutom såg att apostlarna var ˮenkla och olärda mänˮ, men de svarade ändå: ˮVi kan inte tiga med vad vi sett och hört.ˮ (Apg 4:13, 20) Den helige Ande har ända sedan pingsten lärt de kristna att tala, och ibland att tiga. Låt oss be om nåden att lyssna när Han talar i evangeliet och i Bibeln.

Orden kommer inte långt ifrån. Den helige Ande är närvarande i kyrkan och i oss. I dopet ges den helige Ande åt oss. Paulus säger oss: ˮer kropp är ett tempel för den helige Ande, som ni har inom er och som ni har fått från Gudˮ. (1 Kor 6:19). Måtte vi lära oss att våra liv ska vara gudstjänster, inte av tvång utan av nåd och glädje, och med bönen ständigt närvarande. ˮGör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.ˮ (Fil 4:6) Gång på gång i Bibeln kopplas den helige Ande till bönen. Han vädjar för oss, Han lär oss att be, Han hjälper oss med orden och styrkan. Den helige Ande bor i oss döpta. Låt oss ta det på allvar och låt oss göra allt för att alla ska döpas och få alla dopets gåvor.

Men hur kunde galileer, i världens ögon något i stil med bondlurkar, tala så många språk och varför gjorde de det? Redan här visar den helige Ande det globala perspektivet – Jesus dog och uppstod för alla, evangeliet ska höras överallt.

Från det lilla landet vid Medelhavets östkust så hör vi en beskrivning ungefär av den kända världen. Våra trakter och mycket mer var okänt. Man nästan hör hur långt borta Rom låg. Men den helige Ande visste, Gud visste, men kyrkan fick sitt uppdrag. Och människor har lyssnat. Den helige Ande har öppnat deras öron, låt oss be att Han ska än mer göra så vår tid.

Glöm aldrig att den helige Ande bor i Dig och vill leda Dig på Dina vägar! ˮHan har gett oss sin Ande, och därför vet vi att vi förblir i Honom och Han i oss.ˮ (1 Jh 4:13)

 

Helige Ande, låt nu ske undret som väcker oss alla. Låt Guds församling än få se eld i från himmelen falla. Oss och ett styng i hjärtat giv, stynget som blir vår själ till liv.

Helige Ande hör oss.

Sanningens Ande, röj den nöd som vi i hemlighet bära: människan ej lever blott av bröd, henne Guds ord måste nära. Sänd oss en hunger runt kring jord efter att höra Herrens ord. Sanningens Ande, väck oss.

Helige Ande, låt Din röst högt om guds gärningar tala. Vittna för tron om korsets tröst, krossade hjärtan hugsvala. Visa oss Guds rättfärdighet, låt oss få se Hans salighet. Helige Ande, fräls oss.

Kärlekens Ande, hand i hand lär oss som syskon att vandra. Samman oss bind med fridens band, hjälp oss att älska varandra. Styr våra steg i Jesu spår, lär oss att bedja Fader Vår. Kärlekens Ande, led oss.

 

SvPs 161

Hjälparen kommer, Söndagen före pingst: Håkan perniel

Den heliga Anden kallas av Jesus för hjälparen eller advokaten, kan man också säga. Anden är en advokat som ska hjälpa oss när vi berättar om vår tro men också livet i övrigt. Den heliga Anden hjälper oss att se att vi är Guds barn och att vi har del av Gud själv. Den heliga Anden är sanningens ande, som ska hjälpa oss att leva i sanningen, fyllda av tro och ödmjuka inför Gud och livet. Jesus var själv uppfylld av den heliga Anden och därför kunde han utföra det uppdrag Gud hade gett honom att rädda människor. 

Det är vår uppgift också i Jesus efterföljd. Att låta oss fyllas av Guds Ande och leva kärleksfullt och sant och barmhärtigt i våra hjärtan och rädda människor. Den kristna tron är en hjärtats tro och därför behöver vi Gud i våra hjärtan, inifrån, för att hans liv ska kunna levas ut genom oss. Vad våra hjärtan är fulla av det visar sig i våra liv. Ett kärl fyllt till brädden rinner över med vad det innehåller: från ett själviskt liv sipprar själviskheten fram, den kärleksfulle sprider kärlek omkring sig, den likgiltige förmedlar likgiltighet, obekymrad om andras känslor, behov och problem. 

Men om mitt livs utflöde är gott, hjälpande och vänligt då är mitt liv nära Guds eget liv, nära hans hjärta. Jag får be om att det som strömmar ur mitt inre ska tala om Gud och Jesus och inte om mig själv. Det är endast det som finns inom mig som kan välla fram. Inga trollkonster kan åstadkomma att en kopp vatten ger mjölk. Och inga aldrig så fromma fraser och bibelcitat kan ge ett flöde och välsignelse och glädje om hjärtat är fyllt av sin egen godhet och inte av Guds.

Vi får be: ”Kom, heliga Ande, med din stormvind. Överraska oss i det trygga och invanda livet. Kom, heliga Ande, med din kärleksbris. Blås bort orons och misstrons tankar. Kom, heliga Ande, med din energi. Väck i oss en hunger efter sanning och rättfärdighet. Fyll mig, Herre, med din Ande, så att jag har nog för mig själv och kan ge ett överflöd av din kärlek till andra, mod, tro och kraft. Amen!

Kristi himmelsfärds dag: Martin bergman

En av de största dagarna i världshistorien – den vi bekänner ˮuppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sidaˮ. Den allsmäktige Sonen, Jesus Kristus, intar sin tron. En dag av jubel!

Ändå finns där, som så ofta, lärjungar som gör bort sig. Frågan om återupprättandet av Israel som kungarike visar att man inte fattat mycket av påskens stora seger. Det är som om vi är åter vid palmsöndagens konungsliga inträde i huvudstaden. Davids rike, den mindre stormakten, ska återupprättas. Åtminstone verkar den tanken ligga i ett rop bara Markus sparat: ˮVälsignat vår fader Davids rike som nu kommer!ˮ (Mk 11:10) Men har det inte blivit tydligt, både genom det hänt och genom Jesu undervisning efter sin uppståndelse att verkligheten ser helt annorlunda ut – att det inte bara är Israels Herre utan hela världens de står bredvid?

Eller tänk på Petrus förnekaren eller Paulus förföljaren – inga bakgrunder att vara stolta över. Liknande exempel, både ur bibeln och kyrkans historia, överflödar. Men så är det, vi människor, även då vi är kristna är människor med synder och brister och vi, just vi, formar kyrkan. Inte undra på att kyrkan så ofta gör fel och ännu värre än så. Inte undra på att vi i historien gång på gång ser hur kyrkan varit nära att gå under, men bara varit nära. För kyrkan har ett huvud, en Herre, Jesus Kristus och Han har bevarat henne.

Påfallande är hur ungefär samma sak ofta hänt när kyrkan varit illa ute. Först tränger villoläror in, ofta ifrågasättande Guds orimlighet i mänskliga ögon, ofta ifrågasättande något centralt i tron som Kristi person, frälsningen eller förlåtelsen. Ibland hör man nästan ormen: ˮHar Gud verkligen sagt...?ˮ (1 Mos 3:1) Kyrkan förändras och är på väg att falla, men så händer något, vi kan kalla det väckelse, uppryckning, eller något annat, men det är Herren Jesus som ingripit genom den helige Ande. Och förändring och bevarande får en bättre balans. Visst kan Gud förnya – varje väckelse ser annorlunda ut än den föregående, men vår uppgift som kyrka är att bevara och bruka de heliga gåvor vi fått, och främst av dem står bekännelsen, evangeliet, bibeln och sakramenten.

Så ser den kollektiva kyrkohistorien ut, men för oss, var och en, finns det ett ord – förlåtelse, en av Jesu viktigaste gåvor, för våra avfall. Också den har hanterats olika genom kyrkans historia. Grundläggande är att vi alla behöver den, men vi har mottagit den på olika sätt. I en miljö hade den tankegången utvecklats att man förvisso trodde att alla var förlåtna för Kristi skull, men hade väldigt svårt att tänka tanken: ˮJag, just jag är förlåten.ˮ I en annan nämnde den som upplevde sin syndighet det, liksom en syndabekännelse, och de andra som hörde detta förkunnade förlåtelsen. Förkunnade eller avlöste? Spelar nog inte så stor roll för mången, verkligheten är den att förlåtelsen flödar över oss och vi behöver bara erkänna för Herren att vi behöver den och att den ges. Så får vi den.

Varför skriva så mycket om synd och förlåtelse? Därför att denna tid, mellan Jesu himmelsfärd och Hans återkomst i mycket präglas av det Han säger om den helige Ande som ska komma: ˮMen jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.ˮ (Jh 16:7-11)

Herren Jesus steg upp till himlen. Inte gäller banaliteter som gravitationen Honom. Han är den allsmäktige på väg till sin tron. Han är borta, men samtidigt är Han, som Han lovat, alltid nära.

I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde fram till den dag då han togs upp till himlen, sedan han genom helig ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar. Han framträdde för dem efter att ha lidit döden och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar visade sig för dem och talade om Guds rike. Och under en måltid tillsammans med dem sade han åt dem att inte lämna Jerusalem utan vänta på det som Fadern hade utlovat, ”det som ni har hört mig tala om”, sade han. ”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.”

De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galileer”, sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.”

Apg 1:1-11

Din spira, Jesus sträckes ut, så långt som dagen hinner. Ditt rike står till tidens slut, det står då allt försvinner. Ditt namn bekänns med himmelskt mod, och för Ditt kors, Din segerstod, nedfaller folk och kungar.

Det barn som föds till Dig man bär. Till Dig man flyr i döden. Om Du i lyckan bortglömd är man söker Dig i nöden. Där friden bryts, där orätt rår, på plågans bädd, i sorgens år Din tröst allena gäller.

Kom, Jesus, var i ve och väl, i liv och död oss nära och gjut i var förkrossad själ Din Ande och Din lära. Oss styrka giv till helig strid och samla oss i evig frid då Du all världen dömer.

SvPs 35

Bönsöndagen: Håkan perniel

Det var en präst som var med på ett syföreningsmöte. När han blev bjuden på kaffe så satt han länge och tittade på kaffet. Till slut sade han: ”Ja, här hjälper inte tro, här hjälper bara bönor”. 

Egentligen skulle vi inte behöva tala om att be. Det skulle vara naturligt för en kristen att be, att meditera. När vi hör talas om muslimer, och vad de gör i moskén, så är det att de ber med pannan mot golvet. Men de ber, det hör naturligt till en muslims tro. Och det borde det vara för oss kristna också.

Fast inte ens lärjungarna var säkra på hur man skulle be. När Jesus hade bett till Gud bad de honom lära dem att be. De hade sett Johannes döparen lära sina lärjungar att be så de ville att Jesus skulle göra det samma. Och han lärde dem den bön som vi ber mest av alla i kyrkan: ”Vår fader...” Vi behöver också ha någon som för oss in i ett böneliv. 

Vad innebär det då att be? Ja, kanske inte att vi får starkare kaffe om vi tror och ber, till det behövs det verkligen mer kaffebönor, men det finns mycket att be för.

En sak som händer när vi ber är egentligen att vi överlämnar oss i Guds händer och att vi öppnar oss för Gud. Men också för att det är naturligt för en människa att be. Vi går ofta och funderar och ibland tänker högt på vad som rör sig i huvudet. Och det kan vi låta bli en bön. Bönen är liksom en meditation över livet, det vardagliga livet, där vi befinner oss för det mesta, att hitta djupet i tillvaron, hitta Gud själv och att han är vår himmelske pappa som vill att hans barn ska snacka med honom, att ha en relation till honom, en tillit till honom som är det innersta i tillvaron. Han vill vara en vän som vi kan dela allt med.

Jesus visade att Gud är med oss mitt i vardagen och det kan vara skönt att veta att vi inte är utlämnade till ett oblitt öde i världen, i vardagen. Han är verkligen med i allt. Det finns inte något som jag som människa är med om som inte berör Gud därför kan jag tala med Gud om allt som berör mig. Jesus visade också på att vi skulle be envist och påträngande. Att den som ber ska få det han vill. Fast det kan vara svårt att förstå. Vi får verkligen inte som vi vill alltid, men kanske kan vi se det som att det svar vi får inte kanske alltid ändrar på det som hänt, men att det svar vi får är ett svar som gör att framtiden föds på nytt så att vi kan gå vidare. Och då kan vi tacka för det svaret trots allt. 

Varför ber jag då? Jo, för att bevara mitt hopp, för att få hjälp, för att tacka för att jag fått hjälp även om det inte alltid är som jag själv tänkt det. Att be är att ta sin tillflykt till Gud, att tala med honom. Ibland säger jag att när vi inte känner för att be så kan vi snacka med Gud om det. Bön är att snacka med Gud om det som berör oss mest och vad är det som berör oss mest än det som finns i vår vardag. Och det är där Gud vill vara med oss, mitt i vardagen. Om inte Gud är med oss i vardagen var är han då närvarande någonstans?! 

Bön är hjärtats samtal med Gud och i Jesus Kristus har Gud fått ett ansikte för oss och därför får vi också  överlämna oss till honom på nytt och på nytt igen och ständigt komma till honom i bön.

5 söndagen i påsktiden: Martin bergman

Ung och därmed gammal. Son och därmed Fader. Så tänker vi gärna utifrån teologi, bibel och, till en betydande del, samhället både förr och nu.

ʼDagens ungdomʼ har det sagts genom tiderna, liksom ʼde begriper inget av hur det är nu för tidenʼ. Hur ska vi då se på Gud? Om Honom läser vi: ˮTusen är i dina ögon som den dag som förgick i går, som en av nattens timmar.ˮ (Ps 90:4) Och ˮJesus Kristus är den samme i går, idag och i evighet.ˮ (Hebr 13:8) När vi lovprisar Honom kan vi göra det med orden ˮÄra vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och ska vara, från evighet till evighet, Amen.ˮ Evigheten, bortom tiden, är helt obegriplig för oss som lever i ett nu, och om någon sekund i ett nytt nu, åter och åter. Vi har en Herre som verkar i denna tid, vilken Han skapat och därmed inte är beroende av, men som kallar oss ut ur den. Kommer vi att sakna tiden? Antagligen inte. Alla himmelsbilder talar om hur fantastiskt det kommer att vara där och till tiden som vi känner den hör förgängelsen och sorgen i dess många former. Många förändringar är goda, men många har också baksidor; något gott tar slut. Så, att se Gud som gammal är ganska meningslöst. Han är inte av tiden, nej både evighet och tid är Hans skapelser.

Vissa tycker beskrivningen av två av treenighetens personer som Fader och Son är problematisk – man tänker det då som maskulina ord och en och annan har för att hitta en könsmässig balans i Gudomen börjat beskriva den helige Ande som kvinna. Men sådan är inte Gud. Jesus säger själv: ˮGud är andeˮ. (Jh 4:) Och visst ska de som har dött kroppsligen uppstå och så möta Jesus, men Paulus talar om ˮhimmelska kropparˮ och ˮen kropp med andeˮ. (1 Kor 15:40, 44) Och till några saddukeer som inte trodde på uppståndelsen och som ville sätta dit Jesus med frågan om äktenskapet i himlen för kvinnan som blev änka gång på gång och slutligen äktat sju bröder sade Jesus: ˮVid uppståndelsen gifter man sig inte eller blir bortgift, utan alla är som änglarna i himlen.ˮ (Mt 22:30) Så, låt oss inte försöka könsbestämma Gud!

Dock, dessa två exempel visar på problem, av vilka det huvudsakligen beroende på vår relation till dem finns av två typer, de verkliga och de vi tillverkar. Visst finns det för individer verkliga problem som ska tas på stort allvar, men förhoppningsvis kan de med några funderingar lösas. Exempelvis kan den för vilka alla ord som antyder maskulinitet är problematiska med Lars Levi Læstadius säga: ʼden himmelske Föräldernʼ. Fungerar inte det får vi leta vidare. Lösningar kan vara svårhittade, men står att finna.

Texten vi läste talar dock om de problem vi tillverkar. Profetian relaterar tillbaka till befrielsen ur Egypten, grunden till påskens stora glädjefest, men redan under vandringen genom öknen övertalade folket Aron att göra en gudabild, en tjurkalv. Historien fortsatte, som vi såg, med baalsgudar och beläten. Vår Herre är obegriplig och evangeliet är en dårskap för mänsklig vishet – att den allsmäktige skulle låta sig dödas för att befria oss som verkar söka alla vägar att dyrka något annat som vi kan bestämma över. Vare sig det är fråga om egenkonstruerade religioner eller om något annat, som till exempel rikedom är det människans försök att hitta något eget i stället för den som redan är här.

Som med allt annat möter Herren våra försök att smita med kärlek. Det sägs att detta är den äldsta texten om Gud som älskar. Föräldern som håller barnet i sin famn, matar det, lär det att gå och alltid är närvarande med förlåtelse och tröst. Det behöver vi. Små barn som nyligen börjat gå älskar ofta vattenpölar, oavsett reultatet. Kanske är det så att vi ibland medvetet faller. Kanske undrar vi om famnen finns där, men den finns där. Vi är älskade. Vi förstår inte Gud och ändå är detta med Hans kärlek nog det allra svåraste – men, vi är älskade!

Ut ur Egypten. Ut ur slaveriet. Därför firades påsken. Vi firar påsk för att fira Jesu seger och vår befrielse. Varje söndag är en påskdag. Var och en av oss är genom Jesu seger befriade från konsekvenserna av vår ondska och allt det förfärliga vi gör. Vi är befriade och kallade till himlen. Visst kan vi konstruera undanflykter och egna gudomar, men kallelsen står kvar och påskens evangelium: ˮSå älskade Gud världen att Han gav den sin ende Son, för att de som tror på Honom inte skall gå under utan ha evigt liv.ˮ (Jh 3:16)

När Israel var ung fick jag honom kär,

och från Egypten kallade jag min son.

Men ju mer jag kallar på dem,

desto mer går de bort från mig.

De offrar åt baalsgudarna

och tänder offereld åt belätena.

Ändå var det jag som lärde Efraim gå

och jag som tog dem i mina armar,

men de förstod inte att jag botade dem.

Med trofasthetens band drog jag dem,

med kärlekens rep.

Jag var som den

som lyfter upp ett barn till kinden.

Jag böjde mig ner och gav dem att äta.

Hos 11:1-4

Världen som nu föds på nytt pånyttföder glädjen. Här på jorden vandrar nu den uppståndne Herren. Öst och väst och syd och nord, eld och vatten, luft och jord sjunger påskens psalmer.

Hör hur fågelropen höjs! Hav och strand sig gläder. Se hur mark och träd tar på sig sina sommarkläder. Genom tjäle, köld och död tränger solens eld och glöd. Det är påsk på jorden.

Ur ett outtömligt djup skaparkraften flödar. Liv ger liv och skörd ger sådd, sådden nya skördar. Döden fråntogs all sin makt. Kristi kropp i graven lagd uppstår och förvandlas.

Vi i Honom återfår allt som gick förlorat. Paradiset nu för oss öppnar sina portar. Inget svärd! Från död till liv kallas vi att leva i alla somrars sommar.

 

SvPs 517

4 söndagen i påsktiden - vägen till livet: Håkan Perniel

Chansen – livet går inte i repris 

Annika hade just avlidit och stod arg som ett bi inför Guds gyllene tron. De flesta människor brukar närma sig Gud med hänförd vördnad, men inte Annika.

”Var det inte mer än så här?” fräste hon och slog irriterat ut med armarna. 

Gud tittade frågande på henne. ”Vad då mer?” undrade han. ”Du har ju fått allt!”

”Åja, åja”, suckade Annika, högt och ljudligt. ”Det liv du gav mig var verkligen inget annat än en lång och tråkig transportsträcka. Alldeles för fort gick det också!”

”Men 83 år är väl inte ett kort liv!” protesterade Gud.

”Nej, kanske inte. Men 83 meningslösa år som bara rann iväg – är det något att tacka för, kanske? Aldrig lät du mig få vara med om något spännande. Aldrig fick jag lyckas med något. En tråkig medelmåtta, det var vad jag blev!” Annika suckade.

”Tycker du?” sa Gud förvånat. ”Du är ju min ögonsten. Det bästa jag gjort!”

”Äh, så där säger du åt alla”, muttrade Annika, men hon rodnade lite grand.

”Javisst”, sa Gud, ”det säger jag till alla, men det är ju inte mindre sant för det.”

”Men jag har alltid väntat på att du skulle låta mig vara med om något viktigt. Istället rann dagarna bara iväg.”

”Minns du mannen som du pratade med i affären den 15 november 1963?” undrade Gud.

”Nej, hur skulle jag kunna göra det?” fnös Annika.

”Ni råkade hamna i samma kö och du började småprata om vädret. Sedan fick ni sällskap en bit, och du bjöd honom på fika för du tyckte att han såg ensam och ledsen ut. Vet du om att han var på väg att ta livet av sig? Efter ert samtal och dina kanelbullar fick han ny livsglädje och tog tag i sina problem. Du sa något i stil med att man alltid har fler vänner än man tror.”

”Ja, det är sådant man slänger ur sig”, sa Annika, som nu började minnas den där händelsen.

”För den mannen blev det vändningen”, förklarade Gud. Han gick hem och ringde sin kusin, och de redde upp en del saker. Kommer du förresten ihåg julkortet till Ingela 1984?”

Annika började skratta. Hon förstod vart Gud ville komma. Hon hade alltid gått och drömt om att få vara med om något stort, att få uträtta något för världen, men nu förstod hon att livets mening fanns mitt i det lilla vanliga. Det hon gjort och sagt hade fått större konsekvenser än hon kunnat ana.

Annika tittade upp på Gud och nu var hon inte arg längre. ”Jag har tyckt att mina 83 år bara rann iväg till ingen nytta”, sa hon. ”Jag har alltid drömt om att få vara någon annan och någon annanstans. Men allt det jag drömde om fanns ju egentligen i mitt liv varenda dag. Jag såg aldrig att jag redan hade det jag längtade efter. Tänk att jag skulle behöva dö för att förstå att hemligheten med att leva på jorden är att kunna se livet ur himlens perspektiv.”

Att förstå vägen till livet är kanske inte så lätt alla gånger. Ibland kan livet verka som för Annika, men hon fick komma fram till livets hemlighet genom samtalet med Gud. Jesus säger också i evangelietexten att vi många gånger får vara med om svåra saker, som när en kvinna ska föda barn då har hon det svårt men när hon väl har fött då känner hon istället glädje över att en ny människa fötts till världen.

Eller ibland sörjer vi en människa och livet känns hopplöst och orättvist och svårt när vi är i dödsskuggans dal. Livet består av prövningar och orkar vi gå igenom dem så finner vi när vi kommer ut på andra sidan att vi mognat och att vi funnit ett nytt liv och kanske en ny glädje, trots allt, som gör att vi kan gå vidare i livet.

Men vi har en som går före oss, som banar väg för oss även när det inte finns någon väg. Låt oss hålla oss till honom, till de tecken på hans närvaro som han har gett oss för att hjälpa oss att hitta rätt i ödemarken.

Vi ber: Herre, led oss på vår väg genom livet till det stora Livet med dig. Ge oss tecken på din närvaro så att vi orkar gå hela vägen. Amen.

3:e söndagen i påsktiden: Martin BergmAN

På Abrahams tid var herdar något normalt. Hushållet vandrade runt med hjordarna. Mose och David började som herdar Julens herdar utanför Betlehem var betydligt mer udda i en ekonomi där odlingarna spelade en mycket större roll. I dag har kanske en svensk sett en herde och fårhjorden tidigt en morgon från turisthotellets fönster i närheten av Medelhavet. Visst finns det många andra möjligheter också, men många, många, i vår miljö har aldrig sett en herde i verkligheten, men herden för fåren är en vanlig biblisk bild. Herde kan som här vara Herren själv, men också den Han gett ett sådant uppdrag, som David eller Petrus

Herdens uppdrag är relaterad till sin flock, nästan alltid beskriven som får. Dessa har man omsorg om på alla sätt – som skydd mot det onda, hjälp till de svaga, finnande av mat och lämpliga lägerplatser och letande efter de bortsprungna.

Av dessa uppdrag som Jesus känner väl till talar Han här speciellt om herden som skyddar från faror. Herdens yttersta uppdrag uttrycker Jesus alldeles efter evangeliet ovan: ˮJag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.ˮ (Jh 10:11) Så indikerar Jesus vem Han är. ʼJag ärʼ är Guds namn, avslöjat för Mose i öknen. Ja, Han är Gud, men också människa och därför ett till synes rimlig byte för döden. Tänk så fel man kan ha! Så grusas ondskans planer och vargen blir lurad och fåren räddning för evigt vunnen. Ja, vargens frestelser kan vara många, men Herdens seger är en. Mitt i förnedring och ensamhet kämpade Jesus den viktigaste kampen av alla. Som Han kämpade! Som Han segrade!

Herdeuppdraget fortsätter i kyrkan: ˮSå gjorde Han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare.ˮ (Ef 4:11) I kyrkans tid har martyriet, att i lidandet och döden följa Jesus, varit och är på åtskilliga platser en verklighet. Dock är det bara den yttersta konsekvensen av herdeuppdragets centrala del i kyrkans tid – att bevara bekännelsen och tron och bekämpa villolärorna som lockande smyger sig på för att röva bort oss.

I texten ovan talar Jesus mer om fåren än om Herden. Så låt oss komplettera med fårens, vårt, perspektiv.

Mitt i herdeuppdragets allvar finns glädjen både för Herden och fåren. ˮOm någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna.ˮ (Lk 15:4-5) ˮSom en herde vallar Han sin hjord. Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar, Han driver tackorna varligt.ˮ (Jes 40:11) Omsorgen och glädjen över det borttappade och återfunna är stor och ingen är för liten eller för bråkig för omsorg och kärlek. Det är Guds inställning – blive den också vår. Förstå att Gud älskar Dig och vill hålla Dig, Hans älskade lamm, i sin famn.

Ja, låt oss i dumdristighet och nyfikenhet, eller hur vi nu är skapade, vara glada får, skuttande runt, upptäckande Guds alla gåvor och ropande vårt ʼBäääh!!!ʼ eller för att inte tala fårspråk: ʼHurra!!!ʼ ʼHalleluja!!!ʼ

”Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.” Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade.

Sedan sade Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.

Jh 10:1-10

Jag vill sjunga om min vän, Herden, Han som själv är vägen. Fåren känner Han igen, vet var källan är belägen. Herre Jesus Krist, Guds Son, Dig jag får all kraft ifrån.

Jag vill sjunga om min vän, Mästaren. Jag tveklöst följer Honom, som är sanningen, för vars blick sig intet döljer. Herre Jesus Krist, Guds Son, Dig jag får allt ljus ifrån.

Jag vill sjunga om min vän, Frälsaren, som själv är livet. I Hans död är slutligen dödens onda helt fördrivet. Herre Jesus Krist, Guds Son, Dig jag väntar nåd ifrån.

SvPs 472

2 söndagen i påsktiden: Håkan perniel

Påskens vittnen

Skärtorsdagen slutade med att Petrus förnekat vänskapen med Jesus och att de övriga lärjungarna flydde. De vågade inte stå för sin vänskap med Jesus längre. Inte så konstigt egentligen – de riskerade ju sina liv. Egentligen var det detta som de bar med sig över långfredagen och fram till påskdagen, och de skämdes kanske någonstans också. Undra då på att de inte kunde tro på Maria Magdalena när hon berättade att hon träffat Jesus och att han sagt till henne att berätta om att han levde.

De gick naturligtvis tillbaka till de jobb de hade innan Jesus för de såg ingen annan utväg. Då var det väl inget mer med Jesus, tyckte de. Och de hade varit ute hela natten och fiskat, berättar Johannes om. Men det hade inte blivit något, kanske var de ute och fiskade på sitt eget livs sjö och inte fått upp något som de kunde leva på och för. Men när de i morgondiset började närma sig stranden såg de en man stå på stranden som de först inte kände igen. Inte ens hans röst röjde honom.

Först när de hade gått ut på sjön igen och fiskat efter hans direktiv förstod de vem han var. Undret med den tunga fångsten avslöjade honom. Det var som att de började hitta tillbaka till Jesus då och det han stod för. Petrus t o m kastade sig i sjön för att simma före de andra till Jesus när han förstod vem det var som stod på stranden. Våt och andfådd kravlade Petrus sig upp på stranden. Med våt mantel mötte han Jesus, även om han i sitt inre stod avklädd och naken med sin skam för förnekelsen. Ingen förskönande och överskylande mantel skulle kunna dölja det han gjort.

Petrus kände också lukten av rök. Det stack i hans näsa och sved i bröstet ju närmare han kom glödhögen. Han såg fisk som låg på den och bröd. Det kändes som ett svärdshugg rakt in i Petrus hjärta för han påmindes om glödhögen på översteprästens gård och vad som hänt där. Glödhögen hade alltså ett budskap till Petrus: ”Kommer du ihåg hur du förnekade din vänskap med Jesus på översteprästens gård?” Jodå, Petrus kom ihåg.

Vi har också glödhögar i våra liv, både platser eller människor eller situationer som påmint oss om smärtsamma nederlag eller att vi gjort människor illa genom det vi sagt eller gjort och det har hettat till i oss som en glödhög. Vi kan försöka förtränga det smärtsamma och pinsamma och försöka tänka på annat. Men ändå går det inte på det sättet. Då blir vi aldrig kvitt glödhögens hetta.

Men det var inte bara Petrus skam som fanns i glödhögen. Det fanns också något gott att äta, nygrillad fisk och nybakat bröd. Vi kan också ställa oss frågan om det kan finnas något gott i våra livs glödhögar? Jo, faktiskt. När vi inte förtränger minnet av vår skuld, utan låter glödens hetta bränna så att kinderna rodnar av skam, finner jag där, mitt i hettan, fisk och bröd. Jesus har lagt något gott, ätbart i glödhögen, och han säger: ”Kom och ät.” Det är inte utan att man kan komma att tänka på nattvarden där det sägs: ”Varsågoda, allt är tillrett. Kom fram och ät”.

Fisken är ju också symbolen för Jesus själv – Ichtys, Jesus Kristus, Guds son, Frälsaren. Vi får ta för oss av det goda och äta in förlåtelse i vårt andliga liv. Och vi får äta brödet som är det levande brödet, och liksom dela det med dem som vi sårat och förolämpat. Vi får välsigna dem och önska dem allt gott, om vi kan. Det är inte alltid det går.

Vi behöver inte frukta glödhögens hetta eller fly ifrån den genom att förtränga minnet av händelser som vi helst önskade ogjorda. Vi behöver inte söka upp dem på nytt, men när vi ställs inför sådana minnen som gör ont får vi stanna till och äta in förlåtelse och frid.

Man kan ana av evangelietexten att Petrus hade mycket i sitt inre som han skulle vilja tala med Jesus om. Men det blev först senare som samtalet kom till stånd, och då var det Jesus som tog initiativet till det. Nu på stranden säger Jesus: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.” Petrus som säkert var andfådd och ansträngd efter simturen mot land, fylldes av kraft vid åsynen av Jesus. Han tänkte nog: ”När Jesus är här finns det inga gränser för vad jag förmår.” 

Nätet som var överfyllt med fisk och som det fordrades kraft att dra upp på land, det drog han ensam upp. Ja, så är det. När man mött Jesus och sett honom göra omsorgsunder i ens eget liv förnyas kraften och man tänker: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.” Amen! 

Annandag påsk: martin bergman

En uråldrig präst stödd på två något yngre män på väg från altarringen talande högt, så att hela den stora kyrkan hör, om hur han ser himlen öppen. Sådant kan man få uppleva i nutidens svenska kyrka. Går vi tillbaka till Rom omkring år 600 berättas det att påven Gregorius I celebrerande mässan när vid kommunionen en kvinna skrattade och sade att detta bröd som hon själv bakat, inte kunde det vara Kristi kropp? Så hände det sig att brödet såg ut som ett blödande finger. Berättelserna om märkliga händelser vid mässan och särskilt vid konsekrationen eller kommunionen är många genom kyrkans historia, men berättelsen från Emmaus är den tidigaste. Jesus gjorde som Han gjort några kvällar innan när Han instiftade nattvarden, tog, tackade, bröt och gav brödet. Var det en mässa? Troligen inte, vi hör inte om vare sig vin eller kommunion. Vi vet inte, men vi vet hur det påverkade de två lärjungarna. De kände igen Honom!

De två lärjungarna var inte några av apostlarna, men som dem och många andra hade de uppenbarligen inte lyssnat ordentligt på allt Jesus sade. Enligt de tre synoptikerna hade Han åtminstone tre gånger, och inte bara begränsat till de tolv, talat om sitt utlämnande, sitt lidande, sin död, men också om att Han på tredje dagen skulle uppstå. De hade bara hört det som gick att förena med deras vision, om ett land befriat från romersk ockupation. Deras tro var liksom begränsad till denna jord och de regler de här följde och upplevde, men nu sprängdes reglerna. En avrättad kan inte uppstå. Visst hade de hört talas om spöken, men direkt efter dagens text slutar berättas det om hur Jesus just då kommer, låter dem alla se och känna på Honom och så äter Han en bit stekt fisk. Sådant gör inte spöken. Så de förstod: Jesus lever!

Och Jesus verkar. I dagens text får vi höra om en predikan vi nog alla skulle velat höra. ˮVad som står om Honom överallt i skrifterna.ˮ Tänk att det är så, att även i de tråkigaste bibelböckerna finns profetiorna om Frälsaren Jesus Kristus, om Hans kors och Hans uppståndelse. Måtte vi var och en hitta någon sådan profetia!

I dag verkar Han dock framför allt genom den helige Ande som leder människor till tro och bevarar dem i Hans närhet. Som hos lärjungarna kan våra ögon vara förblindade. Det kan vara så mycket. Å ena sidan, och nog vanligare, är att denna tillvaro med dess bestyr, bekymmer och planer växer sig så stor att den döljer Guds rike och evangeliets omvälvande sprängkraft. Å andra sidan finns det att det andliga och Guds verk förvisso är en realitet, men man bestämmer själv vilka ord man lyssnar till, vilken ordning man följer. På sätt och vis kan ingen av oss undvika att ragla mellan dessa två diken och ramla ner i än det ena och än det andra. Egentligen är det också samma dike. ʼJag vet.ʼ Men Gud överraskar oss alltid – vare sig vi strävar efter att bevara de traditioner vi finner trygghet i eller vill använda nya och aktuella former överraskar Gud oss. Vill då Gud neka oss trygghet och fantasi? Inte alls, men bönesvaren ser ofta inte ut som vi föreställde oss dem och varje väckelse är annorlunda än den tidigare. Allt hände i Jerusalem, så i Emmaus borde det väl ha varit lugnt? Icke så – Jesus ger oss den mest fantastiska överraskningen med sin uppståndelse. Glad påsk!

 

Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade kom Jesus själv och slog följe med dem. Men deras ögon var förblindade och de kände inte igen Honom. Han frågade: ”Vad är det ni går här och talar med varandra om?” De stannade och såg sorgsna ut, och den ene, som hette Kleopas, svarade: ”Du måste vara den ende som har varit i Jerusalem och inte vet vad som har hänt där under dessa dagar.” – ”Vad har hänt?” frågade Han. De svarade: ”Detta med Jesus från Nasaret, Han som var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick Honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att Han var den som skall befria Israel. Men till allt detta kommer att det är tredje dagen sedan det här hände, och nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade. De var vid graven tidigt i morse men fann inte Hans kropp, och då kom de tillbaka och berättade att de i en syn hade sett änglar som sade att Han lever. Några av de våra gick ut till graven, och de fann att det var så som kvinnorna hade sagt. Honom själv såg de inte.” Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade Han för dem vad som står om Honom överallt i skrifterna.

De var nästan framme vid byn dit de skulle, och Han såg ut att vilja gå vidare, men de höll kvar Honom och sade: ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.” Då följde Han med in och stannade hos dem. När Han sedan låg till bords med dem tog Han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen Honom, men Han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när Han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?”

De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och alla de andra församlade, och dessa sade: ”Herren har verkligen blivit uppväckt och Han har visat sig för Simon.” Själva berättade de då vad som hade hänt dem på vägen och hur Han hade gett sig till känna för dem genom att bryta brödet.

Lk 24:13-35

Herren lever, våga tro det, lämna den tid som gått. Hoppet är framtid, nu är livet, vår möjlighet.

Herren lever, hindren sprängda, hoppet får kraft igen. Kärleken segrar, fyller dagen och nattens sömn.

Herren lever, orden når oss: Se, jag gör allting nytt. Framtiden väntar, res Dig, gläd Dig som människa.

Herren lever mitt ibland oss, dödar och lider här, uppstår och ger oss gränslös kärlek. Halleluja.

SvPs 155

Långfredagen: Martin Bergman

Inga änglar syns till på långfredagen. Vid alla andra viktiga tillfällen för Sonen finns änglarna där, jublande hos herdarna, betjänande vid frestelsen, tröstande i Getsemane, troligen fnittrande i den tomma graven. På långfredagen är Jesus helt ensam.

De tolv hade sprungit sin väg, senast Petrus. Även om aposteln Johannes och några kvinnor, bland dem Maria Jesu mor, kommit till Golgata och var närvarande när Han dog så var Jesus ensam, och inte bara det. Han var avvisad och förnedrad. Att medlemmar av stora rådet valde att spotta på Honom och söka en anledning att döda Honom är det yttersta syndafallet – inte bara vara olydiga utan söka att döda Gud, alltets Herre.

Jesus gick in i avvisande, förakt och svek och sedan i tortyr och död. Och Han var ensam och väldigt tyst. Han sade inte mycket till stora rådet eller Pilatus och inför Herodes Antipas var Han helt tyst. Ett fåtal yttranden hör vi från korset, mer orkade nog inte kroppen. Herren som själv är Ordet och som verkade så mycket genom sina ord var tyst, som profeten sagt.

Det fanns dock en anledning till att Jesus som hur lätt som helst kunnat stoppa detta lät det ske. Han fullgjorde den plan som Treenigheten av evigheten berett. Han gick denna väg helt frivilligt av kärlek till oss. Av kärlek till människorna förenade sig Sonen med det mänskliga, nu och i evighet. Han är Gud och människa – helt och fullt Gud och helt och fullt människa, men ändock en och odelbar.

Men varför detta lidande, varför denna död? Jesus är Gud och människa, för att vara medlaren mellan Gud och människa. Människorna hade genom syndafallet brutit med Gud. Hos profeten beskrivs det som om Han bar allas skuld, men också alla syndafallets konsekvenser, som sjukdomar. Genom synden och skulden har mänskligheten förlorat kontakten med Gud, livets och nådens källa. Att vi då lever är en anomali – så borde det inte vara. Bortovaron från Gud borde också, eftersom Gud uppehåller våra liv, vara bortovaron från livet, men genom Guds nåd får vi en nådetid i väntan på Frälsaren och frälsningen.

Guds svar på att människan är förlorad utom genom Hans ingripande är Jesus och Hans lidande, död och uppståndelse. Korset och alla aspekter på lidandet som vi hör om i profetian är centralt i det kristna evangeliet och samtidigt är det obegripligt. Hur kan någon utsätta sig för det? Paulus svarar: ˮMedan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.ˮ (Rom 5:6-8) Av kärlek även till de hatande, likgiltiga och föraktande går Jesus den svåra vägen. Han är syndabocken som bär domen och straffet för alla andra. Han vinner frälsning och försoning för oss och ger oss sin rättfärdighet. Han är Frälsaren – Din Frälsare. På denna mörkrets och sorgens dag – var glad över det Han gjort för Dig och Hans kärlek till Dig.

Vissa vill tona ner det juridiska perspektivet och se långfredagen och påskdagen mer som en kamp där Jesus är segraren. Skulle man luta däråt, och även annars, så är det viktigt att komma ihåg att redan på långfredagen är Jesus segraren över djävul, synd och död. Döden kan inte hålla Honom – Han som är livet. När vi bekänner ˮnederstigen till dödsriketˮ är det inte en död som transporteras dit. Nej, det är en segrare som kommer dit för att förkunna sin seger och befrielsen från döden och allt annat ont. Paulus skriver: ˮNär jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.ˮ (1 Kor 2:1-2) Det är inte undra på att våra kyrkor så ofta är smyckade med krucifix. Jesus, den korsfäste, är den levande Herren och Frälsaren.

Vem av oss trodde på det vi hörde,

för vem var Herrens makt uppenbar?

Som en späd planta växte han upp inför oss,

som ett rotskott ur torr mark.

Han hade inget ståtligt yttre

som drog våra blickar till sig,

inget utseende som tilltalade oss.

Han var föraktad och övergiven av alla,

en plågad man, van vid sjukdom,

en som man vänder sig bort ifrån.

Han var föraktad, utan värde i våra ögon.

Men det var våra sjukdomar han bar,

våra plågor han led,

när vi trodde att han blev straffad,

slagen av Gud, förnedrad.

Han blev pinad för våra brott,

sargad för våra synder,

han tuktades för att vi skulle helas,

hans sår gav oss bot.

Vi gick alla vilse som får,

var och en tog sin egen väg,

men Herren lät vår skuld drabba honom.

Han fann sig i lidandet,

han öppnade inte sin mun.

Han var som lammet som leds till slakt

eller tackan som är tyst när hon klipps,

han öppnade inte sin mun.

Han blev fängslad och dömd och fördes bort,

men vem ägnade hans öde en tanke?

Han blev utestängd från de levandes land,

straffad för sitt folks brott.

Han fick sin grav bland de gudlösa,

fick vila bland ogärningsmän,

fastän han aldrig hade gjort något orätt,

aldrig tagit en lögn i sin mun.

Men Herren tog sig an den han sargat,

botade den som gjort sig till ett skuldoffer.

Han skall få ättlingar och ett långt liv,

och Herrens vilja skall förverkligas genom honom.

När hans elände är över skall han se ljuset

och bli mättad av insikt.

Min tjänare, den rättfärdige,

ger rättfärdighet åt många

och bär deras skuld.

Jag skall ge honom hans andel bland de stora,

låta honom dela byte med de mäktiga,

för att han var beredd att dö

och blev räknad som syndare,

när han bar de mångas skuld

och bad för syndarna.

Jes 53

 

Guds rena lamm, oskyldig på korset för oss slaktad, alltid befunnen tålig fastän Du var föraktad, vår synd på Dig Du tagit och dödens makt nedslagit. Giv oss Din frid, o Jesus.

Sv Ps 143

Skärtorsdagen; det nya förbundet - matens hemlighet: Håkan Perniel

Om nattvarden

Vem vill ha en riktig ovän på besök? Det är inget man längtar efter. Vänner däremot bjuder man gärna hem på middag eller går och tar en fika med. I kompisgänget skickar man runt godispåsen och grannen bjuder man in på en kopp kaffe. Att äta tillsammans är något mer än att bara bli mätta ihop. Det är en gest som betyder att man trivs bra tillsammans och att man vill fortsätta att vara vänner. Man bjuder ju inte hem sin värsta ovän på en trerättersmiddag. Men om man ändå skulle få för sig att göra just det, skulle nog det märkliga ske att man efteråt inte skulle vara ovänner längre. De som äter tillsammans bygger vänskapsband.

Det visste säkert Jesus när han hittade på nattvarden. Han ville ge lärjungarna något konkret som skulle påminna dem om deras gemenskap tillsammans.

Kanske hade tankarna först gått till någon sak som de kunde spara. En vacker souvenir från Galiléen t ex. Den hade lärjungarna kunnat plocka fram på sina träffar och minnas tiden tillsammans med Jesus. Men om Jesus hade gett dem en sak så skulle det ha blivit problem så snart kyrkan växte. Var skulle souveniren förvaras och vilka skulle få se den? Den skulle dessutom bli ett attraktivt objekt för tjuvar. Tänk att stjäla kristendomens heligaste sak – Jesussouveniren.

Jesus tänkte vidare. Vad skulle han lämna åt lärjungarna? Kanske skulle han ha kunnat skriva en egen bok med kloka tankar och föreskrifter. Men det han hela tiden velat förmedla var ju en livsstil, livet tillsammans med Gud. Det ryms aldrig i några föreskrifter. 

Kyrkan har inte en enda sak bevarad från Jesus själv. Det enda han lämnade efter sig till sina lärjungar var en måltid. En måltid som är ständigt ny. Varje gång hans lärjungar samlas och firar den måltiden är den lika aktuell och verklig som den var den gången då han gav den till dem.

Det var Jesus smarta tanke med nattvarden. När brödet och vinet delas kan varje människa som känner till matgemenskapens hemlighet förstå innebörden. Gud vill vara med oss. Han bjuder oss till sin fest. Han vill ha oss till sina vänner, även om man inte var det tidigare. Därför har nattvarden alltid varit kännetecknet på Kyrkan. Den fanns med från allra första början. 

Det som är tecknet, hälsningen från Jesus genom alla tider, är måltiden. När nattvarden firas, i en jättekatedral med tusentals människor eller i en liten landsortskyrka med bara några få deltagare, visar det att Jesus plan lyckades. Den ständigt nya måltiden förenar oss med varandra och med Gud. Det är tecknet som ingen tjuv kan stjäla, men varje människa kan bli en del av. Det är också det vi längtar efter när pandemin är över, gemenskapen runt bordet och med varandra fullt ut. 

Palmsöndagen: Martin Bergman

Palmsöndag – inte talas det om palmer i evangeliet, men vi kan tänka oss att de bidrog med löv. Dadelpalmer gav mycket mat och var en viktig del av ekonomin. Geografin är också tydlig – vägen till Jerusalem kommer österifrån, från Jeriko, förbi Betania, nedför Olivberget och så uppför branten mot templet. Berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem är ordentligt parkerad på jorden. Det är ingen saga.

Det är inte heller något nytt egentligen som händer. I psalm 118 finns orden som ropades ut: välkomstsången för den som kommer till templet, kanske konungen vid ett högtidligt tillfälle. Från Sakarja 9 kommer profetian om fridens konung som kommer ridande på en åsna. Ett högtidligt intåg i Jerusalem under psalmer och lovsånger beskrivs i 1:a Mackabéerboken 13. Där följdes intåget av en bortstädning av allt som hörde till avgudadyrkan ur staden. Men enligt Markus och Johannes rensar Jesus inte templet samma dag. Enligt Markus gick Han till templet, såg allt och övernattade sedan i Betania för att nästa dag driva ut köpenskap och annat som inte hörde templet till. Detta visar oss på Guds tålamod. Gud verkar, men ibland inte så snart som vi önskar och ber.

På midfastosöndagen hörde vi om hur Jesus flydde för dem som ville installera Honom som jordisk kung – men här verkar Han acceptera deras jubel. Varför? Snart ska det efterlängtade och fruktade hända – frälsningshistoriens centrala drama. I denna stund behövs det markeras vem Han är, Konungen som kommer till sin huvudstad för att först avvisas, så segra i det som ser ut som undergång, och så bekännas, som Tomas utbrast: ”Min Herre och min Gud.” (Jh 20:28)

Ropen hördes i nedförsbacken från Olivberget och backen upp mot templet. Ofta sjunger också vi ”Hosianna” och ordets dubbla betydelse av ursprungligen ʼhjälpʼ och sedan ʼHurra!ʼ är väldigt relevant i denna tid. Vi gläds över vår Frälsare, men i denna tid är ropet på hjälp väldigt aktuellt, i passionstidens dubbla fokus på Honom som försonar våra synder och på vårt behov av förlåtelse. Tänk! – Förlåtelse för Jesu Kristi skull är beredd. Låt oss ofta vända oss till Honom och ta emot den!

Vägen gick mot templet. Dess centrala position i dåtidens judendom kunde knappast ifrågasättas, men snart skulle det ske. Jesus skulle anklagas för det oerhörda brottet att talat om templets förestående undergång, när Han i själva verket talat om sin egen död och uppståndelse. Och när Han gav upp andan brast förhänget som avgränsade det allra heligaste. Några decennier senare, år 70, kom templet att förstöras. Församlingen i Jerusalem, centrum för den nu försvunna judekristendomen fortsatte dock att ha en relation till templet; man gick dit. Till och med Paulus som i praktiken kom att forma mycket av vår hednakristendom offrade i templet när han kom till Jerusalem.

Templet var platsen där vår Herre skulle residera i det allra heligaste bakom förhänget. Förhänget kom att brista. Gud är nära oss var och en. Som Paulus skriver: ”Vet Ni inte att Er kropp är ett tempel för den helige Ande, som Ni har inom Er och som Ni har fått från Gud?” (1 Kor 6:19) Templet är inte längre centrum. Det behövs inte. I himlen finns heller inget tempel – Herren ska där vara vårt tempel och Hans härlighet vårt ljus. En del drar av detta slutsatsen att vi inte behöver kyrka och gudstjänst. Det är fel – vi behöver sakrament, förkunnelse, lovsång och gemensam bön och det är oftast väldigt praktiskt att ha ett kyrkorum som också med dess dekorationer och stämning hjälper oss till andakt.

Templet var i mycket Jerusalems centrum, synligt och glänsande på långt håll för dem som var på väg dit. Man kan undra över hur våra kyrkor, ofta också de dominerande sin ort, i mångas ögon verkar osynliga. Var kommer ögonbindlarna från? Ibland verkar kyrka och gudstjänst vara något som man inte ska tala om. Tanken på religion som en privatsak verkar ha brett ut sig. Så tänker inte kyrkan – bekännelsen, evangeliet, ska föras fram. En gång i tiden, faktiskt inte så länge sedan, hörde processioner och andra kyrkliga manifestationer till det normala i offentligheten. Försök har gjorts att göra sådant också i vår tid, men vi behöver mer. Som kyrka behöver vi mer frimodighet!

När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.” De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: ”Vad gör ni? Tar ni åsnan?” Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!” Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.

Mk 11:1-11

 Dig, vi lovsjunger, ärar, Jesus de fattigas konung. Hosianna vi nu sjunger som barnen en gång. Du är väntad av alla, Du är vår Herre och broder, ingen varit och är älskad, välsignad som Du.

Där Du rider på gatan, lägger man kläder, strör palmer. Runtomkring Dig hörs rop, stadens och gatornas sång. Träden, stenarna sjunger, jorden och himlen Dig prisar. Änglar sjunger med oss: Du är vår glädje och frid.

Går mot lidandet, döden, går mot uppståndelsen, ljuset, hem till Gud, och hos Gud beder Du alltid för oss. Dig vi lovsjunger, ärar, Jesus de fattigas konung. Hosianna vi nu sjunger som barnen en gång.

SvPs 443

Guds mäktiga verk - jungfru marie bebådelsedag: Håkan perniel

Uppmärksamhet och förväntan är två nyckelord för en livsattityd som är öppen för det oväntade och oförutsägbara. Somliga har fått denna livshållning som gåva, men för de flesta av oss handlar det om att vinna och återvinna ett ständigt öppet förhållningssätt.

 Maria är kanske urtypen för denna öppenhet, och hon fick förverkliga den i sin gudsrelation. Föreställningen att hon skulle ha varit undergiven och självutplånande är direkt felaktig. Maria levde lyhörd och mottagande mot Gud, men socialt sett var hon ofattbart stark, när hon tog emot ett barn som inte tillkommit inom äktenskapet. Kombinationen av beredvillighet inför Gud och fasthet inför människor är Marias signum. När Maria säger Jag är Herrens tjänarinna avsäger hon sig alla andra underordningsrelationer.

 Det är detta vi måste uppmärksamma och vi kan också förvänta oss att vi, att jag, i hennes efterföljd kan låta mig bli uppfylld av Guds ande så att jag får bära tro, hopp och kärlek till människor idag, att jag kan föda dessa till människor idag. Det både kan jag och får jag låta mig användas till av Gud i mitt liv här och nu. Liksom Maria lät Gud använda hennes mänsklighet och allt det som var henne vill Gud använda allt det som är jag för att hans vilja och kärlek ska kunna ske och födas in i världen idag också. Att Jesus ska kunna födas in i vår värld idag också, att allt det han var och stod för ska kunna födas in i världen idag.

 Det är genom tron vi blir starka personligheter som inte räds någon precis som Maria. Vi behöver dessa personligheter i bibeln för att se hurdana vi kan bli som människor. Människorna i bibeln är inte några veka och svaga personer utan starka människor som vågar vara sig själva även om de ibland har svårt för att tro och göra det Gud vill. Maria är snarare en människa som vågar direkt säga ja till Gud. Mose invände först när Gud talade till honom i den brinnande busken. Det var först när han blev övertygad som han sade ja, fast ändå med viss tvekan, till Gud att rädda israeliterna från Egypten.

 Maria var redan som ung kvinna en stark kvinna. Och det är ju egentligen det som jungfru betyder. Ung kvinna. Kanske var det därför som hon blev utvald av Gud att på sitt sätt föda Jesus in i världen. Hur det egentligen gick till står inte, men att hon accepterade att Gud hade en plan för hennes liv i sin kärlek, det var det hon sade ja till. Att det finns så många berättelser om Jesus och även om Maria, hans mamma, beror, tror jag, på att man ville visa på att Jesus var sänd av Gud redan från början i livet. Att Guds ande fanns med i hans liv redan när han blev till därför var han också speciell och unik. Vi är alla speciella och unika och har något att tillföra i världen, men Jesus ville hjälpa oss att se Gud och hans kärlek till oss människor och att han är den som kan rädda oss från mörkret i världen och i oss själva.

Midfastosöndagen: Martin Bergman

Jh 6:1-15

Sedan for Jesus över till andra sidan av Galileiska sjön, eller Tiberiassjön. Mycket folk följde efter, därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka. Och Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. Det var strax före judarnas påskhögtid.

När Jesus lyfte blicken och såg att så mycket folk var på väg till honom sade han till Filippos: ”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?” Det sade han för att pröva Filippos, själv visste han vad han skulle göra. Filippos svarade: ”Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer, om de skall få en bit var.” En av lärjungarna, Simon Petrus bror Andreas, sade: ”Här är en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Men vad förslår det till så många?” Jesus sade: ”Låt folket slå sig ner.” Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner – det var omkring fem tusen män. Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha. När de hade ätit sig mätta sade han till lärjungarna: ”Samla ihop bitarna som har blivit över, så att ingenting förfars.” De samlade ihop dem och fyllde tolv korgar med de bitar av de fem kornbröden som hade blivit över när de ätit.

Då människorna såg vilket tecken han hade gjort sade de: ”Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen.” Men Jesus, som förstod att de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung, drog sig undan till berget igen, i ensamhet.

Jesus tog, tackade och delade ut bröden. Visst låter det bekant? Dock något saknas. Hos de tre andra evangelisterna och hos Paulus i första Korintierbrevet 11 finns ungefär samma ord, men också ordet ’bröt’ efter tackade i nattvardens instiftelseord. Detta fyrledade handlande i mässan är en viktig lärdom av en betydande del av 1900-talets liturgiska forskning och i vår kyrka har detta tydligt återkommit genom mässordningarna i den alternativa Gudstjänstordning 1976 och Kyrkohandboken 1986. Resten av Johannesevangeliets sjätte kapitel innehåller många spännande och provocerande uttalanden av Jesus som vers 51: ”Jag är det levande brödet, som kommit ned från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.” Så handlar detta kapitel om nattvarden? Teologihistorien har varit delad – en del säger ja och andra nej. Visst kan man med goda skäl komma till båda slutsatserna, men hur som helst så var och är det som hände på berget vid sjön av stor betydelse och man kan knappast förneka att nattvard och mässa åtminstone är antydda här.

Det var ett verkligt under. Hungriga människor blev mätta. Jesus gjorde som vid bröllopet i Kana ett överväldigande under, ett tecken på vem Han är. För många var detta det viktigaste som hände, även om de inte förstått det verkligt viktigaste – det ingen då verkar ha förstått ännu – vem Jesus är. Till alla gavs bröd och fisk, en konkret, mättande och välkänd realitet. De hänvisades inte till något annat, som något andligt. Skapelsens Gud tar inte avstånd från sin skapelse utan brukar den. Och mycket praktisk och nutida tänkvärd är dubbelheten av överflöd och att inget ska förfaras. Allt ska ätas, om än inte direkt då alla blivit mätta. Gick kanske de många tusen, män, kvinnor och barn, förbi korgarna och tog med sig färdkost innan de gick hem?

Låt oss återgå till nattvarden, kyrkans oftast firade sakrament och troligen det kring vilket kontroverserna varit flest. Åtminstone sedan 500-talet har kyrkan plågats av en rädsla för heligheten och människor har därför avstått från kommunion eller sett kritiskt på mässan. Visst har kloka präster har förkunnat att ska det nu absolut, vilket det inte ska, stå en till synes uteslutande skylt vid en altarring så ska den säga ”Endast för syndare”, men det tar ofta tid innan det hjälper – innan rädslan släpper.

I vår tid kanske också det konkreta har börjat ses som en fara. Vi lever i en civilisation där ord och tanke blivit viktigare och kroppskontakt redan före coronan hade blivit lite suspekt. Bibeln och inte minst Jesus ifrågasätter detta. Paulus kompletterar Jesu ord ovan när han skriver: ”Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.” (1 Kor 10:16-17) och: ”Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den.” (1 Kor 12:27). Så lyfts närheten fram och på många andra sätt har närheten lyfts fram i bibeln och kyrkans historia. Kanske har vår tid svårare än de flesta att förstå detta. I forskningen beskrivs ibland en skillnad mellan det tidigmoderna samhället, ungefär 1500-1800, och det moderna samhället, som nu, där det moderna samhället förstår friheten som frihet från kontroll vilket kan leda till ensamhet och isolering medan det tidigmoderna samhället snarare förstod friheten som frihet till relationer som exempelvis frihet till att gifta sig istället för frihet till att låta bli. Gud är alltså inte modern, trots att man kan undra om någon kan vara friare än den allsmäktige? Gud använder sin frihet till att gå in i en oupplöslig relation – personen Jesus Kristus, Gud och människa. Människorna då var något på spåret, men nu har vi lärt oss, nu vet vi, även om vi inte helt förstår – utan bekänner: Jesus är Herre!

Det helga bröd på altarbordet vilar som Jesus själv en gång i Betlehem. Vid kalkens dryck mitt hjärtas lovsång ilar till Golgata, all nåds Jerusalem.

Här krubban är – jag faller ned, tillbeder. Här källan är, vars flöden frälsning ger. O, sakrament, som oss i nåd bereder att Gud, den evige, på jorden se.

SvPs 392

Kampen mot ondskan - 3 i fastan: Håkan Perniel

Dietrich Bonhoeffer skrev en gång: Jag tror att Gud i varje nödläge vill ge oss så mycket motståndskraft, som vi behöver. Men han ger den inte i förväg, för att vi inte ska förlita oss på oss själva. Med en sådan tro måste all rädsla för framtiden övervinnas. 

Dietrich Bonhoeffer kände sig nödd och tvungen att kämpa mot sin tids ondska i form av nazismen i Tyskland utifrån sin kristna tro. Det ledde till att han inte överlevde krigsslutet, men han hade hittat en djupare kraft, ett djupare mål, som var mycket viktigare för honom än att klara sig.

Idag har vi dem som kämpar mot vår tids ondska som Aleksej Navalnyj i Ryssland. Han har också hittat sin motståndskraft så att han t.o.m. vågar och orkar sitta av ett fängelsestraff p.g.a. att han vågat utmana sin tids makthavare som inte vill ha ett nytt och demokratiskt Ryssland och trots att han dessutom blivit förgiftad. För att inte tala om Martin Luther King i USA, som kämpade mot sin tids orättfärdiga makthavare. Och även Martin Luther som reste sig mot en kyrka som inte levde upp till evangeliet om Guds kärlek genom Jesus Kristus. 

Många har vågat resa sig mot sin tids ondska genom olika tider för att kunna ge människor en tro och ett hopp om en ny väg och värld där Guds godhet och sanning och kärlek råder. Utan honom kommer mörkret råda, men nu finns hans ljus mitt i världen framför allt genom att hans son kommit till oss i världen. Jesus är vårt stora föredöme och den som själv räddar oss från ondskan. Han som verkligen gått i närkamp med mörkret på allvar därför kan vi också i vår tid kämpa för det som är rätt och rättfärdigt och göra det vi kan för en bättre framtid så att Guds rike kan bli mera synligt.

Gud vill inte status quo – att allt ska förbli som det alltid varit, utan han går själv in i vår kamp på jorden genom sin son Jesus, som det står i psalm 358 i psalmboken:

”Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Han kände din puls. Han blev trött liksom du och han älskade dig över allt.

Han gick in i din sorg och längtan. Gud tog plats i din egen gestalt. Han grät med din gråt. Han blev ledsen som du och han älskade dig över allt.

Han gick in i din nöd och smärta. Gud tog plats i din egen gestalt. Han bar på ditt kors. Han var plågad som du och han älskade dig över allt.

Han gick in med sitt liv på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Hans seger blev din. Han var frestad som du och han älskade dig över allt.

Därför kan han vara ljuset i världen mitt i våra liv så låt det brinna och ge oss kraft.

2:a söndagen i fastan: Martin Bergman

Ps 130 

En vallfartssång.

Ur djupen ropar jag till Dig, Herre.

Herre, hör mitt rop,

lyssna när jag bönfaller dig!

Om Du lade synder på minnet,

Herre, vem kunde då bestå?

Men hos Dig finns förlåtelse,

och därför fruktar man Dig.

Jag väntar på Herren,

jag längtar,

jag hoppas få höra Hans ord.

Jag längtar efter Herren

mer än väktarna efter morgonen,

än väktarna efter morgonen.

Hoppas på Herren, Israel,

ty hos Herren finns nåd

och makten att befria.

Han skall befria Israel

från alla synder.

Upphör inte med Ditt verk!

 

En underbar sång med rikt innehåll, men för att förstå den helt behöver vi några ord som inte används så ofta nu – ord som gudsfruktan och förtröstan.

Visst finns det i gamla testamentet ställen där Gud framställs som farlig, ja som livsfarlig så att avstånd till Honom behöver hållas, men ofta är det på annat sätt. Gud eller Hans sändebud börjar ofta sin uppenbarelse med att säga ”Var inte rädd.” Och ordet i psalmen om hur människor fruktar därför att Gud förlåter är ett av de som brukar framhållas som ett bra exempel på en annan betydelse av fruktan, det vi på svenska brukar kalla för gudsfruktan.

Gudsfruktan handlar alltså inte om att vara rädd. Ord som ofta används för att definiera gudsfruktan är vörda, lyda och älska. Eller ska vi vara moderna och säga respektera? Vi kan kanske också börja i vem Gud är – obegriplig och ofattbar och oändlig på alla tänkbara sätt och några till. Samtidigt är Han nära, närmare än vi kan förstå. Johannes skriver i sitt första brev: ”Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.” (1 Jh 3:20). C. S. Lewis har i sina Narniaböcker, vilka rekommenderas, i sagans form beskrivit mycket av kristen teologi. Där finns Aslan – lejonet som är en Guds- och Frälsargestalt som både är rytande och skrämmande och krambar. Sådan är Gud – famnen står öppen även när vi för våra ögon ser alltets härskare, konungen, på sin tron.

Förtröstan och tillit är två närmast synonymer som passar väl till den här psalmen. Det är liksom grundtonen i den. Herren lyssnar. Herren ska göra något. Honom kan vi lita på mer än allt annat, mer än någon annan. Detta betyder dock inte att allt i den här tillvaron går väl – tvärtom, kan man nästan säga. Jesus säger: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” (Mt 16:24) Vi ska följa Jesus – och Hans väg, i alla fall den sista biten upp till Jerusalem, är inte rolig. Han våndas över det som ska hända för han vet. Vi vet inte vad som ska hända oss. Vi kan få det lugnt, men vi bör vara beredda både som människor och som kristna på att liksom för Jesus kan något förskräckligt hända – som förakt och lidande. Bortom allt sådant finns dock förtröstan. En gång, nej snart, kommer Jesus tillbaka. Han kommer för att ställa allt till rätta. Djävul, synd och död är besegrad sedan Han korsfästes och då, när Han kommer, är den totala befrielsens stund. Då går vägen på lätta ben mot himlens nya obeskrivligt vackra land.

Befrielse sker dock även nu. Visst kan osannolika bönesvar komma, ofta något vi inte väntat oss, visst kan under ske, men oftast handlar det för oss, liksom i denna psalm, om förlåtelse. Psalmisten ger oss bilden av en besvärlig vandring. ”Ur djupen” – kan det bli värre, kan man undra? Inledningsorden till denna psalm har gärna setts som ett nödens rop ur det allra värsta. En nöd som kan bestå av vad som helst, och Herren hör oss och vill bära oss genom det förfärliga, men inte minst talar psalmen om synd och förlåtelse och det viktigaste ordet är då ”hos Dig finns förlåtelse”. Ja, hos Honom finns förlåtelse. Förlåtelse för alla våra synder. Förlåtelse som kraft mot ondskan. Förlåtelse som kraft att ge oss styrka och resa oss upp.

Förlåtelsens grund är försoningen. Mot slutet av psalmen finns en i den svenska översättningen inte särskilt tydlig hänvisning till den. Ordet som Bibel 2000 här översätter som ”befria” brukar ofta av hebreiskkunniga och i andra bibelöversättningar förstås som återlösa eller friköpa (1917 års översättning använde dock förlossa), nästan som att betala lösensumman till kidnapparna. Det hebreiska ordet är mycket sällsynt i gamla testamentet och det enda andra stället där det säkert finns är på flera sätt ett parallellställe till den 130:de psalmen: ”Han befriade sitt folk, slöt för evigt sitt förbund. Heligt är Hans namn och värt att frukta. Att frukta Herren är vishetens begynnelse, insikt vinner de som gör Hans vilja. För alltid ljuder Hans lov.” (Ps 111:9-10) I det nya förbundet är vi försonade igenom Jesu blod och offer. Honom ska vi frukta inte av rädsla utan i kärlek och lovprisning. Vi ropar ur djupen och får svar. Allt är berett, även himlen, vi behöver bara stå ut och vänta. Låt oss lära oss att be med psalmerna och låt oss med psalmisterna uttrycka allt vi behöver säga av förtvivlan, längtan och glädje till den stund då Han kommer.

 

Vi är ett folk på vandring. När vägen blir tröttsam och lång, vi söker en äng och en källa, en rastplats för bön och sång, en rastplats för bön och sång.

Vi är ett folk på vandring. I oro, bekymmer och nöd behöver vi styrka och stillhet. Vi samlas vid vin och bröd, vi samlas kring vin och bröd.

Vi är ett folk på vandring. I tro kan vi skymta ibland ett hem för var sökande pilgrim, det saliga livets land, det saliga livets land.

SvPs 617

1 söndagen i fastan - prövningens stund: Håkan Perniel

    Ska vägarna vara raka eller krokiga?

    En röst ropar i öknen: ”Bana väg för Herren, gör hans stigar raka”. 

    Det är Johannes döparen som ropar. Han är en av rösterna i öknen. Det är honom Gud har kallat att bereda väg och förbereda människorna inför mötet med Guds son. Men det finns en annan röst där ute i öknen också... Bäraren av den andra rösten dök upp på eget bevåg. Och om nu någon fått i uppdrag att göra Herrens krokiga vägar raka, så är detta någon som tagit på sig uppgiften att göra de raka vägarna krokiga igen. 

    Jag kan tycka att Gud bara hade kunnat sopa honom av banan, som en del av förberedelseplanen, men så enkelt var det inte. Ondskan finns där, och Jesus behöver tydligen ställas inför detta möte. Det som står på spel är frågan om hur Jesus ska använda Andens kraft. Det är faktiskt Anden själv som driver ut Jesus i öknen där djävulen får en chans att presentera sin vision om hur Jesus skulle kunna använda den kraft han fått. 

    Djävulens förslag går ut på att Jesus ska använda makten för egen vinning, gärna i samarbete med honom själv. När Jesus blir hungrig kan han till exempel förvandla stenar till bröd. Om någon tvivlar på att Jesus är Guds son kan han frivilligt kasta sig ner ifrån tempelmuren och låta änglarna fånga upp honom. Djävulen kommer också med det generösa erbjudandet att Jesus kan få alla världens riken om han bara faller ner och tillber djävulen lite. 

    Men Jesus är inte intresserad av att skaffa sig egen makt och vinning. Kanske är det mötet med ondskan där ute i öknen som hans egen vision klarnar och han förstår vad som är hans uppdrag. Som den första längre predikan efter Jesus möte med ondskan återger Matteus bergspredikan som börjar med saligprisningarna. Djävulen tyckte att Jesus skulle använda sin kraft till att mätta sig själv. I saligprisningarna får vi veta att Jesus tänker mätta de som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Visst hade Jesus kunnat använda sin kraft till att bevisa att han är Guds son. Men Jesus vill hellre att vi ska förstå att alla de som håller fred ska kallas Guds söner och döttrar. I stället för att härska över alla riken vill han låta de ödmjuka ärva landet.

    Djävulen lyckades inte med sitt försök att göra Guds raka vägar krokiga igen. Inte den gången i alla fall. Så hur är det med oss? Har vi en vägröjare på ena axeln som ropar ”Bana väg för Herren” och en apa på andra axeln som viskar ”ta det lugnt! Herrens vägar är inte så viktiga. Förverkliga dig själv i stället”. I så fall känns det bra att veta att Jesus är beredd att ta kampen med den där apan om vi ber honom, så att vi i stället kan lyssna in vad som är Guds vision för våra liv och den här världen. 

Askonsdagen: Martin Bergman

Ps 32:1b-5

 

Lycklig den vars brott har förlåtits

och vars synd har plånats ut!

Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren

och vars sinne är utan svek!

Så länge jag teg tynade jag bort.

Jag jämrade mig dagen lång,

dag och natt låg Din hand tung på mig,

jag blev som en åker i sommarens torka.

Då erkände jag min synd för Dig,

jag dolde inte min skuld.

Jag sade: Jag vill bekänna

mina brott för Herren.

Och Du förlät min synd och skuld.

 

 

Förlåtelse är ett teologiskt huvudord som i många andra sammanhang verkar vara bortglömt eller upplevs som irrelevant. Det man gjort, den man varit, glöms sällan bort. Ansvaret och dess konsekvenser lever vidare. Gud står för motsatsen – en förlåtelse där allt förlåtes, glöms och försvinner.

Förlåtelse förutsätter att man bär på något som behöver förlåtas. David räknar upp brott, synd, skuld och svek och vi kan säkert tyvärr fortsätta listan. Visst kan alla skurkaktigheter riktas mot andra, men i grunden riktas de också mot Gud, som i lagen sätter upp helighetens mönster som vi alla misslyckas med att uppfylla.

Så, vad göra? Gud har redan gjort något. Vi lever i perioden mellan jul och påsk, inte så långt från mitten av den. Julen och påsken talar båda om Frälsaren Jesus och Hans verk som är förlåtelsens grund. Guds Son bestämde sig för att bli människa och blev människa född av Maria. I Jerusalem, i det händelseförlopp vi nu i fastan ska förbereda oss på, utlämnas han till allehanda plågor och till sist döden, men så visar Han sin seger – Han uppstår och i detta har Han besegrat ondskan – djävul, synd och död. Han, den ende syndfrie, har betalat för vår synd, lidit alla straff. I Hebreerbrevet 9:22 läser vi: ”Ja, enligt lagen renas nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.” Försoningen och förlåtelsen är förberedd. Gåvan är paketerad. Den är bara att ta emot.

Och förlåtelsen är total. Våra synder är utplånade. De är borttvättade med Jesu blod. I Mika 7:19 finns en passande bild: ”Du förbarmar Dig över oss på nytt och utplånar våra brott, Du kastar alla våra synder i havets djup.” I havens djup var i det gamla Juda där Mika verkade ett farligt och oåtkomligt ställe. Vi kan tänka på hur de av Jesu lärjungar, som i omgivningens ögon var oerhört dumdristiga då de var fiskare, var livrädda då stormen kom över Galileiska sjön. Nej, det som kastas i havets djup det är borta, så också våra synder när Gud förlåter.

För Gud är saken klar, men hur är det för oss? Här kan några svårigheter dyka upp. Vi kan likna David och låta bli att bekänna och be om förlåtelse – tänka att: ”jag får stå ut. Så här är livet.” Eller tänka att ”Jag skäms så, det här vill jag inte tänka på och än mindre formulera.” Låt oss i så fall lyssna på Davids jubel. Förlåtelsen kan upplevas som en verklig befrielse. Så finns det dem som upplever sig inte kunna tro på sin personliga förlåtelse: ”Visst har Kristus försonat världen, men jag, jag, är en sådan förfärlig syndare att inget biter på mig” eller något sådant. Känner man så är det svårt men befrielsen är inte långt borta. Känner Du så – tala gärna med någon. Och tänk på alla de ovärdiga som blivit förlåtna. Tänk på Paulus, han som med stor iver förföljde de kristna och var med vid Stefanos stening. Honom kallade Jesus på vägen till Damaskus. Eller tänk på den rövare som korsfäst vid Jesu sida sade att detta var vad han förtjänade och Jesus svarar på hans bön med orden ”Sannerligen, redan i dag skall Du vara med mig i paradiset.” Det finns inget som inte Gud kan och vill förlåta. Alla är vi syndare och Gud vill förlåta oss alla. Visst kan det vara svårt att tro på sin förlåtelse, men låt oss följa Herrens exempel och kasta allt i glömskans hav.

Vad har dock detta med Askonsdagen och fastan som börjar denna dag att göra? Många har sett fastetiderna som städtider inför de stora festerna. Ur det perspektivet kan det också vara läge att försöka städa den bråte av synder som binder oss. Inte får vi bort särskilt mycket av egen kraft. Frestelserna och fallen återkommer. Något kan dock hända. Man ska inte prata om vad som händer i bikten, särskilt inte prästerna som har tystnadsplikt. Dock händer det att erfarenheter omtalas, som att människor som plågats av speciell synd, bekänt den i bikten många gånger och plötsligt verkade förlåtelsen också helgande på den. Den synden, den frestelsen, var bortblåst. Är då förlåtelsen i bikten kraftfullare än den vi exempelvis får del av i mässans inledning? Nej, men att gå till bikt kan vara mycket nyttigt. Man kan inte påstå att orden är riktade till någon annan och man får tillfälle att reflektera över sig själv.

Som kyrka är det vår uppgift att förkunna, distribuera och, det allra svåraste, respektera Guds förlåtelse. Som kyrka består vi av människor och vi får lyssna flitigt till Herren och sträva efter att bli befriade från dömandet – så enkelt att döma, så svårt att låta bli. Dock, vi ska följa och prisa förlåtelsens Herre!

 

Intet annat än allena Jesu nåd, förtjänst och blod kan från all min synd mig rena, göra saken för mig god.

Milde Jesus, nådens källa, Du mitt liv, min salighet, låt i domen för mig gälla Din förtjänst och helighet.

Döm mitt hjärta här i tiden, innan världen döms av Dig; och när tiden är förliden, i Ditt domslut fria mig.

SvPs 356:3-5

Fastlagssöndagen: Martin Bergman

Lk 18:31-43

 

Han samlade de tolv omkring sig och sade till dem: ”Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.” Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade.

När Jesus närmade sig Jeriko satt där en blind vid vägkanten och tiggde. Han hörde en folkhop komma på vägen och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, och då ropade han: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig.” De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade ännu högre: ”Davids son, förbarma dig över mig.” Jesus stannade och sade till dem att leda fram honom, och då mannen kom närmare frågade Jesus: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Han svarade: ”Herre, gör så att jag kan se igen.” Jesus sade: ”Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig.” Genast kunde han se, och han följde med Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det sjöng Guds lov.

 

 

Jesus talar om det som ska hända när de kommer till Jerusalem och apostlarna förstår inget. Så kommer de till Jeriko och utanför staden sitter den blinde Bartimaios (Markus ger oss namnet) och tigger och när han hör om att Jesus kommer ropar han på hjälp och blir botad från sin blindhet.

Hänger dessa två delar ihop egentligen? Kanske kan vi förstå dem som en enhet utifrån begreppet närhet.

Människor hjälpte Bartimaios till Jesus och när de var nära varandra frågade Jesus vad Bartimaios önskade och botade honom som svar på hans bön. Lärjungarna följde Jesus länge, troligen kring 3 år. De hade mycket att lära sig, men det viktigaste återstod. De skulle uppleva en uppskakande vecka i Jerusalem.

Bartimaios ropar. Han ber. Behöver vi stå nära Herren för att Han ska höra oss? Nej, Han lyssnar. Bartimaios hade nog hört om Jesus som undergörare och satte sitt hopp till Honom. Detta kallade Jesus för tro. Nödrop och överlåtelse är ett rimligt sätt att nalkas Herren. Ett mindre lyckat sätt hör vi om i Apostlagärningarnas 19:e kapitel. Några andeutdrivare använde Jesu namn som en besvärjelse med mindre lyckat resultat. Vi har inte makten över Jesus – alltets härskare.

Dock, ett sådant nödrop ska ha en fortsättning i närmare kontakt med Herren. Kyrkan upprepar gång på gång Bartimaios rop var gång vi firar mässan. Den första av de fyra traditionella sångerna i vår mässa är i huvudsak ett citat av hans rop när vi sjunger ”Herre förbarma Dig över oss, Kriste förbarma Dig över oss, Herre förbarma Dig över oss” eller någon variation på den texten, för ropen har historiskt inte så sällan använts som omkväde i en bön av nödrops- och förbönstyp. Det bruket är väldigt passande i alla tider även om mässor tyvärr är sällsynta nu med Covid-19 pandemin.

I sången uttrycks all världens problem, stora som små har sin plats här. Covid-19 och alla andra sjukdomar och farsoter, krig och våld, lidande i alla former, hungersnöd, död och sorg. Listan kan bli hur lång som helst och i den ingår varje människas problem och smärta, liksom kyrkans plåga att inte kunna fira mässa och gudstjänst som vi behöver. Allt sammanfattas i ropet, i sången.

Låt oss ropa!

Den gemensamma bönen uttrycker vår gemenskap med varandra och med Herren. Som för Bartimaios följs nödropet av undret och av lovsången. Undret i mässan är Kristi gåva, Hans kropp och blod – måltiden som är försmaken av himmelen.

Lärjungarna vandrade med Jesus. Gång på gång hände det att Han gjorde ett under som förändrade så mycket, oftast hela livet, för den, som Bartimaios, som fått hjälp. Vad Jesus gör är dock lika mycket, om inte än mer, tecken. Tecken på vem Han är.

För inte länge sedan firade vi jul och då lärde vi oss vem Jesus är – Marias Son och Guds Son. Ängeln sade: ”I dag har en frälsare fötts åt Er”. I Jesu förutsägelse, den tredje lärjungarna fick höra, berättade Han åter om utlämnande, tortyr, död och uppståndelse. Tillsammans med kunskapen om vem Han är uttrycker Jesus här det för frälsningen centrala. Jesu korta och kärva ord påminner inte så lite om en central passage i den bekännelse som vi döps till: ”pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda”.

De apostlar som inget förstod lärde sig något av det som hände i Jerusalem och mötena med den Uppståndne. Även Paulus som senare av Jesus själv kallades till apostel lärde sig det centrala i tron och i det första brevet till korintierna bekänner han långfredagens och påskens huvudpunkter pregnant: ”Det enda jag ville veta av när jag var hos Er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.” (1 Kor 2:2) ”Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna.” (1 Kor 15:20).

Låt oss bekänna!

I vår tid får vi lära oss vad som hände och vad det betyder för oss. Dock, skulle inte närhet vara ett viktigt tema? Jo, kunskap är bra, men den är inte nog. Det finns en berättelse om en berömd ateist som mediterar över nya testamentet på grekiska utan att finna tron. Närheten till Gud, inte minst till den helige Ande som bor i oss är central. Tron och allt som hör till kontakten med Gud är gåvor vi får. Behöver vi göra något? Egentligen bara som Bartimaios och apostlarna vara öppna. Bartimaios tog emot synen, han knep inte ihop ögonen. Apostlarna förstod inte, men de mindes och så småningom förstod de allt mer.

Närheten och öppenheten får följder – kunskap och bön och bekännelse och lovsång hör ihop.

 

Jesus för världen givit sitt liv: öppnade ögon, Herre, mig giv. Mig att förlossa offrar Han sig, då Han på korset dör ock för mig.

O vilken kärlek, underbar, sann! Aldrig har någon älskat som Han. Frälst genom Honom, lycklig och fri, vill jag Hans egen evigt nu bli.

Tag mig då Herre, upp till Ditt barn, lös mig från alla frestarens garn. Lär mig att leva, leva för Dig, glad i Din kärlek, offrande mig.

SvPs 45