Faunadepå
Foto: Madeleine Gustafsson

Fullt av liv på våra kyrkogårdar

Nyhet Publicerad

Det sjuder av liv på våra kyrkogårdar tack vare de satsningar som görs för biologisk mångfald. Högt gräs, högar med ris eller ved som ligger kvar betyder inte att kyrkogården har misskötts – snarare tvärtom!

Kyrkogårds- och fastighetsförvaltningen arbetar aktivt med att öka den biologiska mångfalden på våra kyrkogårdar. Du kanske har märkt att gräset ibland får växa, det ligger kvar högar med ris eller olika holkar både högt och lågt i träden. Allt för att attrahera en blandning arter av både växter och djur.

Ängsmark

- Vi låter gräset växa, sedan slår vi det och fraktar bort höet. Det gör jorden mer näringsfattig vilket gynnar örter. Näringsrik jord är det i en gräsmatta och grundprincipen är det är mer biologisk mångfald i en äng än i en gräsmatta, berättar landskapsingenjör Jennie Söderberg.

Malin Karlsson, landskapsingenjör, inflikar:

- Det är förutsättningarna på platsen som avgör vilka växter som trivs där. Markens förutsättningar Vilken typ av jord det är, om det är soligt eller skuggigt, hur torrt eller fuktigt det är samt hur ytan sköts Ibland växer vissa örter utan att vi gör något medan andra gånger så sår vi olika blandningar. Sedan beror det på platsen vilken ört det är ur blandningar som tar sig.

Örter lockar till sig insekter, olika örter är populära hos olika arter. Sedan när insekter trivs så kommer fåglar och andra djur. Ängsmark finner du på många ställen – exempelvis på de äldre kyrkogårdarna såsom Tofta, Bergs gamla kyrkogård, Vederslövs gamla kyrkogård och Kalvsviks gamla kyrkogård men anläggs även på nya ställen såsom Torparängen, i Dädesjö och i Asa.

Död ved och rishögar

Det är inte bara när det blommar som det är biologisk mångfald.

- Död ved fungerar som faunadepåer (biodepåer), berättar Malin.  Därför försöker vi, när vi behöver ta ned ett träd, lägga hela eller delar av trädet på marken. Kanske inte precis där det växte, utan där det passar. Det kan vara på kyrkogården, men även på marken utanför. Bäst är solbelysta platser för där trivs flest arter.

Holk för humlor
Holk för humlor på Skogslyckans kyrkogård Foto: Madeleine Gustafsson

Även ris lämnas kvar i ordnade högar för att vara just faunadepåer. Högstubbar lämnas eftersom det är vissa insekter som gillar att bo i träd som fortfarande står på rot.

Stenmurar och gravstenar

På kyrkogårdarna finns det gott om sten, både i form av gravstenar och stenmurar.

- Gamla gravstenar och stenmurar är hem för lavar, säger Jennie. I stenmurarna lever allt från mossor och lavar till mindre djur.

Öppna dagvattensystem, exempelvis dammar, gynnar också mångfalden eftersom många arter vill leva i eller vid vatten. Exempel på detta är Skogslyckans och Hovshagas kyrkogård.

Träden kämpar med klimatförändringarna

På grund av bland annat klimatförändringar så får vissa träd lätt sjukdomar. Det är något som tas med i beaktande när det planteras nya träd.

- Vi väljer att ha olika träd för att vi inte vet vilka träd som kommer påverkas härnäst. Samtidigt tar vi hänsyn till kulturhistoriska värden så att det är svenska lövträd i huvudsak. Det är också de som svenska insekter och djur är vana vid.

Holkar och anpassad belysning

På vissa kyrkogårdar finns det holkar.

- Vi har holkar anpassade för olika fåglar, exempelvis storleken på själva holken och ingångshålet. Från att locka småfåglar upp till ugglor. På Hovshaga finns holkar anpassade för starar, de vill bo många på samma ställe, berättar Jennie.

På Skogslyckans kyrkogård kan man finna holkar för humlor. De sitter lågt och har ett litet ingångshål.

Även fladdermöss har holkar, de har ett lite annorlunda trekantigt utseende.

- På Torparängen har vi anpassat belysningen för just fladdermöss och andra nattlevande djur, säger Malin. Den är mer lågmäld, riktas bara på gångbanorna och är även tidsstyrd så att den är helt släckt vissa tider.

Oaser i vår vardag

Malin och Jennie hoppas att kyrkogårdsbesökarna ska bli inspirerade att ta efter i sina egna trädgårdar för att öka den biologiska mångfalden.  

Humla på Torparängen begravningsplats
Humla på Torparängens begravningsplats Foto: Madeleine Gustafsson